IPEX-syndromet

Sjukdom/tillstånd

IPEX-syndromet är en medfödd immunbristsjukdom som medför svår diarré, hudinflammationer, diabetes och allvarliga, livshotande infektioner. Sjukdomen förekommer enbart hos pojkar.

IPEX är en akronym, en initialförkortning, som kan läsas som ett ord, bildad av de första bokstäverna i Immundysreglering, Polyendokrinopati (sjukdom i de endokrina körtlarna), Enteropati (sjukdom i tarmen) och X-kromosombunden.

Vid IPEX-syndromet riktar sig immunsystemet felaktigt mot kroppens egna vävnader, eftersom en sorts vita blodkroppar, de regulatoriska T-cellerna, saknas eller har nedsatt funktion. Det medför svår tarmsjukdom som börjar under de första levnadsmånaderna. Pojkarna får också som regel insulinberoende diabetes typ 1 under det första levnadsåret. Även sköldkörteln påverkas, och sjukdomen ger ofta inflammationer i huden. Många organ kan påverkas, och svåra infektioner är vanligt.

Den enda behandling som kan bota sjukdomen är en tidig hematopoetisk stamcellstransplantation. I väntan på att transplantationen kan genomföras behandlas barnen med immunmodulerande läkemedel. De kan också behöva näring via dropp. De olika symtomen behandlas med läkemedel, och det behövs även förebyggande antibiotikabehandling för att förhindra allvarliga infektioner.

IPEX-syndromet tillhör en grupp av immunbrister där de regulatoriska T-cellernas funktion är påverkad eller saknas. Dessa sjukdomar kallas T-regopatier. Övriga sjukdomar inom denna grupp har numera namn efter den gen som är förändrad vid den enskilda sjukdomen. Tidigare benämndes dessa immunbrister IPEX-liknande syndrom (IPEX-like syndromes). Dessa sjukdomar förekommer hos både pojkar och flickor.

IPEX-syndromet beskrevs första gången år 1982 av B R Powell med kollegor. Den genetiska orsaken till syndromet, en förändring av FOX3P-genen, beskrevs år 2001 av en forskargrupp med bland andra den amerikanska läkaren Hans Ochs. Tidigare hade genen beskrivits hos möss med liknande sjukdomsbild som vid IPEX-syndromet av de amerikanska läkarna Mary E. Brunkow och Fred Ramsdell. År 1995 beskrev den japanska läkaren Shimon Sakaguchi för första gången de regulatoriska T-cellerna, och år 2003 visade han att genen FOXP3 är central för deras utveckling och funktion.

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd finns en separat informationstext om en annan immunbristsjukdom med delvis liknande symtom:

Autoimmunt polyendokrint syndrom typ 1

Förekomst

Det finns inga säkra uppgifter om hur många som har IPEX-syndromet, men det finns troligen personer som ännu inte har fått diagnosen fastställd. Några enstaka personer i Sverige har fått diagnosen IPEX-syndromet eller någon av övriga T-regopatier.

Orsak

Vid IPEX-syndromet är immunsystemet felaktigt riktat mot kroppens egna vävnader (autoimmunitet) på grund av avsaknad av eller nedsatt funktion hos en viss typ av vita blodkroppar kallade regulatoriska T-celler (Treg).

Orsaken till syndromet är en sjukdomsorsakande variant (mutation) i genen FOXP3 på X-kromosomen (Xp11.23). Genen är en mall för tillverkningen av (kodar för) proteinet FOXP3 (forkhead box P3). Många olika förändringar i genen är beskrivna, varav vissa leder till allvarlig sjukdom, medan andra kan ge en lindrigare sjukdomsbild.

I dag (2026) känner man till en handfull andra immunbrister i sjukdomsgruppen T-regopatier utöver IPEX-syndromet. Hos ungefär en tredjedel av personer med T-regopatier har man funnit sjukdoms­orsakande genvarianter i en av flera gener av betydelse för de FOXP3-positiva regulatoriska T-cellernas funktion.

Immunsystemet

Immunsystemet är ett specialiserat och komplext system som försvarar kroppen mot bakterier, virus och andra främmande ämnen. Man skiljer på det medfödda immunsystemet och det adaptiva immunsystemet. Det finns också barriärfunktioner i bland annat huden, slemhinnorna och den sura miljön i magsäcken som gör det svårare för smittämnen att ta sig in i kroppen.

Det medfödda immunsystemet

Det medfödda immunsystemet består av många olika proteiner och vissa vita blodkroppar, som fagocyter (ätarceller) och NK-celler (naturliga mördarceller). På ytan har fagocyterna mottagare (receptorer) som känner igen mönster som är typiska för olika smittämnen. Det gör att fagocyterna kan ta hand om och oskadliggöra många smittämnen. Cellerna har också liknande receptorer inuti sig som kan känna igen både främmande och kroppsegna skadliga ämnen. Fagocyterna och NK-cellerna bildas i benmärgen för att sedan vandra ut i blodbanan och vävnaderna. Om antalet fagocyter minskar blir kroppen mer mottaglig för infektioner.

Det adaptiva immunsystemet

Det adaptiva immunsystemet samverkar med det medfödda. Det gör att varje främmande ämne blir igenkänt och angripet av en speciell försvarare, som kan oskadliggöra just det ämnet. Att systemet är adaptivt innebär att det är anpassningsbart och lär sig känna igen smittämnen som det utsätts för. Det adaptiva immunsystemet blir därför mer effektivt med tiden.

Två typer av vita blodkroppar, T-celler och B-celler, spelar en nyckelroll i det adaptiva immunsystemet. De kallas även T-lymfocyter och B-lymfocyter och bildas av blodstamceller i benmärgen.

B-cellernas huvuduppgift i immunsystemet är att bilda antikroppar (immunglobulin) som binder till smittämnen och aktiverar fagocyter som i sin tur oskadliggör smittämnena. B-cellerna skyddar främst mot bakterier.

Det finns flera olika sorters T-celler med flera olika funktioner. De skyddar huvudsakligen mot virus-, svamp- och parasitinfektioner. T-cellerna har också den viktiga uppgiften att reglera immun­systemet, vilket innebär att de avgör när kroppen ska försvaras och mot vad. T-cellerna avgör också när en immunreaktion ska avslutas.

De blodstamceller som ska bli T-celler vandrar från benmärgen in i brässen (tymus), en körtel i den övre delen av brösthålan, där de utvecklas och lär sig sin uppgift. De omogna vita blodkropparna utbildas i tymus till T-hjälparceller, T-mördarceller (cytotoxiska T-celler) och regulatoriska T-celler. T-hjälparceller kan aktivera B-cellerna så att dessa bildar antikroppar. T-mördarceller kan attackera virusinfekterade celler och släppa ut signalämnen (cytokiner) som attraherar fagocyter till virusinfekterade celler.

De regulatoriska T-cellerna

En särskild sorts T-celler är de regulatoriska T-cellerna, som har en nyckelroll eftersom de förhindrar att immunsystemet angriper kroppens egna vävnader. De hämmar de cytotoxiska T-cellerna och B-cellerna så att dessa inte attackerar de egna vävnaderna. De regulatoriska T-cellerna är också viktiga för läkning av vävnadsskador.

Majoriteten av de regulatoriska T-celler kan skiljas från andra T-celler genom att de innehåller proteinet FOXP3. De har även på sin yta en hög halt av proteinet CD25 som är en receptor (mottagare) för interleukin 2 (IL-2). IL-2 är en signalsubstans (cytokin) inom immunsystemet som bland annat påverkar hur aktiv FOXP3-genen är.

FOXP3-proteinet är centralt för utvecklingen och funktionen av de regulatoriska T-cellerna och för deras immunhämmande funktion, eftersom FOXP3 bland annat styr vilka gener som ska vara aktiva i de regulatoriska T-cellerna.

Proteinet FOXP3 fungerar som en transkriptionsfaktor (genreglerare) som aktiverar eller blockerar flera andra geners uttryck. Transkriptionsfaktorn är nödvändig för att den genetiska informationen i cellkärnans DNA (deoxyribonukleinsyra) hos dessa gener ska överföras (transkriberas) till RNA (ribonukleinsyra). RNA används i sin tur som budbärare när nya proteiner skapas med dessa gener som mallar.

FOXP3-proteinet styr därigenom bland annat produktionen av enzymerna CD39 och CD73. Dessa enzymer är viktiga för att ge möjlighet för proteinet CTLA-4 att binda till receptorn CD80/CD86 på antigenpresenterande celler (APC). Antigenpresenterande celler är dendritiska celler, makrofager och B-celler som bearbetar och presenterar fragment av främmande och kroppsegna ämnen på sin yta för T-celler i syfte att aktivera det adaptiva immunsystemet. CTLA-4 fungerar som en stoppsignal för andra T-celler och hindrar deras aktivering mot kroppsegna substanser.

Proteinet FOXP3 styr även produktionen av olika immunhämmande substanser (cytokiner) som IL-10 och TGF-beta.

Den regulatoriska T-cellen och de viktigaste bristerna som leder till defekt funktion hos denna sorts T-cell.

Sjukdomsmekanismer

En sjukdomsorsakande variant i genen FOXP3 medför att den normala utmognaden av regulatoriska T-celler hindras. De felaktiga regulatoriska T-cellerna kan inte längre förhindra att T-mördarcellerna attackerar kroppens vävnader eller att B-cellerna tillverkar antikroppar riktade mot kroppsegna ämnen och substanser, med autoimmun sjukdom som följd.

Varianter i andra gener som kan ge T-regopatier påverkar direkt eller indirekt FOXP3-genens uttryck eller förhindrar någon av proteinet FOXP3:s olika immunhämmande funktioner.

Varianter i generna IL2RA och IL2RB leder till en defekt CD25-receptor, och därmed förhindras produktionen av FOXP3-proteinet genom att den signalkedja inne i cellen inte aktiveras som normalt leder till att genen FOXP3 blir aktiv.

BACH2 är en transkriptionsfaktor med stor betydelse för alla T- och B-celler. Utan BACH2 bildas inga FOXP3-positiva regulatoriska T-celler. Sjukdomsorsakande varianter i BACH2-genen leder också till ökad infektionsrisk, genom till exempel påverkan på B-cellerna och utveckling av immunglobulinbrist.

IKFZ1-genen kodar för en annan transkriptionsfaktor, proteinet IKAROS, som påverkar många gener som är viktiga för flera blodceller, däribland T- och B-celler. Följden blir att sjukdomsorsakande genvarianter i IKFZ1 orsakar en kombinerad immunbrist och inte bara en T-regopati.

LRBA-proteinet är viktig för bland annat förflyttning av proteiner inneslutna i små blåsor (vesikler) inuti cellerna. Proteinet CTLA-4 är beroende av denna transport för att nå cellmembranen.

Även proteinet DEF6 är viktigt för CTLA-4:s funktion genom att det påverkar CTLA-4:s transport till cellytan.

Ärftlighet

IPEX-syndromet

IPEX-syndromet orsakas av en sjukdomsorsakande variant i genen FOXP3 på X-kromosomen, som är en av de könsbestämmande kromosomerna. Män har en X-kromosom och en Y-kromosom, medan kvinnor har två X-kromosomer. X-kromosombundet ärftliga sjukdomar nedärvs oftast via kvinnliga anlagsbärare som har en normal gen och en sjukdomsorsakande variant i en gen. Sannolikheten för söner till kvinnliga anlagsbärare att få sjukdomen är 50 procent. För döttrarna är sannolikheten 50 procent att bli anlagsbärare.

X-kromosombunden nedärvning från anlagsbärande kvinna.

En man med en X-kromosombundet ärftlig sjukdom kan inte överföra den till sina söner, men alla döttrar blir anlagsbärare.

X-kromosombunden nedärvning från sjuk man.

X-kromosombundet ärftliga sjukdomar förekommer som regel bara hos män. Vid vissa X-kromosombundet nedärvda tillstånd kan även kvinnliga anlagsbärare få symtom i olika grad.

Övriga T-regopatier

T-regopatier som är orsakade av sjukdomsorsakande varianter i generna IL2RA, IL2RB, LRBA eller DEF6 nedärvs autosomalt recessivt, vilket innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en sjukdoms­orsakande genvariant.

Övriga T-regopatier som har uppstått till följd av en sjukdomsorsakande variant i någon av generna BACH2, IKZF1 eller CTLA4 nedärvs autosomalt dominant. Detta innebär att om en av föräldrarna har sjukdomen, det vill säga har en normal gen och en sjukdomsorsakande variant av en gen, är sannolikheten att få sjukdomen 50 procent för såväl söner som döttrar.

IPEX-syndromet och T-regopatier med autosomalt dominant nedärvningsmönster kan också uppstå till följd av en nyuppkommen sjukdomsorsakande variant i en gen (nymutation). Genvarianten har då oftast uppstått i en av föräldrarnas könsceller (ägg eller spermie). Sannolikheten att föräldrarna på nytt får ett barn med tillståndet uppskattas då till mindre än 1 procent. Den nyuppkomna genvarianten hos barnet blir dock ärftlig, och kan föras vidare till nästa generation.

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas finns en separat text med utförlig information om olika nedärvningsmönster, se Ärftlighetsmönster, en översikt.

Symtom

Pojkar med IPEX-syndromet får under första levnadsåret, ofta redan i nyföddhetsperioden, en svår autoimmun sjukdom med tarmsjukdom (enteropati), diabetes typ 1 och eksem, samt ofta livshotande infektioner. Utan behandling med transplantation av blodstamceller är dödligheten hög. Någon gång finns sjukdomen i allvarlig form redan under fosterlivet (intrauterint), med fosterdöd och sent missfall som följd. I andra fall kan sjukdomen debutera senare och då vara lindrigare utan den typiska triaden av tarmsjukdom, diabetes och eksem.

Tarmsjukdom

Ofta finns tarmsjukdomen redan vid födseln, men nästan alla pojkar med syndromet får svår tarm­sjukdom under de första levnadsmånaderna. Barnen får vattnig, ofta blodig diarré och kan inte tillgodogöra sig maten. De växer inte som förväntat utan tappar i vikt och blir kraftlösa. Sjukdomen är livshotande i den tidiga barndomen. Tarmsjukdomen misstas lätt som uttryck för en svår gluten­intolerans, särskilt som symtomen ofta förvärras när barnet övergår till annan föda än bröstmjölk.

Hudsjukdomar

Pojkar med syndromet får också tidig hudinflammation (dermatit). Vanligen är det eksem, men det förkommer även en stark allmän hudrodnad (erytrodermi), psoriasisliknande hudinflammation (psoriasiform dermatit) och knölliknande blåsbildningar (nodulär pemfigus). De svåra hudförändringarna blir lätt infekterade med olika hudbakterier, till exempel stafylokocker. Ibland medför syndromet även håravfall (alopeci).

Påverkan på hormonproducerande körtlar

Även hormonproducerande (endokrina) körtlar påverkas tidigt. Det vanligaste symtomet på endokrinopati är insulinberoende diabetes typ 1, som börjar redan under det första levnadsåret, ibland redan i nyföddhetsperioden. Vid diabetes angrips bukspottkörteln (pankreas) av immunsystemet så att kroppen inte kan tillverka sitt eget insulin. Vanliga tecken på diabetes är ökad törst och ökade urinmängder. Hos ett litet barn kan det märkas genom ökad grad av läckande blöjor och/eller svampinfektioner i blöjregionen.

Sköldkörteln (tyreoidea) är en annan körtel som kan påverkas vid IPEX-syndromet. Den har som uppgift att reglera kroppens ämnesomsättning. Sköldkörteln kan bli inflammerad (tyreoidit), vilket kan leda till nedsatta nivåer av sköldkörtelhormoner (hypotyreos), med symtom som trötthet, nedstämdhet, viktuppgång, frusenhet och förstoppning. Till en början kan sköldkörteln i stället bli överaktiv (hypertyreos), vilket kan medföra hyperaktivitet, svettningar, viktminskning, oro, darrighet och hjärtklappning.

Det är ovanligt att andra hormonproducerande körtlar angrips vid syndromet.

Övriga autoimmuna symtom

Andra autoimmuna sjukdomar som förknippas med IPEX-syndromet är blodbrist på grund av ökad nedbrytning av röda blodkroppar (autoimmun hemolytisk anemi med positivt Coombs test), lågt antal blodplättar (trombocytopeni) och lågt antal vita blodkroppar (neutropeni). Ibland kan även levern och njurarna påverkas. Förstorade lymfkörtlar (lymfadenopati) och förstorad mjälte (splenomegali) förekommer också.

Födoämnesallergier är vanligt.

Svåra, livshotande infektioner med blodförgiftning (sepsis) är vanligt.

Ett mindre vanligt symtom är autoimmun lungsjukdom som snabbt kan bli allvarlig och leda till andningssvikt och död.

Några pojkar får njursjukdom.

Hos enstaka pojkar är sjukdomen mindre allvarlig och börjar senare under barndomen. Även i dessa fall är tarmen i regel det första organ som påverkas. Eftersom sjukdomen då är lindrigare kan symtomen vara alltifrån magkatarr (gastrit) till tunntarmsinflammation (ileit) och inflammation i tjocktarmen (kolit). Ibland uppträder dessa symtom tillsammans med autoimmun sjukdom i bukspottkörtelns exokrina del, den del som producerar enzymer för att bryta ner proteiner i födan.

Andra T-regopatier

Vid andra typer av T-regopatier än IPEX-syndromet är sjukdomsbilden ofta likartad, men symtomen är inte lika omfattande. Alla barn utvecklar till exempel inte diabetes typ 1. Både flickor och pojkar kan ha dessa sjukdomar.

En del av de övriga sjukdomsorsakande generna inom gruppen T-regopatier påverkar också andra geners uttryck än FOXP3. Det kan leda till andra symtom som brist på immunglobuliner och mer uttalad infektionskänslighet.

Diagnostik

Diagnosen IPEX-syndromet bör alltid misstänkas hos pojkar som tidigt får diabetes typ 1 och har kroniska diarréer samt hudutslag. Sjukdomsbilden kan misstas för en svår födoämnesallergi.

Särskilt när symtom uppkommer senare än i nyföddhetsperioden behöver man utesluta andra autoimmuna sjukdomar. I Socialstyrelsen kunskapsdatabas finns en separat informationstext om följande tillstånd:

Autoimmunt polyendokrint syndrom typ 1

Vid utredning av misstänkt immunbrist analyseras blodprov avseende mängden immunglobuliner och förekomsten av olika T-celler och B-celler, inklusive regulatoriska T-celler.

DNA-analys kan bekräfta IPEX-syndromet. Det gäller även i de flesta fall av andra T-regopatier.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att genetisk vägledning erbjuds. Det innebär information om syndromet och hur det ärvs, samt en bedömning av sannolikheten för olika familjemedlemmar att få barn med samma syndrom.

Vid ärftliga sjukdomar och syndrom där den genetiska avvikelsen är påvisad i familjen är det möjligt att utföra anlagsbärardiagnostik och fosterdiagnostik, samt i vissa fall preimplantatorisk genetisk testning (PGT).

Behandling/stöd

Tidig hematopoetisk stamcellstransplantation, helst inom det första levnadsåret, är den enda behandling som kan bota IPEX-syndromet och andra svåra fall av T-regopatier. Övriga insatser syftar till att lindra symtomen och minska risken för skador på olika organ. Behandlingen kräver samarbete mellan olika specialister, till exempel immunolog, endokrinolog och dietist.

I väntan på transplantation är det viktigt att barnen får tidig behandling med immunmodulerande läkemedel, för att minska de svåra tarmsymtomen och stoppa utvecklingen av eller lindra de autoimmuna symtomen. Sirolimus, ett läkemedel i gruppen mTOR-hämmare, har visat sig fungera bäst och är det som rekommenderas i första hand. Andra läkemedel som ofta ges är kortison och JAK-hämmare.

Pojkar med IPEX-syndromet kan under lång tid behöva näringstillskott, för att förhindra viktnedgång och påverkat allmäntillstånd, samt i förlängningen ett livshotande tillstånd. Näringen ges via dropp direkt i en ven (total parenteral nutrition). Målet med behandlingen är att barnen gradvis ska kunna övergå till att äta på vanligt sätt.

Diabetes typ 1 hos barn med IPEX-syndromet behandlas med insulin. Anpassad kost är en viktig del av behandlingen.

Inflammation i sköldkörteln (tyreoidit) behandlas med olika läkemedel, beroende på hur sköldkörteln är påverkad.

Autoimmun neutropeni, lågt antal av en viss sorts vita blodkroppar, behandlas vid behov med tillväxtfaktorn G-CSF. Det är ett protein som normalt produceras i kroppen och som medverkar till att neutrofila granulocyter delar sig, mognar, lever längre och får bättre funktion. G-CSF är genteknologiskt (rekombinant) framställt och ges normalt som en injektion under huden (subkutant) en gång per dag.

Risken för återkommande, livshotande infektioner gör att barnen behöver förebyggande antibiotikabehandling. Vanligen rekommenderas kombinationsläkemedlet trimetoprim-sulfa.

Hudinflammationen förebyggs med mjukgörande salvor och vid behov med antiinflammatoriska medel och kortisonsalvor.

Det är viktigt med psykologiskt och socialt stöd både till den som har IPEX-syndromet och till familjen. Det kan underlätta att informera personer i barnets närmaste omgivning om orsaken till infektionskänslighet och hudsymtom.

I svåra fall, när andra behandlingar inte fungerar, kan cellgifter (cytostatika) eller biologiska läkemedel prövas i avvaktan på stamcellstransplantation. Biologiska läkemedel kan vara riktade mot immunsystemets signalsubstanser eller mot de inflammatoriska cellerna. De kallas biologiska för att de påverkar immunsystemet på ett mycket specifikt sätt och för att de framställs genom biologiska processer.

Vid andra typer av T-regopatier får barnen likartad behandling som vid IPEX-syndromet utifrån deras symtom.

Hematopoetisk stamcellstransplantation

Transplantation med blodstamceller (hematopoetisk stamcellstransplantation, ibland kallad benmärgstransplantation) ger en möjlighet att bota barn med IPEX-syndromet och andra svåra T-regopatier, genom att ersätta det sjuka barnets blodstamceller med blodstamceller från en frisk person.

Det är viktigt att transplantationen genomförs tidigt, helst under det första levnadsåret. Själva ingreppet är ganska okomplicerat, men förberedelser, eftervård och stora risker med behandlingen gör det till en mycket krävande procedur.

Stamcellerna utvecklas i benmärgen i kroppens ben till röda blodkroppar (erytrocyter), vita blodkroppar (leukocyter) av olika slag, däribland T-lymfocyter och B-lymfocyter, samt blodplättar (trombocyter). När blodstamceller har transplanterats letar de själva upp benmärgen hos mottagaren, växer till och bildar successivt ett nytt immunsystem. Därmed kan de defekta regulatoriska T-cellerna som orsakar sjukdomen ersättas med normala regulatoriska T-celler.

För att kunna utföra en stamcellstransplantation måste det finnas en givare vars vävnadstyp (HLA) passar väl ihop med mottagarens. Bäst är att transplantera stamceller från ett friskt syskon med samma vävnadstyp. Om denna möjlighet inte finns kan man söka efter en passande stamcellsdonator i nationella och internationella register, till exempel Tobiasregistret i Sverige.

Inför stamcellstransplantationen måste personen som ska motta stamcellerna förbehandlas, dels för att de nya stamcellerna ska kunna få fäste, dels för att de inte ska starta en avstötnings­reaktion riktad mot mottagaren (kallad graft-versus-host eller förkortat GvH). Det innefattar behandling med cellgifter (cytostatika) för att de egna, sjuka cellerna inte ska stöta bort de nya stamcellerna. Detta kan vara mycket krävande, eftersom cytostatika även skadar slemhinnornas funktion som skydds­barriär.

Förbehandlingen med cytostatika gör att de vita blodkropparna minskar i antal eller slås ut helt, och kroppen saknar då försvar mot bakterier, virus och svamp. Risken för allvarliga infektioner ökar, och den som ska genomgå en transplantation måste därför vara isolerad under många veckor, upp till månader, både före och efter transplantationen. Tidigast ett halvår efter stamcellstransplantationen kan barnet börja i förskola, om inga komplikationer har tillstött. Först cirka två år efter transplantationen fungerar immunsystemet normalt.

Komplikationer som kan inträffa efter en transplantation är framför allt infektioner och att de nya cellerna orsakar en avstötningsreaktion. För att förhindra komplikationer ges antibiotika och immunhämmande läkemedel under många månader efter transplantationen.

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas finns en separat text med mer information om stamcellstransplantationer, se Hematopoetisk stamcellstransplantation, en översikt.

Forskning

Mary E. Brunkow, Fred Ramsdell och Shimon Sakaguchi tilldelades år 2025 Nobelpriset i fysiologi och medicin för sin forskning om de regulatoriska T-cellerna. Deras forskning har haft central betydelse för förståelsen av immunsystemet, och har främjat utvecklingen av nya behandlingar mot till exempel cancer och autoimmuna sjukdomar.

Forskning pågår i dag för att i detalj förstå hur de regulatoriska T-cellerna fungerar, och hur dessa celler kan påverkas på olika sätt. Studier pågår på djur och människa, där man utnyttjar förändrade regulatoriska T-celler som läkemedel för att behandla autoimmuna sjukdomar.

Resurser

Kunskap om IPEX-syndromet och andra T-regopatier samt resurser för diagnostik finns på avdelningar för immunbristsjukdomar vid universitetssjukhusen, se Kunskapscentrum inom sällsynta hälsotillstånd.

IPEX-syndromet ingår i nätverket ERN RITA för sällsynta immunbristsjukdomar, autoinflammatoriska och autoimmuna sjukdomar, ern-rita.org.

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om IPEX-syndromet. De ersätter dock inte ordinarie vårdgivare.

Intresseorganisationer

Kurser, erfarenhetsutbyte

Ytterligare information

Donationsregister

Kvalitetsregister

Övrigt

Litteratur

Bacchetta R, Roncarolo MG. IPEX syndrome from diagnosis to cure, learning along the way. J Allergy Clin Immunol. 2024; 153: 595–605. https://doi.org/10.1016/j.jaci.2023.11.021

Baris S, Schulze I, Ozen A, Aydiner EK, Altuncu E, Karasu GT et al. Clinical heterogeneity of immunodysregulation, polyendocrinopathy, enteropathy, X-linked: pulmonary involvement as a non-classical disease manifestation. J Clin Immunol. 2014; 34: 601–606. https://doi.org/10.1007/s10875-014-0059-7

Barzaghi F, Amaya Hernandez LC, Neven B, Ricci S, Kucuk ZY, Bleesing JJ et al. Long-term follow-up of IPEX syndrome patients after different therapeutic strategies: An international multicenter retrospective study. J Allergy Clin Immunol. 2018; 141: 1036–1049.e5. https://doi.org/10.1016/j.jaci.2017.10.041

Bekis Bozkurt H, Bayram Catak F, Sahin A, Yalcin Gungoren E, Gemici Karaarslan B, Yakici N et al. Diverse clinical and immunological profiles in patients with IPEX syndrome: A multicenter analysis from Turkey. Clin Immunol. 2024; 45: 9. https://doi.org/10.1007/s10875-024-01791-w

Bennet CL, Christie J, Ramsdell F, Brunkow ME, Ferguson PJ, Whitesell L et al. The immune dysregulation, polyendocrinopathy, enteropathy, X-linked syndrome (IPEX) is caused by mutations of FOXP3. Nat Genet. 2001; 27: 20–21. https://doi.org/10.1038/83713

Gambineri E, Perroni L, Passerini L, BianchiL, Doglioni C, Meschi F et al. Clinical and molecular profile of a new series of patients with immune dysregulation, polyendocrinopathy, enteropathy, X-linked syndrome: inconsistent correlation between forkhead box protein 3 expression and disease severity. J Allergy Clin Immunol 2008; 122: 1105–1112. https://doi.org/10.1016/j.jaci.2008.09.027

Hori S, Nomura T, Sakaguchi S. Control of regulatory T cell development by the transcription factor Foxp3. Science. 2003: 299: 1057–1061. https://doi.org/10.1126/science.1079490

Kucuk ZY, Bleesing JJ, Marsh R, Zhang K, Davies S, Filipovich AH. A challenging undertaking: Stem cell transplantation for immune dysregulation, polyendocrinopathy, enteropathy, X-linked (IPEX) syndrome. J Allergy Clin Immunol. 2016; 137: 953–955. https://doi.org/10.1016/j.jaci.2015.09.030

Oktelik FB, Luo Y, Benamar M, Chatila TA. Inborn errors of regulatory T-cell differentiation and function. J Allergy Clin Immunol. 2025; 156: 1441–1455. https://doi.org/10.1016/j.jaci.2025.07.001

Passerini L, Barzaghi F, Curto R, Sartirana C, Barera G, Tucci F et al. Treatment with rapamycin can restore regulatory T-cell function in IPEX patients. J Allergy Clin Immunol. 2020; 145: 1262–1271. https://doi.org/10.1016/j.jaci.2019.11.043

Powell BR, Buist NR, Stenzel P. An X-linked syndrome of diarrhea, polyendocrinopathy, and fatal infection in infancy. J Pediatr. 1982; 100: 731–737. https://doi.org/10.1016/s0022-3476(82)80573-8

Sakaguchi S, Sakaguchi N, Asano M, Itoh M, Toda M. Immunologic self-tolerance maintained by activated T cells expressing IL-2 receptor a-chains (CD25). Breakdown of a single mechanism of self-tolerance causes various autoimmune diseases. J Immunol. 1995: 155: 1151–1164. PMID: 7636184.

Seidel MG, Fritsch G, Lion T, Jürgens B, Heitger A, Bacchetta R et al. Selective engraftment of donor CD4+25high FOXP3-positive T cells in IPEX syndrome after nonmyeloablative hematopoietic stem cell transplantation. Blood. 2009; 113: 5689–5691. https://doi.org/10.1182/blood-2009-02-206359

Silva RCMC. mTOR-mediated differentiation and maintenance of suppressive T cells at the center stage of IPEX treatment. Immunol Res. 2024; 72: 523–525. https://doi.org/10.1007/s12026-024-09472-x

Sumida TS, Cheru NT, Hafler DA. The regulation and differentiation of regulatory T cells and their dysfunction in autoimmune diseases. Nat Rev Immunol. 2024; 24: 503–517. https://doi.org/10.1038/s41577-024-00994-x

Torgerson TR, Ochs HD. Immune dysregulation polyendocrinopathy, enteropathy, X-linked: forkhead box protein 3 mutations and lack of regulatory T cells. J Allergy Clin Immunol. 2007; 120: 744–750. https://doi.org/10.1016/j.jaci.2007.08.044

Voarino M, Consonni F, Gambineri E. Expanding the spectrum of IPEX: from new clinical findings to novel treatments. Curr Opin Allergy Clin Immunol. 2024; 24: 457–463. https://doi.org/10.1097/aci.0000000000001033

Wildin RS, Ramsdell F, Peake J, Faravelli F, Casanova JL, Buist N et al. X-linked neonatal diabetes mellitus, enteropathy and endocrinopathy syndrome is the human equivalent of mouse scurfy. Nat Genet. 2001; 27: 18–20. https://doi.org/10.1038/83707

Yaz I, Oskay Halacli S, Ipsir C, Ulum B, Soyak Aytekin E, Bildik HN et al. Beyond the classical triad: Atypical presentations and regulatory T cell phenotyping in a cohort of IPEX patients. J Clin Immunol. 2025; 45: 148. https://doi.org/10.1007/s10875-025-01934-7

Yong PL, Russo P, Sullivan KE. Use of sirolimus in IPEX and IPEX-like children. J Clin Immunol. 2008; 28: 581–587. https://doi.org/10.1007/s10875-008-9196-1

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som har skrivit och reviderat textunderlaget är professor Anders Fasth, Drottning Silvias barnsjukhus, Sahlgrenska universitetssjukhuset, Göteborg.