Om donationsregistret och organ- och vävnadsdonation

Här kan du läsa mer om organ- och vävnadsdonation, om att bli organdonator och hur en donation går till. Du kan också läsa om njurtransplantation från en levande donator och om helkroppsdonation.

Fler letar information om

Donation och transplantation räddar liv

Transplantation av organ och vävnader är en livräddande behandling för många svårt sjuka människor. I andra fall kan transplantation ge avsevärt förbättrad hälsa och högre livskvalitet.

De organ som kan doneras och transplanteras i Sverige är njure, lever, lunga, hjärta, bukspottkörtel och tunntarm. Njurar, och i enstaka fall del av lever, kan transplanteras både från avlidna och levande donatorer.

De vävnader som tas tillvara är framför allt hud, hjärtklaffar, benvävnad och hornhinnor. En hornhinna från en avliden person kan förbättra synen för upp till fem personer.

Alla människor som omfattas av hälso- och sjukvården i Sverige, oavsett ursprung, trosbekännelse eller levnadsmönster och så vidare, har rätt till en jämlik och god vård. Fördelningen av organ och vävnader och vem som ska bli transplanterad avgörs av läkare, grundat på väntelistor men också en medicinsk bedömning om vem som har störst behov och är bäst lämpad att genomgå transplantationen.

En förutsättning för transplantation är att människor är villiga att donera sina organ och vävnader efter sin död. Behovet av organ och vävnader är större än tillgången.

Organ- och vävnadsdonation efter döden

Sjukvården gör allt de kan för att rädda liv. Det är först när livet inte går att rädda och livsuppehållande behandling inte längre hjälper patienten som frågan om donation kan bli aktuell. En eventuell organ- eller vävnadsdonation görs alltid efter att läkare har fastställt att patienten är död. Enligt svensk lag är en person död när hjärnans alla funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort. Döden måste konstateras enligt särskilda kriterier som också regleras i lag och föreskrifter.

Filmer om organdonation

Den 1 juli 2022 infördes nya bestämmelser i bland annat lagen (1995:831) om transplantation m.m. Här kan du se två korta filmer om de nya reglerna som gäller för organdonation. I filmerna deltar Anna Aldehag, enhetschef på Nationellt donationscentrum, och Michael Wanecek, läkare vid intensivvårdsavdelning på Capio S:t Göran sjukhus och vetenskapligt råd inom organdonation för Socialstyrelsen.

Film: Nya regler för organdonation med Anna Aldehag

Film: Nya regler för organdonation med Michael Wanecek

Patientens inställning till donation ska respekteras

I Sverige har alla rätt att själva bestämma om de vill donera sina organ och vävnader efter döden. Det är den egna viljan som ska respekteras. Detta framgår av 3 § lagen (1995:831) om transplantation. Man kan visa sin vilja genom att anmäla sig i donationsregistret och genom att berätta om sin inställning för sina närstående. Vid utredning av patients inställning till organ- och vävnadsdonation söker behörig hälso- och sjukvårdspersonal alltid i donationsregistret och pratar med närstående. Om det efter utredningen framkommer att det inte strider mot patientens vilja kan en donation bli möjlig. En donation får inte genomföras om patienten inte vill donera, om det uppstår motstridiga uppgifter om den avlidnes vilja att donera eller om det finns andra skäl som talar emot en donation. Finns det närstående som man inte får tag i och den avlidnes vilja är okänd får man inte heller genomföra en donation.  

Beslutsoförmögna vuxna undantas från donation

Ingrepp får inte genomföras om en person hade en funktionsnedsättning av sådan art och grad att han eller hon som vuxen uppenbarligen aldrig haft förmågan att förstå innebörden av och kunna ta ställning till donation. Det innebär att vuxna personer som är beslutsoförmögna med intellektuella funktionsnedsättningar, exempelvis utvecklingsstörning och andra funktionsnedsättningar, ska undantas när det gäller donation från avlidna.

Denna begränsning omfattar inte en vuxen person som är tillfälligt beslutsoförmögen, eller som senare i livet drabbas exempelvis av en demenssjukdom som medför att personen inte längre har möjlighet att förstå innebörden av donation.

Barn upp till 18 år, med en omfattande funktionsnedsättning, omfattas inte heller av denna begränsning eftersom de företräds av sina vårdnadshavare.

Närståendes roll

Närstående är viktiga i utredningen av patientens vilja eller inställning till donation. Den ansvariga sjukvårdspersonalen pratar alltid med de närstående oavsett om patienten har registrerat sin vilja i donationsregistret eller inte. Om patienten inte har registrerat sin vilja i donationsregistret, eller på annat sätt gjort sin vilja känd, tillfrågas de närstående om vad patienten sannolikt skulle ha velat. Närstående har rätt till skälig betänketid och måste vara överens om sin tolkning. Närstående är också viktiga i den medicinska utredningen, som alltid görs inför en eventuell donation, och som ger svar på om organ och vävnader är lämpliga att transplanteras.

Organdonation

För att kunna bli organdonator måste man avlida under pågående intensivvårdsbehandling. När livet inte går att rädda, och livsuppehållande behandling inte längre hjälper patienten, fattar läkare ett beslut om att avsluta den livsuppehållande behandlingen som ges för patientens egen skull. Intensivvården som fortsätter, i syfte att bevara organens funktion inför en eventuell donation, kallas för organbevarande behandling. I huvudsak innehåller den organbevarande behandlingen samma insatser som patienten redan fått i form av intensivvård, men behandlingen kan komma att kompletteras med till exempel tillägg av läkemedel eller vård i respirator.

Den organbevarande behandlingen sker parallellt med vård i livets slutskede som ges för patientens egen skull. Utan fortsatt intensivvård i detta skede skulle patienten kunna avlida utan att sjukvårdspersonalen hunnit utreda möjligheten till donation.

När läkare fattat beslutet om att avsluta den livsuppehållande behandlingen för patientens egen skull börjar hälso- och sjukvårdspersonalen att utreda patientens vilja eller inställning till organdonation. Om det vid utredningen av donationsviljan kommer fram att patienten inte vill donera organ, eller om det finns andra hinder för donation, avslutas den organbevarande behandlingen. Om patienten vill donera organ får behandlingen pågå i högst 72 timmar. Är donationsviljan positiv utreds även om patienten är medicinskt lämplig för en donation.

Det är endast intensivvårdsinsatser som inte kan vänta till efter döden som får ges och de får inte orsaka mer än ringa smärta eller ringa skada. Vården för patientens egen skull går alltid före den organbevarande behandlingen. Åtgärder som vidtas avgörs av den behandlande läkaren utifrån den situation patienten befinner sig i.

Donation efter döden kan ske efter att en primär hjärnskada inträffat, exempelvis på grund av en stor hjärnblödning eller skallskada (så kallad DBD, Donation after Brain Death) eller efter att patienten får ett cirkulationsstopp (så kallad DCD, Donation after Circulatory Death).

Vävnadsdonation

Vävnadsdonation är till skillnad från organdonation möjlig vid många fler dödsfall. Vävnader behöver inte vara försörjda med syresatt blod när de tas tillvara för donation. De vävnader som tas tillvara är framför allt hud, hjärtklaffar, benvävnad och hornhinnor. Om vävnadsdonation sker i samband med en organdonation omhändertas vävnaderna efter organdonationen är genomförd. Den avlidnes vilja eller inställning till donation utreds alltid. Om det vid utredningen av donationsviljan kommer fram att patienten inte vill donera vävnader, eller om det finns andra hinder för donation, är inte donation aktuellt. Det utreds även om den avlidne är medicinskt lämplig att donera.

Donationsoperation

Efter att patienten är dödförklarad kan en donationsoperation påbörjas. Operationen sker med största respekt för den avlidna. De donerade organen och vävnaderna tas tillvara vid en operation, som i stor utsträckning liknar en vanlig operation. Det som syns efteråt är det hopsydda operationssåret.

Begravning

Efter donationsoperationen görs den avlidna i ordning på vanligt sätt och de närstående får möjlighet att ta ett sista farväl. Ingreppet påverkar inte begravningen på något sätt.

Dödsfall utomlands

Om man är utomlands och avlider under sådana omständigheter att donation är möjlig gäller reglerna i det landet man befinner sig.

Njurtransplantation från en levande donator

Njurar kan transplanteras både från avlidna och levande donatorer.

En njurdonation från en levande givare innebär att en svårt njursjuk person får en frisk njure från en släkting eller annan närstående. I sällsynta fall förekommer även njurdonation från anonym givare, där givaren inte har en relation till någon njursjuk person.

Att få en njure från en levande givare är det bästa behandlingsalternativet, när det är möjligt.

Att donera en njure

För att kunna donera sin ena njure måste man vara myndig och fullt frisk. Den som vill donera utreds noggrant under ett antal månader enligt ett nationellt utredningsprotokoll. Utredningen innebär bland annat en grundlig hälsoundersökning och samtal med kurator. Om utredningen visar att den som vill donera är lämplig som donator måste det säkerställas att donator och mottagare matchar varandra immunologiskt för att njuren inte ska stötas bort.

Att välja att donera en njure är ett livslångt beslut. Beslutet ska vara grundat på egen fri vilja, utan påtryckningar från andra. Ett skriftligt samtycke ska upprättas.

Informationsmaterial om njurdonation från levande givare

Njurbytesprogram

Skulle det visa sig att den tilltänkta donatorn inte matchar mottagaren finns möjlighet till korsvis donation genom att delta i ett njurbytesprogram. Njurbytesprogrammet bygger på ett samarbete mellan alla transplantationscentra i Sverige.

Grunden i njurbytesprogrammet är enkelt uttryckt en databas som innehåller utredda donatorer och mottagare som inte matchar varandra. Genom databasen kan man hitta nya potentiella matchningar, så att njurdonatorer matchas med andra personer än dem de ursprungligen hade tänkt donera sin njure till. På så vis hoppas man kunna öka antalet njurtransplantationer från levande donator.

Organhandel är förbjudet

Att sälja eller köpa ett organ är förbjudet enligt svensk lag. Det regleras även i EU-rätt och slås fast i FN deklaration samt internationella konventioner. 

Helkroppsdonation

Den som vill donera hela sin kropp till medicinsk och anatomisk undervisning måste under sin livstid skriva ett avtal om detta med någon av de medicinska högskolorna. Helkroppsdonation är inte samma sak som organ- och vävnadsdonation och hanteras inte av Socialstyrelsens donationsregister.

​​​Institutionerna är generellt intresserade av helkroppsdonationer men avgör från fall till fall om de kan acceptera en donation. Avtalet tecknas med den mottagande institutionen vid respektive universitet, se nedan.

I avtalet kommer donatorn och mottagaren överens om vad som ska gälla, till exempel när det gäller ceremonier som kyrklig, borgerlig eller utan ceremoni, uppgifter om anhöriga, gravplats eller minneslund. Institutionen ersätter med ett fast belopp kostnader i samband med begravningen. Inga kostnader ersätts i förväg.

Den som avser att donera hela kroppen på detta sätt kan ändå välja att säga ja till donation för transplantationsändamål. Den mottagande institutionen kan ge ytterligare upplysningar om hur man gör i dessa och andra avseenden som helkroppsdonator.

Medicinska institutioner som accepterar helkroppsdonationer:

Telefontider

Vi nås på telefon 075-247 30 00

Måndag och onsdag 09.00–10.00

Torsdag 13.00–14.00

Telefonen är stängd dag före helgdag och helgdag.

Kontakt

Nationellt Donationscentrum
Telefon: 075-247 30 00
Senast uppdaterad:
Publicerad: