Kongenitala muskeldystrofier

Sjukdom/tillstånd

Kongenitala (medfödda) muskeldystrofier är en grupp muskelsjukdomar som skiljer sig från andra former av muskeldystrofi genom att symtomen vanligtvis visar sig redan före födseln genom nedsatta fosterrörelser eller under det första levnadsåret. Karaktäristiskt för sjukdomarna är att muskelfibrerna bryts ned (dystrofi), med uttalad muskelsvaghet och inskränkt rörlighet i lederna som följd. Symtomens svårighetsgrad varierar i hög grad mellan de olika sjukdomarna och mellan olika personer.

Inom sjukdomsgruppen finns flera olika undergrupper som alla har sina särskilda kännetecken. En del med kongenital muskeldystrofi har enbart muskelsjukdom (myopati) med varierande grad av muskelsvaghet, medan sjukdomen hos andra även kan påverka organ som hjärna, ögon och hjärta.

Sjukdomsgruppen beskrevs första gången år 1903 av den brittiska barnläkaren och neurologen Frederick Eustace Batten. För närvarande (2025) känner man till drygt 30 olika ärftliga former av kongenital muskeldystrofi, men i många fall är den bakomliggande genetiska orsaken till sjukdomen ännu inte känd. Denna text tar upp en del av dessa former.

Nya sjukdomsmekanismer upptäcks fortlöpande. Med ökad kunskap om de bakomliggande genetiska mekanismerna har det visat sig att flera genförändringar som tidigare har associerats med andra muskelsjukdomar också kan ge upphov till kongenital muskeldystrofi. Man har också funnit att vissa genförändringar som orsakar kongenitala muskeldystrofier även kan leda till muskelsjukdomar med senare debut. Detta gör att avgränsningen mellan de olika sjukdomsgrupperna har blivit mer flytande.

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd finns separata informationstexter om följande muskeldystrofier med senare debut:

• Beckers muskeldystrofi
• Duchennes muskeldystrofi
• Emery-Dreifuss muskeldystrofi
• Facioskapulohumeral muskeldystrofi
• Limb-girdle muskeldystrofi
• Okulofaryngeal muskeldystrofi
• Tibial muskeldystrofi
• Welanders muskeldystrofi.

Förekomst

I Sverige föds ungefär tre barn per år med kongenital muskeldystrofi, vilket motsvarar ungefär 3 per 100 000 födda. De vanligaste formerna är α-dystroglykanopati, kongenital muskeldystrofi med laminin α2-brist och Ullrichs kongenitala muskeldystrofi.

Orsak

Kongenitala muskeldystrofier orsakas av sjukdomsorsakande varianter (mutationer) i gener som är mallar för tillverkningen av (kodar för) olika proteiner av betydelse för musklernas normala funktion.

En muskel består av flera muskelceller (muskelfibrer) sammanbuntade i muskelfasciklar. De sammandragande strukturerna i en muskelcell kallas myofibriller. De består av långa buntar av proteiner som löper i muskelns längdriktning, vilka i sin tur är uppbyggda av mindre enheter som kallas sarkomerer. Sarkomererna binds till varandra och till cellmembranet genom en struktur som kallas Z-disken.

Muskelcellen samt lokalisation av proteiner och gener med betydelse för olika former av kongenital muskeldystrofi.

Brist på eller total avsaknad av proteiner av betydelse för musklernas normala funktion leder till sjukdom. De olika sjukdomarna kan delas in i fem grupper efter vilken typ av proteiner i muskelcellen som är påverkade:

Grupp 1

Muskeldystrofi som beror på sjukdomsorsakande varianter i gener vilka kodar för strukturella proteiner i muskelcellens membran eller i andra proteinkomplex utanför muskelfibern.

Tabell 1 visar sjukdomar i grupp 1.

Sjukdom	Gen	Protein	Lokalisation
Kongenital muskeldystrofi med laminin α2-brist (merosinbrist, MDC1A)	LAMA2	laminin α2 (merosin)	6q22.33
Ullrichs kongenitala muskeldystrofi	COL6A1	kollagen 6	21q22.3
Ullrichs kongenitala muskeldystrofi	COL6A2	kollagen 6	21q22.3
Ullrichs kongenitala muskeldystrofi	COL6A3	kollagen 6	2q37.3
Integrin α7-brist	ITGA7	integrin α7	12q13.2

Kongenital muskeldystrofi med laminin α2-brist orsakas av en sjukdomsorsakande variant i genen LAMA2. LAMA2 kodar för proteinet laminin α2 ( merosin) som normalt finns i muskelcellens membran, det skyddande skal av fett- och proteinmolekyler som omger cellen. På membranets utsida finns olika mottagare (receptorer). Laminin α2 binder till proteinerna α-dystroglykan och integrin α7 och kopplar därigenom samman den substans som omger cellerna (extracellulär matrix) med muskelfiberns cellskelett (det nätverk av proteinfibrer som bestämmer cellens form och rörelseförmåga). Om laminin α2 saknas eller inte finns i tillräcklig mängd leder det till att membranet blir instabilt. Detta gör i sin tur att muskelfibrer bryts ner och dör.

Ullrichs kongenitala muskeldystrofi beror på att proteinet kollagen 6 är felaktigt uppbyggt. Proteinet är ett extracellulärt matrixprotein, vilket innebär att det finns i den substans som omger cellerna. Det är uppbyggt av de tre kedjorna α1, α2 och α3. Kedjorna kodas av generna COL6A1, COL6A2 och COL6A3. Sjukdomsorsakande varianter har identifierats i alla tre generna. Varianter i dessa gener kan också orsaka Bethlems myopati, vilket är en medfödd muskelsjukdom som ger symtom senare i livet. Det finns också övergångsformer mellan dessa båda sjukdomar.

Vid integrin α7-brist finns inte tillräckligt av det protein som binder till laminin α2. Den sjukdomsorsakande genvarianten finns i ITGA7.

Grupp 2

Muskeldystrofi som beror på varianter i gener vilka kodar för enzymer (glykotransferaser) som kopplar kolhydrater till proteinet α-dystroglykan i muskelcellens membran.

Sjukdomsgruppen kallas också α-dystroglykanopatier. För närvarande (2025) känner man till minst 16 olika gener som kan ge upphov till α-dystroglykanopati.

Tabell 2 visar de vanligaste sjukdomarna i grupp 2.

Sjukdom	Gen	Protein	Lokalisation
Walker-Warburgs syndrom	POMT1	protein O mannosyl-transferas 1	9q34.13
Walker-Warburgs syndrom	POMT2	protein O mannosyl-transferas 2	14q24.3
Muscle-eye-brain disease	POMGNT1	protein O-mannos beta-1,2-N-acetylglukos-aminyltransferas	1p34.1
Fukuyamas kongenitala muskeldystrofi	FUKUTIN	fukutin	9q31.32
Kongenital muskeldystrofi 1C	FKRP	fukutin-relaterat protein	19q13.32
Kongenital muskeldystrofi 1D	LARGE	acetylglukos-aminyltransferas-liknande protein	22q12.3
Kongenital muskeldystrofi	DPM1	dolikolfosfat-mannosyntas	20q13.13
Kongenital muskeldystrofi och CDG-syndrom	DPM2	dolikolfosfat-mannosyl-transferas polypeptid 2 regulatory	9q34.11
Kongenital muskeldystrofi med myasteni	GMPPB	mannos-1-fosfat guanyltransferas beta	3p21.31

Utöver genvarianterna i tabellen kan dessa genvarianter leda till sjukdom: ISPD (7p21.2), POMGNT2 (3p22.1), B3GNT1 (11q13.2), B3GALNT2 (1q42.3), DAG1 (3p21.31), POMK (8p11.21) och TMEM5 (12q14.2).

α-dystroglykan är en del av proteinkomplexet DAPC (dystrophin associated protein complex) som finns i flera vävnader, till exempel muskler, nerver, hjärta och hjärna. I muskeln förbinder α-dystroglykan cellskelettet och proteinet dystrofin med laminin α2-kedjan i muskelcellens membran. Eftersom α-dystroglykan har många kolhydratgrupper som fungerar som mellanled för interaktionen med laminin α2 kan en störning förmodas påverka både denna och andra interaktioner.

De sjukdomsorsakande genvarianterna i POMT1 och POMT2 beskrevs först vid Walker-Warburgs syndrom, medan varianter i POMGNT1 framför allt är associerade med muscle-eye-brain disease. Genvarianter i FKRP har oftast beskrivits vid limb girdle muskeldystrofi typ R9 (tidigare 2I), men också vid kongenital muskeldystrofi 1C. Genvarianter i FUKUTIN har beskrivits vid Fukuyamas kongenitala muskeldystrofi och genvarianter i LARGE vid kongenital muskeldystrofi 1D. På senare år har det visat sig att sjukdomsorsakande varianter i dessa gener kan ge upphov till alltifrån Walker-Warburgs syndrom till limb-girdle muskeldystrofi som börjar först senare i livet. I Sverige verkar genvarianter i antingen POMGNT1 eller FKRP vara de vanligaste orsakerna till α-dystroglykanopati.

Sjukdomsorsakande genvarianter i DPM1 och DPM2 leder till glykosyleringsstörningar som förutom att orsaka kongenital muskeldystrofi också ger upphov till CDG-syndromen.

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd finns separata informationstexter om följande CDG-syndrom:

• MPI-CDG
• PMM2-CDG.

Varianter i GMPPB kan orsaka ett brett spektrum av sjukdomstillstånd där uttröttbarhet och svaghet i musklerna (myasteni) kan vara det dominerande symtomet hos en del. Eftersom myasteni går att behandla är det extra viktigt att påvisa en eventuell genvariant i GMPPB.

Grupp 3

Muskeldystrofi som orsakas av förändring av ett protein i muskelcellens kärnmembran.

Tabell 3 visar sjukdomar i grupp 3.

Sjukdom	Gen	Protein	Lokalisation
LMNA-relaterad kongenital muskeldystrofi	LMNA	lamin A/C	1q22
Limb-girdle muskeldystrofi typ D2	LMNA	lamin A/C	1q22
Emery-Dreifuss muskeldystrofi (autosomal dominant) med flera	LMNA	lamin A/C	1q22

LMNA-relaterad kongenital muskeldystrofi beror på nyuppkomna sjukdomsorsakande varianter (se Ärftlighet) i genen LMNA. Genen kodar för proteinet lamin A/C i cellkärnans membran i muskelcellen. Sjukdomsorsakande varianter i denna gen kan också ge upphov till flera andra muskelsjukdomar, som autosomal dominant Emery-Dreifuss muskeldystrofi, limb-girdle muskeldystrofi typ D2 (tidigare 1B), dilaterad kardiomyopati med retledningspåverkan och axonal neuropati (CMT2B1), men även till sjukdomar som inte har med musklerna att göra, som partiell lipodystrofi, för tidigt åldrande och restriktiv dermatopati.

Grupp 4

Muskeldystrofi som beror på förändringar i proteiner i det endoplasmatiska retiklet.

Tabell 4 visar sjukdomar i grupp 4.

Sjukdom	Gen	Protein	Lokalisation
Kongenital muskeldystrofi med rigid spine	SEPN1	seleno-protein N 1	1p36.11
Kongenital muskeldystrofi med leverpåverkan och katarakt	TRAPPC11	transport- protein- partikel complex subunit 11	4q35.1
Limb-girdle muskeldystrofi typ R18	TRAPPC11	transport- protein- partikel complex subunit 11	4q35.1

Det endoplasmatiska retiklet är ett sammanhängande system av membranklädda, vätskefyllda kanaler och blåsor i muskelcellen, med stor betydelse för tillverkning, lagring och transport av proteiner.

Sjukdomsorsakande genvarianter i SEPN1 medför brist på selenoprotein N 1 som normalt finns i det endoplasmatiska retiklet, vilket kan påvisas vid kongenital muskeldystrofi med rigid spine. Proteinets funktion är ännu inte känd.

Sjukdomsorsakande genvarianter i TRAPPC11 har visat sig kunna ge upphov till kongenital muskeldystrofi med leverpåverkan och katarakt (grå starr). En variant i TRAPPC11 har också visat sig kunna orsaka limb-girdle muskeldystrofi typ R18 (tidigare 2S), liksom symtom i form av balans- och inlärningssvårigheter. Genen kodar för transportproteinpartikel (TRAPP), ett protein med betydelse för transporten mellan cellens endoplasmatiska retikel och golgiapparaten (en förvaringsplats i cellen för proteiner).

Grupp 5

Övriga former av muskeldystrofi.

Tabell 5 visar sjukdomar i grupp 5.

Sjukdom	Gen	Protein	Lokalisation
Kongenital megakonial muskeldystrofi	CHKB	kolinkinas beta	22q13.33
Kongenital muskeldystrofi med Ullrichliknande symtom	HRAS	H-Ras	11p15.5
Kongenital muskeldystrofi med avvikande neuromuskelspindlar	HRAS	H-Ras	11p15.5
Costellos syndrom	HRAS	H-Ras	11p15.5
Noonans syndrom	HRAS	H-Ras	11p15.5
Kardiofaciokutant syndrom	HRAS	H-Ras	11p15.5
Kongenital muskeldystrofi med risk för myasteni	PLEC1	plektin 1	8q24.3
Kongenital muskeldystrofi med teletoninbrist	TCAP	teletonin	17q12
Kongenital muskeldystrofi med rigid spine	ACTA1	alfaaktin, skelettmuskel 1	1q42.13
Kongenital nemalinmyopati	ACTA1	alfaaktin, skelettmuskel 1	1q42.13
Kongenital fibertypsdisproportion	ACTA1	alfaaktin, skelettmuskel 1	1q42.13

Kongenital megakonial muskeldystrofi beror på sjukdomsorsakande varianter i CHKB (kolinkinas beta-genen) som kodar för ett enzym i fosfatidylkolinbildningen. Bristande funktion leder till avvikande mitokondrier som kan ses vid mikroskopisk undersökning av muskeln. Mitokondrier är små enheter i cellerna där olika kemiska reaktioner äger rum för att omvandla energi till former som kroppens olika organ kan använda.

På senare tid har man upptäckt att sjukdomsorsakande varianter i genen HRAS kan leda till kongenital muskeldystrofi med symtom som påminner om Ullrichs kongenitala muskeldystrofi. Genvarianter i HRAS kan också ge upphov till Costellos syndrom, Noonans syndrom och kardiofaciokutant syndrom, liksom kongenital myopati med avvikande neuromuskelspindlar.

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd finns separata informationstexter om en del av dessa sjukdomar:

• Costellos syndrom
• Kardiofaciokutant syndrom
• Noonans syndrom.

PLEC1 (kodar för proteinet plektin som är en komponent i cellskelettet. Sjukdomsorsakande varianter i PLEC1 kan ge upphov till epidermolysis bullosa, antingen isolerat eller i kombination med påverkan på slemhinnor, andning och hjärta, eller limb-girdle muskeldystrofi.

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd finns separata informationstexter om dessa sjukdomar:

• Epidermolysis bullosa
• Limb-girdle muskeldystrofi.

Nyligen har man funnit att varianter i genen även kan ge upphov till kongenital muskeldystrofi med risk för myasteni (muskulär uttröttbarhet) senare i livet. Det senare kan ha särskild betydelse för behandlingen.

TCAP kodar för proteinet teletonin med betydelse för sarkomererna, de muskelsammandragande delarna av muskelfibern. Vanligtvis ger sjukdomsorsakande varianter i TCAP upphov till limb-girdle muskeldystrofi typ R7 (tidigare 2G), men i vissa fall börjar sjukdomen som en kongenital muskeldystrofi, kongenital muskeldystrofi med teletoninbrist.

Sjukdomsorsakande varianter i ACTA1 är en vanlig orsak till kongenital nemalinmyopati och kongenital fibertypsdisproportion, men kan i sällsynta fall också ge upphov till kongenital muskeldystrofi med rigid spine. ACTA1 kodar för ett annat protein, alfa-aktin, med betydelse för sarkomererna.

Ärftlighet

De olika kongenitala muskeldystrofierna nedärvs nästan alltid autosomalt recessivt. Det innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en sjukdomsorsakande variant av en gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar är sannolikheten 25 procent att barnet får genvarianterna i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. Sannolikheten att barnet får en sjukdomsorsakande genvariant i enkel uppsättning är 50 procent. Då blir barnet, liksom föräldrarna, frisk bärare av en genvariant. Sannolikheten att barnet varken får sjukdomen eller blir bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är 25 procent.

Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom, som har två sjukdomsorsakande genvarianter, får barn med en person som inte har en genvariant ärver samtliga barn en sjukdomsorsakande genvariant i enkel uppsättning. De får då inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom får barn med en frisk bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är sannolikheten 50 procent att barnet får sjukdomen. Sannolikheten för att barnet blir frisk bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är också 50 procent.

Autosomal recessiv nedärvning.

Några kongenitala muskeldystrofier kan nedärvas autosomalt dominant. Det innebär att om en av föräldrarna har sjukdomen, det vill säga har en normal gen och en sjukdomsorsakande variant av en gen, är sannolikheten att få sjukdomen 50 procent för såväl söner som döttrar. De barn som inte har fått den sjukdomsorsakande genvarianten får inte sjukdomen och för den inte heller vidare.

Autosomal dominant nedärvning.

LMNA-relaterad kongenital muskeldystrofi beror ofta på en nyuppkommen sjukdomsorsakande variant av en gen (nymutation). Genvarianten har då oftast uppstått i en av föräldrarnas könsceller (ägg eller spermie). Sannolikheten att föräldrarna på nytt får ett barn med sjukdomen uppskattas då till mindre än 1 procent. Den nyuppkomna genvarianten hos barnet blir dock ärftlig, och kan därmed föras vidare till nästa generation genom autosomalt dominant nedärvning.

Symtom

De olika kongenitala muskeldystrofierna visar sig oftast under första levnadsåret och karaktäriseras av muskelsvaghet och minskad muskelspänning (hypotonus), ibland redan före födseln genom nedsatta fosterrörelser. Svaga andningsmuskler gör att barnen kan ha svårt att andas, och en del får komplikationer i form av lunginflammation. Andra faktorer som kan påverka andningen är skolios, nedsatt funktion i svalgmusklerna, gastroesofageal reflux då magmunnen inte sluter tätt utan magsaft tränger upp i matstrupen och ner i luftvägarna, problem med sekret i luftvägarna samt återkommande nedre luftvägsinfektioner.

Barnen kan också ha svårt att suga, äta och svälja. Bettavvikelser kan förekomma, till följd av nedsatt funktion i ansikts- och tuggmuskulaturen. Försvagad munmotorik kan även leda till talsvårigheter och nedsatt salivkontroll.

Den motoriska utvecklingen är försenad. Kraftig muskelsvaghet kan ge inskränkt rörlighet (kontrakturer) som tilltar successivt. Muskelsvagheten brukar vara mest uttalad i lår- och bäckenmusklerna samt i axlarna och överarmarna. Svagheten kan även leda till sned rygg (skolios), vilket i sin tur kan försämra andningsförmågan. Om skoliosen är uttalad kan det påverka hjärt-lungfunktionen och göra det svårt för barnen att förflytta sig och sitta.

Hur svåra symtomen blir är mycket varierande. Ibland påverkar sjukdomen också andra organ, som hjärnan, ögonen och hjärtat. I de svåraste fallen kan sjukdomen vara dödlig under barndomen.

Nedan beskrivs symtomen vid de olika undergrupperna av kongenital muskeldystrofi.

Grupp 1

Här beskrivs symtom vid muskeldystrofi som beror på varianter i gener vilka kodar för strukturella proteiner i muskelcellens membran eller i andra proteinkomplex utanför muskelfibern.

Kongenital muskeldystrofi med laminin α2-brist och Ullrichs kongenitala muskeldystrofi är bland de vanligaste kongenitala muskeldystrofierna.

Kongenital muskeldystrofi med laminin α2-brist (kongenital muskeldystrofi med merosinbrist, MDC1A)

Nedsatt muskelspänning och muskelsvaghet finns redan från födseln eller visar sig under de första levnadsmånaderna. Svagheten drabbar ofta muskler i lår, bäcken, axlar och överarmar. Även musklerna i nacken och bålen är oftast uttalat svaga. Barn med denna form av sjukdomen brukar kunna lära sig sitta utan stöd och ibland stå med stöd, men det är ovanligt att de lär sig gå.

Barnen får nästan alltid inskränkt rörlighet i höfter, knän, armbågar och anklar, följt av stelhet (rigiditet) och skolios. Svårigheter att andas, äta och dricka är vanliga komplikationer. Barnen kan redan under skolåldern få nedsatt andning under sömnen, vilket i värsta fall kan leda till livshotande andningssvikt. Hjärtsvikt är ovanligt, men kan förekomma.

Proteinet laminin α2finns också i nervsystemet. Vid magnetkameraundersökning av hjärnan går det att se förändringar i hjärnans vita substans, och undersökning av perifera nerver visar nedsatt nervledningshastighet. En del har förändringar i hjärnans vindlingar och en underutvecklad förbindelse mellan mitthjärnan och förlängda märgen och/eller lillhjärnan. Förändringarna tros ha uppkommit tidigt under fosterutvecklingen. Detta är ibland förknippat med en intellektuell funktionsnedsättning, men de allra flesta har en normal kognitiv utveckling. Epilepsi förekommer hos en tredjedel.

Hos enstaka barn har sjukdomen ett lindrigare förlopp, vilket gör att de kan lära sig gå utan stöd. Sjukdomen kan också visa sig först senare i livet och kallas då limb-girdle muskeldystrofi.

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas finns en separat informationstext om limb-girdle muskeldystrofi.

Ullrichs kongenitala muskeldystrofi

Sjukdomen visar sig i nyföddhetsperioden i form av muskelsvaghet och rundad rygg (kyfos). Ofta har barnen också inskränkt rörlighet i leder nära bålen, sned hals och höfter som är ur led (luxerade). Leder som sitter längre från kroppens centrum, som fot-, hand- och fingerleder, är överrörliga (hyperlaxerade), och hälbenet är ofta framträdande. Vid de svårare formerna saknas överrörligheten. Efter hand kan rörligheten bli inskränkt även i leder som från början var överrörliga. Den motoriska förmågan varierar mycket mellan olika barn med sjukdomen. En del lär sig gå i normal tid eller efter några år, medan andra inte lär sig gå. Senare i livet kan gångförmågan försämras och försvinna, framför allt på grund av att rörligheten i flera leder har minskat. Den kognitiva utvecklingen är normal.

Huden är ofta torr och har ett karaktäristiskt utseende med förtjockat och knottrigt hornlager (follikulär hyperkeratos), överskott på ärrbildande kollagenrik bindväv (keloid) och mjukare konsistens i handflator och fotsulor.

Det är vanligt med skolios. Den sneda ryggen tillsammans med muskelsvagheten leder ofta till andningsproblem under uppväxten. Hjärtat brukar däremot inte påverkas.

Integrin α7-brist

Brist på integrin α-7 kan ge upphov till en mycket sällsynt kongenital muskeldystrofi som hittills bara har beskrivits hos enstaka personer i världen. Den kännetecknas av en lindrig medfödd muskelsjukdom med muskelsvaghet och försenad motorisk utveckling.

Grupp 2

Här beskrivs symtom vid muskeldystrofi som orsakas av varianter i gener vilka kodar för enzymer (glykotransferaser) som kopplar kolhydrater till proteinet α-dystroglykan i muskelcellens membran.

Vid α-dystroglykanopatier kan förutom musklerna även hjärnan, ögonen och i vissa fall hjärtat påverkas. Sjukdomsgruppen kallas också för cobblestone (kullerstensmönstrade) lissencefalisyndrom.

Orsaken till lissencefali är defekter i hjärnbarken (kortikal dysplasi) som uppstått tidigt under fosterutvecklingen. Vid lissencefali har hjärnbarken få och för stora hjärnvindlingar (pakygyri), för många och otillräckligt utvecklade hjärnvindlingar (polymikrogyri) eller total avsaknad av hjärnvindlingar (agyri). Hjärnmissbildningen beror på en migrationsstörning. Det innebär en störning i hjärncellernas vandring från bildningsplatsen centralt i hjärnan ut mot hjärnytan, där hjärnbarkens olika lager anläggs. Vid cobblestone lissencefali ingår även förändringar i hjärnans vita substans, stora hålrum (ventriklar) i hjärnan, underutvecklad lillhjärna (lillhjärnshypoplasi) och hjärnstam (hjärnstamshypoplasi).

Påverkan på ögonen kan visa sig i allt från avvikande ögonrörelser till svår närsynthet, översynthet, grå starr (katarakt) och grön starr (glaukom). Vid de svåraste formerna kan ögonen vara små (mikroftalmi), och näthinneavlossning kan förekomma. Detta kan i sin tur ge en allvarlig synnedsättning.

Walker-Warburgs syndrom

Denna kongenitala muskeldystrofi är den svåraste formen av α-dystroglykanopati, med svår hjärnmissbildning i form av typ II lissencefali (avsaknad av hjärnvindlingar), avsaknad av hjärnbalk (agenesi av corpus callosum), underutvecklad lillhjärna (cerebellär hypoplasi), ökad storlek på hjärnans hålrum (hydrocefalus) och ibland hjärnbråck (encefalocele). Detta leder i allmänhet till en svår intellektuell funktionsnedsättning. Även ögonsymtomen är oftast allvarliga, med blindhet och små ögon. En del barn kan ha kluven gom eller läpp. Hos pojkar kan det finnas avvikelser i könsorganen. Muskelsvagheten, muskelförtviningen (atrofin) och felställningarna är uttalade, och barnen lär sig inte att förflytta sig. De har svårt att dricka och äta, och behöver få näring via magsond eller perkutan endoskopisk gastrostomi (PEG, så kallad knapp); en operativt åstadkommen förbindelse till magsäcken via bukväggen. Barn med Walker-Warburgs syndrom lever oftast inte längre än till treårsåldern.

Muscle-eye-brain disease (MEB)

Denna form av kongenital muskeldystrofi kan variera mycket i svårighetsgrad mellan olika personer. Den karaktäriseras av muskeldystrofi i kombination med att hjärnan och ögonen också är påverkade. Alla med sjukdomen har en intellektuell funktionsnedsättning som är måttlig eller svår. I vilken grad centrala nervsystemet är påverkat varierar mellan olika barn. Vid den svåraste formen ingår att hjärnbarken har för få, för många eller för stora hjärnvindlingar. De kan också vara otillräckligt utvecklade eller saknas helt. Hjärnbalken kan delvis saknas, liksom de bansystem som styr viljemässigt utlösta rörelser (pyramidbanorna). Även hydrocefalus kan förekomma. Lindriga former innebär att hjärnstammen är platt och att det finns förändringar i lillhjärnan med avsaknad av dess mittersta del. Cystor är också vanligt. Även bildningen av hjärnans vita substans kan vara minskad (hypomyelinisering). Ögonsymtomen kännetecknas av uttalad närsynthet, störning av näthinnans utveckling samt glaukom och katarakt. Med stigande ålder finns risk för näthinneavlossning.

I nyföddhetsperioden är barnen uttalat slappa i musklerna. Vid den svåraste formen utvecklar de inte ögonkontakt eller huvudkontroll och lär sig inte sitta. Barnen avlider under de första levnadsåren. Vid mindre allvarliga former har barnen oftast en viss synförmåga, trots uttalad närsynthet, som gör det möjligt för dem att ha ögonkontakt. De lär sig sitta utan stöd och kan ibland lära sig enstaka ord. Barn med lindrigare former kan lära sig gå, men ofta påverkas motoriken inte bara av muskelsvagheten utan också av ökad muskelspänning (spasticitet) och svårigheter att samordna rörelser (ataxi). Det gör att gångförmågan sedan kan försvinna. Epilepsi är vanligt. De flesta uppnår vuxen ålder.

Fukuyamas kongenitala muskeldystrofi

I Japan är detta den näst vanligaste formen av muskeldystrofi efter Duchennes muskeldystrofi. Sjukdomen är däremot mycket ovanlig i andra länder. En karaktäristisk kombination av symtom är allmän muskelsvaghet, intellektuell funktionsnedsättning, epilepsi och ögonförändringar. Barnen är muskelsvaga redan vid födseln. Hjärnans anläggning är påverkad, med bland annat underutveckling av hjärnbarken (cerebral och cerebellär kortikal dysplasi). I främre delen av hjärnan är hjärnvindlingarna för många och outvecklade, medan de i bakre delen är för få och för stora. Det är vanligt att hjärnstammen är underutvecklad. Förändringar i den vita substansen, liksom cystor i lillhjärnan, kan också förekomma.

Hos cirka hälften är ögonen påverkade, med allt från avvikande ögonrörelser till svår närsynthet, översynthet och katarakt. Näthinneavlossning, liksom att ögonen är små, kan också förekomma.

Även hjärtat kan vara påverkat. Det är mycket vanligt att pumpförmågan blir försämrad, vilket leder till att kammare och förmak blir förstorade (dilaterad kardiomyopati). Hjärtsymtomen brukar utvecklas under andra levnadsdecenniet. Personer med Fukuyamas muskeldystrofi lever oftast upp till vuxen ålder.

Kongenital muskeldystrofi 1C

Denna form av kongenital muskeldystrofi kännetecknas av nedsatt muskelspänning och muskelsvaghet från födseln eller de första levnadsmånaderna. Den motoriska utvecklingen brukar vara mycket försenad och begränsad, vilket innebär att barnen kan lära sig sitta och ta ett par steg med stöd under sina första tio år. Svagheten i andningsmusklerna tilltar och leder oftast till andningssvikt under uppväxten. Benmusklerna och tungan kan vara förstorade. Hjärtmuskeln kan också vara påverkad (dilaterad kardiomyopati).

Magnetkameraundersökning av hjärnan och ögonundersökning brukar inte visa några avvikelser. De flesta har normal begåvning. Vid svårare former kan dock centrala nervsystemet som omfattar hjärnan och ryggmärgen påverkas. En del har lindrig intellektuell funktionsnedsättning. Hos en del barn kan det finnas avvikelser i lillhjärnan, medan hjärnstammen är normal.

Kongenital muskeldystrofi 1D

Detta är en mycket ovanlig form, som bara finns beskriven hos enstaka personer i världen. Förutom muskeldystrofi får barnen en svår intellektuell funktionsnedsättning. Magnetkameraundersökning av hjärnan har visat strukturella förändringar och påverkan på den vita substansen.

Grupp 3

Här beskrivs symtom vid muskeldystrofi orsakad av förändring av ett protein i muskelcellens kärnmembran.

LMNA-relaterad kongenital muskeldystrofi

Barn med LMNA-relaterad kongenital muskeldystrofi insjuknar med muskelsvaghet under det första levnadsåret. Mest typiskt är svaghet och förtvining av bålmuskulaturen. Svagheten i nackmusklerna påverkar förmågan att hålla huvudet upprätt (dropped head-sign). I extremiteterna märks svagheten mest i överarmar och underben. I enstaka fall utvecklas barnen inte alls motoriskt. Det är vanligt med felställda fötter. Stelhet i ryggen och en framåtkrökning av bröstryggraden (thorakal lordos) utvecklas tidigt. Senare utvecklas också andra ledfelställningar. Andningssvikt är vanligt och många behöver andningsstöd under barndomen. Längre fram i livet finns risk att hjärtrytmen påverkas.

Grupp 4

Här beskrivs symtom vid muskeldystrofi orsakad av förändringar av proteiner i det endoplasmatiska retiklet.

Kongenital muskeldystrofi typ 1 med rigid spine (stel ryggrad)

Denna form av muskeldystrofi karaktäriseras av nedsatt muskelspänning och muskelsvaghet under det första levnadsåret. Framför allt drabbas muskulaturen i nacken och bålen, vilket gör att barnet inte kan hålla uppe huvudet. Barnen lär sig krypa och gå i normal tid. De mest uttalade symtomen är stel ryggrad och skolios, som utvecklas tidigt under barndomen. Stelhet i bröstkorgen tillsammans med svaghet i diafragmamuskeln gör att barnen kan få andningssvikt redan under barndomen eller ungdomsåren.

Ofta är även ansiktsmusklerna och musklerna i svalget svaga. Barnen har svårt att svälja. De får högt gomtak och ofta nasalt tal. Sväljsvårigheterna gör att barnen har svårt att gå upp i vikt, och det är därför viktigt att de får ett så bra näringsintag som möjligt. Lindrig till måttlig muskelsvaghet i till exempel överarmarna och låren är vanligt, liksom lindriga kontrakturer i hälsenan, men det påverkar ytterst sällan barnens förmåga att förflytta sig utan hjälp. Den förmågan finns i allmänhet kvar till vuxen ålder.

Det finns enstaka barn som har sjukdomen i en lindrigare form med isolerad nacksvaghet eller lindrig muskelsvaghet i hela kroppen utan påtaglig andningssvaghet.

Grupp 5

Här beskrivs symtom vid övriga former av muskeldystrofi.

Kongenital megakonial muskeldystrofi

Vid kongenital megakonial muskeldystrofi är flera organ påverkade. Förutom kongenital muskeldystrofi kan personer med sjukdomen ha inlärningssvårigheter, intellektuell funktionsnedsättning och autistiska drag. Hjärtat kan vara påverkat. En del har iktyosliknande hudförändringar, vilket innebär att hudens hornlager är kraftigt förtjockat och fjällar.

Diagnostik

Olika provtagningar och undersökningar leder fram till diagnosen:

• Analys av kreatinkinas (CK) i blodprov. När muskelfibrer bryts ned läcker innehållet ut i blodbanan, och det kan då finnas förhöjda nivåer av bland annat enzymet kreatinkinas i blodprov. Vid kongenital muskeldystrofi är den nedbrytande processen ofta lindrigare än vid andra former av muskeldystrofi, vilket gör att CK i blodet ibland kan vara nästan normalt.
• Mikroskopisk undersökning av en liten bit av en muskel (muskelbiopsi) är viktigt för att fastställa diagnosen. Oftast ses då tecken på muskeldystrofi genom att muskelfibrerna brutits ned och ersatts av bindväv och fett (fibros). Vid kongenital muskeldystrofi är förändringarna ibland lindrigare. De är mer ospecifika, med ökad variation av muskelfibrernas storlek, centrala kärnor och fibros, samt ibland en ökad andel typ 1-muskelfibrer.
• Immunohistokemisk undersökning av muskelprovet, vilket innebär att man med hjälp av antikroppar letar efter vilka proteiner som är påverkade för att ta reda på vilken typ av kongenital muskeldystrofi det rör sig om.
• Magnetkameraundersökning (MR) av hjärnan ingår vanligen i diagnostiken, i synnerhet om barnet har tecken på allmänt påverkad utveckling, hydrocefalus och ögonförändringar. En del barn (särskilt de små) kan ha svårt att ligga stilla under undersökningen, som då görs under narkos. Vid vissa kongenitala muskeldystrofier kan magnetkameraundersökning visa karaktäristiska förändringar.
• Neurofysiologisk undersökning kan ibland vara av värde. EMG (elektromyografi) innebär undersökning av muskelfibrernas elektriska aktivitet. Vid kongenital muskeldystrofi syns ofta tecken på muskelpåverkan. Neurografi innebär att nerver i armar och ben undersöks. Vid kongenital muskeldystrofi med laminin α2-brist kan nervernas ledningsförmåga vara påverkad.
• Diagnosen bekräftas med DNA-analys.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att erbjuda genetisk vägledning. Det innebär information om sjukdomen och hur den ärvs, samt en bedömning av sannolikheten för olika familjemedlemmar att få barn med samma sjukdom.

Vid ärftliga sjukdomar där den genetiska avvikelsen är påvisad i familjen är det möjligt att utföra anlagsbärardiagnostik och fosterdiagnostik, samt i vissa fall preimplantatorisk genetisk testning (PGT).

Behandling/stöd

Det finns ingen behandling som botar kongenitala muskeldystrofier. Behandlingen inriktas på att lindra symtomen, förebygga medicinska komplikationer och kompensera för de funktionsnedsättningar som sjukdomen leder till. Det är viktigt med regelbunden medicinsk uppföljning, liksom att familjen får fortlöpande information om diagnosen och sjukdomsutvecklingen.

Andning

Det är viktigt att tidigt upptäcka och förebygga kronisk andningssvikt. Lungfunktionen kontrolleras därför regelbundet genom att andningsvolymen mäts, om möjligt både när barnet ligger och sitter. Om kapaciteten är mindre än hälften av den förväntade finns risk för att andningssvikten blir kronisk, med i första hand nedsatt andning (hypoventilation) nattetid. Detta visar sig som orolig sömn, obehagliga drömmar, nattliga uppvaknanden, morgonhuvudvärk, dagtrötthet, nedsatt energi, humörsvängningar och koncentrationssvårigheter. Vid misstanke om att barnets andning är nedsatt under natten görs en andningsregistrering. I första hand behandlas nattlig hypoventilation med respirator via näs- eller ansiktsmask.

Infektioner

Luftvägsinfektioner kan försämra andningen. Man bör därför vara extra uppmärksam och tidigt ta kontakt med läkare för bedömning. Antibiotika ges frikostigt och andningsstöd kan övervägas. Andningsgymnastik för att lättare lossa (mobilisera) och få bort (evakuera) slem kan vara en viktig del i behandlingen och utformas i samarbete med fysioterapeut.

Ibland kan luftvägarna behöva sugas rena. Behandling med en hostmaskin (kinsufflator-exsufflator, cough-assist) kan övervägas. Det är ett hjälpmedel som kan vara till hjälp för att transportera bort slem från luftvägarna och som också förhindrar att en del av lungorna faller samman (atelektas). Vid ytterligare försämring kan respirator med näs- eller andningsmask ibland behövas.

Om infektioner är ett vanligt problem kan detta behöva utredas genom att nattetid mäta syremättnaden i blodet (pulsoximetri), 24-timmarsmätning av surhetsgraden (pH-mätning) i matstrupen samt röntgenundersökning (videofluoroskopi).

Årlig vaccinering mot influensa samt vaccinering mot pneumokocker och SARS-CoV-2 bör ges till alla med sjukdomen. Förebyggande behandling med antibiotika kan ibland behövas.

Mun och svalg

Ät- och sväljsvårigheter utreds och behandlas av ett nutritionsteam inom barn- och ungdomsmedicin. I behandlingsteamet ingår oftast barnläkare, sjuksköterska, dietist och logoped. Logopeden utreder och behandlar sug-, tugg- och sväljsvårigheter samt nedsatt salivkontroll. Det är också viktigt att säkerställa att personer med kongenital muskeldystrofi får tillräcklig mängd vätska och kalorier. Ibland kan sondmatning behövas, och vid långdragna besvär kan det bli aktuellt med PEG (knapp, perkutan endoskopisk gastrostomi som är en operativt åstadkommen förbindelse till magsäcken via bukväggen).

Munhygien och tandvård är viktigt, och ibland kan barnen behöva kontakt med barntandvårdsspecialist och tandregleringsspecialist. En del kan få förbättrad munmotorik med hjälp av olika träningsprogram.

Skolios

Vid skolios kan korsett behövas för att stödja buk och bröst. Det är viktigt att fortlöpande kontrollera ryggen och att barnet har en bra sittställning. Om skoliosen tilltar kan det ibland behövas operation.

Palliativ vård

I de svåraste fallen kan kongenital muskeldystrofi vara dödlig under barndomen. Det gör att det ibland blir aktuellt med palliativ vård. Palliativ betyder lindrande, och målet med den palliativa vården är att se till att barnets sista tid blir så trygg och smärtfri som möjligt. Det innebär ett nära och intensivt samarbete mellan föräldrar, andra anhöriga och personal med olika kompetens.

Många föräldrar vill så långt det är möjligt vårda det sjuka barnet hemma med hjälp av sjukvårdspersonal. Ofta vårdas barnet växelvis i hemmet och på sjukhuset.

Habilitering

Personer som har bestående funktionsnedsättningar behöver habiliterande insatser. Habilitering är en tvärprofessionell specialistenhet för personer med medfödda eller tidigt förvärvade funktionsnedsättningar. De habiliterande insatserna ges inom det medicinska, pedagogiska, psykologiska, sociala och tekniska området, och kan omfatta utredning, behandling och utprovning av hjälpmedel. Insatserna planeras utifrån barnets behov och förutsättningar, varierar över tid och sker i nära samverkan med närstående och andra i barnets nätverk. Syftet är att personer med funktionsnedsättningar ska kunna utveckla och bibehålla bästa möjliga funktionsförmåga, samt få förutsättningar att leva ett så självständigt och delaktigt liv som möjligt.

En viktig del av habiliteringen är att förmedla information och kunskap till föräldrar och andra i nätverket för att de ska kunna ge stöd till barnet utifrån barnets funktionsförmåga. Olika hjälpmedel och anpassningar kan underlätta vardagslivet.

För barn med synnedsättning ingår också synhabilitering. Synhabilitering ger träning i att använda sin synförmåga och/eller lära sig tekniker som kompenserar för synnedsättningen.

Inskränkt ledrörlighet behandlas och förebyggs med rörelseuttag och tänjningsövningar. Ofta sker detta i kombination med individuellt utprovade skenor (ortoser). En del av barnen behöver ståskal för att komma upp i stående ställning.

En bra sittställning är viktig för att förebygga skolios och ger goda förutsättningar för barnet att kunna använda händer och armar. De barn som inte kan gå bör få rullstol tidigt och lära sig rullstolsteknik så att de kan ta sig fram på egen hand. Även små barn kan lära sig manövrera en eldriven stol. Skolbarn med svårare sjukdom använder en kombination av flera stolar.

Tal-, språk- och kommunikationsförmågan varierar hos barn med sjukdomen. Föräldrar och andra personer runt barnet får utbildning och vägledning i att stimulera barnets språk och använda alternativa kommunikationsvägar för att ge barnet förutsättningar att förstå och uttrycka sig utifrån sin förmåga.

Psykologiskt stöd utifrån ålder och mognad erbjuds och ges fortlöpande under uppväxten. Att få svar på sina frågor och funderingar är viktigt även för ett litet barn.

Äldre ungdomar och vuxna

Äldre tonåringar och vuxna behöver fortsatt behandling och uppföljning av specialister inom vuxensjukvården och habiliteringsinsatser.

Eftersom behovet av praktisk hjälp i vardagslivet kan vara stort kan boende i specialanpassad lägenhet med personliga assistenter vara en av flera olika lösningar.

Samhällsstöd

Kommunen kan erbjuda stöd i olika former för att underlätta vardagslivet för personer med funktionsnedsättningar och deras närstående. Exempel på insatser är avlösarservice i hemmet, korttidsboende, kontaktfamilj, boende med särskild service, daglig verksamhet, boendestöd, hemtjänst, färdtjänst och i vissa fall personlig assistans.

Forskning

Det pågår internationellt flera forskningsprojekt för att kartlägga orsaken till oklara former av kongenitala muskeldystrofier. Det pågår även forskning kring olika sjukdomsmekanismer, som celldöd (apoptos), inflammation och fibros, för att hitta läkemedel som kan påverka dessa sjukdomsprocesser. För vissa undergrupper av kongenital muskeldystrofi pågår även försök med genterapi.

Resurser

På universitetssjukhusens barnneurologiska kliniker finns specialkompetens för de utredningar som behöver göras för att ställa diagnosen kongenital muskeldystrofi samt för att ta ställning till olika behandlingar. Om diagnosen ställs på hemortssjukhuset kan vid behov en universitetsklinik konsulteras.

Kongenitala muskeldystrofier ingår i nätverket ERN EURO-NMD för sällsynta neuromuskulära sjukdomar, ern-euro-nmd.eu.

Tandvård

Pedagogiska resurser

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om kongenitala muskeldystrofier. De ersätter dock inte ordinarie vårdgivare.

Barnsjukvård

Vuxensjukvård

Intresseorganisationer

Det finns ingen specifik intresseorganisation för personer med kongenitala muskeldystrofier i Sverige, men generell kunskap om bland annat muskelsjukdomar och neurologiska sjukdomar finns hos följande organisationer:

Kurser, erfarenhetsutbyte

Ytterligare information

Kvalitetsregister

Tryckt material

Övrigt

NHS Inform i Storbritannien har information om kongenitala muskeldystrofier, Congenital muscular dystrophy (CMD).

Litteratur

Barone R, Aiello C, Race V, Morava E, Foulquier F, Riemersma M et al. DPM2-CDG: a muscular dystrophy-dystroglycanopathy syndrome with severe epilepsy. Ann Neurol 2012; 72: 550–558. https://doi.org/10.1002/ana.23632

Belaya K, Rodríguez Cruz PM, Liu WW, Maxwell S, McGowan S et al. Mutations in GMPPB cause congenital myasthenic syndrome and bridge myasthenic disorders with dystroglycanopathies. Brain 2015; 138: 2493–2504. https://doi.org/10.1093/brain/awv185

Bolocan A, Quijano-Roy S, Seferian AM, Baumann C, Allamand V, Richard P et al. Congenital muscular dystrophy phenotype with neuromuscular spindles excess in a 5-year-old girl caused by HRAS mutation. Neuromuscul Disord 2014; 24: 993–998. https://doi.org/10.1016/j.nmd.2014.06.437

Bönnemann CG, Wang CH, Quijano-Roy S, Deconinck N, Bertini E, Ferreiro A et al. Diagnostic approach to the congenital muscular dystrophies. Neuromuscular Disorders 2014; 24: 289–311. https://doi.org/10.1016/j.nmd.2013.12.011

Darin N, Tulinius M. Neuromuscular disorders in childhood: a descriptive epidemiological study from western Sweden. Neuromuscul Disord 2000; 10: 1–9. https://doi.org/10.1016/s0960-8966(99)00055-3

Ferreiro A, Mezmezian M, Olivé M, Herlicoviez D, Fardeau M, Richard P et al. Telethonin-deficiency initially presenting as a congenital muscular dystrophy. Neuromuscul Disord 2011; 21: 433–438. https://doi.org/10.1016/j.nmd.2011.03.005

Findlay AR, Weihl CC. Genetic-based treatment strategies for muscular dystrophy and congenital myopathies. Continuum 2021; 28: 1800–1816. https://doi.org/10.1212/con.0000000000001203

Forrest K, Mellerio JE, Robb S, Dopping-Hepenstal PJ, McGrath JA, Liu L et al. Congenital muscular dystrophy, myasthenic symptoms and epidermolysis bullosa simplex (EBS) associated with mutations in the PLEC1 gene encoding plectin. Neuromuscul Disord 2010; 20: 709–711. https://doi.org/10.1016/j.nmd.2010.06.003

Godfrey C, Clement E, Mein R, Brockington M, Smith J, Talim B et al. Refining genotype phenotype correlations in muscular dystrophies with defective glycosylation of dystroglycan. Brain 2007; 130: 2725–2735. https://doi.org/10.1093/brain/awm212

Haliloglu G, Talim B, Sel CG, Topaloglu H. Clinical characteristics of megaconial congenital muscular dystrophy due to choline kinase beta gene defects in a series of 15 patients. J Inherit Metab Dis 2015; 38: 1099–1108. https://doi.org/10.1007/s10545-015-9856-2

Hedberg C, Oldfors A, Darin N. B3GALNT2 is a gene associated with congenital muscular dystrophy with brain malformations. Eur J Hum Genet 2014; 22: 707–710. https://doi.org/10.1038/ejhg.2013.223

Kang PB, Morrison L, Iannaccone ST, Graham RJ, Bönnemann CG, Rutkowski A et al. Evidence-based guideline summary: evaluation, diagnosis, and management of congenital muscular dystrophy: Report of the guideline development subcommittee of the American academy of neurology and the practice issues review panel of the American Association of Neuromuscular & Electrodiagnostic Medicine. Neurology 2015; 84: 1369–1378. https://doi.org/10.1212/wnl.0000000000001416

Lampe AK, Bushby KM. Collagen VI related muscle disorders. J Med Genet 2005; 42: 673–685. https://doi.org/10.1136/jmg.2002.002311

Liang WC, Zhu W, Mitsuhashi S, Noguchi S, Sacher M, Ogawa M et al. Congenital muscular dystrophy with fatty liver and infantile-onset cataract caused by TRAPPC11 mutations: broadening of the phenotype. Skelet Muscl 2015; 5: 29. https://doi.org/10.1186/s13395-015-0056-4

McMillan HJ. Congenital muscular dystrophies: New evidence-based guidelines for the diagnosis and management of this evolving group of muscle disorders. Muscle Nerve 2015; 51: 791–792. https://doi.org/10.1002/mus.24683

Oliveira J, Santos R, Soares-Silva I, Jorge P, Vieira E, Oliviera M et al. LAMA2 gene analysis in a cohort of 26 congenital muscular dystrophy patients. Clin Genet 2008; 74: 592–512. https://doi.org/10.1111/j.1399-0004.2008.01068.x

Quijano-Roy S, Mbieleu B, Bönnemann CG, Jeannet P-Y, Colomer J, Clarke NF et al. De novo LMNA mutations cause a new form of congenital muscular dystrophy. Ann Neurol 2008; 64: 177–186. https://doi.org/10.1002/ana.21417

Schara U, Kress W, Bönnemann CG, Bretibach-Faller N, Korenke CG, Schreiber G et al. The phenotype and long-term follow-up in 11 patients with juvenile selenoprotein N1-related myopathy. Eur J Paediatr Neurol 2008; 12: 224–230. https://doi.org/10.1016/j.ejpn.2007.08.011

Wang CH, Bönnemann CG, Rutkowski A, Sejersen T, Bellini J, Battista V et al. Consensus statement on standard of care for congenital muscular dystrophies. J Child Neurol 2010; 25: 1559–1581. https://doi.org/10.1177/0883073810381924

Zambon AA, Muntoni F. Congenital muscular dystrophies: What is new? Neuromuscul Disord 2021; 31: 931–942. https://doi.org/10.1016/j.nmd.2021.07.009

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som skrivit det ursprungliga underlaget är professor Niklas Darin, överläkare på Drottning Silvias barnsjukhus, Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.

Den senaste revideringen är gjord av professor Thomas Sejersen, överläkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus, Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm.