Sjukdom/tillstånd

Bardet-Biedls syndrom (BBS) kännetecknas av en kombination av synnedsättning, övervikt, extra fingrar och/eller tår, små könsorgan, nedsatt njurfunktion och inlärningssvårigheter. Andra symtom förekommer också. Syndromet diagnostiseras ofta runt 10-årsåldern, då förändringar i ögats näthinna ger en snabbt fortskridande synnedsättning. Både antalet symtom och deras svårighetsgrad kan variera mellan olika personer med sjukdomen, även inom samma familj.

Bardet-Biedls syndrom ingår i en grupp sjukdomar som kallas ciliopatier och orsakas av en skada i de primära cilierna. En primär cilie är ett orörligt utskott, ett slags antenn på cellytan som samordnar många funktioner som är av betydelse för cellfunktioner som rörelse, syn, känsel och cellsignalering. Störd ciliefunktion kan leda till avvikelser i fosterutvecklingen och ge missbildningar i många olika organ.

Beroende på symtom behandlas barn med syndromet av flera olika specialister. Det är särskilt viktigt att njurarna kontrolleras regelbundet. Habiliteringsinsatser är en viktig del av behandlingen och anpassas utifrån individuella behov.

Sjukdomen beskrevs först av de engelska ögonläkarna JC Laurence och RC Moon som 1866 rapporterade fyra syskon med näthinnesjukdomen retinitis pigmentosa, övervikt, hypogenitalism och/eller hypogonadism (små yttre könsorgan respektive låga nivåer av könshormon) samt intellektuell funktionsnedsättning. Spastiska muskelspänningar i benen rapporterades senare i samband med syndromet, och på 1920-talet lades övervikt och extra fingrar eller tår (polydaktyli) till beskrivningen av läkarna G Bardet (Frankrike) och A Biedl (Österrike).

Bardet-Biedls syndrom (BBS) kallas i Sverige ibland Laurence-Moon-Bardet-Biedls syndrom (LMBBS). Idag anses det dock vara två separata sjukdomar, där polydaktyli och fetma inte ingår i Laurence-Moons syndrom, medan de är viktiga komponenter i Bardet-Biedls syndrom.

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd finns separata informationstexter om andra ciliopatier:

• Alströms syndrom
• Ellis-van Crevelds syndrom och Weyers akrofaciala dysostos
• Jouberts syndrom
• Orofaciodigitalt syndrom I och II
• Primär ciliär dyskinesi
• Ushers syndrom.

Förekomst

Syndromet förekommer över hela världen men är vanligare i vissa befolkningsgrupper, till exempel i New Foundland, Kanada och bland beduiner i Kuwait. Det finns en osäkerhet kring hur vanligt syndromet är och uppgifterna varierar, men uppskattningsvis rör det sig om 1-4 per 100 000, vilket innebär att det föds ett till fyra barn varje år i Sverige med Bardet-Biedls syndrom.

Orsak

Syndromet orsakas av förändringar (mutationer) i gener som är viktiga för ciliefunktionen. Hittills (2016) finns mutationer rapporterade i 19 olika gener, som alla är inblandade i tillverkning eller reglering av proteiner som är av betydelse för normal cilieformation och funktion. Nya gener identifieras och beskrivs kontinuerligt. Mutationer i ytterligare fyra gener har rapporterats hos enskilda personer och behöver därför studeras ytterligare. Dessa gener är NPHP1 (2q13), IFT172 (2p23.3), C8orf37 (8q22.1) och IFT74 (9p21.2).

Hos ungefär 80 procent av alla med Bardet-Biedls syndrom har det varit möjligt att påvisa en sjukdomsframkallande mutation. De vanligaste mutationerna finns i BBS1 (23 procent), BBS2 (8 procent) och BBS10 (20 procent).

Detaljerade studier har visat att cilien är sammansatt av minst fyra olika funktionella komplex. Dessutom finns ett invecklat system av 100-tals olika proteiner som samverkar för att transport, syntes och nedbrytning av ciliens beståndsdelar ska fungera korrekt. Den exakta betydelsen av de olika proteiner som inte fungerar vid Bardet-Biedls syndrom är ännu inte känd. Ytterligare studier kommer att klargöra mer om hur de olika mutationerna påverkar ciliens struktur och funktion och hur de därigenom ger upphov till de olika symtomen.

Ärftlighet

Historiskt har man ansett att Bardet-Biedls syndrom nedärvs autosomalt recessivt, men ny forskning har visat att hos vissa familjer förekommer så kallad tri- eller multiallelisk nedärvning. Det innebär att det utöver två mutationer i en recessiv gen krävs en tredje mutation i ytterligare en gen för att syndromet ska uppstå eller för att svårare former ska uppkomma. Dessutom förekommer en genetisk överlappning mellan olika ciliopatier, det vill säga att olika mutationer i samma gen kan leda till kliniskt olika diagnoser. Förklaringen anses vara att andra ännu ej identifierade gener påverkar svårighetsgraden genom tri- eller multiallelisk nedärvning.

Autosomal recessiv nedärvning innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en muterad gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar är sannolikheten 25 procent att barnet får den muterade genen i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. Sannolikheten för att barnet får den muterade genen i enkel uppsättning är 50 procent. Då blir barnet, liksom föräldrarna, frisk bärare av den muterade genen. Sannolikheten att barnet varken får sjukdomen eller blir bärare av den muterade genen är 25 procent.

Autosomal recessiv nedärvning.

Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom, som alltså har två muterade gener, får barn med en person som inte har den muterade genen ärver samtliga barn den muterade genen i enkel uppsättning. De får då inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom däremot får barn med en frisk bärare av den muterade genen i enkel uppsättning är sannolikheten 50 procent att barnet får sjukdomen. Sannolikheten för att barnet blir frisk bärare av den muterade genen är också 50 procent.

Vid triallelisk nedärvning är båda föräldrarna (på samma vis som vid recessiv nedärvning) bärare av en mutation i BBS-gen A, men en av föräldrarna är dessutom bärare av ytterligare en mutation, i BBS-gen B. Vid varje graviditet är sannolikheten 25 procent att barnet ärver mutationen i BBS-gen A i dubbel uppsättning (som vid recessiv nedärvning). Barnet kommer då att vara helt utan symtom eller ha en lindrig form av syndromet. I 50 procent av fallen ärver barnen mutationen i BBS-gen B, vilket innebär att sannolikheten är 12,5 procent att barnet kommer att ärva mutationen i BBS-gen A i dubbel uppsättning tillsammans med en mutation i BBS-gen B. De utvecklar då en svår form av Bardet-Biedls syndrom.

Symtom

Symtomen vid Bardet-Biedls syndrom är varierande, även för personer inom samma familj, men de viktigaste är:

• näthinneförändringar (retinal dystrofi) inkluderande retinitis pigmentosa
• övervikt/fetma
• extra fingrar och/eller tår och andra skelettförändringar
• hypogenitalism och/eller hypogonadism (små yttre könsorgan respektive låga nivåer av könshormon)
• nedsatt njurfunktion
• inlärningssvårigheter.

Diagnosen ställs oftast i samband med att de första synsvårigheterna upptäcks, i genomsnitt vid 9 års ålder. Synnedsättningen, som i stort sett finns hos alla med syndromet, orsakas av förändringar i ögats näthinna och ger en betydande funktionsnedsättning. Näthinneförändringarna uppträder tidigt under barndomen, ibland med en särskild form av retinitis pigmentosa med tidig pigmentering i gula fläcken (makula). Synen påverkas genom ljuskänslighet och inskränkt synfält. Även försämrat mörkerseende kan finnas tidigt under barndomen. Synfältet blir sedan successivt mer begränsat, vilket gör det svårt att orientera sig. Från cirka 10 års ålder och framåt i ungdomsåren sker ofta en snabb försämring av synskärpan, som leder till omfattande synnedsättning.

Ungefär hälften har någon form av påverkan på njurarnas funktion och cirka 5 procent utvecklar njursvikt. Det är viktigt att känna till att barn med syndromet kan få njursvikt tidigt i barndomen. Njurfunktionen kan försämras av medfödda missbildningar i urinvägarna. Olika hjärtmissbildningar kan också höra till syndromet. Nedsatt njurfunktion och hjärtsjukdom är de vanligaste orsakerna till att personer med syndromet riskerar att dö i förtid. Även levern kan påverkas.

Ungefär hälften av alla barn med syndromet utvecklar övervikt, som sedan finns kvar i vuxen ålder. Personer med Bardet-Biedls syndrom får ofta diabetes typ 2 och högt blodtryck.

Det är vanligt med extra fingrar och/eller tår (polydaktyli). Sammanväxningar av fingrar och tår (syndaktyli) förekommer också. Skelettförändringar, som till exempel ovanligt korta och breda ben i händer och fötter samt sned rygg (skolios), går att se vid en röntgenundersökning. Ungefär 70 procent har någon form av skelettförändring.

Majoriteten av männen (90 procent) har små yttre könsorgan. De har också låga nivåer av könshormon, vilket i regel leder till infertilitet. Hos kvinnor med syndromet kan missbildningar i urinvägarna och könsorganen förekomma.

Inlärningssvårigheter finns hos ungefär 60 procent. Medfödda missbildningar i centrala nervsystemet kan höra till syndromet och lindrig eller måttlig intellektuell funktionsnedsättning kan förekomma.

Hörseln kan vara påverkad på grund av att sinnesceller och nervtrådar i örat inte fungerar normalt.

Personer med syndromet kan ha små tänder med korta tandrötter och ibland kan en del tänder saknas. Ungefär hälften saknar delvis eller fullständigt luktförmåga.

Diagnostik

Diagnosen ställs utifrån kombinationen av symtom och bekräftas vanligen med DNA-analys.

För att diagnostisera näthinnesjukdom krävs elektroretinografisk undersökning (ERG; undersökning av näthinnans funktion).

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att familjen erbjuds genetisk vägledning, vilket innebär information om syndromet och hur det ärvs. Bedömning av sannolikheten att få fler barn med samma syndrom ingår också, liksom information om vilka möjligheter till diagnostik som då finns. Om mutationen i familjen är känd finns det för många ärftliga sjukdomar möjlighet till anlagsbärar- och fosterdiagnostik, liksom preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD) i samband med provrörsbefruktning.

Behandling/stöd

Det finns ingen behandling som botar syndromet eller påverkar förloppet, utan insatserna inriktas på att lindra symtomen. Hur funktionsnedsättningarna påverkar vardagslivet varierar mellan personer med sjukdomen. Beroende på hur stora svårigheterna är kan anpassningar och hjälpmedel underlätta vardagen. Åtskilligt kan göras för att stödja och så mycket som möjligt kompensera för funktionsnedsättningarna.

Under uppväxtåren behöver barn med Bardet-Biedls syndrom kontakt med olika specialister, som ögonläkare, barnendokrinolog, barnortoped, specialisttandläkare och dietist. Det är viktigt att kontroller och behandling samordnas av en barnläkare.

Barn som föds med extra fingrar och/eller tår bör bedömas av barnortoped och handkirurg. Ibland behövs specialanpassade skor för korta och breda fötter.

Många har ökad risk att få komplikationer från njurarna och därför bör alla med syndromet kontrolleras regelbundet för att försämrad njurfunktion och högt blodtryck till följd av njurskadan ska upptäckas så tidigt som möjligt. Vid njursvikt kan det bli nödvändigt med njurtransplantation.

Eftersom många olika typer av hjärtfel kan förekomma är det viktigt att barn med syndromet undersöks av en barnhjärtläkare. Typen av hjärtfel avgör vilken uppföljning och behandling som behövs.

Det är viktigt med förebyggande tandvård och regelbundna kontroller hos tandläkare och tandhygienist.

Synhabilitering ger träning i att använda sin synförmåga och/eller lära sig tekniker som kompenserar för synnedsättningen. Förstorande synhjälpmedel kan provas ut, som förstoringsglas, glasögon för närarbete, kikare, förstorande TV-system och anpassade datorer, samtidigt som man får tillfälle att träna att använda dem. Filterglasögon kan förbättra kontrastseendet och minska ljuskänsligheten. Belysningen behöver också anpassas.

Ofta behöver även omgivningen anpassas för att kompensera för synnedsättningen. Det gäller den fysiska miljön, men lika viktig är den sociala miljön, det vill säga att personer i närmiljön har kunskap om hur de ska bemöta barnen och ungdomarna på ett bra sätt.

Barn med synnedsättning behöver tillgång till anpassad pedagogik och lämpliga läromedel. Skolans personal behöver kunskap och vägledning av en synpedagog. Inom Specialpedagogiska skolmyndigheten finns sådana resurser, (se under rubriken Resurser på riks- och regionnivå).

Även barnens hörsel bör undersökas. Hörselnedsättning behandlas utifrån individuella behov med hörselhjälpmedel.

Övervikten är svår att behandla, men kan begränsas genom en tidig och konsekvent diet med fasta matrutiner och speciell kost samt regelbunden motion. En dietist kan ge råd om lämplig kost. Både synnedsättningen och övervikten kan göra det svårt att röra på sig. En fysioterapeut (sjukgymnast) kan ge råd om lämpliga aktiviteter.

Såväl barn och ungdomar med syndromet som deras föräldrar kan behöva psykologiskt och socialt stöd både när diagnosen ställs och när olika svårigheter uppkommer. Kontakt med andra barn, ungdomar och familjer i liknande situation är också betydelsefullt.

Vuxna med Bardet-Biedls syndrom behöver fortsatta medicinska kontroller, individuellt utformade habiliteringsinsatser och stöd i det dagliga livet. Det kan till exempel vara stöd och omvårdnad i en bostad med särskild service samt daglig verksamhet.

Forskning

Genetisk forskning om Bardet-Biedls syndrom förekommer på flera ställen i världen. Vid Centrum för Molekylär Medicin, Karolinska Institutet i Stockholm, pågår forskning kring den genetiska bakgrunden till Bardel-Biedls syndrom och andra ciliopatier. Kontaktperson är docent Anna Lindstrand, e-post anna.lindstrand@ki.se.

Vid ögonkliniken i Lund finns en forskargrupp som arbetar med Bardet-Biedls syndrom. Kontaktperson är professor Kristina Tornqvist, e-post kristina.tornqvist@skane.se.

Den europeiska databasen Orphanet samlar information om forskning som rör ovanliga diagnoser, www.orpha.net, sökord: Bardet-Biedl Syndrome.

Den amerikanska databasen ClinicalTrials.gov samlar information om kliniska studier, clinicaltrials.gov, sökord: Bardet-Biedl Syndrome.

Resurser

Utredning kan ske i samarbete mellan ögonläkare och barnläkare på hemorten. Genetisk utredning görs vid avdelningar för klinisk genetik vid universitetssjukhusen.

I anslutning till Resurscenter syn/Örebro finns Ekeskolan, nationell specialskola för elever med synskada och ytterligare funktionsnedsättningar.

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om Bardet-Biedls syndrom.

Intresseorganisationer

Inom Riksförbundet Sällsynta diagnoser finns ett nätverk för personer med Bardet-Biedls syndrom. Kontaktperson är Anna-Lena Päkkilä, tel 0451-23101, e-post anna-lena.pakkila@telia.com.

I Storbritannien finns Bardet-Biedl Syndrome UK, se bbsuk.org.uk.

Databasen Orphanet samlar information om intresseorganisationer, framför allt i Europa, www.orpha.net, sökord: Bardet-Biedl Syndrome.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Resurscenter syn inom Specialpedagogiska skolmyndigheten arbetar med information och utbildning. Kontakta Resurscenter syn Örebro respektive Stockholm för närmare information (se kontaktuppgifter under rubrik Resurser). 

Ytterligare information

En längre vägledning om BBS, en diagnosfolder samt anvisningar för utredning och uppföljning av personer med BBS finns att läsa eller ladda ner hos Senter for sjeldne diagnoser vid Oslos Universitetssykehus HF, Rikshospitalet, Oslo, www.sjeldnediagnoser.no.

• OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man), omim.org, sökord: bardet-biedl syndrome
• GeneReviews (University of Washington), ncbi.nlm.nih.gov/books/NBK1116, sökord: bardet-biedl syndrome
• Orphanet, europeisk databas, orpha.net, sökord: bardet-biedl syndrome.

Litteratur

Abu-Safieh L, Al-Anazi S, Al-Abdi L, Hashem M, Alkuraya H, Alamr M et al. In search of triallelism in Bardet-Biedl syndrome. Eur J Hum Genet 2012; 20: 420-427.

Aldahmesh MA, Li Y, Alhashem A, Anazi S, Alkuraya H, Hashem M et al. 2014. IFT27, encoding a small GTPase component of IFT particles, is mutated in a consanguineous family with Bardet-Biedl syndrome. Hum Mol Genet 23: 3307-3315.

Bardet G. Sur un syndrome d’obésité congénitale avec polydactylie et rétinite pigmentaire (Contributon a l’étude des formes cliniques de l’obésité hypophysaire). These de Paris 1920; 470: 9-107.

Beales PL, Elcioglu N, Woolf AS, Parker D, Flinter FA. New criteria for improved diagnosis of Bardet-Biedl syndrome: results of a population survey. J Med Genet 1999; 36, 437-446.

Beales PL. Lifting the lid on Pandora’s box: the Bardet-Biedl syndrome. Curr Opin Genet Dev 2005; 15: 315-323.

Biedl A. Ein Geschwisterpaar mit adiposo-genitaler Dystrofie. Deutsch Med Wochenschr 1922; 4: 1630.

Billingsley G, Bin J, Fieggen KJ, Duncan JL Gerth C, Ogata K et al. Mutations in chaperonin-like BBS genes are a major contributor to disease development in a multiethnic Bardet-Biedl syndrome patient population. J Med Genet 2010; 47: 453-463.

Benzinou M, Walley A, Lobbens S, Charles MA, Jouret B, Fumeron F et al. Bardet-Biedl syndrome gene variants are associated with both childhood and adult common obesity in French Caucasians. Diabetes 2006; 55: 2876-2882.

Davis RE, Swiderski RE, Rahmouni K, Nishimura DY, Mullins RF et al. A knockin mouse model of the Bardet-Biedl syndrome 1 M390R mutation has cilia defects, ventriculomegaly, retinopathy, and obesity. Proc Nat Acad Sci 2007; 104: 19422-19427.

Davis EE, Katsanis N. The ciliopathies: a transitional model into systems biology of human genetic disease. Curr Opin Genet Dev 2012; 22: 290-303.

Forsythe E, Beales PL. Bardet-Biedl syndrome. Eur J Hum Genet 2013; 21:8-13.

Fulton AB, Hansen RM, Glynn RJ. Natural course of visual functions in the Bardet-Biedl syndrome. Arch Ophthalmol 1993; 111: 1500-1506.

Green JS, Parfrey PS, Harnett JD, Farid NR, Cramer BC, Johnson G et al. The cardinal manifestations of Bardet-Biedl syndrome, a form of Laurence-Moon-Biedl syndrome. N Engl J Med 1989; 321: 1002-1009.

Harville HM, Held S, Diaz-Font A, Davis EE., Diplas BH, Lewis RA et al. Identification of 11 novel mutations in eight BBS genes by high-resolution homozygosity mapping. J Med Genet 2010; 47: 262-267.

Heon E, Kim G, Qin S, Garrison JE, Tavares E, Vincent A et al. Mutations in C8ORF37 cause Bardet Biedl syndrome (BBS21). Hum Mol Genet 2016; [Epub ahead of print]

Iannaccone A, Mykytyn K, Persico AM, Searby CC, Baldi A, Jablonski MM et al. Clinical evidence of decreased olfaction in Bardet-Biedl syndrome caused by a deletion in the BBS4 gene. Am J Med Genet A 2005; 132: 343-346.

Katsanis N, Lupski JR, Beales PL. Exploring the molecular basis of Bardet-Biedl syndrome. Hum Mol Genet 2001; 10: 2293-2299.

Krasse Borgström M, Riise R, Tornqvist K, Granath L. Anomalies in the permanent dentition and other oral findings in individuals with Laurence-Moon-Bardet-Biedl syndrome. J Oral Pathol Med 1995; 25: 86-89.

Kulaga HM, Leitch CC, Eichers ER, Badano JL, Lesemann A, Hoskins BE et al. Loss of BBS proteins causes anosmia in humans and defects in olfactory cilia structure and function in the mouse. Nat Genet 2004; 36: 994-998.

Laurence JC, Moon RC. Four cases of “Retinitis pigmentosa” occurring in the same family and accompanied by general imperfections of development. Ophthalmol Rev 1866; 2: 32-41.

Laurier V, Stoetzel C, Muller J, Thibault C, Corbani S, Jalkh N et al. Pitfalls of homozygosity mapping: an extended consanguineous Bardet-Biedl syndrome family with two mutant genes (8BBS2, BBS10), three mutations, but no triallelism. Eur J Hum Genet 2006 Jul 5.

Lindstrand A, Davis EE, Carvalho CM, Pehlivan D, Willer JR, Tsai IC et al. 2014. Recurrent CNVs and SNVs at the NPHP1 locus contribute pathogenic alleles to Bardet-Biedl syndrome. American journal of human genetics 94(5): 745-754.

Lindstrand A, Frangakis S, Carvalho CM, Richardson EB, McFadden KA, Willer JR et al. Copy Number Variation Contributes to the Mutational Load of Bardet–Biedl syndrome. Am J Hum Genet 2016; 99: 318-336.

Muller J, Stoetzel C, Vincent MC, Leitch CC, Laurier V, Danse JM et al. Identification of 28 novel mutations in the Bardet-Biedl syndrome genes: the burden of private mutations in an extensively heterogeneous disease. Hum Genet 2010; 127: 583-593.

Mykytyn K, Braun T, Carmi R, Haider NB, Searby CC, Shastri M et al. Identification of the gene that, when mutated, causes the human obesity syndrome BBS4. Nat Genet 2001; 28: 188-91.

Nachury MV, Loktev AV, Zhang Q, Westlake CJ, Peranen J, Merdes A et al. A core complex of BBS proteins cooperates with the GTPase Rab8 to promote ciliary membrane biogenesis. Cell 2007; 129: 1201-1213.

Nishimura DY, Searby CC, Carmi R, Elbedour K, Van Maldergem L, Fulton AB et al. Positional cloning of a novel gene on chromosome 16q causing Bardet-Biedl syndrome (BBS2). Hum Mol Genet 2001; 10: 865-874.

O’Dea D, Parfrey PS, Harnett JD, Hefferton D, Cramer BC, Green J. The importance of renal impairment in the natural history of Bardet-Biedl syndrome. Am J Kidney Dis 1996; 27: 776-783.

Riise R. Visual function in Laurence-Moon-Bardet-Biedl syndrome. A Survey of 26 cases. Acta Ophthalmol (Copenh) 1987; 65 suppl 182: 128-131.

Riise R, Andréasson S, Tornqvist K. Full-field electroretinograms in individuals with the Laurence-Moon-Bardet-Biedl syndrome. Acta Ophthalmol Scand 1996; 618-620.

Riise R, Andréasson S, Tornqvist K. Ocular findings in the Laurence-Moon-Bardet-Biedl syndrome. Acta Ophthalmol Scand 1996; 74: 612-617.

Rudling O, Riise R, Tornqvist K, Jonsson K. Skeletal abnormalities of hands and feet in Laurence-Moon-Bardet-Biedl syndrome. A radiographic study. Skeletal radiology 1996; 25: 655-660.

Schachat AP, Maumenee IH. Bardet-Biedl syndrome and related disorders. Arch Ophthalmol 1982; 100: 285-288.

Schaefer E, Stoetzel C, Scheidecker S, Geoffroy V, Prasad MK, Redin C et al. Identification of a novel mutation confirms the implication of IFT172 (BBS20) in Bardet-Biedl syndrome. J Hum Genet 2016; 61: 447-450.

Scheidecker S, Etard C, Pierce NW, Geoffroy V, Schaefer E, Muller J et al. Exome sequencing of Bardet-Biedl syndrome patient identifies a null mutation in the BBSome subunit BBIP1 (BBS18). J Med Genet 2014; 51: 132-136.

Seo S, Guo D-F, Bugge K, Morgan DA, Rahmouni K, Sheffield VC et al. Requirement of Bardet-Biedl syndrome proteins for leptin receptor signaling. Hum Mol Genet 2009; 18: 1323-1331.

Shah AS, Farmen SL, Moninger TO, Businga TR, Andrews MP, Bugge K et al. Loss of Bardet-Biedl syndrome proteins alters the morphology and function of motile cilia in airway epithelia. Proc Nat Acad Sci 2008; 105: 3380-3385.

Slavotinek AM, Stone EM, Mykytyn K, Heckenlively JR, Green JS, Heon E et al. Mutations in MKKS cause Bardet-Biedl syndrome. Nat Genet 2000; 26: 15-16.

Smaoui N, Chaabouni M, Sergeev YV, Kallel H, Li S, Mahfoudh N et al. Screening of the eight BBS genes in Tunisian families: no evidence of triallelism. Invest Ophthalmol Vis Sci 2006; 47: 3487-3495.

Stenram Unne. Ciliopati-orsak till flera besynnerliga syndrom. Läkartidningen 2011; 7: 332-335.

Stoetzel C, Laurier V, Faivre L, Megarbane A, Perrin-Schmitt F, Verloes A et al. BBS8 is rarely mutated in cohort of 128 Bardet-Biedl syndrome families. J Hum Genet 2006; 51: 81-84.

Stoetzel C, Laurier V, Davis EE, Muller J, Rix S, Badano JL et al. BBS10 encodes a vertebrate-specific chaperonin-like protein and is a major BBS locus. Nat Genet 2006; 38: 521-524.

Tan PL, Barr T, Inglis PN, Mitsuma N, Huang SM, Garcia-Gonzalez MA et al. Loss of Bardet-Biedl syndrome proteins causes defects in peripheral sensory innervation and function. Proc Nat Acad Sci 2007; 104: 17524-17529.

Zaghloul NA, Katsanis N. Mechanistic insights into Bardet-Biedl syndrome, a model ciliopathy. J Clin Invest 2009; 119: 428-437.

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som skrivit det ursprungliga textunderlaget är professor Kristina Tornqvist, Helsingborgs lasarett.

Revideringen av materialet har gjorts av docent Anna Lindstrand, Karolinska Universitetssjukhuset i Solna.