Limb-girdle muskeldystrofi

Sjukdom/tillstånd

Limb-girdle muskeldystrofi (LGMD) hör till en grupp ärftliga muskelsjukdomar där muskelfibrerna långsamt bryts ned och ersätts av bindväv och fett. Nedbrytningen leder till muskelsvaghet och muskelförtvining. Namnet limb-girdle muskeldystrofi, på svenska skulder-bäcken-muskeldystrofi, beskriver muskelsvaghetens utbredning. Sjukdomen finns i många olika former och svårighetsgraden varierar. Hos en del personer med sjukdomen påverkas hjärtfunktionen och hos några även andningsmusklerna.

De första symtomen brukar komma någon gång mellan 10 och 30 års ålder, men några insjuknar redan tidigt i barndomen och en del senare i livet. Musklerna blir svaga, först i bäckenet, sedan i låren, skuldrorna och överarmarna. Muskelsvagheten ökar med tiden. Vadmuskulaturen kan samtidigt se kraftig ut eftersom sjukdomen gör att muskelfibrer omvandlas till bindväv och fett. Många behöver med tiden rullstol eller andra hjälpmedel för att förflytta sig.

Många med limb-girdle muskeldystrofi behöver habilitering och rehabilitering med anpassade träningsprogram. En del behöver hjälpmedel för att underlätta vardagslivet. Ibland behövs anpassningar av bostaden, skolan eller arbetsplatsen.

Hjärtat kontrolleras regelbundet hos personer med vissa former av sjukdomen.

Inför en operation är det viktigt att informera om sjukdomen eftersom den ökar risken för komplikationer i samband med narkos och intensivvård.

Personer som sannolikt har haft sjukdomen finns beskrivna från antiken. I den medicinska litteraturen beskrevs personer med limb-girdle muskeldystrofi första gången år 1852 av den engelska läkaren Edward Meryon. År 1995 inledde den engelska neurologen Kate Bushby arbetet med att dela in sjukdomen i olika former. Klassifikationen omarbetades år 2018 av den tyska barnneurologen Volker Straub. Numera (2025) känner man till fler än 30 olika former av limb-girdle muskeldystrofi.

Denna text beskriver framför allt formerna LGMD R1, R2, R3, R9, R12 samt LGMD D5 och R22.

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd finns separata informationstexter om följande andra muskeldystrofier:

• Beckers muskeldystrofi
• Duchennes muskeldystrofi
• Emery-Dreifuss muskeldystrofi
• Facioskapulohumeral muskeldystrofi
• Kongenitala muskeldystrofier
• Okulofaryngeal muskeldystrofi
• Tibial muskeldystrofi
• Welanders distala myopati.

Förekomst

Limb-girdle muskeldystrofi finns i många former som alla är sällsynta. Förekomsten för alla formerna sammantaget anges i internationell litteratur till cirka 4–6 per 100 000 invånare. Det motsvarar ungefär 500 personer i Sverige. Mer än 90 procent av alla med sjukdomen har någon av de recessivt nedärvda formerna, se Ärftlighet.

I Sverige är de vanligaste formerna LGMD R1, R2, R3, R9 och R12. Det är framför allt dessa samt LGMD D5 och R22 som beskrivs i den här texten.

Vissa former av limb-girdle muskeldystrofi förekommer bara i några enstaka familjer eller på geografiskt isolerade platser i världen.

Orsak

Limb-girdle muskeldystrofi orsakas av en sjukdomsorsakande variant (mutation) i någon av de gener som är mallar för tillverkningen av (kodar för) proteiner som ingår i muskelfibrernas cellmembran eller som medverkar i förankringen av de sammandragande proteinerna till cellmembranet. De förankrande proteinerna bildar tillsammans ett dystrofinassocierat glykoproteinkomplex, se figur. Brist på proteiner eller felaktigt sammansatta proteiner i dessa komplex skadar med tiden muskelfibrerna och gör att muskelvävnaden gradvis ersätts med bindväv och fett. I några fall är proteinet ett enzym som påverkar funktionen hos de dystrofinassocierade glykoproteinkomplexen.

De olika formerna av sjukdomen är recessivt eller dominant nedärvda beroende på vilken gen som är påverkad, se Tabell 1, Tabell 2 och rubriken Ärftlighet. Några gener har kopplats både till recessivt och dominant nedärvda former av sjukdomen. Ärftlighetsmönstret skiljer sig då åt beroende på var i genen den sjukdomsorsakande varianten är lokaliserad och vilken typ av sjukdomsorsakande variant det rör sig om. Exempel på detta är formerna LGMD R1 och LGMD D4 samt LGMD R22 och LGMD D5 (Bethlems myopati).

Lokalisation i muskelfibern av proteiner i de dystrofinassocierade glykoproteinkomplexen som har betydelse för olika former av limb-girdle muskeldystrofi.

Recessivt nedärvda former

Över 90 procent av de sjukdomsorsakande varianterna som orsakar limb-girdle muskeldystrofi är recessivt nedärvda, se Ärftlighet, och sjukdomsformerna betecknas LGMD R.

Den sjukdomsorsakande varianten som ger upphov till LGMD R1 (10–30 procent av alla fall av limb-girdle muskeldystrofi) finns i genen CAPN3 på kromosom 15 (15q15.1). CAPN3 kodar för proteinet calpain-3, som är ett kalciumaktiverat enzym (ett proteas). Ett enzym är ett protein som medverkar i kemiska reaktioner utan att själv förändras. Calpain-3 har betydelse för reparationen av olika muskelproteiner. I sällsynta fall kan sjukdomsorsakande varianter i CAPN3 nedärvas autosomalt dominant och ger då en lindrigare sjukdomsform.

Den sjukdomsorsakande varianten som ger upphov till LGMD R2 (cirka 18 procent av alla fall) finns i genen DYSF på kromosom 2 (2p13.2). DYSF kodar för dysferlin, ett protein i muskelmembranet som har betydelse för reparationen av membranskador. Andra sjukdomsorsakande varianter i genen DYSF ger upphov till en sällsynt form av sjukdomen kallad Miyoshis distala myopati.

Sjukdomsorsakande varianter som ger upphov till de fyra formerna LGMD R3, R4, R5 och R6 (10–15 procent av alla fall) finns i gener på kromosomerna 17, 4, 13 respektive 5 (se tabell 1). De sjukdomsorsakande varianterna förändrar tillverkningen sarkoglykaner (alfa-, beta-, gamma- och deltasarkoglykan). De är proteiner som ingår i komplex som påverkar membranstabiliteten och signaleringen över muskelmembranet. LGMD R3 är vanligast av sarkoglykansjukdomarna och utgör cirka hälften av dem.

Den sjukdomsorsakande varianten som ger upphov till LGMD R9 (cirka 10 procent av alla fall internationellt, men sannolikt den vanligaste formen i Sverige) finns i genen FKRP på kromosom 19 (19q13.32). FKRP kodar för ett fukutinrelaterat protein (FKRP). Det är ett av fem proteiner som påverkar en omvandling (glykosylering) av alfa-dystroglykan, som i sin tur har betydelse för stabiliseringen av muskelfibrernas cellmembran. Något av de övriga fyra proteinerna är påverkade vid sjukdomsformerna LGMD R11, LGMD R13, LGMD R14 eller LGMD R15 (se tabell 1). En sjukdomsorsakande variant i genen DAG1 som kodar för dystroglykan medför formen LGMDR16.

Andra sjukdomsorsakande varianter i FKRP kan ge upphov till svår medfödd muskelsjukdom (kongenital muskeldystrofi).

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd finns en separat informationstext om kongenitala muskeldystrofier.

LGMD R12 (ANO5-relaterad muskelsjukdom) är sannolikt en av de vanligaste formerna av limb-girdle muskeldystrofi och förekommer hos 2 per 100 000 invånare i Finland. Förekomsten i Sverige är ännu okänd. Den sjukdomsorsakande varianten finns i genen ANO5 som kodar för proteinet anoctamin 5. Anoctamin ingår i en kloridjonkanal som har betydelse för reparationen av muskelfibrernas membran.

Formerna med de tidigare benämningarna LGMD 2R, 2V, 2W och 2Y har tagits bort i den nya klassifikationen eftersom de dominerande symtomen inte är typiska för LGMD, eller för att formen hittills bara beskrivits hos en enda familj. Sjukdomen som tidigare benämndes LGMD 2R räknas som en form av myofibrillära myopatier. Sjukdomsorsakande varianter i genen GAA som kopplats till den tidigare LGMD 2V kan ge upphov till glykogenos typ II (Pompes sjukdom). I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd finns separata informationstexter om dessa tillstånd.

• Myofibrillära myopatier
• Glykogenos typ II

Dominant nedärvda former

Färre än 10 procent av de sjukdomsorsakande genvarianterna som ger upphov till limb-girdle muskeldystrofi är dominant nedärvda, se Ärftlighet, och sjukdomsformerna betecknas LGMD D.

Formerna med de tidigare benämningarna LGMD 1A, 1B, 1C, 1E och 1H har tagits bort i den nya klassifikationen eftersom de dominerande symtomen inte är typiska för limb-girdle muskeldystrofi.

Ärftlighet

Autosomal recessiv nedärvning

Limb-girdle muskeldystrofi är autosomalt recessivt nedärvd hos över 90 procent av alla med sjukdomen, och betecknas då LGMD R. Autosomal recessiv nedärvning innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en sjukdomsorsakande variant av en gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar är sannolikheten 25 procent att barnet får genvarianterna i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. Sannolikheten att barnet får en sjukdomsorsakande genvariant i enkel uppsättning är 50 procent. Då blir barnet, liksom föräldrarna, frisk bärare av en genvariant. Sannolikheten att barnet varken får sjukdomen eller blir bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är 25 procent.

Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom, som har två sjukdomsorsakande genvarianter, får barn med en person som inte har genvarianten ärver samtliga barn den sjukdomsorsakande genvarianten i enkel uppsättning. De får då inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom får barn med en frisk bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är sannolikheten 50 procent att barnet får sjukdomen. Sannolikheten för att barnet blir frisk bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är också 50 procent.

Autosomal recessiv nedärvning.

Autosomal dominant nedärvning

Mindre än 10 procent av alla med limb-girdle muskeldystrofi har en autosomalt dominant nedärvd sjukdomsform, vilket betecknas LGMD D. Autosomal dominant nedärvning innebär att om en av föräldrarna har sjukdomen, det vill säga har en normal gen och en sjukdomsorsakande variant av en gen, är sannolikheten att få sjukdomen 50 procent för såväl söner som döttrar. De barn som inte har fått den sjukdomsorsakande genvarianten får inte sjukdomen och för den inte heller vidare.

Autosomal dominant nedärvning.

Symtom

Limb-girdle muskeldystrofi varierar mycket i svårighetsgrad, även inom de olika formerna. Inom samma familj brukar symtomen och svårighetsgraden däremot vara de samma.

Gemensamt för de olika formerna är att symtomen vanligen börjar någon gång mellan 10 och 30 års ålder, men de första symtomen kan också komma tidigt i barndomen eller senare, upp till 50-årsåldern.

Muskelsvagheten märks oftast först i bäckenmusklerna och är långsamt fortskridande. Det medför svårigheter att resa sig från låga stolar och att gå upp för trappor. Med tiden tillkommer svaghet i lårmusklerna, skuldrorna och överarmarna. Den försvagade muskulaturen i skuldrorna kan ibland inte stabilisera skulderbladen, som då kan bukta ut (vingskapula). Förändringen gör det svårt att lyfta armarna över axelhöjd. Det kan göra det svårt att till exempel tvätta håret och lyfta ner föremål från höga hyllor.

Svagheten i bäcken- och lårmusklerna gör att många personer med sjukdomen så småningom behöver använda rullstol eller andra hjälpmedel för att förflytta sig. Eftersom sjukdomen leder till att muskelvävnad omvandlas till bindväv kan vadmuskulaturen samtidigt se förstorad ut (pseudohypertrofiska vader).

Hjärtats funktion påverkas vid vissa former av sjukdomen. Det förekommer att även andningsmusklerna påverkas, men det är ovanligt. Enstaka personer med svår sjukdom kan i vuxen ålder få förstorad tunga (makroglossi), då tungans bas förtjockas till följd av att tungmuskulatur omvandlas till bindväv. Detta har framför allt kopplats till formerna LGMD R5, R6 och R9.

LGMD R1

Vid LGMD R1 är variationen i svårighetsgrad mycket stor. De första symtomen kan visa sig från 2 års ålder till 40 års ålder, men kommer oftast under tonåren. Svagheten märks först i bäcken- och lårmusklerna, skuldrans muskler och bukmusklerna. Med tiden brukar muskelsvagheten leda till förkortade muskler, felställda leder och stel och sned rygg (skolios). Många med LGMD R1 får svårt att gå och använder rullstol. Hjärtat och andningsmusklerna påverkas inte av sjukdomen.

LGMD R2

LGMD R2 brukar visa sig mellan 15 och 25 års ålder. De första symtomen är svaghet i underbenen och fötterna, sedan en långsamt fortskridande svaghet i skulder-bäckenområdet. Det är vanligt att vaderna och skuldrorna ser kraftiga ut samtidigt som muskulaturen är svag (pseudohypertrofi). Hjärtat och andningsmusklerna påverkas inte av sjukdomen.

Miyoshis distala myopati är en variant av LGMD R2 som är sällsynt i Sverige. Symtomen är muskelsvaghet i underarmarna och händerna, underbenen och fötterna (distala muskler).

LGMD R3–LGMD R6

De flesta med LGMD R3, LGMD R4, LGMD R5 eller LGMD R6 insjuknar någon gång från förskoleåldern till mitten av tonåren. Symtomen är långsamt fortskridande muskelsvaghet i bäckenmusklerna och lårets baksida (hamstrings). Hjärtpåverkan förekommer. Av dessa fyra former är LGMD R3 den vanligaste i Europa.

LGMD R9

LGMD R9 är sannolikt den vanligaste formen i Sverige. Symtomen kommer någon gång mellan 5 och 25 års ålder, oftast i tonåren. Muskelsvagheten är mer påtaglig i armarna än i benen och leder alltid till förstorade men svaga vadmuskler (pseudohypertrofi). Hjärtat och andningsmusklerna påverkas med tiden hos hälften av alla med LGMD R9.

LGMD R12

LGMD R12 (ANO5-relaterad muskelsjukdom) varierar mycket i svårighetsgrad. Hos de flesta visar sig sjukdomen i 35-årsåldern, men en del får muskelsvaghet sent i livet. Några med denna form är helt symtomfria, eller märker bara att de har lätt att få träningsvärk. Vanliga symtom är svaghet och smärta i lår- och vadmuskler samt i överarmarna (biceps), ofta med oliksidig (asymmetrisk) utbredning. Män får mer påtagliga symtom än kvinnor. Sjukdomen fortskrider långsamt och leder sällan till svåra funktionsnedsättningar.

En sällsynt variant av ANO5-relaterad muskelsjukdom är Miyoshis muskeldystrofi typ 3 som börjar i 20–25-årsåldern och leder till svaghet i framför allt vadmusklerna.

LGMD D5 och R22

LGMD D5 och R22 kallas också Bethlems myopati eller kollagen 6-relaterade myopatier. Denna form av limb-girdle dystrofi kan nedärvas antingen autosomalt dominant (D5, vanligast) eller recessivt (R22). Sjukdomen påverkar både muskulatur och bindväv. Små barn kan ha låg muskelspänning (hypotonus) och börjar ofta att gå senare än förväntat. Efter hand tillkommer långsamt fortskridande svaghet i bäcken- och lårmusklerna. Många har stela leder och svårigheter att helt räta ut armbågsleder, fingrar och fotleder (lätta senkontrakturer).

En annan form av kollagen 6-relaterade myopatier med mer uttalade symtom är Ullrichs kongenitala muskeldystrofi.

Sjukdomen beskrivs i en informationstext i Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd, kongenitala muskeldystrofier.

Diagnostik

Diagnosen baseras på sjukdomshistoria, blodprover, läkarundersökning, neurofysiologisk undersökning, mikroskopisk undersökning av muskelvävnad (muskelbiopsi) och DNA-analys.

Blodprov visar förhöjd koncentration av muskelenzymet CK (kreatinkinas), framför allt vid de recessivt nedärvda formerna av limb-girdle muskeldystrofi. De neurofysiologiska undersökningar som görs är elektromyografi (EMG) där muskelns elektriska funktion undersöks och elektroneurografi (ENeG) där man undersöker nervtrådarnas ledningsförmåga. Elektromyografin visar tecken som tyder på muskelsjukdom och kan användas för att kartlägga sjukdomens utbredning. Elektroneurografin visar normal ledningsförmåga i perifera nerver.

Muskelbiopsi visar tecken på muskelskada med ökad inlagring av fett och bindväv. Hos personer med LGMD R1, LGMD R2 och LGMD R3–R6 kan en analys kallad Western blot påvisa brist på eller förändring av ett muskelprotein och ge värdefull information för riktad DNA-analys.

Diagnosen bekräftas med DNA-analys.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att genetisk vägledning erbjuds. Det innebär information om sjukdomen och hur den ärvs, samt en bedömning av sannolikheten för olika familjemedlemmar att insjukna och att få barn med samma sjukdom.

Vid ärftliga sjukdomar där den genetiska avvikelsen är påvisad i familjen är det möjligt att utföra anlagsbärardiagnostik och fosterdiagnostik, samt i vissa fall preimplantatorisk genetisk testning (PGT).

Behandling/stöd

Det finns ingen behandling som botar limb-girdle muskeldystrofi. Insatserna inriktas på att lindra symtomen, förebygga medicinska komplikationer och kompensera för de funktionsnedsättningar som sjukdomen leder till.

Regelbundna hjärtkontroller är nödvändigt framför allt vid LGMD R9. Vid behov utreder hjärtläkare hjärtfunktionen och sätter in läkemedel för att stärka hjärtats pumpförmåga. Oftast används ACE-hämmare och betablockerare.

Om andningsmusklerna påverkas av sjukdomen kan en ventilator användas som andningsstöd under natten.

Vid märkbart förstorad tunga som leder till svårigheter att till exempel tala och äta kan tungan opereras (tungreduktionskirurgi).

Habilitering och rehabilitering

Många med limb-girdle muskeldystrofi behöver habilitering eller rehabilitering.

I ett habiliterings- eller rehabiliteringsteam ingår yrkeskategorier med särskild kunskap om funktionsnedsättningar och deras effekter på vardagsliv, hälsa och utveckling. Habiliteringsinsatserna planeras utifrån individens behov och förutsättningar och varierar över tid. Insatserna kan ges inom det medicinska, pedagogiska, psykologiska, sociala och tekniska området. De kan innefatta bland annat behandling av fysioterapeut och arbetsterapeut samt utprovning av hjälpmedel. Syftet med de habiliterande insatserna är att personer med olika funktionsnedsättningar ska kunna utveckla och bibehålla bästa möjliga funktionsförmåga, samt få förutsättningar att leva ett så självständigt och delaktigt liv som möjligt.

Stela leder, felställningar och muskelförkortningar går endast att påverka marginellt genom träning, men en kombination av användning av skenor (ortosbehandling) och rörelseträning kan fördröja utvecklingen av kontrakturer. Träning i vatten är exempel på en träningsform som är skonsam för lederna.

För att behålla så mycket som möjligt av muskelstyrka och kondition utformas anpassade träningsprogram. Hänsyn måste då tas till eventuell påverkan på hjärtfunktionen. Motion och lämplig kost är också viktigt för att förebygga övervikt.

En arbetsterapeut kan föreslå anpassningar och hjälpmedel. Behovet varierar mellan olika personer med sjukdomen och beror på hur stora funktionsnedsättningarna är. Fysiska aktiviteter i skolan behöver anpassas för barn som har sjukdomen. Olika anpassningar av bostaden och arbetsmiljön kan behövas. Med tiden behövs ibland rullstol eller andra hjälpmedel för att förflytta sig, och för en del personer kan det bli aktuellt med en specialanpassad bil.

Psykologiskt och socialt stöd är viktigt. Barn och ungdomar med sjukdomen bör erbjudas fortlöpande stöd utifrån ålder och mognad.

Samhällsstöd

Kommunen kan erbjuda stöd i olika former för att underlätta vardagslivet för personer med funktionsnedsättningar och deras närstående. Exempel på insatser är hemtjänst, färdtjänst och i vissa fall personlig assistans.

Personlig assistans kan ges till den som på grund av omfattande och varaktiga funktionsnedsättningar behöver hjälp med grundläggande behov, men också för att öka möjligheten till ett aktivt liv trots en omfattande funktionsnedsättning.

Arbetsförmedlingen ger vägledning vid funktionsnedsättning som medför begränsad arbetsförmåga. Försäkringskassan samordnar de insatser som behövs för att söka eller återgå i arbete när en funktionsnedsättning påverkar arbetsförmågan.

Forskning

Det pågår forskning om möjliga behandlingsalternativ vid limb-girdle muskeldystrofier. Exempelvis studeras anti-myostatinantikroppsbehandling, stamcellstransplantation samt genterapi via virusvektorer, exon skipping och DNA-modifiering (“gensax”).

Resurser

Kunskap om sjukdomen finns på de neuromuskulära enheterna vid universitetssjukhusen.

Genetisk diagnostik görs på avdelningar för klinisk genetik vid universitetssjukhusen.

Limb-girdle muskeldystrofi ingår i nätverket ERN EURO-NMD för sällsynta neuromuskulära sjukdomar, ern-euro-nmd.eu.

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om limb-girdle muskeldystrofi. De ersätter dock inte ordinarie vårdgivare.

Intresseorganisationer

Det finns ingen specifik intresseorganisation för personer med limb-girdle muskeldystrofi i Sverige, men generell kunskap om neuromuskulära sjukdomar finns hos följande organisationer:

Kurser, erfarenhetsutbyte

Ytterligare information

Kvalitetsregister

Övrigt

Lihastautiliitto är en finsk patientorganisation som har finskspråkig information om limb-girdle muskeldystrofi, Limb-girdle lihasdystrofia (LGMD).

Terveyskylä, de finska universitetssjukhusens gemensamma webbportal, har finskspråkig information om limb-girdle muskeldystrofi, Hartia-lantiorenkaan lihassairaus.

Litteratur

Ahmed HS. Limb-girdle muscular dystrophy in pregnancy: a narrative review. Arch Gynecol Obstet 2024; 310: 2373–2386. https://doi.org/10.1007/s00404-024-07738-1

Alawneh I, Stosic A, Gonorazky H. Muscle MRI patterns for limb girdle muscle dystrophies: systematic review. J Neurol 2023; 270: 3946–3957. https://doi.org/10.1007/s00415-023-11722-1

Angelini C, Nardetto L, Borsato C, Padoan R, Fanin M, Nascimbeni AC et al. The clinical course of calpainopathy (LGMD2A) and dysferlinopathy (LGMD2B). Neurol Res 2010; 32: 41–46. https://doi.org/10.1179/174313209x380847

Boito CA, Melacini P, Vianello A, Prandini P, Gavassini BF, Bagattin A et al. Clinical and molecular characterization of patients with limb-girdle muscular dystrophy type 2I. Arch Neurol 2005; 62: 1894–1899. https://doi.org/10.1001/archneur.62.12.1894

Bolduc V, Marlow G, Boycott KM, Saleki K, Inoue H, Kroon J et al. Recessive mutations in the putative calcium-activated chloride channel Anoctamin 5 cause proximal LGMD2L and distal MMD3 muscular dystrophies. Am J Hum Genet 2010; 86: 213–221. https://doi.org/10.1016/j.ajhg.2009.12.013

Bouchard C, Tremblay JP. Limb-girdle muscular dystrophies classification and therapies. J Clin Med 2023; 12: 4769. https://doi.org/10.3390/jcm12144769

Bushby KM. The limb-girdle muscular dystrophies – multiple genes, multiple mechanisms. Hum Mol Genet 1999; 8: 1875–1882.

Cheung A, Audhya IF, Szabo SM, Friesen M, Weihl CC, Gooch KL. Patterns of clinical progression among patients with autosomal recessive limb-girdle muscular dystrophy: A systematic review. J Clin Neuromuscul Dis 2023; 25: 65–80. https://doi.org/10.1097/cnd.0000000000000461 

D'Este G, Spagna M, Federico S, Cacciante L, Cieślik B, Kiper P et al. Limb-girdle muscular dystrophies: A scoping review and overview of currently available rehabilitation strategies. Muscle Nerve 2025; 71: 138–146. https://doi.org/10.1002/mus.28284

Little AA, McKeever PE, Gruis KL. Novel mutations in the anoctamin 5 gene (ANO5) associated with limb-girdle muscular dystrophy 2L. Muscle Nerve 2013; 47: 287–291. https://doi.org/10.1002/mus.23542

Meryon E. On granular and fatty degeneration of the voluntary muscle. Med Chir Trans 1852; 35: 73–84.

Morales-Rosado JA, Schwab TL, Macklin-Mantia SK, Foley AR, Pinto E Vairo F, Pehlivan D et al. Bi-allelic variants in HMGCR cause an autosomal-recessive progressive limb-girdle muscular dystrophy. Am J Hum Genet 2023; 110: 989–997. https://doi.org/10.1016/j.ajhg.2023.04.006

Morishima R, Schoser B. A straightforward approach to analyze skeletal muscle MRI in limb-girdle muscular dystrophy for differential diagnosis: A systematic review. Muscles 2023; 2: 374–388. https://doi.org/10.3390/muscles2040029 

Norwood F, De Visser M, Eymard B, Lochmüller H, Bushby K; EFNS Guideline Task Force. EFNS guideline on diagnosis and management of limb girdle muscular dystrophies. Eur J Neurol 2007; 14: 1305–1312. https://doi.org/10.1111/j.1468-1331.2007.01979.x

Pénisson-Besnier I, Hackman P, Suominen T, Sarparanta J, Huovinen S, Richard-Crémieux I, Udd B. Myopathies caused by homozygous titin mutations: limb-girdle muscular dystrophy 2J and variations of phenotype. J Neurol Neurosurg Psychiatry 2010; 81: 1200–1202. https://doi.org/10.1136/jnnp.2009.178434

Penttilä S, Palmio J, Suominen T, Raheem O, Evilä A, Muelas Gomez N et al. Eight new mutations and the expanding phenotype variability in muscular dystrophy caused by ANO5. Neurology 2012; 78: 897–903. https://doi.org/10.1212/wnl.0b013e31824c4682

Politano L, Nigro V, Passamano L, Petretta V, Comi LI, Papparella S et al. Evaluation of cardiac and respiratory involvement in sarcoglycanopathies. Neuromuscul Disord 2001; 11: 178–185. https://doi.org/10.1016/s0960-8966(00)00174-7

Poppe M, Bourke J, Eagle M, Frosk P, Wrogemann K, Greenberg C et al. Cardiac and respiratory failure in limb-girdle muscular dystrophy 2I. Ann Neurol 2004; 56: 738–741. https://doi.org/10.1002/ana.20283

Rosales XQ, Gastier-Foster JM, Lewis S, Vinod M, Thrush DL, Astbury C et al. Novel diagnostic features of dysferlinopathies. Muscle Nerve 2010; 42: 14–21. https://doi.org/10.1002/mus.21650

Semplicini C, Vissing J, Dahlqvist JR, Stojkovic T, Bello L, Witting N et al. Clinical and genetic spectrum in limb-girdle muscular dystrophy type 2E. Neurology 2015; 84: 1772–1781. https://doi.org/10.1212/wnl.0000000000001519

Siciliano G, Simoncini C, Giannotti S, Zampa V, Angelini C, Ricci G. Muscle exercise in limb girdle muscular dystrophies: pitfall and advantages. Acta Myol 2015; 34: 3–8. https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC4478773/

Straub V, Murphy A, Udd B; LGMD workshop study group. 229th ENMC international workshop: Limb girdle muscular dystrophies – Nomenclature and reformed classification Naarden, the Netherlands, 17–19 March 2017. Neuromuscul Disord 2018; 28: 702–710. https://doi.org/10.1016/j.nmd.2018.05.007

Sveen ML, Jeppesen TD, Hauerslev S, Krag TO, Vissing J. Endurance training: an effective and safe treatment for patients with LGMD2I. Neurology 2007; 68: 59–61. https://doi.org/10.1212/01.wnl.0000250358.32199.24

Taghizadeh E, Rezaee M, Barreto GE, Sahebkar A. Prevalence, pathological mechanisms, and genetic basis of limb-girdle muscular dystrophies: A review. J Cell Physiol 2019; 234: 7874–7884. https://doi.org/10.1002/jcp.27907

Wicklund MP, Kissel JT. The limb-girdle muscular dystrophies. Neurol Clin 2014; 32: 729–749. https://doi.org/10.1016/j.ncl.2014.04.005

Vissing J. Limb girdle muscular dystrophies: classification, clinical spectrum and emerging therapies. Curr Opin Neurol 2016; 29: 635–641. https://doi.org/10.1097/wco.0000000000000375

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som skrivit och reviderat textunderlaget är docent Göran Solders, Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm.