Taruis sjukdom

Sjukdom/tillstånd

Taruis sjukdom är en ärftlig sjukdom som innebär att förmågan att bryta ner glukos i cellerna i den viljemässigt styrda muskulaturen (skelettmuskulaturen) är nedsatt. Det gör att muskelcellerna inte får tillräckligt med energi vid muskelarbete och att de kan skadas och brytas ned. Det leder också till att muskel-glykogenomsättningen hämmas med ökad glykogenansamling som följd.

Sjukdomen finns i olika former där den klassiska formen som visar sig redan i barndomen är vanligast, men det finns också en form där symtomen börjar först i vuxen ålder.

Taruis sjukdom tillhör gruppen glykogenomsättningssjukdomar (glykogenoser) och beror på bristande funktion hos muskelenzymet fosfofruktokinas. Enzymet är nödvändigt för att muskelcellerna ska få energi genom nedbrytning av glukos. Glykogenoser tillhör i sin tur gruppen medfödda metabola sjukdomar.

Sjukdomens svårighetsgrad varierar i hög grad mellan olika personer. Typiska symtom är muskelvärk och muskelsvaghet samt att musklerna snabbt blir uttröttade. Det kan uppstå muskelkramper vid intensivt muskelarbete. Ibland kan muskelansträngningen bli så stor att muskelceller bryts ned och proteinet myoglobin läcker ut i blodet, vilket kan leda till njurskador.

Ofta medför sjukdomen en ökad nedbrytning av röda blodkroppar, vilket kan leda till varierande grad av gulsot. Även blodets koagulation kan påverkas med ökad risk för blodproppar och komplikationer från hjärta och blodkärl.

Det finns ingen behandling som botar Taruis sjukdom, men många av symtomen kan lindras med läkemedel och förebyggande åtgärder. Det är viktigt att undvika kraftig muskelansträngning.

Första gången Taruis sjukdom beskrevs var år 1965 av den japanska läkaren Seiichiro Tarui och hans medarbetare. Den är en av 15 kända glykogenoser. I Socialstyrelsen kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd finns separata informationstexter om följande glykogenoser:

• Glykogenos typ II
• Glykogenoser med leverpåverkan
• McArdles sjukdom.

Förekomst

Den exakta förekomsten av Taruis sjukdom är inte känd, men uppskattningsvis finns ett tiotal personer med sjukdomen i Sverige. I den internationella medicinska litteraturen finns drygt 100 personer med Taruis sjukdom beskrivna. Taruis sjukdom är vanligare hos vissa befolkningsgrupper, till exempel bland japaner och askenasiska judar.

Orsak

Taruis sjukdom uppstår till följd av sjukdomsorsakande varianter (mutationer) i genen PFKM, som finns på den långa armen av kromosom 12 (12q13.11). PFKM är en mall för tillverkningen av (kodar för) en subenhet, muskel-subenheten M, i enzymet fosfofruktokinas (PFK). Enzymer är proteiner som påverkar kemiska reaktioner utan att själva förbrukas.

Fosfofruktokinas har en komplicerad uppbyggnad med byggstenar i form av tre olika typer av subenheter som kodas av olika gener. Subenheterna benämns PFK-M (muskel-subenheten), PFK-L (lever-subenheten) och PFK-P (trombocyt-subenheten, trombocyter = platelets, blodplättar). Ett fungerande fosfofruktokinas består av en kombination av fyra subenheter. Hur dessa kombineras beror på i vilka celler och i vilken vävnad enzymet finns. Fosfofruktokinas i musklerna består av fyra M-subenheter.

Flera olika sjukdomsorsakande varianter i genen PFKM har beskrivits. Majoriteten av genvarianterna resulterar i en mer eller mindre kraftfull minskning av aktiviteten hos enzymet PFK-M. På goda grunder kan man anta att genvarianter som ger kraftigare minskning av PFK-M-aktiviteten ger mer uttalade symtom hos personer med sjukdomen än de genvarianter som ger mindre minskning av PFK-M-aktiviteten.

De sjukdomsorsakande genvarianterna vid Taruis sjukdom orsakar brist på muskel-subenheten M med kraftigt minskad enzymaktivitet som följd, vilket gör att musklerna påverkas. Den form av fosfofruktokinas som finns i röda blodkroppar innehåller däremot lika delar muskel- och lever-subenheter, vilket gör att enzymbristen i blodkropparna bara blir cirka 50 procent. I den form av fosfofruktokinas som finns i levern ingår inte muskel-subenheten och därför orsakar Taruis sjukdom inte någon primär påverkan på levern och dess glykogen.

Enzymet fosfofruktokinas är nödvändigt för den energiomvandling som sker i alla celler genom nedbrytning av glukos (druvsocker). Glukos kan komma utifrån, via födan, eller inifrån, genom nedbrytning av glykogen. Glykogen är en sammansatt sockerart (polysackarid) som består av ett stort antal glukosmolekyler bundna till varandra. Det fungerar som en form av lagrad energi och finns framför allt i levern och i skelettmuskulaturen. När kroppen behöver den lagrade energin spjälkas glykogen så att det bildas glukos. Glukos distribueras via blodet för att brytas ned genom en process som kallas glykolys. Glykolys innebär en nedbrytning av glukos för att utvinna kemiskt bunden energi i form av ATP (adenosin-trifosfat) för kroppens celler. Vid Taruis sjukdom gör bristen på fungerande fosfofruktokinas i muskelcellerna att frigjort glukos inte kan utnyttjas och glykolysen bromsas. Det gör att musklerna får mindre energi. Det leder också till långsammare omsättning av glykogen, som därigenom ansamlas i musklerna.

Illustration av glykolys i muskelcell. Glykolys är den process när glukos bryts ned och omvandlas till energi som kroppens celler kan utnyttja.

Personer med brist på muskel-subenheten PFK-M har även en rubbad kalciumjonbalans, med förhöjd nivå av kalciumjoner i de röda blodkropparna. Det gör att blodkropparnas membran får nedsatt elasticitet och blodkropparna får sämre förmåga att ändra form, vilket försvårar deras passage genom de små kapillärerna. De röda blodkropparnas membranförändring kan även påverka blodets koagulation. Den nedsatta elasticiteten leder också till ökad nedbrytning av röda blodkroppar (hemolys).

Vanligen är den ökade hemolysen kompenserad vid Taruis sjukdom och orsakar inte blodbrist (anemi). Kompenseringen är komplex, men innebär förenklat att minskad leverans av syre till vävnaderna ger en reaktion i form av insöndring av erytropoietin (EPO) från njurarna, vilket stimulerar nybildning av röda blodkroppar.

Ibland leder den ökade hemolysen till gulsot (ikterus). Det beror på att vid nedbrytning av röda blodkroppar bildas ämnet bilirubin som orsakar gulsot när det ansamlas i kroppen.

Ärftlighet

Taruis sjukdom nedärvs autosomalt recessivt, vilket innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en sjukdomsorsakande variant av en gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar är sannolikheten 25 procent att barnet får genvarianterna i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. Sannolikheten att barnet får en sjukdomsorsakande genvariant i enkel uppsättning är 50 procent. Då blir barnet, liksom föräldrarna, frisk bärare av en genvariant. Sannolikheten att barnet varken får sjukdomen eller blir bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är 25 procent.

Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom, som har två sjukdomsorsakande genvarianter, får barn med en person som inte har genvarianten ärver samtliga barn den sjukdomsorsakande genvarianten i enkel uppsättning. De får då inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom får barn med en frisk bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är sannolikheten 50 procent att barnet får sjukdomen. Sannolikheten att barnet blir frisk bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är också 50 procent.

Autosomal recessiv nedärvning.

Symtom

Taruis sjukdom brukar delas in i fyra former: den infantila, den klassiska, den sent debuterande och den hemolytiska formen.

Infantil form

Den svåra infantila formen visar sig redan under nyföddhetsperioden. Barnen har låg muskelspänning (hypotonus) och muskelsvaghet som ökar med tiden. Hjärtat är förstorat och försvagat (kardiomyopati). Barnen dör vanligen redan under det första levnadsåret, oftast på grund av infektioner och andningsstörning.

Klassisk form och sent debuterande form

Vid den klassiska formen, som är den vanligaste, börjar symtomen under barndomen och vid den sent debuterande formen i 40- till 50-årsåldern. Kännetecknande för dessa former är att musklerna snabbt blir uttröttade (ansträngningsintolerans). Andra kännetecken är muskelvärk, muskelsvaghet och ibland muskelkramper. Symtomen beror på att det inte finns tillräckligt med energi för muskelarbete så att muskelcellerna hamnar i en energikris som gör att de skadas och bryts ned (rabdomyolys). Detta ger smärta, kramp, stelhet och svaghet i musklerna när de belastas, till exempel när man springer, går, lyfter eller bär.

Muskeltröttheten kan snabbt gå över efter tillräckligt med vila, men kan efter en kraftig ansträngning finnas kvar i flera dagar och ge illamående, smärta, muskelkramper och muskelvärk. Hur svåra symtomen är varierar mellan olika personer med sjukdomen beroende på graden av kvarvarande aktivitet hos enzymet PFK-M i skelettmuskulaturen. Även inom samma familj där medlemmarna kan ha samma sjukdomsorsakande genvariant kan symtomen variera.

När muskelceller bryts ned kan myoglobin, det protein som ger muskeln dess röda färg, läcka ut till blodet. När blodet filtreras i njurarna blir urinen rödfärgad (myoglobinuri). Episoder med myoglobinuri kan uppkomma hos personer med Taruis sjukdom, vanligtvis efter mycket hårt muskelarbete. Det är ett allvarligt tillstånd som kräver akut undersökning och behandling på sjukhus, eftersom en alltför hög koncentration av myoglobin i blodet skadar njurarna. Njurskadan blir i en del fall så allvarlig att det är nödvändigt med dialys.

Hos en del med Taruis sjukdom leder hårt muskelarbete till att det bildas en förhöjd mängd urinsyra. Orsaken är att muskelcellerna inte kan tillgodose det ökade kravet på energi på grund av att glykolysen är nedsatt. De använder då en alternativ ämnesomsättningsväg för att omvandla energi. Den innebär en omvandling av olika ämnesomsättningsprodukter och slutprodukten blir urinsyra. Urinsyran kan falla ut som kristaller i ledvätskan och orsaka smärtsamma ledinflammationer (gikt).

Många med Taruis sjukdom får varierande grad av gulsot (ikterus), vilket beror på hemolys med ökad nedbrytning av röda blodkroppar. Gulsoten är oftast lindrig och visar sig bara som en svag gulfärgning av ögonvitorna.

Sjukdomen kan också innebära en ökad risk för blodproppar, med komplikationer från hjärta och blodkärl. Det beror på att den förhöjda nivån av kalciumjoner i de röda blodkropparna gör att blodkropparnas membranstruktur förändras, vilket i sin tur kan påverka blodets koagulation så att blodproppar lättare bildas.

Hemolytisk form

Den hemolytiska formen har endast beskrivits hos ett fåtal personer. Den innebär att de röda blodkropparna bryts ned fortare än normalt. Detta kan leda till ökad gallstensbildning och i vissa fall till anemi hos personer med sjukdomen. Denna form ger inte några framträdande symtom från musklerna.

Diagnostik

Ofta misstänks diagnosen Taruis sjukdom redan under barndomen, hos barn med muskelvärk och muskelkramper efter måttlig muskelaktivitet.

Vid misstanke om Taruis sjukdom mäts kreatinkinas (CK), urat (urinsyra) och bilirubin i blodprov. Som ytterligare stöd för diagnosen kan 2,3-bisfosfoglycerat och aktiviteten hos enzymet PFK i röda blodkroppar analyseras. Vanligen är aktiviteten lätt sänkt. En biopsi av muskelvävnad visar att halten av glykogen i musklerna är tydligt ökad, ofta 4–5 gånger över det normala. Halten av enzymet PFK-M är kraftigt sänkt, ned till en enstaka procent av den normala halten i vissa fall. I vissa fall kompletteras biopsin med en elektronmikroskopisk undersökning.

Vid gulsot görs en utredning för att utesluta andra orsaker än Taruis sjukdom.

Diagnosen bekräftas med DNA-analys.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att genetisk vägledning erbjuds. Det innebär information om sjukdomen och hur den ärvs, samt en bedömning av sannolikheten för olika familjemedlemmar att få barn med samma sjukdom.

Vid ärftliga sjukdomar där den genetiska avvikelsen är påvisad i familjen är det möjligt att utföra anlagsbärardiagnostik och fosterdiagnostik, samt i vissa fall preimplantatorisk genetisk testning (PGT).

Behandling/stöd

Det finns ingen behandling som botar Taruis sjukdom. Behandlingen inriktas på att lindra symtomen, förebygga medicinska komplikationer och kompensera för de funktionsnedsättningar som sjukdomen leder till.

Infantil form

Vid den infantila formen är barnen svårt sjuka och dör vanligen under det första levnadsåret. En del barn behöver palliativ vård i livets slutskede. Palliativ betyder lindrande, och målet med den palliativa vården är att se till att barnets sista tid blir så trygg och smärtfri som möjligt. Det innebär ett nära och intensivt samarbete mellan föräldrar, andra närstående och personal med olika kompetens.

Många föräldrar vill så långt det är möjligt vårda det sjuka barnet hemma med hjälp av sjukvårdspersonal. Ofta vårdas barnet växelvis i hemmet och på sjukhuset. Det är viktigt att föräldrar och syskon får det psykologiska och sociala stöd som behövs i detta skede och även senare.

Övriga former

Behovet av behandlingsinsatser vid de övriga formerna är individuellt, eftersom symtomen och deras svårighetsgrad varierar mellan olika personer.

Medicinsk behandling

Vid rödfärgad urin (myoglobinuri) är det viktigt att omedelbart ta kontakt med sjukhus, eftersom myoglobinuri medför risk för njurskada. Ibland kan det behövas dialys på grund av urinförgiftning (uremi).

Gulsot vid Taruis sjukdom är oftast lindrig och behöver som regel inte någon behandling.

Personer med Taruis sjukdom som får upprepade blodproppar bör genomgå en koagulationsutredning. Den kan leda till behandling med blodförtunnande läkemedel.

Förhöjda halter av urinsyra, som kan orsaka gikt, behandlas med läkemedel som sänker urinsyrahalten i blodet.

Förebyggande behandling

Utöver den medicinska behandlingen är det viktigt med psykologiskt stöd och utförlig information och rådgivning, bland annat om vilken påverkan olika livsstilsfaktorer har på sjukdomen.

Kostens betydelse för symtomen och sjukdomens utveckling är inte fastställd. En kost med sparsamt innehåll av kolhydrater, högre andel fett och ordinärt proteininnehåll (modifierad ketogen kost) skulle kunna ha vissa fördelar genom att glyceroldelen i neutralfetter (triglycerider) kan utnyttjas som ersättning för glukos i muskelcellernas energiomsättning. Muskelcellerna kan då oxidera mer fettsyror för energiutvinning i stället för glukos. Preliminära studieresultat pekar på att en sådan diet skulle kunna vara till nytta, även om man ännu inte har kunnat fastställa någon lämplig nivå på fettinnehållet.

Det är viktigt att undvika kraftig muskelansträngning. Att helt undvika fysiskt krävande aktiviteter rekommenderas inte, eftersom det har många negativa konsekvenser både för den fysiska och psykiska hälsan att vara inaktiv. För barn och ungdomar behövs information till förskolan och skolan om passande fysiska aktiviteter som är anpassade till hur sjukdomen påverkar muskelfunktionen. En fysioterapeut kan ge individuella råd och ta fram lämpliga träningsprogram.

Det går att klara arbete som innebär lätt eller måttlig muskelbelastning, men ett fysiskt krävande yrke bör undvikas. Förändrade arbetssätt, anpassningar och hjälpmedel kan underlätta vardagslivet. För att få hjälp med detta behövs kontakt med en arbetsterapeut.

Om man undviker intensivt muskelarbete behöver sjukdomen i övrigt inte innebära några begränsningar i det dagliga livet. När man får en förklaring till varför symtomen uppstår går det lättare att förhålla sig till sina egna och omgivningens krav. Kunskapen gör det också lättare att ta ställning till utbildning, yrkesval och vilka fritidsaktiviteter som är lämpliga att delta i.

Samhällsstöd

Försäkringskassan samordnar de insatser som behövs för att söka eller återgå i arbete när en funktionsnedsättning påverkar arbetsförmågan.

Arbetsförmedlingen ger vägledning vid funktionsnedsättning som påverkar arbetsförmågan. Det finns särskilda enheter för arbetsinriktad rehabilitering för personer med begränsad rörelseförmåga.

Hjälp för arbetssökande med funktionsnedsättning eller ohälsa

Forskning

Forskning om Taruis sjukdom förekommer på olika håll i världen, exempelvis om förebyggande dieter kan lindra symtomen.

Forskning vid Akademiska sjukhuset i Uppsala har visat ett genetiskt samband mellan bristen på proteinet PFK-M och en störning i kalciumjonkanalen i de röda blodkropparna, vilket resulterar i en förhöjd nivå av kalciumjoner intracellulärt. En sådan förhöjning kan påverka blodviskositeten och på sikt blodcirkulationen.

Resurser

Taruis sjukdom ingår i nätverket MetabERN för sällsynta medfödda metabola sjukdomar, EURO-NMD för sällsynta neuromuskulära sjukdomar och i ERN-EuroBloodNet för sällsynta hematologiska sjukdomar.

• ern-net.eu
• ern-euro-nmd.eu
• eurobloodnet.eu

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om Taruis sjukdom. De ersätter dock inte ordinarie vårdgivare.

Intresseorganisationer

Kurser, erfarenhetsutbyte

Ytterligare information

Kvalitetsregister

Övrigt

Litteratur

Besson M, Pereira B, Rannou F. The hyperkinetic circulatory response during exercise in metabolic myopathies: A peculiar model of integrated biology. Med Sci Sports Exerc 2026; 58: 10–22. https://doi.org/10.1249/mss.0000000000003838

Brüser A, Kirchberger J, Schöneberg T. Altered allosteric regulation of muscle 6-phosphofructokinase causes Tarui disease. Biochem Biophys Res Commun 2012; 427: 133–137. https://doi.org/10.1016/j.bbrc.2012.09.024

Finsterer J, Stöllberger C. Progressive mitral valve thickening and progressive muscle cramps as manifestations of glycogenosis VII (Tarui’s disease). Cardiology 2008; 110: 238–240. https://doi.org/10.1159/000112406

Finsterer J, Stöllberger C, Kopsa W. Neurologic and cardiac progression of glycogenosis type VII over an eight-year period. South Med J 2002; 95: 1436–1440.

Gupta M, Sangeeth TA, Sukrutha R, Udupi GA, Kumar RS, Nanjegowda NB et al. Reporting a novel gene mutation in glycogen storage disease type VII (Tarui disease). Ann Indian Acad Neurol 2025; 28: 128–131. https://doi.org/10.4103/aian.aian_574_24

Hurtado-García R, Martínez Elvira J, González-Cuello I. Tarui disease and rhabdomyolysis without renal failure. Medicina Clínica (English Edition) 2025; 11, 106931. https://doi.org/10.1016/j.medcle.2025.106931

Makajima H, Raben N, Hamaguchi T, Yamasaki T. Phosphofructokinase deficiency; past, present and future. Curr Mol Med 2002; 2: 197–212. https://doi.org/10.2174/1566524024605734

Malfatti E, Birouk N, Romero NB, Piraud M, Petit FM, Hogrel JY et al. Juvenile-onset permanent weakness in muscle phosphofructokinase deficiency. J Neurol Sci 2012; 316: 173–177. https://doi.org/10.1016/j.jns.2012.01.027

Musumeci O, Bruno C, Mongini T, Rodolico C, Aguennouz M, Barca E et al. Clinical features and new molecular findings in muscle phosphofructokinase deficiency (GSD type VII). Neuromuscul Disord 2012; 22: 325–330. https://doi.org/10.1016/j.nmd.2011.10.022

Ozen H. Glycogen storage diseases: new perspectives. World J Gastroenterol 2007; 13: 2541–2553. https://doi.org/10.3748/wjg.v13.i18.2541

Ronquist G, Rudolphi O, Engström I, Waldenström A. Familial phosphofructokinase deficiency is associated with a disturbed calcium homeostasis in erythrocytes. J Intern Med 2001; 249: 85–95. https://doi.org/10.1046/j.1365-2796.2001.00780.x

Ronquist G. Glycogenosis type VII (Tarui’s disease); diagnostic considerations and late sequalae. South Med J 2002; 95: 1361–1362. https://doi.org/10.1097/00007611-200212000-00001

Rudolphi O, Ek B, Ronquist G. Inherited phosphofructokinase deficiency associated with hemolysis and exertional myopathy. Eur J Haematol 1995; 55: 279–281. https://doi.org/10.1111/j.1600-0609.1995.tb00278.x

Rudolphi O, Brattsand G, Waldenström A, Nilsson AL, Ronquist G. Ovanlig typ av hemolys vid Taruis sjukdom i två familjer av västerbottniskt ursprung. Läkartidningen 2006; 103: 657–660.

Sabina RL, Waldenström A, Ronquist G. The contribution of Ca2+ calmodulin activation of human erythrocyte AMP deaminase (isoform E) to the erythrocyte metabolic dysregulation of familial phosphofructokinase deficiency. Haematologica 2006; 91: 652–655.

Tarui S, Okuno G, Ikura Y, Tanaka T, Suda M, Nishikawa M. Phosphofructokinase deficiency in skeletal muscle. A new type of glycogenosis. Biochem Biophys Res Commun 1965; 19: 517–523. https://doi.org/10.1016/0006-291x(65)90156-7

Toscano A, Musumeci O. Tarui disease and distal glycogenoses: clinical and genetic update. Acta Myol 2007; 26: 105–107.

Waldenström A, Engström I, Ronquist G. Increased erythrocyte content of calcium ions in patients with Tarui’s disease. J Intern Med 2001; 249: 97–102. https://doi.org/10.1046/j.1365-2796.2001.00780.x

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som skrivit och reviderat textunderlaget är professor Gunnar Ronquist, Akademiska sjukhuset i Uppsala.