Brankiootorenalt syndrom

Sjukdom/tillstånd

Brankiootorenalt syndrom (BOR) är ett ärftligt syndrom som kännetecknas av hörselnedsättning, missbildningar av öron och njurar samt fistlar och cystor på halsen. Brankio syftar på gälgångarna, som är strukturer på halsen som finns under den tidiga fostertiden och som sedan tillbakabildas, oto på öronen och renal på njurarna.

Symtomens omfattning och svårighetsgrad kan variera mellan olika personer med syndromet, även inom en familj med samma bakomliggande genetiska orsak. Eftersom symtomen kan vara lindriga kan syndromet ibland vara svårt att upptäcka.

Vid brankiootiskt syndrom (BOS) har en person symtom endast från öronen och halsen, men utan påverkan på njurarna. På engelska används samlingsnamnet Branchio Oto Renal Spectrum Disorder (BORSD) för båda tillstånden. I denna informationstext används brankiootorenalt syndrom också som samlingsbegrepp.

Vanliga symtom innefattar missbildningar i ytter-, mellan- och innerörat, vilket kan leda till olika typer av hörselnedsättning. Missbildningar i mellanörat kan opereras. Vid nedsatt hörsel kan hörhjälpmedel användas, till exempel hörapparat eller cochleaimplantat. Barn och vuxna med hörselnedsättning kan även behöva stöd- och habiliteringsinsatser som utformas individuellt utifrån personens behov.

Njurfunktionen kan vara påverkad i varierande grad hos personer med syndromet. De kan till exempel ha lindrigt underutvecklade njurar (renal hypoplasi) eller allvarligare tillstånd som avsaknad av en njure (renal agenesi). Några personer utvecklar svår njursvikt senare i livet, vilket kräver avancerad medicinsk behandling som dialys och njurtransplantation.

Redan på 1800-talet dokumenterade läkare hörselnedsättning och avvikande utseende på öronen eller området runt öronen hos medlemmarna i några familjer. På 1970-talet blev även sambandet med njur­missbildningar klarlagt hos personer med syndromet. Ett annat namn på brankiootorenalt syndrom är Melnick-Frasers syndrom, efter den brittiska genetikern George R. Fraser och den amerikanska röntgenläkaren John Melnick, som båda beskrev tillståndet under 1970-talet.

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd finns informationstexter om andra syndrom med delvis likartade symtom:

• Alports syndrom
• Brankiootofacialt syndrom
• CHARGE-syndromet.

Förekomst

Det saknas exakta uppgifter om hur många som har brankiootorenalt syndrom. De uppskattningar som har gjorts tyder på att sjukdomen förekommer hos 2–3 per 100 000 personer. Det skulle innebära att 200–300 personer i Sverige har syndromet.

Eftersom tillståndet är sällsynt och symtomen i hög grad kan variera, kan det finnas personer med lindriga former som inte har fått diagnosen fastställd.

Orsak

Symtomen vid brankiootorenalt syndrom uppstår till följd av en sjukdomsorsakande genvariant (mutation) i någon av generna EYA1 eller SIX1. Genen EYA1 finns på kromosom 8 (8q13.3) och är en mall för tillverkningen av (kodar för) proteinfosfatas EYA1. Genen SIX1 är belägen på kromosom 14 (14q23.1) och kodar för homeodomänprotein SIX1.

Dessa proteiner har under fostertiden betydelse för utvecklingen av njurar och öron samt vissa strukturer på embryots hals, kallade gälfickor och gälbågar. Om funktionen hos generna EYA1 eller SIX1 är nedsatt kan det påverka hur dessa organ utvecklas.

De flesta personer med syndromet (50–80 procent enligt olika studier) har en sjukdomsorsakande variant i genen EYA1. En mindre andel (5–35 procent) har en variant i genen SIX1.

Hos en del individer och familjer med syndromet (10–45 procent) har man hittills inte kunnat påvisa sjukdomsorsakande genvarianter i någon av dessa två gener. Det kan bero på andra ännu ej kartlagda genvarianter som ger upphov till syndromet, till exempel i de icke-kodande delarna (intronerna) av generna EYA1 eller SIX1. Det är också möjligt att det finns sjukdomsorsakande genvarianter i andra gener, som ännu inte har beskrivits som orsak till brankiootorenalt syndrom.

Under fostrets normala tidiga utveckling (embryogenesen) bildas strukturer i halsen och ansiktet från den så kallade gälbågsregionen (brankiala regionen). Gälbågarna är tillfälliga vävnadsveck på halsens utsida som senare utvecklas till olika delar av huvudet och halsen, som skelett, muskler, nerver och kärl. Den andra gälbågen bidrar bland annat till bildningen av delar av mellanörat, halsen och nedre delen av ansiktet.

Vid brankiootorenalt syndrom utvecklas inte den andra gälbågen som förväntat hos embryot. Det kan leda till medfödda förändringar som små gropar, cystor eller fistlar på sidan av halsen.

Kunskapen är begränsad om hur de sjukdomsorsakande genvarianterna vid syndromet påverkar njurarnas utveckling.

Ärftlighet

Brankiootorenalt syndrom nedärvs autosomalt dominant. Detta innebär att om en av föräldrarna har syndromet, det vill säga har en normal gen och en sjukdomsorsakande variant av en gen, är sannolikheten att få syndromet 50 procent för såväl söner som döttrar. De barn som inte har fått den sjukdomsorsakande genvarianten får inte syndromet och för den inte heller vidare.

Autosomal dominant nedärvning.

Ungefär 10–20 procent av de som har brankiootorenalt syndrom har föräldrar som inte har syndromet.

Sannolikt beror det då på att syndromet har uppstått till följd av en nyuppkommen sjukdoms­orsakande variant av en gen (nymutation). Genvarianten har då oftast uppstått i en av föräldrarnas könsceller (ägg och spermier). Sannolikheten att föräldrarna på nytt får ett barn med syndromet uppskattas då till cirka 1 procent. Den nyuppkomna genvarianten hos barnet blir ärftlig, och kan föras vidare till nästa generation med autosomalt dominant nedärvningsmönster.

I några enstaka familjer finns flera barn med brankiootorenalt syndrom trots till synes symtomfria föräldrar. Orsaken kan då vara att en av föräldrarna har syndromet med mycket lindriga symtom (varierande uttrycksgrad eller expressivitet), att alla med den sjukdomsorsakande genvarianten inte får symtom (nedsatt penetrans), eller att en av föräldrarna bär på den sjukdomsorsakande genvarianten i en del av sina könsceller (germinal mosaicism).

Symtom

Symtomen vid brankiootorenalt syndrom varierar mellan olika individer. Det kan vara mycket stora skillnader i symtomens svårighetsgrad, även hos medlemmar i samma familj. Alla personer får inte heller alla symtom.

Öron

Det vanligaste symtomet vid brankiootorenalt syndrom är hörselnedsättning, som förekommer hos mer än 90 procent av alla med tillståndet. Hörselnedsättningen är vanligtvis medfödd och dubbelsidig. Allvarlighetsgraden kan variera från lindrig till grav, varav närmare hälften har en svår eller grav (mycket svår) nedsättning. Ibland är hörselnedsättningen långsamt fortskridande.

Vid syndromet förekommer hörselnedsättning av tre slag: sensorineural hörselnedsättning på grund av avvikelser i innerörat, konduktiv hörselnedsättning till följd av ledningshinder i mellanörat, samt kombinerad hörselnedsättning med defekter i både innerörat och mellanörat.

Vid sensorineural hörselnedsättning kan snäckan i innerörat vara underutvecklad och ha färre vindlingar än normalt, medan hålrummet framför öronsnäckan (den vestibulära akvedukten) kan vara utvidgat.

Vid konduktiv hörselnedsättning kan olika avvikelser förekomma, exempelvis en förträngning av hörselgången (hos cirka 30 procent) eller avvikande hörselben i mellanörat.

Balansorganets båggångar i innerörat kan vara missbildade hos individer med syndromet. Det kan leda till försämrad balans, vilket bland annat kan medföra att barn med tillståndet lär sig gå senare än förväntat.

Ytteröronen kan ha ett avvikande utseende. Öronen kan till exempel vara asymmetriskt placerade, ha en avvikande form och örats överkant kan vara mer inåtvikt än förväntat.

Många med syndromet har millimeterstora gropar i huden framför öronen. En del personer kan ha små hudflikar framför öronen (preaurikulära bihang).

Örat i genomskärning.

Cystor och fistlar på halsen

Personer med syndromet kan ha vätskefyllda blåsor (cystor) och förbindelser (fistlar) i eller mellan halsens vävnader och huden. Cystor och fistlar finns vanligen på nedre delen av halsen, framför den sneda halsmuskeln (sternocleidomastoideus) som används för att böja och vrida på huvudet. De förekommer framför allt på halsens sidor, och kallas då laterala halscystor och halsfistlar. De kan vara nästan omärkbara eller ha synliga öppningar i huden. Dessa cystor och fistlar kan orsaka svullnad, läcka vätska och bli infekterade.

Njurar och urinvägar

Avvikelser i njurarna förekommer i olika grad hos cirka två tredjedelar av alla med brankio­oto­renalt syndrom. De kan variera från knappt märkbara till allvarlig njursvikt. De vanligaste symtomen inkluderar avsaknad av en njure (njuragenesi) som förekommer hos nära 30 procent av alla med syndromet. Underutvecklade njurar (renal hypoplasi) har ungefär 20 procent. Avvikande njurstruktur (renal dysplasi) förekommer hos cirka 15 procent.

Personer med syndromet kan ha förträngningar (stenos) i urinvägarna samt bakåtflöde av urin från urinblåsan upp i urinledarna mot njurarna (vesikoureteral reflux).

De kan även ha vätskefyllda cystor (calyceala cystor) och utbuktningar (calyceala divertiklar) i de små bägarformade strukturer som samlar upp urin från njurvävnaden och leder den vidare till njurbäckenet och urinledaren.

Njuravvikelserna kan medföra att njurfunktionen fortskridande försämras, vilket med tiden kan utvecklas till njursvikt.

Övrigt

Ett sällsynt symtom hos personer med brankiootorenalt syndrom är halvsidig ansiktsförlamning, som ger ansiktet ett oregelbundet (asymmetriskt) utseende.

Ett fåtal individer har gomspalt, högt gomvalv och kluven gomspene (uvula).

Enstaka personer har förträngningar av tårkanalerna.

Diagnostik

Alla nyfödda i Sverige hörseltestas. Om något tyder på nedsatt hörsel görs kompletterande undersökningar. Tidig diagnos och behandling av hörselnedsättningen är viktigt för att barnet ska få så bra hörsel som möjligt med hjälpmedel och för att den kognitiva och sociala utvecklingen inte ska påverkas negativt.

Den stora variationen i symtom och svårighetsgrad vid brankiootorenalt syndrom kan göra det svårt att ställa diagnosen. Syndromet kan därför i många familjer förbli odiagnostiserat tills ett barn med svåra symtom föds i familjen.

Brankiootorenalt syndrom bör alltid misstänkas om en person har gropar i huden framför öronen eller halsfistlar och halscystor i kombination med hörselnedsättning. Njurarna bör då också undersökas.

Alla som misstänks ha syndromet undersöks med magnetkamera (MR) av örat och hörselnerven för att fastställa eventuella missbildningar av mellanörat, innerörat och hörselnerven.

Hörselnedsättningens orsak och grad fastställs genom olika hörselprov (audiometri). Det kan till exempel vara mätning av otoakustiska emissioner, då man undersöker förmågan hos de yttre hårcellerna i innerörat att reagera på ljud. Vid hjärnstamsaudiometri, som är en objektiv metod att mäta graden av hörselnedsättning, registreras elektriska signaler från hjärnstammen efter stimulering med ljud i örat. Signalerna registreras sedan via elektroder placerade på huden. Impedansaudiometri används för att undersöka hörselbenens och trumhinnans funktion i mellanörat.

Missbildningar och andra avvikelser i njurarna och urinvägarna utreds i första hand med ultraljuds­undersökning. Även andra undersökningar, exempelvis magnetkameraundersökning, kan behöva göras. Njurfunktionen undersöks med blodprov och/eller urinprov.

Hos de flesta personer med brankiootorenalt syndrom kan diagnosen bekräftas med DNA-analys.

Hos övriga med syndromet ställs diagnosen baserat på kliniska symtom. Det görs utifrån internationella diagnoskriterier för brankiootorenalt syndrom (2004) där de typiska symtomen delas upp i huvudkriterier och underkriterier. Till huvudsymtomen hör hörselnedsättning, avvikelser i njurar eller urinvägar samt cystor eller fistlar på halsen. Exempel på undersymtom är avvikelser i mellanörat eller innerörat. Att syndromet förekommer hos en annan familjemedlem räknas också som ett kriterium.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att genetisk vägledning erbjuds. Det innebär information om syndromet och hur det ärvs, samt en bedömning av sannolikheten för olika familjemedlemmar att få barn med samma syndrom.

Vid ärftliga syndrom där den genetiska avvikelsen är påvisad i familjen är det möjligt att utföra anlagsbärardiagnostik och fosterdiagnostik, samt i vissa fall preimplantatorisk genetisk testning (PGT).

Behandling/stöd

Det finns ingen behandling som botar brankiootorenalt syndrom. Behandlingen inriktas på att lindra symtomen, förebygga medicinska komplikationer och kompensera för de funktionsnedsättningar som syndromet leder till.

Barn och vuxna behöver kontakt med olika specialister för utredning, behandling och uppföljning. Exempel är öron-näsa-hals­läkare, klinisk genetiker samt urolog och/eller njurläkare (nefrolog).

Hörselhabilitering samt psykologiskt och socialt stöd är viktigt vid nedsatt hörsel.

Öron

Vid misstänkt hörselnedsättning kontrollerar en audionom barnets hörsel, och en öron-näsa-hals­läkare undersöker öronen. Tidig diagnos och behandling av hörselnedsättningen är viktigt för att barnet ska få så bra hörsel som möjligt med eventuella hjälpmedel, och för att den kognitiva och sociala utvecklingen inte ska påverkas negativt.

Eftersom hörselnedsättning förekommer hos nästan alla med brankiootorenalt syndrom bör hörseln kontrolleras varje år upp till 18 år. Om hörselnedsättningen helt eller delvis beror på missbildningar i mellanörat kan dessa ibland opereras. Konventionell eller benförankrad hörapparat kan användas som hörhjälpmedel vid missbildningar både i mellanörat och i innerörat.

Vid dövhet eller svår hörselnedsättning till följd av skador i innerörat kan i vissa fall cochlea­implantat (CI) användas som hörhjälpmedel. Barn med medfödd dövhet bör helst opereras för implantat runt ett års ålder. Hos en del personer med syndromet kan dock förändringarna av snäckan vara så stora att cochleaimplantat inte är möjligt.

Cochleaimplantatet består av en liten dator (talprocessor) som placeras bakom örat och ett implantat som opereras in under huden, också bakom örat. Implantatet omvandlar ljud till kodade elektriska impulser. Signalerna överförs via elektriska impulser till hörselnerven med hjälp av en elektrod som sätts in i snäckan, varvid hjärnan tolkar dem som ljud. Innan cochleaimplantatet kan användas programmeras processorn individuellt för varje användare.

Avvikande utseende på ytteröronen kan vid behov korrigeras med plastikkirurgi.

Förträngningar i hörselgångarna kan ibland opereras.

Hörselhabilitering

Barn och ungdomar med brankiootorenalt syndrom med hörselnedsättning behöver habiliterings­insatser från tidig ålder, för att stimulera barnets utveckling och kompensera för de funktionsnedsättningar som tillståndet medför.

Habilitering innebär stöd och behandling till personer med medfödda eller tidigt förvärvade och varaktiga funktionsnedsättningar. Syftet med de habiliterande insatserna är att personer med olika funktionsnedsättningar ska kunna utveckla och bibehålla bästa möjliga funktionsförmåga, samt få förutsättningar att leva ett så självständigt och delaktigt liv som möjligt.

I habiliteringsteamet ingår yrkeskategorier med kännedom om funktionsnedsättningar och deras effekter på vardagsliv, hälsa och utveckling. De har även särskild kunskap om hur hörselnedsättning och dövhet påverkar samspelet med omgivningen och delaktigheten i samhället.

Habiliteringsinsatserna planeras utifrån barnets behov och förutsättningar, varierar över tid och sker i nära samverkan med närstående och andra personer i barnets nätverk. Insatserna kan ges inom det medicinska, pedagogiska, psykologiska, sociala och tekniska området.

I insatserna ingår också att förmedla kunskap till föräldrar och andra i barnets nätverk så att de kan ge stöd utifrån barnets funktionsförmåga. Familjen bör också få hörselpedagogiskt stöd så snart en hörselnedsättning har konstaterats. Det innebär undervisning om hur de i vardagen kan ge barnet stimulans för att i någon mån kompensera för hörselnedsättningen. Föräldrarna kan även få information om möjligheterna att anpassa bostaden och andra miljöer som barnet vistas i. De informeras också om olika typer av stöd och insatser från samhället.

En del av barnen går i teckenspråkig förskola eller specialskola för barn med dövhet eller hörselnedsättning. Eftersom många barn med grav hörselnedsättning numera får cochleaimplantat går de flesta i vanlig skolklass eller hörselklass. Cochleaimplantatet ger ofta god hörsel, men hur bra den blir kan variera beroende på orsaken till hörselnedsättningen och barnets kognitiva förmåga. Cochleaimplantatet fungerar inte heller i alla situationer i vardagen. Det är därför viktigt att familjen, oavsett hörhjälpmedel och utifrån sina behov och önskemål, erbjuds möjligheten att lära sig teckenspråk.

Habiliteringen omfattar också fortlöpande psykologiskt stöd till barn och unga med funktions-nedsättningar, utifrån ålder och mognad. Stöd ges även till deras föräldrar, syskon och andra närstående. Behovet av stöd kan uppstå i samband med att diagnosen ställs och även senare. Att träffa andra familjer med barn i samma situation och ta del av varandras erfarenheter är ofta värdefullt.

Cystor och fistlar på halsen

Cystor och fistlar kan bli infekterade och kräva antibiotikabehandling. Vid upprepade infektioner eller om de vätskar sig kan de opereras av öron-näsa-halsläkare.

Njurar och urinvägar

Missbildningar av urinvägarna utreds av en barnurolog som avgör behovet av eventuell behandling och uppföljning.

Personer med njursjukdom behöver ha kontakt med en njurspecialist. Regelbunden kontroll av njurfunktionen med blod- och urinprover samt mätning av blodtrycket är viktigt vid fortskridande njursjukdom med risk för njursvikt. Är blodtrycket förhöjt kan det behandlas med läkemedel.

Njursvikt diagnostiseras med blodprover som kontrollerar hur bra njurarna renar blodet.

Om njurarna helt slutar att fungera ersätts deras funktion av dialysbehandling eller njurtransplantation.

Det finns två typer av dialys: hemodialys och peritonealdialys. Vid hemodialys pumpas blodet ut ur kroppen och passerar en maskin för att renas på slaggprodukter innan blodet förs tillbaka in i kroppen igen. Med peritonealdialys sker reningen av blodet via den egna bukhinnan (peritoneum) till dialysvätskan i bukhålan, och blodet lämnar aldrig kroppen.

Njurtransplantation kan helt återställa normal njurfunktion. Efter transplantation krävs livslång immunmodulerande behandling.

Övrigt

En undersökning av gommen och gomfunktionen görs tidigt, eftersom även en mindre gomspalt kan göra det svårt för barnet att äta. Vid flera universitetssjukhus finns särskilda team som följer upp och behandlar barn och ungdomar med läpp-, käk- och gomspalt (LKG-team).

Vid ansiktsförlamning kan efterföljande ansiktsryckningar behandlas med fysioterapi och/eller kirurgi.

Förträngningar i tårkanalerna kan opereras.

Vuxna

Vuxna med brankiootorenalt syndrom behöver fortsatt uppföljning med årliga hörselkontroller samt behandling inom vuxensjukvården av öron-näsa-halsspecialister och njurspecialister.

Det är också viktigt med fortsatta habiliteringsinsatser till följd av hörselnedsättningen. Yrkesval och socialt liv kan påverkas i olika grad, men åtskilligt kan göras för att stödja och kompensera för nedsatt hörsel. Pedagogiska, tekniska, psykologiska och sociala insatser anpassas efter ålder och behov.

Samhällsstöd

Kommunen kan erbjuda stöd i olika former för att underlätta vardagslivet för personer med funktionsnedsättningar och deras närstående.

Arbetsförmedlingen ger vägledning och råd om arbetsinriktade insatser vid funktionsnedsättning som påverkar arbetsförmågan.

Försäkringskassan samordnar de insatser som behövs för att söka eller återgå i arbete när en funktionsnedsättning påverkar arbetsförmågan. De kan även ge stöd i form av till exempel omvårdnadsbidrag till föräldrar, aktivitetsersättning, sjukersättning eller merkostnadsersättning.

Forskning

Forskning om syndromet pågår vid Wilhelm Johannsen Center vid Köpenhamns universitet i Danmark, och i USA vid Iowa University Hospital, Iowa city i Iowa.

Resurser

Vårdresurser

Genetisk utredning vid brankiootorenalt syndrom kan initieras av hörselläkare eller njurläkare, eller göras vid en mottagning för klinisk genetik vid universitetssjukhusen.

Hörselnedsättningen kan diagnostiseras vid alla universitetssjukhus samt vid större länssjukhus med audiologisk kompetens.

Njurmissbildningarna diagnostiseras och behandlas vid universitets­sjukhusen och de större länssjukhusen.

Brankiootorenalt syndrom ingår i följande nätverk:

• ERN ITHACA för sällsynta syndrom med missbildningar och/eller intellektuell funktionsnedsättning, ern-ithaca.eu
• ERKNet för sällsynta njursjukdomar, erknet.org
• ERN CRANIO för sällsynta kraniofaciala diagnoser och öron-, näs- och halssjukdomar, ern-cranio.eu.

Pedagogiska resurser

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om brankiootorenalt syndrom. De ersätter dock inte ordinarie vårdgivare.

Intresseorganisationer

Det finns ingen specifik intresseorganisation för personer med brankiootorenalt syndrom i Sverige, men kunskap om symtomen och funktionsnedsättningarna vid tillståndet finns hos flera organisationer.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Utbildningar

Ytterligare information

Kvalitetsregister

Hereditary Hearing Loss Homepage är en databas med information om genetiska tillstånd som orsakar hörselnedsättning, hereditaryhearingloss.org.

Övrigt

Litteratur

Chang EH, Menezes M, Meyer NC, Cucci RA, Vervoort VS, Schwartz CE et al. Branchio-oto-renal syndrome: the mutation spectrum in EYA1 and its phenotypic consequences. Hum Mutat. 2004; 23: 582–589. https://doi.org/10.1002/humu.20048

Chen A, Song J, Acke FR, Mei L, Cai X, Feng Y et al. Otological manifestations in branchiootorenal spectrum disorder: A systematic review and meta-analysis. Clin Genet. 2021; 100: 3–13. https://doi.org/10.1111/cge.13949

Cho SH, Jeong SH, Choi WH, Lee S-Y Genomic landscape of branchio-oto-renal syndrome through whole-genome sequencing: a Single Rare Disease Center experience in South Korea. Int J Mol Sci. 2024; 25: 8149. https://doi.org/10.3390/ijms25158149

Fraser FC, Sproule JR, Halal F. Frequency of the branchio-oto-renal (BOR) syndrome in children with profound hearing loss. Am J Genet. 1980; 23: 341–349. https://doi.org/10.1002/ajmg.1320070316

Kemperman MH, Koch SM, Kumar S, Huygen PL, Joosten FB, Cremers CW. Evidence of progression and fluctuation of hearing impairment in branchio-oto-renal syndrome. Int J Audiol. 2004; 43: 523–532. https://doi.org/10.1080/14992020400050067

Kochhar A, Fischer SM, Kimberling WJ, Smith RJ. Branchio-oto-renal syndrome. Am J Med Genet. 2007; 143: 1671–1678. https://doi.org/10.1002/ajmg.a.31561

Kochhar A, Orten DJ, Sorensen JL, Fischer SM, Cremers CW, Kimberling WJ et al. SIX1 mutation screening in 247 branchio-oto-renal syndrome families: a recurrent missense mutation associated with BOR. Hum Mutat. 2008; 29: 565. https://doi.org/10.1002/humu.20714

Masuda M, Kanno A, Nara K, Mutai H, Morisada N, Iijima K et al. Phenotype-genotype correlation in patients with typical and atypical branchio-oto-renal syndrome. Sci Rep. 2022; 12: 969. https://doi.org/10.1038/s41598-022-04885-w

Rodriguez Soriano J. Branchio-oto-renal syndrome. J Nephrol. 2003; 16: 603–605. PMID: 14696767

Ruf RG, Xu PX, Silvius D, Otto EA, Beekmann F, Muerb UT et al. SIX1 mutations cause branchio-oto-renal syndrome by disruption of EYA1-SIX1-DNA complexes. Proc Natl Acad Sci. USA. 2004; 101: 8090–8095. https://doi.org/10.1073/pnas.0308475101

Shen LF, Zhou SH, Chen QQ, Yu Q Second branchial cleft anomalies in children: a literature review. Pediatr Surg Int. 2018; 34: 1251–1256. https://doi.org/10.1007/s00383-018-4348-8

Tian L, West N, Cayé-Thomasen P. Cochlear implantation in Branchiootorenal syndrome – case report and review of the literature. Cochlear Implants Int. 2022; 23: 52–57. https://doi.org/10.1080/14670100.2021.1973209

Unzaki A, Morisada N, Nozu K, Ye MJ, Ito S, Matsunaga T et al. Clinically diverse phenotypes and genotypes of patients with branchio-oto-renal syndrome. J Hum Genet. 2018; 63: 647–656. https://doi.org/10.1038/s10038-018-0429-8

Zhang Y, Knosp BM, Maconochie M, Friedman RA, Smith RJ. A comparative study och Eya1 and Eya4 protein function and its implication in branchio-oto-renal syndrome and DFNA10. J Assoc Res Otolaryngol. 2004; 5: 295–304. https://doi.org/10.1007/s10162-004-4044-3

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som har skrivit det ursprungliga underlaget och de tidigare revideringarna är professor Claes Möller, Universitetssjukhuset i Örebro. Vid framtagningen av materialet medverkade även professor Lisbeth Tranebjaerg, Bispebjerg Hospital, Köpenhamn, och professor Hans Herlitz, Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Sahlgrenska, Göteborg.

Den senaste revideringen är gjord av med dr Josephine Wincent, specialistläkare i Klinisk genetik vid Karolinska universitetssjukhuset i Solna.