Diastrofisk dysplasi

Sjukdom/tillstånd

Diastrofisk dysplasi tillhör sjukdomsgruppen skelettdysplasier och har fått sitt namn av grekiskans diastrophe, som betyder förvriden, och dysplasia, som betyder felaktig utveckling. Sjukdomen kännetecknas av kortväxthet, felställningar och rörelseinskränkningar i lederna och ryggen.

Skelettutvecklingsrubbningar (skelettdysplasier) innebär att skelettet har onormal form och/eller hållfasthet. Felställningar utvecklas och ökar sedan när man växer och blir tyngre. En del skelettdysplasier påverkar hela skelettet, medan andra huvudsakligen berör vissa delar, som ändarna av rörbenen (epifyserna) eller tillväxtzonerna (metafyserna). Förändringen kan omfatta ben, brosk eller stödjevävnad och medför ofta kortväxthet.

Över 200 olika ärftliga skelettdysplasier är kända. I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om ovanliga diagnoser finns informationsmaterial om flera andra skelettdysplasier, till exempel medfödd spondyloepifyseal dysplasi, multipel epifyseal dysplasi, pseudoakondroplasi och spondyloepifyseal dysplasi med sen debut.

Förekomst

I de flesta länder har ett barn av 100 000 födda diastrofisk dysplasi, men sjukdomen är vanligare i Finland. I Sverige känner man till ett 50-tal personer med sjukdomen, flertalet av finskt ursprung. Det motsvarar knappt en person per 100 000 invånare.

Orsak

Sjukdomen orsakas av en förändring (mutation) i ett arvsanlag (gen) som har benämningen SLC26A2 och finns på kromosom 5 (5q32). Genen styr bildningen av (kodar för) ett protein som transporterar sulfat till brosk- och bencellerna. Mutationen gör att bindväv, brosk och ben bildas felaktigt och i mindre mängd. Detta leder i sin tur till uttalad kortväxthet och tilltagande felställningar i ryggrad och leder.

Ärftlighet

Diastrofisk dysplasi nedärvs autosomalt recessivt. Detta innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en muterad gen (förändrat arvsanlag). Vid varje graviditet med samma föräldrar finns 25 procents risk att barnet får den muterade genen i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. I 50 procent av fallen får barnet den muterade genen i enkel uppsättning (från en av föräldrarna) och blir liksom föräldrarna frisk bärare av den muterade genen. I 25 procent av fallen får barnet inte sjukdomen och blir inte heller bärare av den muterade genen.

Autosomal recessiv nedärvning.

Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom, som alltså har två muterade gener, får barn med en person som inte är bärare av den muterade genen ärver samtliga barn den muterade genen men får inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom får barn med en frisk bärare av den muterade genen i enkel uppsättning är det 50 procents risk att barnet får sjukdomen, och i 50 procent av fallen blir barnet frisk bärare av den muterade genen.

Symtom

Den felaktiga utvecklingen av skelettet är ofta uppenbar för föräldrar och förlossningspersonal när barnet föds. Genomsnittslängden för nyfödda barn med diastrofisk dysplasi är 42 cm mot normalt cirka 50 cm. Barnen har också mycket korta armar och ben. Det är vanligt med klumpfot, och händerna är ofta felställda med stela fingrar och utstående tummar. Hälften av barnen föds med gomspalt.

Vid diastrofisk dysplasi är alla organ som innehåller brosk förändrade. I vissa fall kan broskförändringarna medföra att luftstrupen inte kan hållas utspänd, vilket leder till att en del barn med sjukdomen dör redan under nyföddhetsperioden.

Öronbrosket är vanligtvis svullet under den första levnadsmånaden. Inflammationer i mellanörat förekommer ofta under barnens uppväxt och kan leda till hörselnedsättning om de inte behandlas.

Den intellektuella utvecklingen hos barn med sjukdomen är normal, medan de kan ha en försenad motorisk utveckling.

Under barn- och ungdomstiden är funktionen i händerna vanligtvis relativt god, men fingerlederna blir med tiden allt stelare. Lederna i höfter, knän och armbågar blir också ofta allt svårare att sträcka ut. Det är vanligt att dessa leder delvis vrids ur led (subluxation).

Sned och kutig rygg (kyfoskolios) visar sig ofta vid fem-sex års ålder och kan bli tydligt framträdande. Eftersom höfterna utvecklas fel visar sig förslitningar och förändringar i höftlederna ibland redan i förskoleåldern, vilket ofta leder till ett betydande rörelsehinder.

Kroppslängden hos vuxna kvinnor med sjukdomen är i genomsnitt 124 cm och hos män 141 cm.

Missbildade ryggkotor med starkt framåtböjd (kyfotisk) halsryggrad och underutveckling av den andra halskotans tandlika utskott (dens epistrofeus) kan göra att ryggmärgen trycks samman, vilket i sin tur kan medföra förlamning i benen. De första tecknen på förträngning av ryggmärgskanalen är ofta vaga och lätta att förbise. Sådana tecken är diffus smärta i benen, ökad uttröttbarhet och avtagande förmåga vid fysisk ansträngning, liksom att barnet inte lär sig gå trots en i övrigt normal utveckling. Förträngning av ryggmärgskanalen kan även ge symtom hos enstaka personer i vuxen ålder.

Inför operationer under narkos är det viktigt att narkosläkaren är medveten om de tryckskador på ryggmärgen i halsryggraden som kan uppstå vid intubation (när ett rör förs in i luftstrupen för att hjälpa till med andningen under operationen), eftersom nacken då måste böjas kraftigt bakåt. En operation bör alltid föregås av en röntgenundersökning av halsryggraden.

Sjukdomen gör att rörligheten i de stora lederna blir mer och mer begränsad, vilket leder till en fortskridande försämring av de motoriska funktionerna och ett svårt rörelsehinder. De flesta behöver använda rullstol för förflyttningar före vuxen ålder.

Diagnostik

Som regel kan diagnosen ställas redan vid födseln utifrån symtom och genom röntgenundersökning av skelettet. Ibland har sjukdomen upptäckts vid ultraljudsundersökning under graviditeten. Skelettdysplasier utgör en komplicerad grupp sjukdomar, både vad gäller diagnostik och behandling. Med tanke på prognos, behandling och ärftlighetsinformation är det viktigt att personer med skelettdysplasi får en korrekt diagnos.

Diagnosen kan bekräftas genom att en mutation i SLC26A2 påvisas med DNA-analys av blodprov. I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att familjen erbjuds genetisk information. Anlagsbärar- och fosterdiagnostik, liksom preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD) i samband med provrörsbefruktning, kan utföras om mutationen i familjen är känd.

Behandling/stöd

Det finns ingen botande behandling för diastrofisk dysplasi, men åtskilligt kan göras för att stödja och på olika sätt kompensera för funktionsnedsättningarna.

Klumpfot upptäcks direkt efter födseln och kan oftast behandlas med skena eller gips, men ibland är det nödvändigt med en operation. Förändringar och förslitningar (artros) i höftlederna samt missbildningar i ryggraden (kyfoskolios) kan också behöva opereras.

En noggrann undersökning av gommen och dess funktion bör göras tidigt, eftersom även en mindre gomspalt kan göra det svårt för barnet att äta. Spaltbildning kräver plastikkirurgiska operationer i flera steg under uppväxten. Föräldrar till barn som har svårt att suga och äta kan behöva kontakt med en dietist och en logoped för att få igång bra matningsrutiner.

Habiliterande insatser behövs tidigt för att på bästa sätt underlätta barnets utveckling. I ett habiliteringsteam ingår olika yrkeskategorier med särskild kunskap om olika aspekter av funktionsnedsättningar och deras effekter på vardagsliv, hälsa och utveckling. Stöd och behandling sker inom det medicinska, pedagogiska, psykologiska, sociala och tekniska området. Habiliteringsinsatserna planeras utifrån de behov som barnet och familjen har och förändras i takt med att barnet blir äldre. De sker alltid i nära samverkan med personer i barnets nätverk och består bland annat av utredning, behandling, utprovning av hjälpmedel, information om funktionsnedsättningen och samtalsstöd.

Barn och ungdomar som är kortväxta ska behandlas med hänsyn till ålder och få samma bemötande som sina jämnåriga. Föräldrar bör erbjudas kontakt med föräldrar till andra kortväxta barn, och barnen bör få möjlighet att träffa andra barn i samma situation. Såväl barn som föräldrar kan behöva träffa kortväxta vuxna för att få en bild av hur vuxenlivet kan te sig. Psykologiskt stöd utifrån ålder och mognad ska erbjudas barnen och ges fortlöpande under uppväxten.

Habiliteringsteamet kan ge råd till förskolan och skolan om stöd och anpassningar i miljön som gör det möjligt för barnen att självständigt delta i olika aktiviteter tillsammans med sina kamrater. Exempel på sådana anpassningar är dörröppnare, lågt placerade klädhängare och stol med fotstöd. Hjälpmedel och anpassningar bidrar också till att så långt som möjligt skjuta upp förslitningar och svåra ledproblem.

Anpassning av bostaden behöver också göras för att barnet ska ges förutsättningar att vara så självständigt som möjligt. Det kan exempelvis vara sänkta ledstänger, dörrhandtag och ljuskontakter samt pallar vid handfat. Många kan ha svårt att förflytta sig, och för att underlätta kan även utomhusmiljön behöva anpassas. Ett plant, eventuellt asfalterat, område underlättar förflyttningar. Ortopediska specialskor kan behövas, liksom andra ortopediska hjälpmedel.

Undervisning om ledskydd och program för rörelseträning ges av sjukgymnasten i samarbete med arbetsterapeuten. För att skona händerna, som riskerar att överansträngas och förslitas vid användning av manuell rullstol, kan en del behöva elektrisk rullstol. Det kan också bli aktuellt med en specialanpassad bil.

Vuxna med syndromet behöver individuellt utformade habiliteringsinsatser.

Gravida kvinnor med diastrofisk dysplasi får vanligtvis normalstora barn och behöver därför kontakt med specialistmödravården. Ofta behöver de förlösas med kejsarsnitt 2-4 veckor före beräknad tid.

Yrkesvägledning behövs, liksom anpassningar av arbetsmiljön. Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan kan ge information och stöd.

Forskning

Klinisk och genetisk beskrivning av syndromet utfördes av professor Karl-Henrik Gustavson vid Klinisk genetik, Rudbecklaboratoriet, Akademiska sjukhuset i Uppsala, samt av forskare vid institutionen för medicinsk genetik, Helsingfors Universitet.

Kontinuerlig klinisk uppföljning och dokumentation av personer med diastrofisk dysplasi i olika åldrar görs vid Akademiska barnsjukhusets rikscentrum för skelettdysplasier och Svenskt centrum för missbildningar och syndrom.

Resurser

Diagnostik sker vid universitetssjukhusens barn- och ungdomskliniker.

Skelettdysplasiteamet vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus har stor erfarenhet av den medicinska uppföljningen av barn och unga vuxna med skelettdysplasier. Teamet består av representanter från specialiteterna andningsfysiologi, neurokirurgi, neuroradiologi, skelettradiologi, barnortopedi, neuropediatrik, barnendokrinologi, sjukgymnastik, uroterapi och klinisk genetik. Kontaktpersoner är forskningssköterska Lo Neumeyer, tel 08-517 775 81 och överläkare Lars Hagenäs, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Solna, tel 08-123 700 00.

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om diastrofisk dysplasi.

Intresseorganisationer

Kurser, erfarenhetsutbyte

Temadagar för barn med diastrofisk dysplasi och andra skelettsjukdomar, föräldrar samt personal arrangeras vid Akademiska barnsjukhuset i Uppsala tel 018-611 11 34, e-post sallsyntadiagnoser@akademiska.se, www.akademiska.se/sallsynta.

Ytterligare information

Kort men inte liten. Faktabok om att vara kortväxt av Pernilla Gesén, Eva Schreiber och Ulla-Karin Karlsson. Beställs från Föreningen för kortvuxna (se under rubriken Intresseorganisationer).

Mindre vanliga människor. Bok om och av kortvuxna, producerad av utbildningsförlaget Brevskolan på uppdrag av Föreningen för kortvuxna (se under rubriken Intresseorganisationer).

Databaser

OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man) 
www.omim.org
Sökord: diastrophic dysplasia

GeneReviews (University of Washington) 
www.ncbi.nlm.nih.gov/books/NBK1116
Sökord: diastrophic dysplasia

Litteratur

Ayoubi J-M, Jouk P-S, Pons, J-C. Diastrophic dwarfism and pregnancy. Lancet 2001; 358: 1778.

Barbosa M, Sousa AB, Medeira A, Lourenço T, Saraiva J, Pinto-Basto J et al. Clinical and molecular characterizatioin of diastrophic dysplasia in the Portuguese population. Clin Genet 2011; 80: 550-557.

Berkowitz ID, Raja SN, Bender KS, Kopits SE. Dwarfs: pathophysiology and anesthetic implications. Anesthesiology 1990; 73: 739-759.

Dwyer E, Hyland J, Modaff P, Pauli RM. Genotype-phenotype correlation in DTDST dysplasias: Atelosteogenesis type II and diastrophic dysplasia variant in one family. Am J Med Genet A 2010; 152A: 3043-3050.

Escobar LF, Bixler D,.Weaver DD, Padilla L-M, Golichowski A. Bone dysplasias: The prenatal diagnostic challenge. Am J Med Genet 2005; 36: 488-494.

Gustavson K-H, Holmgren G, Jagell S, Jorulf H. Lethal and non-lethal diastrophic dysplasia. A study of 14 Swedish cases. Clin Genet 1985; 28: 321-334.

Gustavson K-H, Annerén G, Axelsson O, Eriksson L, Gustafsson J, Lönnerholm T et al. Skelettdysplasi. Läkartidningen 1992; 38: 3425-3430.

Hall CM. International nosology and classification of constitutional disorders of bone (2001). Am J Med Genet 2002; 113: 65-77.

Hobbins JC, Bracken MB, Mahoney MJ. Diagnosis of fetal skeletal dysplasias with ultrasound. Am J Obstet Gynecol 1982; 142: 306-312.

Hästbacka J, de la Chapelle A, Mahtani MM, Clines G, Reeve-Daly MP, Daly M et al. The diastrophic dysplasia gene encodes a novel sulfate transporter: positional cloning by fine-structure linkage sisequilibrium mapping. Cell 1994; 78: 1073-1098.

Hästbacka J, Superti-Furga A, Wilcox WR, Rimoin DL, Cohn DH, Lander ES. Atelosteogenesis type II is caused by mutations in the diastrophic dysplasia sulfate-transporter gene (DTDST): evidence for a phenotypic series involving three chondrodysplasias. Am J Hum Genet 1996; 58: 255-262.

Hästbacka J, Kerrebrock A, Mokkala K, Clines G, Lovett M, Kaitila I et al. Identification of the Finnish founder mutation for diastrophic dysplasia (DTD). Eur J Hum Genet 1999; 7: 664-670.

Jagell S, Gustavson K-H. Skelettdysplasi hos barn kan ge allvarliga komplikationer. Läkartidningen 1984; 81: 2157.

Jung C, Sohn C, Sergi D. Prenatal diagnosis of diastrophic dysplasia by ultrasound at 21 weeks of gestation in a mother with massive obesity. Prenatal Diag 1998; 18: 378-383.

Kopits SE. Orthopedic complications of dwarfism. Clinical Orthopaedics 1976; 114: 153-179.

Liao EY, Peng YQ, Zhou HD, Mackie EJ, Li J, Hu PA et al. Spondyloepihyseal dysplasia tarda with progressive arthropathy. Hum Genet 2004 115:174.

Makitie O, Kaitila I. Growth in diastrophic dysplasia. J Pediat 1997; 130: 641-646.

Rossi A, van der Harten H J, Beemer F A, Kleijer W J, Gitzelmann R, Steinmann B et al. Phenotypic and genotypic overlap between atelosteogenesis type 2 and diastrophic dysplasia. Hum Genet 1996; 98: 657-661.

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Det medicinska underlaget har skrivits av professor Karl-Henrik Gustavson, Akademiska sjukhuset, Uppsala.