Alfa-mannosidos

Sjukdom/tillstånd

Alfa-mannosidos är en ärftlig sjukdom som ingår i gruppen lysosomala sjukdomar. Gemensamt för dessa sjukdomar är en störning i lysosomens funktion. Lysosomer är små enheter i cellerna som har till uppgift att bryta ned olika ämnen med hjälp av enzymer. Nedbrytningen innebär att ämnenas byggstenar frigörs och kan återanvändas.

Vid alfa-mannosidos saknas enzymet alfa-mannosidas helt eller delvis. Enzymer är proteiner som påskyndar kemiska reaktioner i kroppen utan att själva förbrukas. Bristen på eller avsaknaden av alfa-mannosidas gör att sammansatta kolhydrater inte bryts ned och utnyttjas på normalt sätt.

Många olika organ, som till exempel hjärna, ögon, öron och skelett, kan påverkas och skadas. Svårighetsgraden vid alfa-mannosidos varierar mycket mellan olika personer med sjukdomen, även inom samma familj. En del har muskelsmärtor och tilltagande muskelsvaghet.

Orsaken till alfa-mannosidos är mutationer (sjukdomsorsakande varianter) i en specifik gen.

Det finns ingen behandling som helt botar alfa-mannosidos. Behandlingen inriktas på att lindra symtomen, förebygga medicinska komplikationer och kompensera för de funktionsnedsättningar som sjukdomen leder till. Enzymbehandling påbörjas tidigt. Hörselhjälpmedel och glasögon kan behövas. Värk från muskler och leder utreds och behandlas med smärtlindring. Fysisk aktivitet kan fördröja muskelsvagheten.

Sjukdomen beskrevs första gången 1967 av den svenska läkaren P A Öckerman.

Det finns en annan närbesläktad grupp av sällsynta ämnesomsättningssjukdomar, mukopolysackaridoser (MPS-sjukdomar), som också orsakas av brist på olika lysosomala enzymer. Symtomen och sjukdomsutvecklingen ser dock annorlunda ut än vid alfa-mannosidos.

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd finns separata informationstexter om följande MPS-sjukdomar:

• Hunters sjukdom
• Mukopolysackaridos typ I
• Mukopolysackaridos typ III
• Mukopolysackaridos typ IV
• Mukopolysackaridos typ VI
• Mukopolysackaridos typ VII.

Förekomst

Alfa-mannosidos beräknas förekomma hos ungefär två personer per en miljon invånare. I Sverige känner man till enstaka personer med alfa-mannosidos. Eftersom alfa-mannosidos är sällsynt och symtomen kan vara lindriga kan det finnas personer med sjukdomen som ännu inte har fått diagnosen.

Orsak

Alfa-mannosidos orsakas av mutationer (sjukdomsorsakande varianter) i genen MAN2B1 som är belägen på den korta armen av kromosom 19 (19p13.13). Genen är en mall för tillverkningen av (kodar för) det lysosomala enzymet alfa-mannosidas (LAMAN). Enzymer är proteiner som påverkar kemiska reaktioner i kroppen utan att själva förbrukas.

Genvarianten medför att enzymet alfa-mannosidas helt eller delvis saknas. Enzymet ingår i den normala nedbrytningen av sammansatta (komplexa) kolhydrater som innehåller mannos. I cellerna är dessa kolhydrater bundna till speciella proteiner, glykoproteiner, som har många olika biologiska funktioner.

Bristen på eller avsaknaden av alfa-mannosidas gör att sammansatta kolhydrater inte bryts ned och utnyttjas på normalt sätt. I stället upplagras de och anhopas i cellerna. Det leder till skador på olika organ, vilket i sin tur ger olika symtom.

Alfa-mannosidos ingår i gruppen lysosomala sjukdomar. Lysosomer är små enheter som finns i alla kroppens celler, utom i röda blodkroppar. Gemensamt för lysosomala sjukdomar är en störning i lysosomernas funktion som beror på att funktionen är nedsatt hos något av lysosomernas enzymer, eller hos de transportproteiner som transporterar ämnen in i eller ut ur lysosomen. Lysosomer är små enheter i cellerna som har till uppgift att bryta ned olika ämnen med hjälp av enzymer. Nedbrytningen innebär att ämnenas byggstenar frigörs och kan återanvändas.

Ärftlighet

Alfa-mannosidos nedärvs autosomalt recessivt, vilket innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en sjukdomsorsakande variant av en gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar är sannolikheten 25 procent att barnet får genvarianten i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. Sannolikheten för att barnet får den sjukdomsorsakande genvarianten i enkel uppsättning är 50 procent. Då blir barnet, liksom föräldrarna, frisk bärare av genvarianten. Sannolikheten att barnet varken får sjukdomen eller blir bärare av den sjukdomsorsakande genvarianten är 25 procent.

Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom, som alltså har den sjukdomsorsakande genvarianten i dubbel uppsättning, får barn med en person som inte har den genvarianten ärver samtliga barn den sjukdomsorsakande genvarianten i enkel uppsättning. De får då inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom däremot får barn med en frisk bärare av den sjukdomsorsakande genvarianten i enkel uppsättning är sannolikheten 50 procent att barnet får sjukdomen. Sannolikheten för att barnet blir frisk bärare av den sjukdomsorsakande genvarianten är också 50 procent.

Autosomal recessiv nedärvning.

Symtom

Sjukdomen kan ge symtom från många olika organ. Beroende på mängden fungerande enzym så varierar sjukdomen mycket i svårighetsgrad mellan olika personer. Även inom samma familj kan skillnaderna vara stora.

Alfa-mannosidos brukar delas in i tre olika typer (lindrig, medelsvår och svår). Av dessa är den medelsvåra vanligast:

• Typ 1: En lindrig variant som visar sig efter tio års ålder med muskelsvaghet och som är långsamt fortskridande. Skelettavvikelser förekommer inte.
• Typ 2: En medelsvår variant som ger symtom före tio års ålder med muskelsvaghet, ett långsamt fortskridande förlopp samt skelettavvikelser. Skelettavvikelser i form av minskad bentäthet (osteopeni), förtjockning av benen på toppen av skallen, deformationer av ryggkotor, deformerade rörben och leder. Svårigheter att samordna muskelrörelser (ataxi) märks från 20–30 års ålder.
• Typ 3: En svår variant som visar sig inom det första levnadsåret med snabbt fortskridande symtom från centrala nervsystemet som ökat vätsketryck i hjärnan (hydrocefalus), ataxi och intellektuell funktionsnedsättning. Andra symtom är förstorad lever och mjälte, skelettavvikelser och karakteristiska ansiktsdrag. De snabbt fortskridande symtomen från centrala nervsystemet leder ofta till en tidig död.

Hörsel och syn

Många med sjukdomen har nedsatt hörsel redan i tidig ålder. Orsaken är dels upprepade infektioner i mellanörat, dels skador i centrala nervsystemet. Förändringar i ögonen, till exempel grumling av lins (katarakt) och hornhinna, är också vanliga och kan leda till synnedsättning, närsynthet och skelning.

Centrala nervsystemet

Symtom som orsakas av skador på centrala nervsystemet är vanliga, framför allt för typ 3 men förekommer även för typ 2. Eftersom särskilt lillhjärnan kan vara påverkad medför det svårigheter att samordna rörelser och balanssvårigheter (ataxi). Barn med alfa-mannosidos lär sig oftast gå senare än sina jämnåriga. De kan också ha låg muskelspänning (hypotonus).

Som en komplikation till sjukdomen kan ökat vätsketryck i hjärnan (hydrocefalus) ibland uppstå. Trycket ökar då inne i hjärnan och kan ge symtom som huvudvärk, kräkningar och slöhet.

 Psykiska problem, som depression, ångest eller hallucinationer, förekommer hos cirka 25 procent.

Intellektuell funktionsnedsättning

De flesta med alfa-mannosidos har en intellektuell funktionsnedsättning som kan vara lindrig till svår. Personer som har en intellektuell funktionsnedsättning har en generellt nedsatt kognitiv förmåga. Det innebär svårigheter med abstrakt och teoretiskt tänkande och påverkar i hög grad förmågan att lära sig saker, planera och utföra uppgifter samt att lösa problem. I kombination med nedsatt förmåga att kommunicera innebär detta svårigheter att socialt och praktiskt klara av sin vardag. Svårigheterna varierar avsevärt både beroende på graden av intellektuell funktionsnedsättning (lindrig, medelsvår eller svår) och graden av påverkan på till exempel språk och tal, motorik, koncentrationsförmåga, uppmärksamhet samt syn och hörsel.

Utseendemässiga drag

Personer med sjukdomen har ofta gemensamma utseendemässiga drag, som kan bli mer påtagliga med åren. Det är till exempel vanligt med framträdande panna, liten och platt näsa, bred mun och förstorad tunga. Ibland kan underkäken vara kraftig, vilket leder till underbett. De gemensamma utseendemässiga dragen är vanligast för typ 3 men förekommer även för typ 2.

Tal och språk

Hos de flesta barnen är språkförståelsen och talutvecklingen påverkad. Det kan vara en följd av intellektuell funktionsnedsättning eller av nedsatt hörsel, eller en kombination av båda.

Immunsystemet

Det är vanligt att barn med sjukdomen har upprepade infektioner i luftvägarna, i mellanörat och i mag–tarmkanalen. Orsaken till detta anses vara brister i immunsystemet.

Skelett och muskler

På grund av att skelettet inte förbenas på normalt sätt (osteopeni), eller att det förstörs (osteonekros), kan personer med sjukdomen få avvikelser i skelett och leder. Det kan i sin tur leda till smärta och ytterligare påverkan på motoriken. Den onormala upplagringen av sammansatta kolhydrater som innehåller mannos i musklerna kan hos en del ge smärta och tilltagande muskelsvaghet. Även detta kan med åren bidra till minskad rörlighet.

Lever och mjälte

Vid sjukdomen är det vanligt att lever och mjälte är förstorade. Det ger vanligtvis inte några allvarliga symtom och behöver som regel inte behandlas.

Vuxen

Ännu (2021) finns inte tillräcklig kunskap om sjukdomens långtidsförlopp. De lindriga och medelsvåra formerna är i sig långsamt fortskridande, men akuta komplikationer är också vanliga. Akuta komplikationer kan till exempel vara artrit, hydrocefalus, infektioner och bråck. Det finns rapporter om en viss stabilisering med åren, bland annat en tendens till att de ständiga infektionerna avtar. Hittills känner man bara till enstaka personer med sjukdomen som uppnått 50- till 60-årsåldern.

Diagnostik

Kombinationen av grova ansiktsdrag, nedsatt hörsel, stor infektionskänslighet, oklara muskelsmärtor och symtom från leder, viss kraftlöshet samt ett ostadigt rörelsemönster bör ge en första misstanke om lysosomal sjukdom och alfa-mannosidos. Dessa symtom blir ofta tydligare efter ett års ålder. Om barnet avviker i utvecklingen och undersökning av urin för mukopolysackaridoser (MPS-sjukdomar) dessutom utfallit negativt bör fortsatt utredning med misstanke om alfa-mannosidos göras.

Personer med alfa-mannosidos har i urinen ett karaktäristiskt mönster av utsöndrande av oligosackarid. Analys av oligosackarider ingår i undersökning av glykokonjungat i urin och görs vid speciallaboratorium. Diagnosen kan sedan fastställas biokemiskt genom analys av alfa-mannosidas i vita blodkroppar. Hos fler än hälften går det att se vakuoliserade lymfocyter i ett blodprov. Lymfocyter är en form av vita blodkroppar och vakuoler är små blåsor i cellen.

Diagnosen bekräftas med DNA-analys.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att familjen erbjuds genetisk vägledning. Vid ett informationssamtal går man igenom de medicinska, psykologiska och genetiska aspekterna av sjukdomen. Familjen informeras om möjligheterna till anlagsbärardiagnostik för bedömning av sannolikheten att få fler barn med samma sjukdom. Om upprepningsrisken är förhöjd och den sjukdomsorsakande genvarianten är känd i familjen kan anlagsbärar- och fosterdiagnostik erbjudas, liksom i vissa fall preimplantatorisk genetisk diagnostik/testning (PGD/PGT).

Behandling/stöd

Det finns ingen behandling som helt botar alfa-mannosidos. Behandlingen inriktas på att lindra symtomen, förebygga medicinska komplikationer och kompensera för de funktionsnedsättningar som sjukdomen leder till. Det är viktigt med tidiga insatser. Ännu (2021) finns inte tillräcklig kunskap om sjukdomens långtidsförlopp.

Utöver kontakt med olika specialister behöver barn och ungdomar med alfa-mannosidos också kontakt med ett habiliteringsteam.

Enzymbehandling

Enzymbehandling har varit under utprövning vid alfa-mannosidos sedan 2001 och effekten av behandlingen är väl dokumenterad sedan 2013. Enzymbehandling har visat sig ha god effekt på lever, mjälte, skelett och muskulatur samt bättre livskvalité. Behandlingen ges tidigt i förloppet, innan komplikationer till sjukdomen hunnit uppstå. Det saknade enzymet är framställt rekombinant (genteknologiskt) och godkänt som särläkemedel (orphan drug) i USA och Europa. Enzymet ges direkt in i blodbanan som intravenös injektion en gång per vecka.

Hematopoetisk stamcellstransplantation

Tidig transplantation (helst före 10 års ålder) med blodstamceller (hematopoetisk stamcellstransplantation) har genomförts på ett begränsat antal barn med alfa-mannosidos och har för vissa visat sig ha positiva effekter genom att sjukdomsutvecklingen stoppas. Ytterligare forskning vad gäller långtidseffekter och säkerhet behövs.

Transplantationen innebär att en persons blodstamceller ersätts med blodstamceller från en person utan alfa-mannosidos.

Blodstamcellerna finns i benmärgen i kroppens ben. Därifrån utvecklas stamcellerna till röda blodkroppar (erytrocyter), vita blodkroppar (leukocyter) och blodplättar (trombocyter).

Den som ska ta emot blodstamceller måste vara så fri från infektioner som möjligt, och vara i så god kondition som möjligt. Det är därför viktigt att transplantationen genomförs snart efter att diagnosen ställts. Själva ingreppet är ganska okomplicerat, men förberedelserna, eftervården och de stora risker som behandlingen innebär gör den till en mycket krävande procedur.

För att transplantationen ska kunna genomföras måste det också finnas en givare (donator) vars vävnadstyp (HLA) passar väl ihop med mottagarens. Helst ska vävnadstyperna vara identiska.

En stamcellstransplantation måste förberedas, dels för att de nya stamcellerna ska kunna få fäste, dels för att de inte ska starta en avstötningsreaktion. Förberedelserna innebär att den som ska ta emot de transplanterade cellerna behandlas med cytostatika för att de egna, sjuka cellerna inte ska stöta bort de nya stamcellerna.

Blodstamcellerna överförs till mottagaren som en intravenös infusion (dropp i ett blodkärl). När blodstamcellerna har transplanterats till mottagarens blod söker de själva upp benmärgen i kroppens olika ben. Där växer de till och bildar successivt ett nytt immunsystem.

Det tar sedan cirka två år innan det nya immunsystemet fungerar normalt. För att förhindra infektioner och undvika en avstötningsreaktion från de nya cellerna ges antibiotika och immunhämmande läkemedel under många månader efter transplantationen.

Hörsel och syn

Hörselnedsättning finns hos de flesta. Hörseln behöver därför kontrolleras regelbundet och plaströr kan behöva sättas in i örat för att avleda vätska från mellanörat. Hörselhjälpmedel bör provas ut i ett tidigt skede för att underlätta tal- och språkutvecklingen samt förmågan att kommunicera med omgivningen.

Barnen bör också undersökas av ögonläkare. Skelning kan ”lappbehandlas”, vilket innebär att det öga som inte skelar täcks med en lapp för att det skelande ögat ska tränas. Närsynthet korrigeras med glasögon. Katarakt och hornhinnegrumling kan opereras.

Skelett och muskler

Värk från muskler, leder och skelett bör utredas av ortoped eller reumatolog och behandlas förebyggande med effektiv smärtlindring. Regelbundna fysiska aktiviteter, gärna i vatten för att minska belastningen av lederna, kan fördröja muskelsvagheten och motverka att rörligheten begränsas. Med en bra grundkondition orkar man bättre möta infektioner och andra påfrestningar som kroppen utsätts för. En fysioterapeut kan ge råd om lämpliga aktiviteter och ge ett individuellt utformat träningsprogram. Vid en pågående infektion ska man dock alltid undvika kraftig ansträngning, eftersom det kan försämra läkningen. För vissa personer med avvikelser i skelettet kan ortopedtekniska hjälpmedel, som anpassade skor och/eller ortoser, vara aktuella.

Immunsystemet

Personer med ofta återkommande infektioner behöver behandling med antibiotika som ges tidigt i förloppet. I förebyggande syfte är det också viktigt att så långt möjligt undvika umgänge med personer som har en infektion. Hos en del kan en utredning av immunfunktionen behöva göras. På grund av upprepade infektioner kan det uppstå vävnadsskador i luftvägarna. Andningsgymnastik tillsammans med inhalation av luftrörsvidgande och slemlösande mediciner hjälper till att avlägsna slem och förebygger djupa och långvariga infektioner. Andningsgymnastik utformas i samarbete med en fysioterapeut. Fysisk aktivitet av olika slag stimulerar till djupandning och spontan hosta. Bra alternativ för mindre barn är till exempel att gunga på en stor boll eller att använda en hoppgunga.

Hjärna

Ökad mängd vätska i hjärnans hålrum och ökat tryck (hydrocefalus) kan vara en komplikation till alfa-mannosidos och behandlas genom att en shunt opereras in. Med hjälp av en slang avleds vätskan från hjärnans hålrum till buken (ventriculo-peritoneal shunt) eller till hjärtats högra förmak (ventriculo-atrial shunt). Det senare är att föredra, eftersom bukhinnans förmåga att absorbera vätska tycks vara nedsatt vid alfa-mannosidos.

Habilitering

De flesta barn och ungdomar med alfa-mannosidos behöver habiliteringsinsatser. Insatserna görs med stöd av ett tvärprofessionellt team som har särskild kunskap om funktionsnedsättningar. Syftet med de habiliterande insatserna är att personer med funktionsnedsättningar ska leva ett så självständigt liv som möjligt. Föräldrar till barn med funktionsnedsättningar får genom habiliteringen information om det samhällsstöd som finns att få och om möjligheterna att anpassa bostaden och andra miljöer som barnet vistas i.

Behov av förflyttningshjälpmedel uppkommer ofta före 15–20 års ålder, detta gäller framförallt för typ 2 och typ 3. Rullstol, både manuell och elektrisk, underlättar förflyttning, sparar på orken och ger ökad frihet. Det är därför viktigt att börja använda rullstol även om man klarar att gå men börjar bli svag.

För att kunna möta barnet utifrån rätt insatser och förutsättningar görs en bedömning av den kognitiva utvecklingen så tidigt som möjligt. Många barn med sjukdomen behöver specialpedagogiska insatser i förskola och skola. Den särskilda pedagogik som används i särskolan behövs för många barn. Vid misstanke om neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, som adhd eller autism, görs en neuropsykiatrisk utredning.

Barn som har en intellektuell funktionsnedsättning kan få stöd inom barn- och ungdoms-habiliteringen som samordnar de habiliterande insatserna med de medicinska. Insatserna planeras utifrån barnets behov och förutsättningar, varierar över tid och sker i nära samverkan med närstående och andra i barnets nätverk. En viktig del av habiliteringen är att förmedla kunskap till föräldrar och andra i nätverket för att de ska kunna ge stöd till barnet utifrån barnets funktionsförmåga.

Habilitering omfattar psykologiskt stöd till barn med funktionsnedsättningar, deras föräldrar och syskon. Kontakt med andra familjer i liknande situation kan vara värdefullt.

Barn, föräldrar, syskon och andra närstående kan behöva psykologiskt stöd när diagnosen ställs och även senare.

Kommunen kan erbjuda stöd i olika former för att underlätta familjens vardagsliv. Exempel på insatser är en kontaktfamilj, en stödfamilj, avlösarservice eller ett korttidsboende.

Tal-, språk- och kommunikationsförmågan hos barn med sjukdomen varierar. För de som har svårt att göra sig förstådda kan oron öka och beteendet påverkas negativt. Det är angeläget att tidigt arbeta med språklig stimulans samt alternativ och kompletterande kommunikation (AKK). Förutom föräldrarna behöver andra personer runt barnet stöd i att använda sig av olika alternativa kommunikationsvägar.

Vuxna

Kunskapen om hur alfa-mannosidos ter sig hos vuxna eller om sjukdomens långtidsförlopp är begränsad. Eftersom sjukdomen är långsamt fortskridande med risk för akuta försämringar behövs fortsatt behandling som syftar till att lindra symtom och förebygga komplikationer.

Vuxna med alfa-mannosidos behöver också fortsatta habiliteringsinsatser och stöd i det dagliga livet. Det kan till exempel vara boendestöd, stöd och omvårdnad i en bostad med särskild service samt daglig verksamhet. Personer med lindrig intellektuell funktionsnedsättning kan leva ett relativt självständigt liv med visst stöd. Är den intellektuella funktionsnedsättningen medelsvår behövs mer stöd, men de flesta klarar enklare uppgifter i vardagen. Vid svår intellektuell funktionsnedsättning behövs omfattande stöd och hjälp av omgivningen för att klara vardagliga aktiviteter.

Arbetsförmedlingen ger vägledning vid funktionsnedsättning som påverkar arbetsförmågan. Försäkringskassan samordnar de insatser som behövs för att söka eller återgå i arbete när en funktionsnedsättning påverkar arbetsförmågan.

Palliativ vård

För barn med den svåra varianten (typ 3), kan det bli aktuellt med palliativ vård i livets slutskede. Palliativ betyder lindrande, och målet med den palliativa vården är att se till att barnets sista tid blir så trygg och smärtfri som möjligt. Det innebär ett nära och intensivt samarbete mellan föräldrar, andra närstående och personal med olika kompetens.

Många föräldrar vill så långt det är möjligt vårda det sjuka barnet hemma med hjälp av sjukvårdspersonal. Ofta vårdas barnet växelvis i hemmet och på sjukhuset. Det är viktigt att föräldrar och syskon får det psykologiska och sociala stöd som behövs i detta skede.

Forskning

Sedan 1991 finns en forskargrupp i Norge, The Tromsö Mannosidosis Group, som bedriver klinisk, genetisk och biokemisk forskning kring alfa-mannosidos. Gruppen ingår i ett EU-samarbete och har också ett omfattande internationellt kontaktnät. Kontaktperson är med dr Dag Malm (se under rubriken Resurspersoner).

Den europeiska databasen Orphanet samlar information om forskning som rör sällsynta hälsotillstånd, se orpha.net, sökord: alpha-mannosidosis.

Den amerikanska databasen ClinicalTrials.gov samlar information om kliniska studier, se clinicaltrials.gov, sökord: alpha-mannosidosis.

Resurser

Klinisk kemisk diagnostik görs vid två speciallaboratorier med inriktning på ovanliga metabola sjukdomar:

• Avdelningen för klinisk kemi, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, telefon 031-342 10 00
• Centrum för medfödda metabola sjukdomar (CMMS), Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, telefon 08-123 700 00

Genetisk utredning görs vid avdelningar för klinisk genetik vid universitetssjukhusen.

Alfa-mannosidos ingår i MetabERN för medfödda ämnesomsättningssjukdomar.

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om alfa-mannosidos.

Intresseorganisationer

The International Society for Mannosidosis and Related Diseases (ISMRD), i USA är en förespråkare för familjer som drabbats av en glykogeninlagringssjukdom,
e-post info@ismrd.org, ismrd.org.

Databasen Orphanet samlar information om intresseorganisationer, framför allt i Europa, se orpha.net, sökord: alpha-mannosidosis.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Ytterligare information

Frambu kompetansesenter for sjeldne diagnoser i Norge har information om diagnosen på sin webbplats, se frambu.no, sökord: alpha-mannosidosis.

• OMIM, Online Mendelian Inheritance in Man, omim.org, sökord: mannosidosis, alpha D, lysosomal
• GeneReviews (University of Washington), genereviews.org, sökord: alpha-mannosidosis
• Orphanet, europeisk databas, orpha.net, sökord: alpha-mannosidosis

Litteratur

Adam J, Malone R, Lloyd S, Lee J, Hendriksz CJ, Ramaswami U. Disease progression of alpha-mannosidosis and impact on patients and carers - a UK natural history survey. Mol Genet Metab 2019; 20: 100480. https://doi.org/10.1016/j.ymgmr.2019.100480

Beck M, Olsen K, Wraith J, Zeman J, Michalski JC, Saftig P et al. Natural history of alpha mannosidosis a longitudinal study. Orphanet J Rare Dis 2013; 8: 88.
https://doi.org/10.1186/1750-1172-8-88

Borgwardt L, Danielsen ER, Thomsen C, Månsson JE, Taouatas N, Thuesen AM et al.
Alpha-mannosidosis: characterization of CNS pathology and correlation between CNS pathology and cognitive function. Clin Genet 2016; 89: 489–494. https://doi.org/10.1111/cge.12642

Borgwardt L, Thuesen AM, Olsen KJ, Fogh J, Dali CI, Lund AM. Cognitive profile and activities of daily living: 35 patients with alpha-mannosidosis. J Inherit Metab Dis. 2015; 38: 1119–1127. https://doi.org/10.1007/s10545-015-9862-4

Borgwardt L, Lund AM, Dali CI. Alpha-mannosidosis – a review of genetic, clinical findings and options of treatment. Ped Endocrinol Rev 2014; suppl 1: 185–191. PMID: 25345101.

Cathey SS, Sarasua SM, Simensen R, Pietris K, Kimbrell G, Sillence D et al. Intellectual functioning in alpha-mannosidosis. JIMD. 2019; 50: 44–49. https://doi.org/10.1002/jmd2.12073

Ceccarini MR, Codini M, Conte C, Patria F, Cataldi S, Bertelli M et al. Alpha-Mannosidosis: therapeutic strategies. Int J Mol Sci 2018; 19: 1500. https://doi.org/10.3390/ijms19051500

Guffon N, Tylki-Szymanska A, Borgwardt L, Lund AM, Gil-Campos M, Parini R et al.
Recognition of alpha-mannosidosis in paediatric and adult patients: presentation of a diagnostic algorithm from an international working group. Mol Genet Metab 2019; 126: 470–474. https://doi.org/10.1016/j.ymgme.2019.01.024

Hansen GM, Berg T, Riise Stensland HM, Heikinheimo P, Klenow H, G Evjen et al. Intracellular transport of human lysosomal alpha-mannosidase and alpha-mannosidosis-related mutants. Biochem J 2004; 381: 537–546. https://doi.org/10.1042/bj20031499

Majovska J, Nestrasil I, Paulson A, Nascene D, Jurickova K, Hlavata A et al. White matter alteration and cerebellar atrophy are hallmarks of brain MRI in alpha-mannosidosis. Mol Genet Metab 2021; 132: 189–197. https://doi.org/10.1016/j.ymgme.2020.11.008

Harmatz P, Cattaneo F, Ardigò D, Geraci S, Hennermann JB, Guffon N et al. Enzyme replacement therapy with velmanase alfa (human recombinant alpha-mannosidase): novel global treatment response model and outcomes in patients with alpha-mannosidosis. Mol Genet Metab 2018; 124: 152–160. https://doi.org/10.1016/j.ymgme.2018.04.003

Hennermann JB, Guffon N, Cattaneo F, Ceravolo F, Borgwardt L, Lund AM et al. The SPARKLE registry: protocol for an international prospective cohort study in patients with alpha-mannosidosis. Orphanet J Rare Dis 2020; 15: 271. https://doi.org/10.1186/s13023-020-01549-8

Malm D, Riise Stensland HM, Edvardsen Ø, Nilssen Ø. The natural course and complications of alpha-mannosidosis – a retrospective and descriptive study. J Inherit Metab Dis 2014; 37: 79–82. https://doi.org/10.1007/s10545-013-9622-2

Malm D, Halvordsen DS, Tranebjaerg L, Sjursen H. Immunodeficiency in alpha-mannosidosis: a matched case-control study of immunoglobins, complement factors, receptor density, phagocytosis and intracellular killing in leucocytes. Eur J Pediatr 2000; 159: 699–703. https://doi.org/10.1007/s004310000545

Malm D, Pantel J, Linaker OM. Psychiatric symptoms in alpha-mannosidosis. J Intellect Disabil Res 2005; 49: 865–871. https://doi.org/10.1111/j.1365-2788.2005.00765.x

Mynarek M, Tolar J, Albert M, Escobar ML, Boelens JJ, Cowan MJ et al. Allogenic hematopoietic SCT for alpha-mannosidosis: an analysis of 17 patients. Bone Marrow Transplant 2012; 47: 352–359. https://doi.org/10.1038/bmt.2011.99

Verrecchia E, Sicignano LL, Massaro MG, Rocco R, Silvestri G, Rossi S et al. Caregivers and physicians perspectives on alpha-mannosidosis: a report from Italy. Adv Ther 2021; 38: 1–10. https://doi.org/10.1007/s12325-020-01574-w

Wiesinger T, Schwarz M, Mechtler TP, Liebmann-Reindl S, Streubel B, Kasper DC. Alpha-mannosidosis – an underdiagnosed lysosomal storage disease in individuals with an ’MPS-like’ phenotype. Mol Genet Metab 2020; 130: 149–152. https://doi.org/10.1016/j.ymgme.2020.04.001

Öckerman PA, Lund MD. A generalized storage disorder resembling Hurler’s syndrome.
Lancet 1967; 2: 239–241. https://doi.org/10.1016/S0140-6736(67)92303-3

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som skrivit det ursprungliga textunderlaget är professor emeritus Bengt Hagberg, Göteborg.

Tidigare revideringar av materialet har gjorts av med dr Dag Malm, Indremedisinske Spesialistcenter i Tromsö, samt överläkare Martin Jägervall, Barn- och Ungdomskliniken, Centrallasarettet i Växjö.

Den senaste revideringen är gjord av överläkare Martin Jägervall, Barn- och Ungdomskliniken, Centrallasarettet i Växjö.