Centronukleär myopati

Sjukdom/tillstånd

Centronukleär myopati är en medfödd muskelsjukdom som innebär ofullständig mognad av muskelceller, vilket leder till muskelsvaghet. Det kan bland annat orsaka svårigheter med andning, sväljning och gång. Sjukdomen hör till gruppen kongenitala myopatier, medfödda muskelsjukdomar.

Centronukleär myopati finns i tre former med olika svårighetsgrad och ärftlighetsmönster. Den svåraste sjukdomsformen nedärvs via X-kromosomen och kallas även myotubulär myopati (XLMTM). Myotubulär syftar på att muskelcellerna liknar de omogna muskelceller (myotuber) som finns hos foster. Dessa förändringar i musklerna beskrevs år 1966 av den amerikanska neurologen AJ Spiro och hans medarbetare. Året efter föreslog JH Shers forskargrupp i stället benämningen centronukleär myopati för alla tre formerna. Centronukleär syftar på kombinationen av omogna muskelceller och centralt belägna cellkärnor.

Att det finns tre tydliga former av centronukleär myopati fastslogs av JZ Heckmatt och hans medarbetare år 1985. Utöver den allvarliga X-kromosombundna formen finns också en mindre allvarlig autosomal recessiv form och en lindrigare autosomal dominant form. I praktiken är gränserna inte alltid tydliga, utan sjukdomen utgör ett kontinuum av svårigheter från ibland relativt lindriga symtom till mycket allvarlig sjukdom.

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd finns separata informationstexter om andra sjukdomar som ingår i gruppen kongenitala myopatier:

• Central core disease
• Kongenital fibertypsdisproportion
• Nemalinmyopati.

Förekomst

Någon säker uppgift om hur vanlig sjukdomen är finns inte, men den förekommer totalt hos färre än 10 personer per 100 000. Den X-kromosombundna formen finns sannolikt hos cirka 2 av 100 000 pojkar. I Sverige föds något enstaka barn per år med någon av de tre formerna av sjukdomen. Det totala antalet personer med centronukleär myopati i landet är okänt.

Orsak

Den X-kromosombundna formen av centronukleär myopati uppstår till följd av en sjukdomsorsakande variant (mutation) i genen MTM1. Genen finns på X-kromosomen (Xq28) och är en mall för tillverkningen av (kodar för) proteinet myotubularin. Aktiveringen av musklerna regleras via signaler från nervcellerna som överförs med hjälp av signalsubstanser. Myotubularin påverkar viktiga signalsystem i muskelfibrerna genom att reglera fosfatinnehållet i signalsubstanser.

Den sjukdomsorsakande genvarianten gör att det uppstår en brist på myotubularin i muskelfibrerna. På ett ännu inte klarlagt sätt gör bristen på myotubularin att muskelfibrerna inte mognar, sannolikt genom att störa uppbyggnaden av deras cellmembran. Det gör att muskelfibrerna kommer att likna outvecklade muskelceller hos foster.

Sjukdomsorsakande varianter i genen DNM2 på kromosom 19 (19p13.2) är den vanligaste orsaken till den autosomala dominanta formen. Genen kodar för proteinet dynamin 2. Proteinet påverkar uppbyggnaden av musklernas cellmembran samt T-tubuli. T-tubuli är ett system av kanaler som leder in nervimpulserna i muskelcellen vid muskelsammandragning. De sjukdomsorsakande genvarianterna leder vanligtvis till en lindrig form av sjukdomen som ger symtom sent i barndomen eller i vuxen ålder. Andra varianter i DNM2 kan även ge upphov till en av de ärftliga formerna av polyneuropati (Charcot-Marie-Tooths sjukdom, typ 2M). I sällsynta fall kan de sjukdomsorsakande varianterna leda till ett sjukdomstillstånd med inslag av både centronukleär myopati och polyneuropati samt lindrig intellektuell funktionsnedsättning.

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd finns en separat informationstext om Charcot-Marie-Tooths sjukdom, typ 2.

Andra mer sällsynta orsaker till den dominanta formen av sjukdomen, med symtom redan i nyföddhetsperioden, är sjukdomsorsakande varianter i generna RYR1 (19q13.2), MTMR14 (3p25.3), CCDC78 (16p13.3) eller MYF6 (12q21.31).

Den autosomala recessiva formen orsakas oftast av sjukdomsorsakande varianter i genen BIN1 på kromosom 2 (2q14.3), som kodar för proteinet amfifysin 2. Detta protein är viktigt för förmågan hos dynamin 2 att reglera muskelcellernas transport av membranproteiner och uppbyggnad av T-tubuli. Andra mer sällsynta orsaker till den recessiva formen är sjukdomsorsakande varianter i generna RYR1, TTN eller SPEG. Sjukdomsorsakande varianter i SPEG kan ge upphov till försvagning av hjärtmuskeln (kardiomyopati).

Ärftlighet

Centronukleär myopati kan nedärvas på tre olika sätt: genom X-kromosombunden, autosomal dominant eller autosomal recessiv nedärvning.

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas finns en separat text med utförlig information om olika nedärvningsmönster, se Ärftlighetsmönster, en översikt.

Centronukleär myopati kan också uppstå till följd av en nyuppkommen sjukdomsorsakande variant av en gen (nymutation). Genvarianten har då oftast uppstått i en av föräldrarnas könsceller (ägg eller spermie). Sannolikheten att föräldrarna på nytt får ett barn med sjukdomen uppskattas då till mindre än 1 procent. Den nyuppkomna genvarianten hos barnet blir dock ärftlig.

Symtom

Den X-kromosombundna varianten finns främst hos pojkar och ger allvarliga symtom redan tidigt efter födseln. Även flickor kan få den X-kromosombundna formen, men de har vanligen lindrigare symtom. De autosomala dominanta och recessiva formerna finns hos både flickor och pojkar. Dessa former ger symtom senare och har ett lindrigare förlopp.

X-kromosombunden form

Barn med X-kromosombunden form av centronukleär myopati, framför allt pojkar, får mycket tidigt symtom på uttalad muskelslapphet (hypotonus) och muskelsvaghet. Ibland kan muskelsvagheten visa sig redan under senare hälften av fostertiden, i form av mycket svaga fosterrörelser och ökad mängd fostervatten. Normalt sväljer ett friskt foster fostervatten, men vid uttalad muskelsvaghet orkar fostret inte svälja fostervattnet, vilket förklarar den ökade mängden. Det finns också en ökad risk för tidigt missfall. Barnen föds ofta för tidigt och har en låg vikt i förhållande till sin normala eller något ökade längd. Bristen på muskelaktivitet under fosterutvecklingen kan leda till att en del barn redan i nyföddhetsperioden har stela leder, oftast i höfter eller knän.

Det främsta symtomet på den uttalade muskelsvagheten hos ett nyfött barn med sjukdomen är andningssvårigheter. Dessa ger sig ofta till känna direkt vid födseln, och barnet kan behöva andningshjälp i form av respirator. Andra tidiga symtom på muskelslapphet och muskelsvaghet är att barnet inte rör sig spontant, inte kan balansera huvudet och har ett svagt skrik. När man lyfter upp eller håller barnet känns kroppen slapp. För det mesta har barnet också svårt att suga och få i sig föda. Svaga ögonmuskler leder till skelning och hängande ögonlock (ptos).

Andra symtom är att testiklarna inte har vandrat ned i pungen (testisretention) hos pojkar. Huvudet är större än normalt. En del har hydrocefalus, en vidgning av hjärnans vätskefyllda hålrum som kan leda till en tryckökning i hjärnan. Det förekommer även en ökad risk för allvarlig påverkan på lever och gallvägar.

Mer sällsynta symtom är blödningsrubbningar, hjärnblödning, gallsten, njursten, förkalkning av njurarna, förträngning av nedre magmunnen (pylorusstenos) och tidig könsmognad.

Vid den X-kromosombundna formen av sjukdomen är muskelsvagheten och andningssvårigheterna så omfattande att en fjärdedel av barnen avlider inom det första levnadsåret, vanligen inom de första månaderna. Orsaken är andningssvikt, ibland i kombination med hjärtsvikt eller lunginflammation, som båda kan uppstå till följd av den nedsatta andningsfunktionen.

Flickor och kvinnor kan ha lindriga symtom med påverkan på andningsmuskulatur samt ansikts- och ögonmuskler.

Hos 10 procent av pojkarna med den X-bundna formen förbättras muskelfunktionen så att de överlever till vuxen ålder. Vid ett lindrigare sjukdomsförlopp har de då med stigande ålder successivt blivit starkare och fått en förbättrad andningsfunktion. Några lär sig gå, om än senare än förväntat. De flesta har en betydande muskelsvaghet som gör att de behöver respirator och hjälp med de flesta praktiska dagliga aktiviteter.

Autosomal recessiv form och autosomal dominant form

Vid autosomal recessiv och autosomal dominant form av centronukleär myopati är symtomen likartade. Den autosomala recessiva formen visar sig vanligen någon gång under barndomsåren. Vid den autosomala dominanta formen uppkommer symtomen oftast något senare. Förloppet är också något lindrigare.

Till en början märks muskelsvagheten tydligast i ansiktet och ögonmusklerna samt i överarmarna och låren. Svagheten i ögonmusklerna leder till skelning och hängande ögonlock (ptos). Som en följd av muskelsvagheten får många stela leder och sned rygg (skolios).I sällsynta fall förekommer tecken på hjärtsvikt (kardiomyopati), till exempel andfåddhet, trötthet och svullna vader.

Under spädbarnsåret och barndomsåren finns en viss risk för andningssvikt. Om den är uttalad, som vid lunginflammation, kan andningssvikten bli livshotande. Det saknas kunskap om den ökade risken för tidig död vid autosomal recessiv och autosomal dominant form, men risken är betydligt lägre än vid den X-kromosombundna formen.

Muskelsvagheten är ibland så lindrig att den inte upptäcks förrän i vuxen ålder. Symtomen är desamma som under barndomsåren, men det är också vanligt med gångsvårigheter. Muskelsvagheten fortskrider ibland långsamt och kan då även åtföljas av muskelförtvining (atrofi). Även som vuxen kan man ha andningssvikt, som i sin tur kan leda till hjärtsvikt.

Diagnostik

Diagnosen centronukleär myopati ställs i första hand utifrån symtomet muskelsvaghet i kombination med avsaknad av senreflexer samt för sjukdomen typiska kännetecken vid mikroskopisk undersökning av en liten bit av en muskel (muskelbiopsi).

Vid muskelsvaghet görs olika undersökningar för att ta reda på om det finns någon typ av påverkan på musklerna eller muskelsjukdom. Analys av blodprov för kreatinkinas (CK), ett muskelspecifikt protein som läcker ut i blodet vid vissa muskelsjukdomar, visar oftast normala nivåer vid centronukleär myopati.

Neurofysiologisk undersökning med elektromyografi (EMG) kan ge besked om muskelfibrernas funktion samt om de svarar normalt på nervimpulser. Vid centronukleär myopati visar undersökningen oftast tecken på muskelsjukdom, medan den perifera nervfunktionen är normal.

Om det finns misstanke om centronukleär myopati eller någon annan form av medfödd muskelsjukdom kan en muskelbiopsi vara till stor hjälp för att ställa diagnos. I muskelbiopsin går det att se att muskelfibrerna generellt är omogna för åldern och liknar de som finns hos ett cirka 20 veckor gammalt foster. Fibrerna har en liten diameter och muskelkärnan är centralt belägen. I fibrernas centrala delar saknas ofta de proteiner som gör att muskeln kan dra sig samman (kontraktila proteiner). I stället finns en ansamling av mitokondrier, små enheter i cellen som är viktiga för cellens energiomvandling. Dessutom finns många andra proteiner som normalt bara förekommer i en omogen muskel under fosterutvecklingen.

Eftersom muskelfibrernas utseende är likartat vid de olika formerna av centronukleär myopati kan man inte med muskelbiopsi avgöra vilken form det är. Vissa genförändringar kan dock åtföljas av andra förändringar av muskeln än centralställda kärnor, till exempel förekomst av så kallade inklusionskroppar, vilket kan ge viss vägledning om bakomliggande orsak. Även tidpunkten för när symtomen visar sig, symtomens allvarlighetsgrad samt personens kön ger en vägledning om vilken sjukdomsform det gäller.

För att komma till ytterligare klarhet i diagnostiken är det viktigt att undersöka eventuell ärftlighet för centronukleär myopati eller muskelsvaghet. Misstanke om X-kromosombunden centronukleär myopati stärks om det i en muskelbiopsi från modern finns omogna muskelfibrer med centralt belägen kärna.

Diagnosen bekräftas med DNA-analys.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att genetisk vägledning erbjuds. Det innebär information om sjukdomen och hur den ärvs, samt en bedömning av sannolikheten för olika familjemedlemmar att få barn med samma sjukdom.

Vid ärftliga sjukdomar där den genetiska avvikelsen är påvisad i familjen är det möjligt att utföra anlagsbärardiagnostik och fosterdiagnostik, samt i vissa fall preimplantatorisk genetisk testning (PGT).

Behandling/stöd

Svårare former av centronukleär myopati kräver ofta omedelbara åtgärder i samband med förlossningen. Det gäller i första hand andningsstöd med respirator och hjälp med näringstillförsel via blodkärl eller magsond. Den första tiden är kritisk, inte bara rent medicinskt utan också för att det är en tung tid för föräldrarna. Väntan på diagnos upplevs ofta som att leva i ett vakuum, och den stora variationen i sjukdomens svårighetsgrad gör att det även efter att diagnosen ställts är svårt att veta vad som är att förvänta av sjukdomens prognos och barnets framtida utveckling.

Vid X-kromosombunden centronukleär myopati kan information om typ av sjukdomsorsakande genvariant ge en viss vägledning för prognosen, men de individuella skillnaderna mellan barn med samma typ av genvariant kan vara stora. Det är därför särskilt viktigt att det förs en kontinuerlig dialog mellan föräldrarna och behandlingsteamet om diagnos, symtom, förväntningar på framtiden, möjliga behandlingar och stödinsatser samt att det successivt formuleras en målsättning för vården. Denna målsättning ska anpassas efter det enskilda barnet och bör avspegla en helhetssyn där man tar hänsyn till sjukdomens svårighetsgrad samt familjens inställning och situation.

Det finns inte tillräckligt med kunskap om ifall och när det är lämpligt att använda andningsstöd vid sjukdomen. Bedömningen måste därför bli individuell. Oavsett vilken nivå av insatser man väljer är det viktigt att barnet mår så bra som möjligt, både fysiskt och psykiskt.

Muskler

Vid de lindrigare sjukdomsformerna och hos de barn med den X-kromosombundna formen som överlever de första månaderna kan muskelstyrkan gradvis förbättras. Behandlingen inriktas då på att stödja de funktioner som sviktar på grund av muskelsvagheten. Behandling av symtom från rörelseorganen bygger på samverkan mellan framför allt läkare, fysioterapeut och arbetsterapeut i habiliteringsteamet samt ortoped och ortopedtekniker.

Stödförband (ortoser) kan göra det lättare att gå. En del behöver rullator, manuell rullstol eller, vid mer uttalad svaghet, elektrisk rullstol, lift och ståskal. Medfödd och förvärvad ledstelhet behöver ofta behandlas med ortopedkirurgisk operation. Fysioterapeuten ger råd och instruktioner om olika övningar för att förebygga att stelheten uppkommer på nytt. En ryggkorsett kan ge stabilitet i bålen.

Andning

Vid nedsatt andningsfunktion är det viktigt att undvika luftvägsinfektioner. Förebyggande åtgärder kan innefatta ett utökat vaccinationsprogram.

Om andningsfunktionen är nedsatt kan det behövas andningsgymnastik för att motverka att sekret ansamlas i luftvägarna, och vid symtom på att lungfunktionen är nedsatt bör det göras en lungfunktionsundersökning. En hemventilator med mask är till stor hjälp nattetid vid nedsatt lungfunktion. Om lungfunktionen ytterligare försämras kan det vara ett alternativ att använda respirator mer permanent.

Ett andningshjälpmedel som har fått stor användning är den så kallade hostapparaten. Efter några assisterade inandningar ger den ett sug som hjälper till att transportera upp slem i luftvägarna om den egna hostkraften är nedsatt.

Hjärta

Hjärtsvikt behandlas med vätskedrivande och hjärtstimulerande läkemedel.

Nutrition

Barn och vuxna som inte kan få i sig tillräckligt med näring genom munnen kan få mat genom en sond som läggs genom bukväggen in till magsäcken (gastrostomi). Sonden ersätts ofta med en så kallad knapp (gastrostomiport).

Habilitering

Personer med sjukdomen som har bestående funktionsnedsättningar behöver habiliterande insatser. Habilitering är en tvärprofessionell specialistenhet för personer med medfödda eller tidigt förvärvade funktionsnedsättningar. De habiliterande insatserna ges inom det medicinska, pedagogiska, psykologiska, sociala och tekniska området, och kan omfatta utredning, behandling och utprovning av hjälpmedel. Insatserna planeras utifrån barnets behov och förutsättningar, varierar över tid och sker i nära samverkan med närstående och andra i barnets nätverk. Syftet är att personer med funktionsnedsättningar ska kunna utveckla och bibehålla bästa möjliga funktionsförmåga, samt få förutsättningar att leva ett så självständigt och delaktigt liv som möjligt.

En viktig del av habiliteringen är att förmedla information och kunskap till föräldrar och andra i nätverket för att de ska kunna ge stöd till barnet utifrån barnets funktionsförmåga.

Olika hjälpmedel och anpassningar kan underlätta vardagslivet. Föräldrar till barn med funktionsnedsättningar får genom habiliteringen information om möjligheterna att anpassa bostaden och andra miljöer som barnet vistas i.

Habiliteringen omfattar också fortlöpande psykologiskt stöd till barn och unga med funktions-nedsättningar, utifrån ålder och mognad. Stöd ges även till deras föräldrar, syskon och andra närstående. Behovet av stöd kan uppstå i samband med att diagnosen ställs och även senare. Kontakt med andra familjer i en liknande situation är värdefullt.

Palliativ vård

För barn med den X-bundna formen av centronukleär myopati kan det bli aktuellt med palliativ vård i livets slutskede. Palliativ betyder lindrande, och målet med den palliativa vården är att se till att barnets sista tid blir så trygg och smärtfri som möjligt. Det innebär ett nära och intensivt samarbete mellan föräldrar, andra närstående och personal med olika kompetens.

Många föräldrar vill så långt det är möjligt vårda det sjuka barnet hemma med hjälp av sjukvårdspersonal. Ofta vårdas barnet växelvis i hemmet och på sjukhuset. Det är viktigt att föräldrar och syskon får det psykologiska och sociala stöd som behövs i detta skede.

Äldre tonåringar och vuxna

Äldre tonåringar och vuxna behöver fortsatt behandling och uppföljning av specialister inom vuxensjukvården och individuellt utformade habiliteringsinsatser.

Samhällsstöd

Kommunen kan erbjuda stöd i olika former för att underlätta vardagslivet för personer med funktionsnedsättningar och deras närstående. Exempel på insatser är avlösarservice i hemmet, korttidsboende, kontaktfamilj, boende med särskild service, daglig verksamhet, boendestöd, hemtjänst, färdtjänst och i vissa fall personlig assistans.

Försäkringskassan kan bevilja till exempel omvårdnadsbidrag, aktivitetsersättning eller sjukersättning, merkostnadsersättning, bilstöd eller personlig assistans.

Forskning

Arbete pågår internationellt med att närmare karaktärisera de gener och proteiner som är defekta vid sjukdomen, med syfte att få kunskap om hur den uppstår.

Det pågår även flera forskningsprojekt avsedda att utveckla medicinsk behandling för olika undergrupper av centronukleär myopati. Genterapi baserat på AAV-virus som bärare (vektor) av genen MTM1 har uppvisat lovande resultat avseende förbättrad muskelfunktion, men har också medfört en risk. En del personer med sjukdomen har fått allvarlig, ibland livshotande, leverpåverkan. Fortsatt forskning är inriktad på att utveckla genterapi med minskad risk för leverpåverkan.

Det finns även studier som utvärderar effekten av helt andra typer av läkemedel, till exempel salbutamol och pyridostigmin.

Resurser

Centronukleär myopati ingår i nätverket ERN EURO-NMD för sällsynta neuromuskulära sjukdomar, ern-euro-nmd.eu.

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om centronukleär myopati. De ersätter dock inte ordinarie vårdgivare.

Barn- och ungdomssjukvård

Vuxensjukvård

Intresseorganisationer

Myotubular trust, en brittisk förening, myotubulartrust.org.

MTM-CNM Family Connection en amerikansk intresseorganisation, mtm-cnm.org.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Ytterligare information

Kvalitetsregister

Myotubular and centronuclear myopathy patient registry är ett internationellt register som samlar information om personer med centronukleär myopati, mtmcnmregistry.org.

Tryckt material

Övrigt

Litteratur

Biancalana V, Caron O, Gallati S, Baas F, Kress W, Novelli G et al. Characterisation of mutations in 77 patients with X-linked myotubular myopathy, including a family with a very mild phenotype. Hum Genet 2003; 112: 135–142. https://doi.org/10.1007/s00439-002-0869-1

Bitoun M, Maugenre S, Jeannet PY, Lacene E, Ferrer X, Laforet P et al. Mutations in dynamin 2 cause dominant centronuclear myopathy. Nat Genet 2005; 37: 1207–1209. https://doi.org/10.1038/ng1657

Djeddi S, Reiss D, Menuet A, Freismuth S, de Carvalho Neves J, Djerroud S et al. Multi-omics comparisons of different forms of centronuclear myopathies and the effects of several therapeutic strategies. Mol Ther 2021; 29: 2514–2534. https://doi.org/10.1016/j.ymthe.2021.04.033

Heckmatt J, Sewry CA, Hodes D, Dubowitz V. Congenital centronuclear (myotubular) myopathy: a clinical, pathological and genetic study in eight children. Brain 1985; 108: 941–964. https://doi.org/10.1093/brain/108.4.941

Helliwell TR, Ellis IH, Appleton RE. Myotubular myopathy: morphological, immunohistochemical and clinical variation. Neuromuscul Disord 1998; 8: 152–161. https://doi.org/10.1016/s0960-8966(98)00010-8

Herman GE, Finegold M, Zhao W, de Gouyon B, Metzenberg A. Medical complications in long-term survivors with X-linked myotubular myopathy. J Pediatr 1999; 134: 206–214. https://doi.org/10.1016/s0022-3476(99)70417-8

Hoffjan S, Thiels C, Vorgerd M, Neuen-Jacob E, Epplen JT, Kress W. Extreme phenotypic variability in a German family with X-linked myotubular myopathy associated with E404K mutation in MTM1. Neuromuscul Disord 2006; 16: 749–753. https://doi.org/10.1016/j.nmd.2006.07.020

Jungbluth H, Wallgren-Pettersson C, Laporte J. Centronuclear (myotubular) myopathy. Orphanet J Rare Diseases 2008; 3: 26. https://doi.org/10.1186/1750-1172-3-26

Jungbluth H, Ochala J, Treves S, Gautel M. Current and future therapeutic approaches to the congenital myopathies. Semin Cell Dev Biol 2017; 64: 191–200. https://doi.org/10.1016/j.semcdb.2016.08.004

Lawlor MW, Dowling JJ. X-linked myotubular myopathy. Neuromuscul Disord 2021; 31: 1004–1012. https://doi.org/10.1016/j.nmd.2021.08.003

Maggi L, Scoto M, Cirak S, Robb SA, Klein A, Lillis S et al. Congenital myopathies – Clinical features and frequency of individual subtypes diagnosed over a 5-year period in the United Kingdom. Neuromuscul Disord 2013; 23: 195–205. https://doi.org/10.1016/j.nmd.2013.01.004

Martin C, Servais L. X-linked myotubular myopathy: an untreated treatable disease. Expert Opin Biol Ther 2025; 25: 379–394. https://doi.org/10.1080/14712598.2025.2473430

McEntegart M, Parsons G, Buj-Bello A, Biancalana V, Fenton I, Little M et al. Genotype-phenotype correlations in X-linked myotubular myopathy. Neuromuscul Disord 2002; 12: 939–946. https://doi.org/10.1016/s0960-8966(02)00153-0

Nicot AS, Toussaint A, Tosch V, Kretz C, Wallgren-Pettersson C, Iwarsson E et al. Mutations in amphiphysin 2 (BIN 1) disrupt interaction with dynamin 2, and cause autosomal recessive centronuclear myopathy. Nat Genet 2007; 39: 1134–1139. https://doi.org/10.1038/ng2086

Pierson CR, Tomczak K, Agrawal P, Moghadaszadeh B, Beggs AH. X-linked myotubular and centronuclear myopathies. J Neuropathol Exp Neurol 2005; 64: 555–564. https://doi.org/10.1097/01.jnen.0000171653.17213.2e

Sher JH, Rimalovski AB, Athanassiades TJ, Aronson SM. Familial centronuclear myopathy: a clinical and pathological study. Neurology 1967; 17: 727–742. https://doi.org/10.1212/wnl.17.8.727

Spiro AJ, Shy GM, Gonatas NK. Myotubular myopathy. Persistence of fetal muscle in adolescent boy. Arch Neurol 1966; 14: 1–14. https://doi.org/10.1001/archneur.1966.00470070005001

Stinissen L, Bouma S, Böhm J, van Tienen J, Fischer H, Hughes Z et al. The experience of clinical study and trial participation in rare diseases: A scoping review of centronuclear myopathy and other neuromuscular disorders. Neuromuscul Disord 2024; 38: 1–7. https://doi.org/10.1016/j.nmd.2023.12.014

Tasfaout H, Cowling BS, Laporte J. Centronuclear myopathies under attack: A plethora of therapeutic targets. J Neuromuscul Dis. 2018; 5: 387–406. https://doi.org/10.3233/jnd-180309

Wang CH, Dowling JJ, North K, Schroth MK, Sejersen T, Shapiro F et al. Consensus statement on standard of care for congenital myopathies. J Child Neuro 2012; 27: 363–382. https://doi.org/10.1177/0883073812436605

Younger DS. Congenital myopathies. Handb Clin Neurol 2023; 195: 533–561. https://doi.org/10.1016/b978-0-323-98818-6.00027-3

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som skrivit och reviderat underlaget är professor Thomas Sejersen, Astrid Lindgrens barnsjukhus, Stockholm.