Optikusatrofi typ 1

Sjukdom/tillstånd

Optikusatrofi typ 1 är en medfödd sjukdom som kännetecknas av fortskridande synnedsättning. Graden av synpåverkan varierar mellan olika personer med sjukdomen. Optikus syftar på synnerven (nervus opticus) och atrofi betyder förtvining. Optikusatrofi typ 1 är den vanligaste formen av ärftlig optikusneuropati, skada på synnerven.

Optikusatrofi typ 1 hör till gruppen mitokondriella sjukdomar och är sannolikt en av de vanligaste sjukdomarna i denna grupp. Mitokondriella sjukdomar ingår i sin tur i den större gruppen medfödda metabola sjukdomar.

Mitokondrierna är små strukturer inuti cellerna där olika kemiska reaktioner äger rum för att omvandla energi till former som kroppens olika organ kan använda. Vid mitokondriella sjukdomar fungerar inte mitokondrierna som de ska, vilket kan ge en mängd olika symtom från i stort sett hela kroppen, framför allt från vävnader eller organ som kräver mycket energi.

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd finns en översikt om mitokondriella sjukdomar.

Optikusatrofi typ 1 är ärftligt, men alla anlagsbärare utvecklar inte symtom. Det finns ingen behandling som botar sjukdomen, utan insatserna inriktas främst på att kompensera för synnedsättningen.

En del personer utvecklar symtom utöver synnedsättningen, ett syndrom som brukar kallas autosomal dominant optic atrophy plus syndrome (DOA plus).

Den första beskrivningen av optikusatrofi typ 1 gjordes år 1896 av den brittiska läkaren B Batten, och symtomen beskrevs sedan mer i detalj av den danska ögonläkaren P Kjer år 1959. Kjer skilde även sjukdomen från Lebers hereditära optikusatrofi (LHON), en annan synnervssjukdom som delvis liknar optikusatrofi typ 1.

I kunskapsdatabasen finns en separat informationstext om Lebers hereditära optikusatrofi och även om flera andra mitokondriella sjukdomar:

• Alpers sjukdom
• Kearns-Sayres syndrom och Pearsons syndrom
• Lebers hereditära optikusneuropati
• Leighs syndrom
• Linderholms myopati
• MELAS
• MERRF
• NARP
• Progressiv extern oftalmoplegi
• Pyruvatdehydrogenasbrist.

Förekomst

Det är inte känt hur många personer som har optikusatrofi typ 1 i Sverige. Internationellt brukar man ange att sjukdomen finns hos uppskattningsvis 2–3 personer per 100 000 och antalet i Sverige är sannolikt i denna storleksordning. Förekomsten har dock bara studerats i ett fåtal länder eller områden, och där är sjukdomen något vanligare. I norra Storbritannien finns sjukdomen hos 4 per 100 000 personer, medan det i Danmark är cirka 8 av 100 000 personer som har sjukdomen. Den höga förekomsten i Danmark beror på att det finns en sjukdomsorsakande variant i genen OPA1 som ursprungligen uppstod i Danmark och ansamlades i en avskild del av befolkningen, vilket kallas grundareffekt (founder effect).

Orsak

Optikusatrofi typ 1 uppstår till följd av en sjukdomsorsakande variant (mutation) i genen OPA1. Genen finns på kromosom 3 (3q29) och är en mall för tillverkningen av (kodar för) proteinet OPA1 mitokondriellt dynamin-liknande GTPas (OPA1).

Mitokondrierna är små strukturer inuti cellerna där olika kemiska reaktioner äger rum för att omvandla energi till former som kroppens olika organ kan använda. De har sin egen arvsmassa, mitokondrie-DNA (mtDNA). I den mitokondriella energiomvandlingen ingår cirka 80 proteiner, varav en del kodas från mtDNA och en del från det DNA som finns i cellkärnan, nukleärt DNA (nDNA). Mitokondriella sjukdomar kan bero på sjukdomsorsakande genvarianter i mtDNA eller nDNA. Optikusatrofi typ 1 beror på en förändring i nDNA som påverkar mitokondrierna. Mitokondrierna bildar ett nätverk inne i cellerna där de hela tiden delas (fission) och smälter samman (fusion). Proteinet OPA1 tros dels vara inblandat i fusionen av mitokondrierna, dels i mitokondriernas energiomvandling.

Den sjukdomsorsakande genvarianten leder till bristande funktion hos proteinet OPA1. Det gör att nätverket av mitokondrier i cellen blir fragmenterat och energiomvandlingen sjunker.

Längst bak i ögat finns näthinnan (retina). I näthinnan finns fotoreceptorer som är synceller av två slag, stavar och tappar. När ljus träffar näthinnan reagerar fotoreceptorerna och omvandlar ljussignalen till en nervsignal. Signalen skickas sedan vidare via olika cellager till de retinala gangliecellerna. Gangliecellerna bildar de utskott (axoner) som utgör synnerven och vidarebefordrar signalen via synnervskorsningen och synbanorna till syncentrum i hjärnans nacklober.

Näthinnan, i synnerhet näthinnans ganglieceller, kräver stora mängder energi. När energiomvandlingen i cellerna blir nedsatt påverkas näthinnan negativt. Sjukdomen kännetecknas av en fortskridande nedbrytning av gangliecellerna. När cellerna bryts ned förtvinar synnerven, vilket leder till fortskridande nedsatt syn.

Detaljbild av näthinnans cellager och hur signalen från fotoreceptorerna överförs till synnerven.

Mycket tyder på att proteinet som kodas av genen OPA1 är viktigt även för andra processer som är ofullständigt kända.

Ärftlighet

Optikusatrofi typ 1 nedärvs autosomalt dominant. Detta innebär att om en av föräldrarna har sjukdomsanlaget, det vill säga har en normal gen och en sjukdomsorsakande variant av en gen, är sannolikheten att ärva anlaget 50 procent för såväl söner som döttrar. De barn som inte har fått den sjukdomsorsakande genvarianten får inte sjukdomen och för den inte heller vidare.

Autosomal dominant nedärvning.

Optikusatrofi typ 1 kan också uppstå till följd av en nyuppkommen sjukdomsorsakande variant av en gen (nymutation). Genvarianten har då oftast uppstått i en av föräldrarnas könsceller (ägg eller spermie). Sannolikheten att föräldrarna på nytt får ett barn med sjukdomen uppskattas då till mindre än 1 procent. Den nyuppkomna genvarianten hos barnet blir dock ärftlig, och kan därmed föras vidare till nästa generation med autosomalt dominant ärftlighetsgång.

Sjukdomen bryter inte ut hos alla som bär på ett sjukdomsorsakande anlag (nedsatt penetrans). När det gäller sjukdomsorsakande varianter i OPA1 får uppskattningsvis drygt 80 procent av anlagsbärarna nedsatt syn. Personer med samma sjukdomsorsakande genvariant kan ha en varierande grad av synpåverkan (varierande expressivitet). De flesta som insjuknar har ärvt sjukdomsanlaget från en förälder som har synnedsättning.

Om båda föräldrarna bär på anlag för optikusatrofi typ 1 kan barnet ärva sjukdomsanlaget från båda föräldrarna. Sjukdomsorsakande varianter i båda genkopiorna ger en allvarligare sjukdom med tidigare debut. Sjukdomen benämns då Behrs syndrom.

Symtom

Symtomen på synnedsättning uppkommer vanligtvis smygande under barndomen. Ofta upptäcks den vid synkontroll på barnavårdscentralen eller i skolan. Synnedsättningen är dubbelsidig och fortskridande. En del får symtom senare i livet, mellan 20 och 30 års ålder.

Tidigt i förloppet kan synskärpan vara normal, för att senare fortskridande försämras. En del har synfältsbortfall (skotom) med nedsatt syn i vissa områden av synfältet. Det kan till exempel påverka förmågan att köra bil. En del kan uppleva nedsatt färgseende. Hos de flesta med optikusatrofi typ 1 fortskrider synnedsättningen långsamt under flera decennier, men hastigheten kan variera mellan olika personer. Det är ovanligt att personer med sjukdomen blir helt blinda, men en del får svår synnedsättning.

Symtomens svårighetsgrad varierar, även inom samma familj. Släktingar med samma sjukdomsorsakande genvariant kan ha varierande grad av synnedsättning eller ingen synnedsättning alls.

Cirka 20 procent utvecklar andra symtom utöver synnedsättning som hörselnedsättning, påverkad ögonmotorik (oftalmoplegi), gång- och balanssvårigheter (ataxi), epilepsi och ökad muskelspänning (spasticitet). Sjukdomen kallas då autosomal dominant optic atrophy plus syndrome (DOA plus).

Diagnostik

Diagnosen kan misstänkas vid fortskridande försämring av synskärpan, nedsatt färgseende och blekhet vid synnervsutträdet (papillen), vilket kan vara ett tecken på synnervsatrofi. Ögonundersökningen kombineras ofta med en typ av avbildning av näthinnans lager med hjälp av ljus (optisk koherenstomografi, OCT). Vid avbildningen ses att gangliecellslagret och nervfiberlagret är tunt. En synfältsundersökning (perimetri) görs för att se om det föreligger synfältsdefekter (skotom). Ibland görs även en elektrofysiologisk undersökning (VEP, visual evoked potential) för att kontrollera synnervens funktion. Näthinnan stimuleras med ljus på olika sätt och därefter mäts signalerna i synnerven genom avläsning över nackloben där syncentrum sitter. Vid optikusatrofi typ 1 visar undersökningen i regel en minskad signalstyrka.

Diagnosen bekräftas med DNA-analys.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att genetisk vägledning erbjuds. Det innebär information om sjukdomen och hur den ärvs, samt en bedömning av sannolikheten för olika familjemedlemmar att få samma sjukdom.

Vid ärftliga sjukdomar där den genetiska avvikelsen är påvisad i familjen är det möjligt att utföra anlagsbärardiagnostik och fosterdiagnostik, samt i vissa fall preimplantatorisk genetisk testning (PGT).

Behandling/stöd

Det finns ingen behandling som botar optikusatrofi typ 1. Behandlingen inriktas på att lindra symtomen och kompensera för de funktionsnedsättningar som sjukdomen leder till.

Personer med optikusatrofi typ 1 följs regelbundet av ögonläkare.

Personer med sjukdomen rekommenderas att undvika sådant som kan vara skadligt för mitokondrierna som rökning och stora mängder alkohol.

Såväl barn som vuxna kan behöva psykologiskt stöd.

Synhabilitering

Barn och vuxna med svår synnedsättning och blindhet behöver synhabilitering. Insatserna görs med stöd av ett tvärprofessionellt team med särskild kunskap om olika synnedsättningar och deras konsekvenser för vardagsliv, hälsa och utveckling. Synhabilitering ger träning i att använda sin synförmåga och/eller lära sig tekniker som kompenserar för synnedsättningen.

Förstorande synhjälpmedel kan provas ut samtidigt som man får tillfälle att träna på att använda dem, till exempel förstoringsglas, glasögon för närarbete, kikare, läskamera och förstoringsprogram. Filterglasögon kan förbättra kontrastseendet. En del har nytta av anpassad belysning. Hjälpmedel som omvandlar text till tal kan användas för att läsa upp text. Det finns även hjälpmedel för att skriva och läsa punktskrift. Tv-apparater, smarttelefoner och datorer kan ha funktioner för uppläsning av text på skärmen, röststyrning och syntolkning. Det finns också tjänster och hjälpmedel som underlättar förflyttning.

Ofta behöver även omgivningen anpassas för att kompensera för synnedsättningen. Det gäller den fysiska miljön, men lika viktig är den sociala miljön, det vill säga att personer i närmiljön har kunskap om hur de ska bemöta barnen och ungdomarna på ett bra sätt.

Barn med synnedsättning behöver tillgång till specialpedagogik och lämpliga läromedel. Skolans personal behöver kunskap och vägledning av en synpedagog. Inom Specialpedagogiska skolmyndigheten finns sådana resurser.

Samhällsstöd

Kommunen kan erbjuda stöd i olika former för att underlätta vardagslivet för personer med funktionsnedsättningar och deras närstående.

Arbetsförmedlingen ger vägledning vid funktionsnedsättning som påverkar arbetsförmågan. Försäkringskassan samordnar de insatser som behövs för att söka eller återgå i arbete när en funktionsnedsättning påverkar arbetsförmågan.

På arbetsförmedlingen finns särskilda enheter för arbetsinriktad rehabilitering för personer med synnedsättning, se Hjälp för arbetssökande med funktionsnedsättning eller ohälsa.

Forskning

Idebenon, ett läkemedel som liknar koenzym Q10 och som visat sig ha effekt vid Lebers hereditära optikusneuropati, har även testats i mindre studier vid optikusatrofi typ 1. Syftet har varit att stabilisera den mitokondriella funktionen och förbättra synskärpan. Resultaten av dessa studier är dock hittills nedslående och läkemedlet har sannolikt inte någon effekt.

Pågående forskning (2026) inkluderar genterapi där man tillför en fungerande OPA1-gen inpackad i ett virus lokalt i ögat.

Det pågår också studier med syntetiska DNA-bitar (antisense-oligonukleotider) där man hoppas kunna korrigera felaktig RNA-splitsning (splice-korrigering) i syfte att kunna skapa ett fungerande OPA1-protein.

Ännu längre fram ligger försök att återskapa delar av näthinnan med hjälp av stamceller.

Resurser

Vårdresurser

Kunskap om optikusatrofi typ 1 och resurser för diagnostik finns på avdelningarna för klinisk genetik vid universitetssjukhusen.

Optikusatrofi typ 1 ingår i nätverket ERN-EYE för sällsynta ögonsjukdomar och nätverket MetabERN för sällsynta medfödda metabola sjukdomar.

• ern-eye.eu
• metab.ern-net.eu

Pedagogiska resurser

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om optikusatrofi typ 1. De ersätter dock inte ordinarie vårdgivare.

Intresseorganisationer

Autosomal Dominant Optic Atrophy Association (ADOA) är en amerikansk organisation, adoaa.org.

Cure ADOA Foundation är en nederländsk intresseorganisation, adoa.eu.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Ytterligare information

Kvalitetsregister

Övrigt

Litteratur

Alavi MV, Fuhrmann N. Dominant optic atrophy, OPA1, and mitochondrial quality control: understanding mitochondrial network dynamics. Mol Neurodegener 2013; 8: 32. https://doi.org/10.1186/1750-1326-8-32

Alexander C, Votruba M, Pesch UE, Thiselton DL, Mayer S, Moore A et al. OPA1, encoding a dynamin-related GTPase, is mutated in autosomal dominant optic atrophy linked to chromosome 3q28. Nat Genet 2000; 26: 211–215. https://doi.org/10.1038/79944.

Almind GJ, Ek J, Rosenberg T, Eiberg H, Larsen M, Lucamp L et al. Dominant optic atrophy in Denmark – report of 15 novel mutations in OPA1, using a strategy with a with a detection rate of 90 %. BMC Med Genet 2012; 13, 65. https://doi.org/10.1186/1471-2350-13-65

Batten B. A family suffering from hereditary optic atrophy. Transactions of the Ophthalmological Society UK 1896; 16: 125.

Carelli V, La Morgia C, Sadun AA. Mitochondrial dysfunction in optic neuropathies: animal models and therapeutic options. Curr Opin Neurol 2013; 26: 52–58. https://doi.org/10.1097/wco.0b013e32835c5f0b

Cohn AC, Toomes C, Hewitt AW, Kearns LS, Inglehearn CF, Craig JE et al. The natural history of OPA1-related autosomal dominant optic atrophy. Br J Ophthalmol 2008; 92: 1333–1336. https://doi.org/10.1136/bjo.2007.134726

Del Dotto V, Carelli V. Dominant Optic Atrophy (DOA): Modeling the kaleidoscopic roles of OPA1 in mitochondrial homeostasis. Front Neurol 2021; 12: 681326. https://doi.org/10.3389/fneur.2021.681326

Eckmann-Hansen C, Bek T, Sander B, Larsen M. Visual function and inner retinal structure in relation to birth factors in autosomal dominant optic atrophy. Invest Ophthalmol Vis Sci 2023; 64: 32. https://doi.org/10.1167/iovs.64.10.32

Eckmann-Hansen C, Bek T, Sander B, Larsen M. Vision-related quality of life and visual ability in patients with autosomal dominant optic atrophy. Acta Ophthalmol 2022; 100: 797–804. https://doi.org/10.1111/aos.15102

Ferro Desideri L, Traverso CE, Iester M. Current treatment options for treating OPA1-mutant dominant optic atrophy. Drugs Today (Barc) 2022; 58: 547–552. https://doi.org/10.1358/dot.2022.58.11.3448291

Fuhrmann N, Alavi MV, Bitoun P, Woernle S, Auburger G, Leo-Kottler B et al. Genomic rearrangements in OPA1 are frequent in patients with autosomal dominant optic atrophy. J Med Genet 2009; 46: 136–144. https://doi.org/10.1136/jmg.2008.062570

Kjer P. Infantile optic atrophy with dominant transmission. Dan Med Bull 1956; 3: 135–141.

Othman BA, Ong JE, Dumitrescu AV. Biallelic optic atrophy 1 (OPA1) related disorder-case report and literature review. Genes (Basel) 2022; 13: 1005. https://doi.org/10.3390/genes13061005

Wong DCS, Harvey JP, Jurkute N, Thomasy SM, Moosajee M, Yu-Wai-Man P et al. OPA1 dominant optic atrophy: Pathogenesis and therapeutic targets. J Neuroophthalmol 2023; 43: 464–474. https://doi.org/10.1097/wno.0000000000001830

Yu-Wai-Man P, Griffiths PG, Hudson G, Chinnery PF. Inherited mitochondrial optic neuropathies. J Med Genet 2009; 46: 145–158. https://doi.org/10.1136/jmg.2007.054270

Yu-Wai-Man P, Chinnery PF. Dominant optic atrophy: novel OPA1 mutations and revised prevalence estimates. Ophthalmology 2013; 120: 1712–1712. https://doi.org/10.1016/j.ophtha.2013.04.022

Zanna C, Ghelli A, Porcelli AM, Karbowski M, Youle RJ, Schimpf S et al. OPA1 mutations associated with dominant optic atrophy impair oxidative phosphorylation and mitochondrial fusion. Brain 2008; 131: 352–367. https://doi.org/10.1093/brain/awm335

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som har skrivit textunderlaget är med dr Martin Engvall, överläkare på Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm.