Glykogenos typ II

Synonymer Pompes sjukdom, Surt maltasbrist, GSD II, Glycogen storage disease II
ICD-10-kod E74.0
Senast reviderad 2022-04-23

Sjukdom/tillstånd

Glykogenos typ II är en ärftlig ämnesomsättningssjukdom som beror på en nedärvd brist på enzymet surt maltas. Enzymbristen gör att kroppen inte kan bryta ned det glykogen som finns lagrat i lysosomerna. Istället ansamlas glykogenet och orsakar skada i främst muskler, hjärta och lever.

Glykogenos typ II, även kallad Pompes sjukdom, kan uppträda när som helst under livet och delas in i olika former beroende på när i livet den debuterar och efter hur mycket hjärtfunktionen är påverkad. Symtomen varierar i svårighetsgrad och är allvarligare ju tidigare de debuterar.

Beroende på graden av enzymbrist medför sjukdomen en fortskridande muskelsvaghet som även påverkar andningsmuskulaturen. I svåra fall hos barn påverkas även hjärtat och levern, och utan behandling kan sjukdomen leda till hjärtsvikt och andningssvikt.

Enzymbehandling ger förbättrad muskel- och hjärtfunktion och ökar chansen till överlevnad betydligt.

Den tyska patologen Rudolf Virchow beskrev 1864 en sjukdomsbild som med största sannolikhet var en glykogenos. Sjukdomen har senare fått sitt namn efter den holländska läkaren Joannes Cassianius Pompe, som 1932 samtidigt med den österrikiska läkaren Walter Putschar påvisade glykogeninlagring. Enzymbristen som orsakar sjukdomen påvisades på 1960-talet.

Exempel på andra glykogenoser som främst påverkar muskulaturen och som ingår i Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd är McArdles sjukdom (glykogenos typ V) och Taruis sjukdom (glykogenos typ VII). Kunskapsdatabasen innehåller även information om glykogenoser som främst påverkar levern (GSD I, III, IV, VI och IX).

Glykogenos typ II ingår också i gruppen lysosomala sjukdomar, där man idag känner till ett 70-tal olika sjukdomar.

Förekomst

Förekomsten av glykogenos typ II uppskattas internationellt till cirka 2–3 personer per 100 000 invånare, men med stora regionala skillnader och skillnader mellan befolkningsgrupper. I Sverige beräknas förekomsten till 2–3 personer per miljon invånare. Idag (2022) känner man till ett 20-tal personer med sjukdomen i landet.

Orsak

Sjukdomen orsakas av sjukdomsorsakande varianter (mutationer) i genen GAA på kromosom 17q25.3. Genen är en mall för tillverkningen av (kodar för) enzymet surt maltas (alfa-1,4-glykosidas/alfa-1,6-glykosidas). Enzymets uppgift är att bryta ned glykogen till glukos inne i lysosomerna (se figur).

Enzymet tillverkas först som ett inaktivt GAA-protein som sedan i flera steg omvandlas till aktivt enzym innan det tas upp i lysosomerna.

Lysosomer är små enheter i cellerna som har till uppgift att bryta ned olika ämnen med hjälp av enzymer. Nedbrytningen innebär att ämnenas byggstenar frigörs och kan återanvändas för att producera nya ämnen.

Bristen på enzym leder till att glykogen ansamlas i lysosomerna i olika vävnader i kroppen. Detta orsakar vävnadsskador i, framför allt, den tvärstrimmiga muskulaturen men även i den glatta muskulaturen och i hjärtat. Glykogen lagras även in i levern och i blodkärlens väggar, vilket ibland kan leda till pulsåderbråck (aneurysm).

Vid glykogenos typ II/Pompes sjukdom kan glykogen inte brytas ned till glukos. Det gör att glykogenet i stället lagras upp, vilket leder till vävnadsskada.

Glykogen byggs upp i cellen och en del av glykogenet tas sedan upp i lysosomen. Vid glykogenos typ II/Pompes sjukdom kan detta glykogen inte brytas ned till glukos och lagras därför upp, vilket leder till vävnadsskada.

I GAA-genen finns i dag (2022) över 500 olika kända sjukdomsorsakande varianter som påverkar skilda steg i enzymets tillverkning och omvandling. Det finns ett visst samband mellan typen av sjukdomsorsakande variant och kvarvarande enzymaktivitet, vilket i sin tur påverkar sjukdomens svårighetsgrad.

Vid mycket uttalad enzymbrist (mindre än 1 procent av normal aktivitet) lagras glykogen in även i nervsystemet. Inlagringen sker framför allt i motoriska framhornsceller i ryggmärgen och hjärnstammen samt i hörselbanorna.

Personer utan tidig hjärtpåverkan har 1–10 procent enzymaktivitet jämfört med normalt vid debutsymtom före ett års ålder och 5–40 procents enzymaktivitet vid senare debutålder.

Även andra medfödda faktorer påverkar sjukdomens svårighetsgrad. Till exempel har variationer (polymorfismer) i ACE-genen, som kodar för enzymet angiotensinkonverterande enzym (ACE), kunnat kopplas till en svårare sjukdomsutveckling, så kallad D-dominant genotyp (DD).

Ärftlighet

Glykogenos typ II nedärvs autosomalt recessivt, vilket innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en sjukdomsorsakande variant av genen. Vid varje graviditet med samma föräldrar är sannolikheten 25 procent att barnet får genvarianterna i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. Sannolikheten för att barnet får en sjukdomsorsakande genvariant i enkel uppsättning är 50 procent. Då blir barnet, liksom föräldrarna, frisk bärare av genvarianten. Sannolikheten att barnet varken får sjukdomen eller blir bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är 25 procent.

Ärftlighetsmönstret vid autosomal recessiv nedärvning.

Autosomal recessiv nedärvning.

Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom, som har två sjukdomsorsakande genvarianter, får barn med en person som har två normala gener ärver samtliga barn en sjukdomsorsakande genvariant i enkel uppsättning. De får då inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom får barn med en frisk bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är sannolikheten 50 procent att barnet får sjukdomen. Sannolikheten för att barnet blir frisk bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är också 50 procent.

Symtom

Symtomen kan visa sig när som helst under livet och varierar stort, både i svårighetsgrad och hur de fortskrider. Sjukdomen är allvarligare ju tidigare symtomen kommer. Personer som får symtom först senare i livet har kvar en viss enzymaktivitet, vilket kan förklara de stora variationerna i symtom och ålder för insjuknande. De sent debuterande formerna är ungefär dubbelt så vanliga som de tidiga formerna.

Sedan 2006 ges enzymbehandling (se under rubriken Behandling) som minskar symtomen avsevärt. Barn som har fått tidig enzymbehandling får en lindrigare utveckling av sjukdomen. En viss påverkan på centrala nervsystemet och inlärningen (kognitiv påverkan) förekommer dock, eftersom enzymbehandlingen inte når in i hjärnan.

Glykogenos typ II (Pompes sjukdom) indelas i två huvudsakliga former:

IOPD (Infantile-onset Pompe disease) med debut före 1 års ålder och med hjärtpåverkan (kardiomyopati). IOPD indelas i sin tur i formerna klassisk form som har svår hjärtsjukdom och icke klassisk form med mildare hjärtsymtom.

LOPD (Late-onset Pompe disease) som innefattar både barn under 1 års ålder utan hjärtpåverkan och alla de som insjuknar efter 1 års ålder och upp till 70-årsåldern.

Infantile-onset Pompe disease (IOPD)

Vid IOPD märks symtomen ibland redan före födseln i form av svaga fosterrörelser. Vanligen visar sig sjukdomen under nyföddhetsperioden eller de första levnadsmånaderna. Barnen är mycket muskelsvaga och har svårt att suga och få i sig näring. Muskelspänningen är nedsatt (hypotonus), beroende på att inlagrat glykogen skadat muskelfibrerna.

Efter hand får barnen svårigheter att andas och symtom på hjärtsvikt, vilket beror på att hjärtat är förstorat och fungerar sämre när glykogen inlagras. Hjärtförstoringen syns vid röntgen- eller ultraljudsundersökning. Ofta är även tungan och levern förstorade.

Även centrala nervsystemet påverkas, framför allt vid den klassiska formen, och de som överlever de tidiga barnaåren får ofta en lindrig intellektuell funktionsnedsättning.

Hörselnedsättning förekommer ofta.

Efter det första levnadshalvåret tilltar muskelsvagheten alltmer. Barnen får upprepade luftvägsinfektioner eftersom de har svag andningsmuskulatur och nedsatt förmåga att hosta upp slem. Utan enzymbehandling behöver barnen andningsstöd (respirator) före sex månaders ålder och avlider inom några år till följd av hjärtsvikt.

Late-onset Pompe disease (LOPD)

Symtomen vid LOPD kan visa sig från senare delen av första levnadsåret och ända upp i 70-årsåldern. Ofta märks symtomen i 20–30-årsåldern som en långsamt fortskridande svaghet i framför allt den muskulatur som finns närmast bålen och tidig påverkan på andningsmuskulaturen, särskilt diafragmas funktion. Detta leder först till nedsatt andningsfunktion nattetid med dagtrötthet och morgonhuvudvärk. Senare följer andningspåverkan även dagtid med trötthet vid ansträngning samt andfåddhet, vilket på sikt medför behov av respirator. Personer med sjukdomen får också lättare infektioner i luftvägarna, eftersom det kan vara svårt att hosta upp slem.

Svagheten leder även till svårigheter att till exempel resa sig ur en stol, gå i trappor och springa. Andra tecken är värk i nedre delen av ryggen, sned rygg (skolios) och problem med balansen. De flesta med LOPD behöver med tiden använda rullstol.

Förstorade vadmuskler i kombination med fortskridande muskelsvaghet gör att personer med denna form ibland misstänks ha muskeldystrofi (Duchennes muskeldystrofiBeckers muskeldystrofi eller limb-girdle muskeldystrofi, LGMD).

Svårigheter att tugga och svälja kan medföra problem att gå upp i vikt eller behålla vikten. Hörselpåverkan, hängande ögonlock (ptos) samt urin- och tarminkontinens är andra symtom som ibland förekommer.

Påverkan på tunna nervfibrer som ger smärtor i fötter och händer förekommer.

Hjärtats funktion påverkas inte till att börja med, men ökad livslängd till följd av enzymbehandling gör att det med åren kan uppstå symtom från hjärtat, såsom hjärtförstoring och hjärtrytmrubbningar.

Inlagring av glykogen i blodkärlens väggar kan leda till pulsåderbråck (aneurysm) med något ökad risk för blödningar från aorta eller i hjärnans blodkärl.

Utveckling över tid

Sedan införandet av enzymbehandling har det skett en markant förbättring av den långsiktiga prognosen för både barn och vuxna med sjukdomen.

Diagnostik

Glykogenos typ II kan misstänkas hos spädbarn med mycket uttalad muskelsvaghet, andningssvikt och förstorat hjärta samt hos äldre barn och vuxna med muskelsvaghet och andningssvikt. Personer med glykogenos typ II har ibland felaktigt fått diagnosen Beckers muskeldystrofi, Duchennes muskeldystrofi eller limb-girdle muskeldystrofi (LGMD). Det är därför viktigt att testa för glykogenos typ II vid en oklar diagnos.

Diagnosen grundas på en påvisad enzymbrist (analys av surt maltas i blod/vävnad) och bekräftas med DNA-analys.

Flera olika tester görs:

  • Blodprov på muskelenzymet kreatinkinas (CK) visar förhöjda värden som ett ospecifikt tecken på muskelvävnadsskada.
  • Elektromyografi (EMG) visar förändringar framför allt i den muskulatur som finns närmast bålen och i ryggmuskulaturen. Ofta ses även typiskt spontana urladdningar från muskelcellerna (myotoni).
  • Vävnadsprov på muskel (muskelbiopsi) kan ofta, men inte alltid, påvisa speciella hålrum i muskelfibrerna (vakuolär myopati) och med speciella färgningar kan glykogeninlagringar ofta påvisas.
  • Biokemisk analys av enzymaktiviteten av surt maltas kan utföras på torkat blod på ett filterpapper (”PKU-lapp”) och bekräftas genom analys i vita blodkroppar, i odlade celler från hud (fibroblaster) eller i muskelvävnad. Barn med den klassiska infantila formen har mindre än 1 procent av normal enzymaktivitet. Vid den icke-klassiska infantila formen är enzymaktiviteten 1–10 procent av den normala, och vid de former som börjar senare i livet (efter ett års ålder) är den 5–40 procent av normal enzymaktivitet.
  • Muskel-MR visar ett typiskt mönster av selektivt påverkade muskler (till exempel tunga rygg- eller bukmuskler), ibland redan i ett tidigt skede.

När diagnosen ställts undersöks hjärtat och lungorna för att tidigt upptäcka en eventuell funktionspåverkan som kan behandlas.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att erbjuda genetisk vägledning. Det innebär information om sjukdomen och hur den ärvs samt en bedömning av sannolikheten för olika familjemedlemmar att insjukna eller få barn med samma sjukdom.

Om den genetiska avvikelsen är känd i familjen och upprepningsrisken bedöms vara förhöjd kan anlagsbärar- och fosterdiagnostik erbjudas, liksom i vissa fall preimplantatorisk genetisk diagnostik/testning (PGD/PGT).

Behandling/stöd

Det finns ingen behandling som botar sjukdomen. Behandlingen inriktas på att lindra symtomen, förebygga medicinska komplikationer och kompensera för de funktionsnedsättningar som sjukdomen leder till.

Symtomen utreds och behandlas av specialister inom flera olika områden där habilitering ingår. Det är viktigt att insatserna samordnas, liksom att tillgodose behovet av psykologiskt och socialt stöd.

Läkemedelsbehandling

Enzymbehandling (substitutionsterapi) med rekombinant humant surt maltas (rhGAA) har funnits tillgängligt sedan 2006 och kan bromsa sjukdomsutvecklingen och förbättra muskelfunktionen. Läkemedlet ges i en ven (intravenöst) varannan vecka. Studier visar att behandling med enzymsubstitution förbättrar muskel- och hjärtfunktionen och leder till en markant förbättrad överlevnad.

Framför allt vid de tidiga formerna av glykogenos typ II är det viktigt att behandlingen inleds mycket tidigt, innan barnet utvecklar andnings- och hjärtsvikt. De flesta barn som får enzymbehandling får en dramatiskt förbättrad muskelfunktion, behöver inte behandlas i respirator och får även förbättrad hjärtfunktion.

Långtidseffekterna på sväljsvårigheter, hörselnedsättning, hjärtpåverkan och kognitiv utveckling är ännu inte helt klarlagda. De flesta barn med den klassiska infantila formen av sjukdomen som behandlats med enzymet i många år utvecklar en svaghet i distala muskler (till exempel droppfot eller svaghet i händer), medan den i bålnära muskler är mindre framträdande.

Vuxna med glykogenos typ II kan också få förbättrad gångförmåga och överlevnad med enzymbehandling. Flickor/kvinnor svarar något bättre på enzymbehandling än pojkar/män. För att minimera vävnadsnedbrytningen är det även här viktigt att behandlingen sätts in så snart som möjligt efter diagnos. Med tidigt insatt behandling kan många med sent debuterande glykogenos typ II helt slippa eller avsevärt uppskjuta behovet av respiratorbehandling.

Hälften av alla som får enzymbehandling får en allergisk reaktion. Detta kan vanligen förebyggas genom att nästa gång ge infusionen extra långsamt och/eller att samtidigt behandla med läkemedel mot reaktionen.

Personer som från början helt saknar enzymet eller förstadier till enzymet (cross-reactive immunological material, CRIM-negativ) i blod har en ökad risk att utveckla höga och kvarstående halter antikroppar som kan blockera effekterna av behandlingen. Detta gäller cirka 25 procent av dem med IOPD men även enstaka personer med LOPD. Med samtidig immunmodulerande behandling, till exempel med rituximab, metotrexat, bortezomib samt immunglobulin intravenöst i höga doser, kan även dessa personer enzymbehandlas. Det är därför viktigt att analysera CRIM-status innan behandlingen inleds.

Andra faktorer som påverkar effekten av enzymbehandling är hur tidigt behandlingen sätts in, varianter i vissa andra gener (ACE och ACTN3) och variation i hur effektivt enzymet tas upp i muskelvävnaden.

Den medicinska behandlingen inriktas i övrigt på att lindra symtomen och förebygga medicinska komplikationer. Infektioner och hjärtsvikt behandlas med läkemedel. Det är viktigt med återkommande vaccinering mot influensa och SARS-CoV-2 (covid-19). Barn under två år får förebyggande behandling mot RS-virus med palivizumab.

Ätsvårigheter

Personer med ätsvårigheter behöver utredas och behandlas av ett team bestående av läkare, dietist, sjuksköterska och logoped. Behandlingsteamet ger råd om kost, träning och hjälpmedel som kan underlätta och stimulera ätandet. Teamet bedömer också vilka andra insatser som behövs. Barn och vuxna som inte kan få i sig tillräckligt med näring genom munnen kan få mat genom en sond via näsan. En del behöver sond under en längre tid. Då kan sonden i stället läggas genom bukväggen in till magsäcken (gastrostomi). Sonden ersätts ofta med en så kallad knapp (gastrostomiport).

Personer med glykogenos typ II är beroende av regelbunden näringstillförsel, eftersom musklerna inte kan använda allt upplagrat glykogen. Vid fasta bryts då i stället äggviteämnen från muskulaturen ned och används som energi. För att minimera muskelnedbrytningen används ibland gastrostomiport även vid LOPD.

Ibland rekommenderas ökat intag av protein och minskat intag av kolhydrater. Forskningen kring kostens påverkan på sjukdomen är dock begränsad.

Övrig behandling

Muskelträning är viktigt, framför allt träning av andningsmuskulaturen.

Bentäthetsmätning görs regelbundet, eftersom det visat sig vanligt med minskad benmassa (osteopeni) vid glykogenos typ II.

Barn med glykogenos typ II måste hjärtövervakas extra noga under narkos och operationer, eftersom det finns risk för hjärtrytmrubbningar. Propofol påverkar hjärtat och bör därför undvikas i samband med narkos. Risken för andningssvikt medför behov av förlängd övervakning efter operation.

Graviditet/amning

Många kvinnor med glykogenos typ II har genomgått normal graviditet och förlossning, även om den nedsatta muskelstyrkan kan medföra svårigheter sent i graviditeten och i samband med förlossningen. Kvinnor med sjukdomen behöver därför följas av specialistmödravården. Enzymbehandlingen ges under hela graviditeten. Amning kan ske som vanligt men det finns en rekommendation att inte ge bröstmjölk under 24 timmar efter enzymbehandlingen.

Habilitering

Personer med sjukdomen behöver habiliterande insatser av ett tvärprofessionellt team med särskild kunskap om funktionsnedsättningar och deras effekter på vardagsliv, hälsa och utveckling. Syftet med de habiliterande insatserna är att personer med funktionsnedsättningar ska få förutsättningar att leva ett så självständigt liv som möjligt

Insatserna består bland annat av utredning, behandling och utprovning av hjälpmedel. Föräldrarna får information om det samhällsstöd som finns att få och om möjligheterna att anpassa bostaden och andra miljöer som barnet vistas i.

De habiliterande insatserna samordnas med övriga behandlingsinsatser och planeras utifrån barnets behov och förutsättningar. Insatserna varierar över tid men sker alltid i nära samverkan med barnet, närstående och andra i barnets nätverk. En viktig del av habiliteringen är att förmedla kunskap till föräldrar och andra i nätverket för att de ska kunna ge stöd utifrån barnets funktionsförmåga. Insatserna omfattar även psykologiskt stöd till barn med funktionsnedsättningar, deras föräldrar och syskon. Kontakt med andra familjer i liknande situation kan vara värdefullt.

Kommunen kan erbjuda stöd i olika former för att underlätta familjens vardagsliv. Det är viktigt att komma ihåg att familjer som har barn med snabbt fortskridande sjukdomar har ett speciellt behov av hjälp med samordning av olika insatser.

För de barn som inte svarar på enzymbehandlingen inriktas behandlingen på god och understödjande omvårdnad för att ge så god livskvalitet som möjligt. Det sker vanligen bäst på hemortens barnklinik med ett och samma personalteam inom barn- och ungdomshabiliteringen eller i sjukhusansluten hemsjukvård.

För barn med glykogenos typ II kan det bli aktuellt med palliativ vård i livets slutskede. Palliativ betyder lindrande, och målet med den palliativa vården är att se till att barnets sista tid blir så trygg och smärtfri som möjligt. Det innebär ett nära och intensivt samarbete mellan föräldrar, andra närstående och personal med olika kompetens.

Många föräldrar vill så långt det är möjligt vårda det sjuka barnet hemma med hjälp av sjukvårdspersonal. Ofta vårdas barnet växelvis i hemmet och på sjukhuset. Det är viktigt att föräldrar och syskon får det psykologiska och sociala stöd som behövs i detta skede.

Vuxna med sjukdomen

Vuxna med sjukdomen behöver nära kontakt med en neurologisk klinik och övrig vuxensjukvård samt vuxenhabilitering. Eftersom andningsmuskulaturen påverkas kan en del behöva andningsstöd, som till exempel andningsmask och ventilator. Ett vanligt förekommande andningshjälpmedel är den så kallade hostapparaten. Efter några assisterade inandningar ger den ett sug som hjälper till att transportera upp slem, vilket ofta är till stor hjälp vid nedre luftvägsinfektioner om den egna hostkraften är nedsatt.

Det är viktigt med lämpliga aktiviteter och träning för att bevara funktionsnivån så länge som möjligt. En fysioterapeut kan ge råd om rörelseträning och hur man undviker att överbelasta svaga muskler. Muskelsvagheten kan påverka aktiviteter i det dagliga livet och därför kan hjälpmedel, anpassningar och förändrade arbetssätt behövas. Vid behov kan anpassningar av bostad, bil och arbetsplats bli aktuella.

I kombination med andra funktionsnedsättningar påverkar den intellektuella funktionsnedsättningen vilket stöd en person behöver för att klara det dagliga livet som vuxen. Det kan till exempel vara boendestöd, stöd och omvårdnad i en bostad med särskild service samt daglig verksamhet. Personer med lindrig intellektuell funktionsnedsättning kan leva ett relativt självständigt liv med visst stöd.

För en del personer i arbetsför ålder kan program för rörelseträning samt utprovade hjälpmedel och förändrade arbetssätt ibland göra det möjligt att fortsätta arbeta trots sjukdomen. Arbetsförmedlingen ger vägledning vid funktionsnedsättning som påverkar arbetsförmågan. Försäkringskassan samordnar de insatser som behövs för att söka eller återgå i arbete när en funktionsnedsättning påverkar arbetsförmågan.

Forskning

Enzymterapi är fortsatt den aktuella behandlingen men flera studier pågår för att utveckla nya produkter. En strategi är att modifiera enzymet för att förbättra upptagningen till muskelvävnad och lysosomer via den katjonoberoende mannos-6-fosfatreceptorn (CI-MPR), till exempel genom att ge betablockerare eller andra läkemedel.

En annan strategi är att stabilisera enzymet med hjälp av proteiner, så kallade chaperoner, som binder och stabiliserar oveckade eller delvis veckade proteiner och därmed skyddar dem från nedbrytning.

Olika metoder studeras för att påverka en ogynnsam immunreaktion mot enzymet hos dem som är CRIM-negativa.

Flera studier pågår för att på sikt kunna behandla med genterapi genom att tillföra den normala genen via virus, antingen direkt i muskelvävnaden eller via personens egna stamceller

Diet med hög andel protein och låg andel kolhydrat (ketogen kost) tillsammans med olika träningsprogram har testats hos personer med sent debuterande glykogenos typ II och andningssvikt. Resultaten är ännu osäkra.

Den europeiska databasen Orphanet samlar information om forskning som rör sällsynta hälsotillstånd, se orpha.net, sökord: pompe disease.

Databasen EU Clinical Trials Register drivs av EU:s läkemedelsmyndighet EMA som samlar information om europeiska kliniska studier, se clinicaltrialsregister.eu, sökord: pompe disease.

Den amerikanska databasen ClinicalTrials.gov samlar information om kliniska studier, se clinicaltrials.gov, sökord: pompe disease.

Resurser

Avdelningarna för klinisk genetik på universitetssjukhusen samarbetar med de behandlande klinikerna.

Biokemisk diagnostik utförs vid Klinisk kemi, Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg, och vid Centrum för medfödda metabola sjukdomar (CMMS), Karolinska Universitetssjukhuset i Solna.

Centrum för sällsynta diagnoser (CSD) finns vid alla universitetssjukhus. CSD tar emot frågor och kan ge vägledning och information om sällsynta diagnoser. Läs mer om respektive CSD på deras egna webbsidor:

Europeiska referensnätverk (ERN) samlar läkare och forskare som är experter på sällsynta sjukdomar och tillstånd. I de virtuella nätverken diskuteras diagnos och behandling för patienter från hela Europa. För mer information, se Europeiska kommissionen och Orphanet.

Glykogenos typ II ingår i nätverket ERN EURO-NMD för sällsynta neuromuskulära sjukdomar.

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om glykogenos typ II.

Stockholm

Docent, överläkare Göran Solders, ME Neurologi, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge, telefon 08-585 800 00, e-post goran.solders@regionstockholm.se

Med dr, bitr överläkare Martin Engvall, Centrum för medfödda metabola sjukdomar (CMMS), Karolinska Universitetsjukhuset, Solna, telefon 08-517 700 00, e-post martin.engvall@regionstockholm.se.

Med dr, överläkare Karin Naess, Astrid Lindgrens barnsjukhus, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, telefon 08-517 700 00, e-post karin.naess@ki.se.

Göteborg

Professor, överläkare Niklas Darin, Drottning Silvias barnsjukhus, Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Östra, Göteborg, telefon 031-342 10 00, e-post niklas.darin@vgregion.se.

Specialistläkare Antri Savvidou, Drottning Silvias barnsjukhus, Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Östra, Göteborg, telefon 031-342 10 00, e-post antri.savvidou@vgregion.se.

Docent, överläkare Christopher Lindberg, Neuromuskulärt Centrum, Neurologen, Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Sahlgrenska, Göteborg, telefon 031-342 10 00, e-post christopher.lindberg@vgregion.se.

Intresseorganisationer

Många intresseorganisationer kan hjälpa till att förmedla kontakt med andra som har samma diagnos och deras närstående. Ibland kan de även ge annan information, som praktiska tips för vardagen, samt förmedla personliga erfarenheter om hur det kan vara att leva med ett sällsynt hälsotillstånd. Intresseorganisationerna arbetar också ofta med frågor som kan förbättra villkoren för medlemmarna, bland annat genom att påverka beslutsfattare inom olika samhällsområden.

För många sällsynta hälsotillstånd finns det grupper i sociala medier där man kan kommunicera med andra som har samma diagnos och med föräldrar och andra närstående till personer med sjukdomen eller syndromet.

Det finns ingen specifik intresseorganisation för glykogenos typ II i Sverige, men generell kunskap om sjukdomar som påverkar muskulaturen finns hos:

RBU, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, telefon 08‑677 73 00, e‑post info@rbu.se, rbu.se.

Neuro, telefon 08‑677 70 10, e‑post info@neuro.se, neuro.se.

Riksförbundet Sällsynta diagnoser verkar för människor som lever med sällsynta diagnoser och olika funktionsnedsättningar, telefon 072‑722 18 34, e‑post info@sallsyntadiagnoser.se, sallsyntadiagnoser.se.

Internationellt finns flera intresseorganisationer för glykogenos typ II och andra glykogenomsättningssjukdomar:

International Pompe Association, se worldpompe.org.

Acid Maltase Deficiency Association (AMDA) är en amerikansk intresseorganisation, se amda-pompe.org.

I USA finns också The Association for Glycogen Storage Diseases, se agsdus.org.

I Storbritannien finns föreningen Association for Glycogen Storage Disease, se agsd.org.uk.

NORD, National Organization for Rare Diseases, är en amerikansk patientorganisation som har som syfte att sprida kunskap om sällsynta sjukdomar och intresseorganisationer, samt stödja patienter och deras närstående. De har en databas med beskrivningar av över 1 000 sällsynta hälsotillstånd, se rarediseases.org.

Databasen Orphanet samlar information om intresseorganisationer, framför allt i Europa, se orpha.net, sökord pompe disease.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Centrum för sällsynta diagnoser i samverkan (CSD i samverkan) har ett kalendarium på sin webbplats, med aktuella kurser, seminarier och konferenser inom området sällsynta hälsotillstånd, se csdsamverkan.se.

Acid Maltase Deficiency Association (AMDA) anordnar internationella konferenser för sjukvårdspersonal och patienter om lever- och muskelglykogenoser, se amda-pompe.org.

Ågrenska arrangerar vistelser för barn och ungdomar med funktions­ned­sättningar och deras familjer. I samband med dessa anordnas även utbildningsdagar för personer som i sitt arbete möter barn och ungdomar med den aktuella diagnosen. Dessutom arrangeras varje år ett antal vistelser för vuxna med sällsynta sjukdomar och syndrom. För information kontakta Ågrenska, telefon 031-750 91 00, e-post agrenska@agrenska.se, agrenska.se.

Ytterligare information

Till flera av diagnostexterna i Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd finns en kort sammanfattning i pdf-format som kan laddas ner, skrivas ut och användas i olika sammanhang. Sammanfattningen återfinns högst upp på respektive sida.

Barn, ungdomar och vuxna med funktions­ned­sättningar kan få olika typer av stöd och insatser från samhället. För mer information, se Samhällets stödinsatser.

Frambu kompetansesenter for sjeldne diagnoser i Norge har information om diagnosen på sin webbplats, se frambu.no, sökord: Pompes sykdom.

Personliga berättelser om hur det är att leva med ett sällsynt hälsotillstånd och mycket annan information finns ofta på intresseorganisationernas webbplatser (se under rubriken Intresseorganisationer). Ågrenskas webbplats har också personliga berättelser och filmer samt annan värdefull information, se agrenska.se.

Information på engelska finns på International Pompe Associations webbplats, se worldpompe.org.

Neuromuscular Disease Center vid Washington University School of Medicine i St Louis, USA, har utförlig engelskspråkig information om neuromuskulära sjukdomar på sin webbplats, se neuromuscular.wustl.edu.

Databaser

OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man) 
omim.org 
Sökord: pompe disease

GeneReviews (University of Washington) 
genereviews.org 
Sökord: glycogen storage disease type II (pompe disease)

Orphanet, europeisk databas 
orpha.net 
Sökord: pompe disease

Pompe disease GAA Variant database
pompevariantdatabase.nl

Litteratur

Balcin H, Lindberg C, Lindvall B, Sundström A, Andersson B, Hult M et al. Epidemiology and screening for Pompe disease in Sweden. J Neuromuscul Dis 2015; 2: S38.

Berli S, Brandi G, Keller E, Najia N, Vitale J, Pagnamenta A. Clinical efficacy of the enzyme replacement therapy in patients with late-onset Pompe disease: a systematic review and a meta-analysis. J Neurol 2022; 269: 733–741. https://doi.org/10.1007/s00415-021-10526-5.

Bosman L, Hoeks SE, González Candel A, van den Hout HJM, van der Ploeg AT, Staals LM. Perioperative management of children with glycogen storage disease type II-Pompe disease. Paediatr Anaesth 2018; 28: 428–435. https://doi.org/10.1111/pan.13361

Chan J, Desai AK, Kazi ZB, Corey K, Austin S, Hobson-Webb LD et al. The emerging phenotype of late-onset Pompe disease: a systematic literature review. Mol Genet Metab 2017; 120: 163–172. https://doi.org/10.1016/j.ymgme.2016.12.004

Chien YH, Tsai WH, Chang CL, Chiu PC, Chou YY, Tsai FJ et al. Earlier and higher dosing of alglucosidase alfa improve outcomes in patients with infantile-onset Pompe disease: evidence from real-world experiences. Mol Genet Metab Rep 2020; 23: 100591. https://doi.org/10.1016/j.ymgmr.2020.100591

Desai AK, Baloh CH, Sleasman JW, Rosenberg AS, Kishnani PS. Benefits of prophylactic short-course immune tolerance induction in patients with infantile Pompe disease: demonstration of long-term safety and efficacy in an expanded cohort. Front Immunol 2020; 11: 1727. https://doi.org/10.3389/fimmu.2020.01727

Díaz-Manera J, Walter G, Straub V. Skeletal muscle magnetic resonance imaging in Pompe disease. Muscle Nerve 2021; 63: 640–650. https://doi.org/10.1002/mus.27099

Ebbink BJ, Poelman E, Aarsen FK, Plug I, Régal L, Muentjes C et al. Classic infantile Pompe patients approaching adulthood: a cohort study on consequences for the brain. Dev Med Child Neurol 2018; 60: 579–586. https://doi.org/10.1111/dmcn.13740

Güngör D, Kruijshaar ME, Plug I, Rizopoulos D, Kanters TA, Wens SCA et al. Quality of life and participation in daily life of adults with Pompe disease receiving enzyme replacement therapy: 10 years of international follow-up. J Inherit Metab Dis 2016; 39: 253–260. https://doi.org/10.1007/s10545-015-9889-6

Güngör D, Kruijshaar ME, Plug I, D'Agostino RB, Hagemans ML, van Doorn PA et al. Impact of enzyme replacement therapy on survival in adults with Pompe disease: results from a prospective international observational study. Orphanet J Rare Dis 2013; 8: 49. https://doi.org/10.1186/1750-1172-8-49

Jones HN, Crisp KD, Robey RR, Case LE, Kravitz RM, Kishnani PS. Respiratory muscle training (RMT) in late-onset Pompe disease (LOPD): effects of training and detraining. Mol Genet Metab 2016; 117: 120–128. https://doi.org/10.1016/j.ymgme.2015.09.003

Kishnani PS, Goldenberg PC, DeArmey SL, Heller J, Benjamin D, Young S et al. Cross-reactive immunologic material status affects treatment outcomes in Pompe disease infants. Mol Genet Metab 2010; 99: 26–33. https://doi.org/10.1016/j.ymgme.2009.08.003

Kohler L, Puertollano R, Raben N. Pompe Disease: From Basic Science to Therapy. Neurotherapeutics 2018; 15: 928–942. https://doi.org/10.1007/s13311-018-0655-y

Korlimarla A, Lim JA, Kishnani PS, Sun B. An emerging phenotype of central nervous system involvement in Pompe disease: from bench to bedside and beyond. Ann Transl Med 2019; 7: 289. https://doi.org/10.21037/atm.2019.04.49

Lai CJ, Hsu TR, Yang CF, Chen SJ, Chuang YC, Niu DM. Cognitive development in infantile-onset Pompe disease under very early enzyme replacement therapy. J Child Neurol 2016; 31: 1617–1621. https://doi.org/10.1177/0883073816665549

Musumeci O, Marino S, Granata F, Morabito R, Bonanno L, Brizzi T et al. Central nervous system involvement in late-onset Pompe disease: clues from neuroimaging and neuropsychological analysis. Eur J Neurol 2019; 26: 442-e35. https://doi.org/10.1111/ene.13835

Niño MY, Wijgerde M, de Faria DOS, Hoogeveen-Westerveld M, Bergsma AJ, Broeders M et al. Enzymatic diagnosis of Pompe disease: lessons from 28 years of experience. Eur J Hum Genet 2021, 29: 434–446. https://doi.org/10.1038/s41431-020-00752-2

Pena LDM, Barohn RJ, Byrne BJ, Desnuelle C, Alpan OG, Ladha S et al. Safety, tolerability, pharmacokinetics, pharmacodynamics, and exploratory efficacy of the novel enzyme replacement therapy avalglucosidase alfa (neoGAA) in treatment-naïve and alglucosidase alfa-treated patients with late-onset Pompe disease: a phase 1, open-label, multicenter, multinational, ascending dose study. Neuromuscul Disord 2019; 29: 167–186. https://doi.org/10.1016/j.nmd.2018.12.004

Poelman E, van den Dorpel JJA, Hoogeveen-Westerveld M, van den Hout JMP, van der Giessen LJ, van der Beek NAME et al. Effects of higher and more frequent dosing of alglucosidase alfa and immunomodulation on long-term clinical outcome of classic infantile Pompe patients. J Inherit Metab Dis 2020; 43: 1243–1253. https://doi.org/10.1002/jimd.12268

Pompe JC. Over idiopatische hypertrophie van het hart. Nederlandsch Tijdschrift voor Geneeskunde 1932; 76: 304–311.

Putschar W. Uber angeborene Glykogenspeicherkrankheit des Herzens: "Thesaurismosis glucogenica". Beitr Pathol Anat 1932; 90: 222-232.

Reuser AJJ, van der Ploeg AT, Chien YH, Llerena Jr J, Abbott MA, Clemens PR et al. GAA variants and phenotypes among 1,079 patients with Pompe disease: data from the Pompe Registry. Hum Mutat 2019; 40: 2146–2164. https://doi.org/10.1002/humu.23878

Schoser B, Stewart A, Kanters S, Hamed A, Jansen J, Chan K et al. Survival and long-term outcomes in late-onset Pompe disease following alglucosidase alfa treatment: a systematic review and meta-analysis. J Neurol 2017; 264, 621–630. https://doi.org/10.1007/s00415-016-8219-8

Soliman OII, van der Beek NAME, van Doorn PA, Vletter WB, Nemes A, van Dalen BM et al. Cardiac involvement in adults with Pompe disease. J Intern Med 2008; 264: 333–339. https://doi.org/10.1111/j.1365-2796.2008.01966.x

Spiridigliozzi GA, Keeling LA, Stefanescu M, Li C, Austin S, Kishnani PS. Cognitive and academic outcomes in long-term survivors of infantile-onset Pompe disease: a longitudinal follow-up. Mol Genet Metab 2017; 121: 127–137. https://doi.org/10.1016/j.ymgme.2017.04.014

Tarnopolsky MA, Nilsson MI. Nutrition and exercise in Pompe disease. Ann Transl Med 2019; 7: 282. https://doi.org/10.21037/atm.2019.05.52

van den Dorpel JJA, Poelman E, Harlaar L, van Kooten HL, van der Giessen LJ, van Dorn PA et al. Distal muscle weakness is a common and early feature in long-term enzyme-treated classic infantile Pompe patients. Orphanet J Rare Dis 2020; 15: 247. https://doi.org/10.1186/s13023-020-01482-w

van der Ploeg AT, Kruijshaar ME, Toscano A, Laforêt P, Angelini C, Lachmann RH et al. European consensus for starting and stopping enzyme replacement therapy in adult patients with Pompe disease: a 10-year experience. Eur J Neurol 2017; 24: 768–e31. https://doi.org/10.1111/ene.13285

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som skrivit det ursprungliga textunderlaget är professor emeritus Gösta Samuelson, Uppsala universitet. Tidigare revidering av materialet har gjorts av docent Göran Solders, Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm.

Den aktuella revideringen har gjorts av Hasan Balcin, med dr och specialistläkare i klinisk neurofysiologi och neurologi, H2 Neurolab, Lidingö och av Göran Solders, docent i neurologi, överläkare vid Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm.

Berörda intresseorganisationer har getts tillfälle att lämna synpunkter på innehållet.

En särskild expertgrupp har granskat och godkänt materialet före publicering.

Informationscentrum för sällsynta hälsotillstånd vid Ågrenska i Göteborg ansvarar för redigering, produktion och publicering av materialet, se agrenska.se.

Frågor?

Kontakta Informationscentrum för sällsynta hälsotillstånd vid Ågrenska, telefon 031-750 92 00, e-post sallsyntahalsotillstand@agrenska.se.

 

Denna kunskapsdatabas ger information om sällsynta hälsotillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.