Familjär medelhavsfeber

Sjukdom/tillstånd

Familjär medelhavsfeber (FMF) tillhör gruppen autoinflammatoriska sjukdomar. Vid autoinflammatoriska sjukdomar finns en bristande reglering av det medfödda immunsystemet. Det leder till återkommande attacker av inflammation som påverkar hela kroppen, där det inte går att identifiera någon infektion eller autoimmun sjukdom som förklaring.

De flesta med familjär medelhavsfeber får sina första symtom under barn- och ungdomsåren. Personer med sjukdomen har återkommande attacker av feber, buksmärta, bröstsmärta och/eller ledinflammation. Längden på en attack är ett halvt till tre dygn, förutom ledinflammationen som kan vara längre.

Utanför de inflammatoriska attackerna är låggradig inflammation vanligt. Det innebär att kroppens immunsystem är fortsatt aktiverat, många gånger utan att ge några symtom. Om sjukdomen inte behandlas kan den kroniska inflammationen leda till att proteinet amyloid A ansamlas i och skadar inre organ, amyloidos. Njurarna är vanligen det första organet som påverkas, med nedsatt njurfunktion som följd på lång sikt.

Det finns ingen behandling som botar familjär medelhavsfeber utan behandlingen inriktas på att lindra symtomen, förhindra attacker, kontrollera låggradig inflammation och förebygga medicinska komplikationer. Sedan 1970-talet används läkemedlet kolkicin, oftast med mycket god effekt.

Sjukdomen har fått sitt namn av att den främst förekommer hos personer med ursprung i östra Medelhavsområdet. Familjär syftar på att den är ärftlig. Sjukdomen beskrevs första gången år 1945 av den amerikanska allergologen Sheppard Siegel, och fick sitt nuvarande namn år 1958. År 1997 identifierade ett internationellt och ett franskt konsortium den gen som är påverkad vid familjär medelhavsfeber.

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd finns separata informationstexter om följande andra autoinflammatoriska tillstånd:

• Kryopyrinassocierade periodiska syndrom
• PFAPA
• VEXAS.

Förekomst

Ur ett globalt perspektiv är familjär medelhavsfeber den vanligaste ärftliga autoinflammatoriska sjukdomen. Uppskattningsvis 100 000–200 000 personer i världen har sjukdomen.

Förekomsten är koncentrerad till etniska grupper med ursprung i östra Medelhavsområdet och angränsande geografiska regioner där mellan 100 och 200 per 100 000 individer har sjukdomen. I vissa regioner kan sjukdomen vara vanligare än så. Familjär medelhavsfeber förekommer även hos personer med ursprung i Italien, Grekland och Spanien, men i lägre frekvens. I andra etniska grupper är sjukdomen mycket sällsynt, men med ökad migration har förekomsten ökat i många delar av världen. I Sverige finns uppskattningsvis 500 personer med familjär medelhavsfeber.

Orsak

Familjär medelhavsfeber uppkommer till följd av sjukdomsorsakande varianter (mutationer) i genen MEFV (MEditerranean FeVer) på kromosom 16 (16p13.3). Genen är en mall för tillverkningen av (kodar för) proteinet pyrin. Pyrin spelar en viktig roll vid regleringen av inflammation inom det medfödda immunsystemet. Det reagerar på fara i form av cellskada eller cellstress som uppstår vid till exempel en infektion, så kallade danger-associated molecular patterns (DAMPs). Vid aktivering initierar pyrin bildandet av ett multiproteinkomplex – en inflammasom. När den sätts samman leder det till en aktivering av inflammatoriska molekyler (cytokiner), varav de viktigaste är IL-1β (interleukin-1 beta) och IL-18 (interleukin-18). Frisättningen av dessa cytokiner leder till inflammation och symtom som exempelvis feber.

Vid familjär medelhavsfeber leder de sjukdomsorsakande genvarianterna till förstärkt aktivering av proteinet pyrin och pyrin-inflammasomen. Genvarianterna benämns därför gain-of-function-varianter. Den förstärkta aktiveringen leder till att inflammation uppkommer utan någon bakomliggande infektion. Inflammatoriska proteiner, däribland amyloid A, kan kvarstå i förhöjda halter i blodet. Vid kroniskt förhöjda nivåer av amyloid A kan proteinet inlagras i olika organ och ge upphov till organskada.

Hos de flesta personer behövs två sjukdomsorsakande varianter i genen MEFV för att sjukdom ska uppstå. I en del befolkningar i östra Medelhavsområdet är det mycket vanligt att friska personer bär på en sjukdomsorsakande genvariant. Sedan många år har det framhållits att den höga förekomsten av anlagsbärare och det stora antalet olika varianter i genen MEFV i östra Medelhavsområdet endast kan förklaras av att bärare historiskt (evolutionärt) har haft en överlevnadsfördel jämfört med icke-bärare. I dag är det visat att anlagsbärare har en ökad motståndskraft mot flera toxinproducerande bakterier, till exempel Yersinia pestis som orsakar böldpest, lungpest och blodpest. Pyrin aktiveras vid en nedreglering av proteingruppen Rho GTPaser i cellerna, framför allt RhoA. Denna nedreglering kan orsakas av toxiner från bakterier som Y. pestis. Bärare av en sjukdomsorsakande genvariant i MEFV har ett förstärkt immunologiskt svar vid exponering för Y. pestis jämfört med icke-bärare, vilket har medfört en bättre möjlighet att bekämpa infektionen och därmed en överlevnadsfördel.

I dag (2026) har cirka 400 genvarianter i MEFV beskrivits, varav många är sjukdomsorsakande. Det flesta fallen av familjär medelhavsfeber, 80–90 procent, orsakas av fyra av de fem genvarianter som beskrevs då sjukdomen första kartlades – c.2080A>G (p.M694V), c.2177T>C (p.V726A), c.2040G>C (p.M680I) och c.2082G>A (p.M694I). Den femte genvarianten c.442G>C (p.E148Q) kan tillsammans med andra sjukdomsorsakande varianter bidra till familjär medelhavsfeber.

Andra varianter i genen MEFV kan orsaka en annan sjukdom än familjär medelhavsfeber, pyrinassocierad autoinflammation med neutrofil dermatos (pyrin-associated autoinflammation with neutrophilic dermatosis, PAAND).

Ärftlighet

Familjär medelhavsfeber nedärvs i de flesta fall autosomalt recessivt. Det innebär att om båda föräldrarna är friska bärare av en sjukdomsorsakande variant i genen MEFV är sannolikheten 25 procent att barnet får genvarianterna i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. Sannolikheten att barnet får en sjukdomsorsakande genvariant i enkel uppsättning är 50 procent. Då blir barnet, liksom föräldrarna, frisk bärare av en genvariant. Sannolikheten att barnet varken får sjukdomen eller blir bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är 25 procent.

Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom som har två sjukdomsorsakande genvarianter får barn med en person som inte har genvarianten ärver samtliga barn den sjukdomsorsakande genvarianten i enkel uppsättning. De får då inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom får barn med en frisk bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är sannolikheten 50 procent att barnet får sjukdomen. Sannolikheten för att barnet blir frisk bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är också 50 procent.

Autosomal recessiv nedärvning.

Den traditionella bilden av familjär medelhavsfeber som en klassisk autosomalt recessiv sjukdom är dock förenklad. Genetisk kartläggning av personer med familjär medelhavsfeber har visat att endast två tredjedelar av de med typiska symtom har två sjukdomsorsakande varianter i genen MEFV. Övriga har bara har en sjukdomsorsakande variant. Orsaken till att sjukdomen utvecklas även hos en del personer med endast en sjukdomsorsakande variant i genen MEFV är inte känd, men det finns flera möjliga förklaringar:

• Personen kan bära på ytterligare en icke-identifierad variant i en annan gen inom samma eller en relaterad inflammatorisk signalväg, vilken samverkar med signalvägen för genvarianten i
• Den sjukdomsorsakande genvarianten i MEFV är den enda av de två genkopiorna som uttrycks i vissa celltyper, vilket innebär att den får ett större genomslag.
• Epigenetiska faktorer, mekanismer som reglerar geners aktivitet utan att förändra själva DNA-sekvensen, förstärker effekten av genvarianten i
• Sjukdomen nedärvs i vissa fall autosomalt dominant, något som finns beskrivet för enstaka ovanliga sjukdomsorsakande genvarianter av MEFV. Det innebär att det bara behövs en sjukdomsorsakande genvariant för att sjukdom ska uppstå.

Symtom

Personer med familjär medelhavsfeber har återkommande icke regelbundna inflammatoriska attacker. Attackernas frekvens tenderar att minska med stigande ålder.

Hälften av alla personer med sjukdomen har symtom som förebådar en attack (prodromala symtom). De flesta upplever ett lätt obehag på platsen för den kommande inflammationen eller en mer allmän olustkänsla i upp till ett dygn innan attacken börjar.

Symtomen visar sig före 10 års ålder hos ungefär hälften av personer med sjukdomen, och de allra flesta får symtom innan de har fyllt 20 år.

Symtom under attackerna

Under en attack har personer med familjär medelhavsfeber hög feber, ofta 39–40 grader, under 12–72 timmar. Hos barn kan attackerna vara kortare än hos vuxna, ner mot 6 timmar.

Utöver feber är det vanligaste symtomet under en attack svår smärta i magen som beror på akut bukhinneinflammation (peritonit). Buksmärtor förkommer hos 80 procent av personer med sjukdomen och kan misstolkas som blindtarms- eller njurbäckeninflammation.

Inflammation i lungsäcken (pleurit) förekommer hos 15–30 procent, och leder till bröstsmärta vid andning och ibland andfåddhet. Inflammationen är vanligen ensidig.

Hjärtsäcksinflammation (perikardit) är en mindre vanlig orsak till bröstsmärtor vid familjär medelhavsfeber. Det kan ge en skärande smärta till vänster eller mitt i bröstet, andfåddhet och svullna underben. Smärtan ökar vid djupandning eller rörelse.

Akut ledinflammation (artrit) förekommer ibland och då påverkas oftast någon av de stora lederna, som fot-, knä- och höftled eller leden mellan korsbenet och höftbenet (sakroiliakaleden). Även andra leder kan bli inflammerade. Inflammationen medför svullnad, smärta och nedsatt rörlighet i påverkade leder. Ledinflammationerna kan, i motsats till de andra symtomen vid attacker, i enstaka fall kvarstå i veckor eller månader, med bestående skada på leden som resultat.

En del får typiska hudsymtom som består av avgränsade, svullna hudrodnader som liknar rosfeber (erysipelas), oftast på underbenet eller fotryggen. Rodnaderna finns vanligen kvar under en till två dagar och benämns erysipelas-liknande erytem (ELE).

Män kan även få testikelinflammation. Inflammationen är oftast ensidig och visar sig som en röd, smärtsam svullnad av pungen.

Hjärnhinneinflammation (meningit) under attackerna förekommer, men är mycket ovanligt.

Symtom utanför attackerna

Personer med familjär medelhavsfeber har ofta en låggradig generell inflammation utanför attackerna som kan bidra till trötthet och en sjukdomskänsla, men inte behöver ge några symtom.

Ett vanligt symtom utanför attackerna hos barn med familjär medelhavsfeber är ansträngningsutlöst smärta i benen. Huvudvärk är vanligt både under och mellan attacker.

Ett mer ovanligt symtom hos barn är långvarig febril muskelsmärta (protracted febrile myalgia syndrome) med låggradig feber, muskelvärk, buksmärtor och diarré under flera veckor. Det är inte känt varför detta uppkommer, men ibland har inflammation i blodkärlen (vaskulit) kunnat påvisas.

Amyloidos

Den allvarligaste komplikationen vid familjär medelhavsfeber är amyloidos som uppkommer då proteinet amyloid A cirkulerar i blodet och inlagras i kroppens inre organ. Det kan leda till bestående organskador. Vissa sjukdomsorsakande genvarianter är förenade med en större risk att utveckla amyloidos.

Njurarna påverkas oftast först. Det tidigaste tecknet på njuramyloidos är protein i urinen. Det kan utvecklas till nefrotiskt syndrom som gör att kroppen samlar på sig vätska och svullnar. På sikt kan det leda till njursvikt. Symtomen på njursvikt kommer smygande sent i sjukdomsförloppet, vanligen efter flera decennier. Utan behandling riskerar en betydande andel av personer med familjär medelhavsfeber att utveckla njursvikt. Även andra organ än njurarna kan påverkas av amyloidos, till exempel mag-tarmkanalen, hjärtat och levern.

Obehandlad sjukdom kan orsaka nedsatt fertilitet på grund av inflammation med inlagring av amyloid A i testiklar och äggstockar.

I mycket sällsynta fall kan symtomfria personer utan attacker utveckla amyloidos, vilket sannolikt beror på långvarig låggradig inflammation. Denna form av familjär medelhavsfeber kallas ibland typ 2.

Samsjuklighet

Personer med familjär medelhavsfeber har en något ökad risk att utveckla vissa andra immunologiska sjukdomar som polyarteritis nodosa, IgA-vaskulit (tidigare benämnd Henoch-Schönlein purpura), inflammatorisk tarmsjukdom och spondylartrit.

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas finns en separat informationstext om polyarteritis nodosa.

Diagnostik

En sjukdomshistoria med återkommande attacker av feber med buksmärta, bröstsmärta och/eller ledinflammation inger misstanke om familjär medelhavsfeber, framför allt hos personer med ursprung i östra Medelhavsområdet eller med känd ärftlighet för familjär medelhavsfeber.

Typiska attacker definieras som återkommande med feber högre än 38 grader under 12–72 timmar. Hos barn kan attackerna vara kortare än hos vuxna, ner mot 6 timmar. Om attackerna är längre än 72 timmar bör man överväga annan sjukdom. Ett erysipelasliknande hudutslag på underbenen och/eller fötterna i samband med attackerna stärker misstanke om diagnosen.

Under attackerna ses tecken på inflammation i blodprov, med förhöjda värden för C-reaktivt protein (CRP) och serum-amyloid A (SAA). Proteinet SAA är ett förstadium till amyloid A, det protein som kan inlagras i inre organ vid sjukdomen. Förhöjt SAA är inte specifikt för familjär medelhavsfeber.

Till stöd för diagnostiken finns diagnoskriterier, för vuxna används ofta de förenklade Tel Hashomer-kriterierna och för barn Yalçinkaya-kriterierna.

Diagnostiken kompliceras av att symtomen inte alltid är typiska för sjukdomen. Hos barn under två års ålder kan feberattacker utan några andra associerade symtom vara det enda tecknet på sjukdom, vilket kan göra det svårt att diagnostisera eller utesluta familjär medelhavsfeber hos de minsta barnen. I dessa situationer är kartläggning av feberepisoderna över tid, nivåer av inflammatoriska markörer under och mellan attackerna i kombination med DNA-analys ofta det enda sättet att föra diagnostiken vidare. I oklara fall kan det bli aktuellt att utvärdera ett behandlingsförsök med kolkicin som en del i utredningen.

Diagnosen kan i de flesta fall bekräftas med DNA-analys.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att genetisk vägledning erbjuds. Det innebär information om sjukdomen och hur den ärvs, samt en bedömning av sannolikheten för olika familjemedlemmar att få barn med samma sjukdom.

Behandling/stöd

Det finns ingen behandling som botar familjär medelhavsfeber. Behandlingen inriktas på att lindra symtomen, förebygga attacker, kontrollera låggradig inflammation och förebygga medicinska komplikationer, främst amyloidos. Tidig diagnos och behandling är viktigt.

Barn med familjär medelhavsfeber utreds och behandlas av en specialist i barnmedicin, ofta med särskild inriktning på reumatologi. Vuxna med sjukdomen utreds och behandlas vanligen av en specialist i reumatologi, infektionsmedicin eller annat. Behandling av sjukdomen sker ofta på eller i samarbete med ett universitetssjukhus. Vid utveckling av amyloidos behövs kontakt med läkare med erfarenhet av amyloidos och njurmedicin.

Förebygga attacker

Kolkicin är ett läkemedel som länge har använts för att behandla gikt. På 1970-talet upptäckte man att kolkicin kunde förebygga attacker vid familjär medelhavsfeber och i många fall eliminera dessa helt. Behandlingen skyddar också mot utveckling av amyloidos. Behandlingen påbörjas så snart diagnosen har fastställts och är livslång.

Behandlingen med kolkicin kan medföra biverkningar. De vanligaste är buksmärtor, diarré och illamående. En orsak är att kolkicin kan påverka kroppens förmåga att bryta ner mjölksocker (laktos) i tarmen. Biverkningar från mag-tarmkanalen kan därför ofta lindras genom att minska eller helt undvika intag av laktos under minst en månad. Biverkningarna från mag-tarmkanalen är ofta mest framträdande vid behandlingsstarten och brukar vara övergående. I undantagsfall kan biverkningarna leda till att man inte kan fortsätta behandlingen.

Dygnsdosen av kolkicin kan ges vid ett tillfälle eller uppdelat på två tillfällen. Vid biverkningar från mag-tarmkanalen kan det vara en fördel att fördela dygnsdosen på två tillfällen. Dosjustering kan också behöva övervägas i samråd med behandlande läkare.

Kolkicin är en effektiv och säker behandling i rekommenderade doser, men säkerhetsmarginalen är liten. En för låg dos kan ge otillräcklig effekt, medan en för hög dos kan orsaka förgiftning. Förgiftningen är ofta svårbehandlad och kan i värsta fall vara livshotande. Tidiga symtom vid förgiftning inkluderar mag-tarmbesvär som buksmärtor, illamående, kräkningar och diarré. Personer som behandlas med kolkicin bör informeras om riskerna och om att det är viktigt att följa läkarens ordination. Kolkicin interagerar också med vissa andra läkemedel, däribland en del antibiotika och statiner, vilket kan ge upphov till förgiftning. Detta är viktigt att tänka på om behandling med andra läkemedel inleds.

Internationella behandlingsriktlinjer rekommenderar att behandlingen med kolkicin bör fortsätta även om man försöker eller planerar att bli gravid samt under graviditet och amning.

Personer som trots daglig behandling med maximal tolererad dos kolkicin inte uppnår tillräcklig effekt eller som får biverkningar kan få behandling med IL-1-blockad. Denna behandling hämmar den viktigaste inflammationsdrivande molekylen IL-1.

Behandling under attacker

Kolkicin har ingen effekt under en pågående attack, men behandlingen bör fortgå. Attacker kan behandlas och lindras med COX-hämmare (NSAID-preparat), till exempel ibuprofen och naproxen. De dämpar inflammationen, lindrar smärtan och sänker febern. Vid svår smärta kan ytterligare smärtlindring behövas.

Amyloidos

Om amyloidos utvecklas intensifieras behandlingen genom att den högsta tolererade dosen kolkicin ges och vid behov kompletteras med IL-1-blockad.

Behandling av kronisk ledinflammation

Ledinflammation (artrit) behandlas i första hand med COX-hämmare (NSAID-preparat), men vanligen behövs tillägg av kortisoninjektioner i den påverkade leden. Om detta inte är tillräckligt kan andra läkemedel som används vid reumatisk sjukdom övervägas.

Uppföljning

Personer med familjär medelhavsfeber följs upp med regelbundna läkarbesök och provtagning för att utvärdera behandlingens effekt på attacker och kronisk låggradig inflammation samt bedöma risken för amyloidos.

Urinprov tas för att upptäcka protein i urinen (proteinuri) som kan vara ett första tecken på njuramyloidos.

En relativt vanlig biverkning av kolkicin är förhöjda levervärden. Det kan dock finnas andra orsaker till förhöjda levervärden som kan behöva utredas.

Långvarig behandling med kolkicin kan i sällsynta fall ge brist på vitamin B12. Det kan medföra neurologiska symtom, till exempel trötthet, minnesstörningar, känselbortfall samt domningar i händer och fötter. Vitamin B12-nivån behöver därför kontrolleras och vid låga nivåer kan vitaminet ges som tablett eller injektion.

Övrigt

Med behandling behöver inte personer med familjär medelhavsfeber begränsas i sin vardag. Personal i förskola och skola bör få information om sjukdomen och att det kan komma en attack och hur man hanterar den. Sjukdomen utgör inget hinder för att delta i idrottsaktiviteter, men den kan vara kopplad till ansträngningsutlösta smärtor i benen. Ledinflammation kan ge smärta och nedsatt rörlighet i påverkade leder.

Samhällsstöd

Arbetsförmedlingen ger vägledning vid funktionsnedsättning som påverkar arbetsförmågan. Försäkringskassan samordnar de insatser som behövs för att söka eller återgå i arbete när en funktionsnedsättning påverkar arbetsförmågan.

Forskning

Forskning om sjukdomsorsak, epidemiologi, genetik och vård vid autoinflammatoriska sjukdomar bedrivs vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg, Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm och Skånes universitetssjukhus.

Forskarnätverket PReSTaR bedriver genom projektet Eurofever internationell forskning om familjär medelhavsfeber genom att samla information från patienter i olika länder. Forskningen har ökat kunskapen om sjukdomens symtom, förlopp och behandling, och bidrar till bättre diagnostik, uppföljning och vård.

Eurofever

Resurser

Familjär medelhavsfeber ingår i nätverket ERN-RITA för sällsynta immunologiska sjukdomar och ERKNet för sällsynta njursjukdomar.

• ern-rita.org
• erknet.org

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om familjär medelhavsfeber. De ersätter dock inte ordinarie vårdgivare.

Barn- och ungdomssjukvård

Vuxensjukvård

Intresseorganisationer

Kurser, erfarenhetsutbyte

Ytterligare information

Kvalitetsregister

Infevers är en webbplats med genvarianter som orsakar ärftliga autoinflammatoriska sjukdomar, The registry of Hereditary Auto-inflammatory Disorders Mutations.

Tryckt material

Övrigt

Litteratur

Ben-Chetrit E. Old paradigms and new concepts in familial Mediterranean fever (FMF): an update 2023, Rheumatology (Oxford) 2024; 63: 309–318. https://doi.org/10.1093/rheumatology/kead439

Bodur H, Gül Yurdakul F, Duruöz MT, Çay HF, Uçar Ü, Keskin Y et al. Familial Mediterranean fever: health-related quality of life and associated variables in a national cohort, Arch Rheumatol 2021; 36: 159–166. https://doi.org/10.46497/archrheumatol.2021.8215

Bhatt H, Cascella M. Familial Mediterranean Fever. 2023. In: StatPearls [Internet]. Treasure Island (FL): StatPearls Publishing. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/books/NBK560754/

French FMF Consortium A candidate gene for familial Mediterranean fever. Nat Genet 1997; 17: 25–31. https://doi.org/10.1038/ng0997-25

Gattorno M, Hofer M, Federici S, Vanoni F, Bovis F, Aksentijevich I et al. Eurofever Registry and the Paediatric Rheumatology International Trials Organisation (PRINTO). Classification criteria for autoinflammatory recurrent fevers. Ann Rheum Dis 2019; 78: 1025–1032. https://doi.org/10.1136/annrheumdis-2019-215048

Georgin-Lavialle S, Savey L, Cuisset L, Boursier G, Boffa JJ, Delplanque M et al. French protocol for the diagnosis and management of familial Mediterranean fever. Rev Med Interne 2023; 44: 602–616. https://doi.org/10.1016/j.revmed.2023.10.441

Goldfinger SE. Colchicine for familial Mediterranean fever. N Engl J Med 1972; 287: 1302. https://doi.org/10.1056/nejm197212212872514

Heller H, Sohar E, Sherf L. Familial Mediterranean fever. AMA Arch Intern Med 1958; 102: 50–71. https://doi.org/10.1001/archinte.1958.00260190052007

International FMF Consortium Ancient missense mutations in a new member of the RoRet gene family are likely to cause familial Mediterranean fever. Cell 1997; 90: 797–807. https://doi.org/10.1016/s0092-8674(00)80539-5

Lachmann HJ, Goodman HJ, Gilbertson JA, Gallimore JR, Sabin CA, Gillmore JD et al. Natural history and outcome in systemic AA amyloidosis. N Engl J Med 2007; 356: 2361–2371. https://doi.org/10.1056/nejmoa070265

Livneh A, Langevitz P, Zemer D, ZaksN, Kees S, Lidar T et al. Criteria for the diagnosis of familial Mediterranean fever. Arthritis Rheum 1997; 40: 1879–1885. https://doi.org/10.1002/art.1780401023

Otón T, Sağ E, Carmona L, Ozen S. Safety of colchicine on fertility, pregnancy, and lactation: a systematic review and metanalysis informing the EULAR/PReS recommendations for familial Mediterranean fever. Autoinflammatory disorders 2025; 84: 1045–1051. https://doi.org/10.1016/j.ard.2025.02.005

Park YH, Remmers EF, Lee W, Ombrello AK, Chung LK, Shilei Z et al. Ancient familial Mediterranean fever mutations in human pyrin and resistance to Yersinia pestis. Nat Immunol 2020; 21: 857–867. https://doi.org/10.1038/s41590-020-0705-6

Sohar E, Gafni J, Pras M, Heller H. Familial Mediterranean fever. A survey of 470 cases and review of the literature. Am J Med 1967; 43: 227–253. https://doi.org/10.1016/0002-9343(67)90167-2

Wekell P, Friman V, Balci-Peynircioglu B, Yilmaz E, Fasth A, Berg S. Familial mediterranean fever – an increasingly important childhood disease in Sweden. Acta Paediatrica 2013; 102: 193–198. https://doi.org/10.1111/apa.12075

Wekell P, Karlsson A, Fasth A, Berg S. Familial mediterranean fever – An important disease in a globalised world. Läkartidningen 2016; 113: DZFY.

Yalçinkaya F, Özen S, Birsin Özçakar, Aktay N, Çakar N, Düzova A et al. A new set of criteria for the diagnosis of familial Mediterranean fever in childhood Rheumatology (Oxford) 2009; 48: 395–398. https://doi.org/10.1093/rheumatology/ken509

Özen S, Sağ E, Oton T, Gül A, Sieiro Santos C, Bayraktar D et al. EULAR/PReS endorsed recommendations for the management of familial Mediterranean fever (FMF): 2024 update. Ann Rheum Dis 2025; 84: 899–909. https://doi.org/10.1016/j.ard.2025.01.028

Özen S. Update in familial Mediterranean fever. Curr Opin Rheumatol 2021; 33: 398–402. https://doi.org/10.1097/bor.0000000000000821

Özen S, Aksentijevich I. The past 25 years in paediatric rheumatology: insights from monogenic diseases. Nat Rev Rheumatol 2024; 20: 585–593. https://doi.org/10.1038/s41584-024-01145-1

Özen S, Sag E, Ben-Chetrit E, Gattorno M, Gül A, Hashkes PJ et al. Defining colchicine resistance/intolerance in patients with familial Mediterranean fever: a modified-Delphi consensus approach. Rheumatology (Oxford) 2021; 60: 3799–3808. https://doi.org/10.1093/rheumatology/keaa863

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som skrivit det ursprungliga underlaget är överläkare Stefan Berg, Drottning Silvias barnsjukhus, Göteborg.

Den senaste revideringen är gjord av Per Wekell, överläkare vid NU-sjukvården i Uddevalla och Drottning Silvias barnsjukhus, Karin Rydenman överläkare vid NU-sjukvården i Uddevalla/Trollhättan samt Stefan Berg, överläkare vid Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg.