Alströms syndrom

Sjukdom/tillstånd

Alströms syndrom är en fortskridande ärftlig multiorgansjukdom som kännetecknas av tidig svår synnedsättning och hjärtsjukdom, följt av progressiv hörselnedsättning, obesitas, insulinresistens och diabetes typ 2. Det är även vanligt med påverkan på andningsvägar, lever, njurar och urinvägar samt hormonella avvikelser. Barn med tillståndet kan ha försenad motorisk och kognitiv utveckling samt inlärningssvårigheter.

Syndromet räknas till en grupp ärftliga tillstånd som kallas ciliopatier eller ciliesjukdomar/ciliesyndrom. Det tillhör även gruppen dövblindsyndrom.

Cilier är små flimmerhår som finns på alla celler i kroppen. Vid Alströms syndrom är ciliernas funktion nedsatt, vilket antas bidra till symtomen från flera organ. En annan trolig sjukdomsmekanism är omvandling av organvävnad till bindväv (fibros) i många organ.

För att fastställa diagnosen krävs ett nära samarbete mellan barnläkare, barnkardiolog, ögonläkare, hörselläkare och genetiker. Diagnosen bekräftas med DNA-analys.

Det finns ingen behandling som botar Alströms syndrom. Behandlingen inriktas på att lindra symtomen, förebygga medicinska komplikationer och kompensera för funktionsnedsättningarna. Personer med Alströms syndrom behöver under hela livet kontakt med flera olika specialister för utredning, behandling och uppföljning. Allvarliga symtom som hjärtsjukdom och andnings­svårigheter kan kräva akuta vårdinsatser redan under spädbarnstiden. Habiliteringsinsatser och psykologiskt stöd är mycket viktigt vid fortskridande syn- och hörselnedsättning, och anpassas efter individens och de närståendes behov.

Syndromet beskrevs första gången år 1959 av den svenska psykiatern Carl-Henry Alström. Ett annat namn är Alström-Hallgrens syndrom, efter en av medförfattarna Bengt Hallgren, svensk psykiater och genetiker.

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd finns en översiktstext och separata informationstexter om flera ciliopatier:

• Ciliopatier – en översikt
• Bardet-Biedls syndrom
• Ellis-van Crevelds syndrom och Weyers akrofaciala dysostos
• Jouberts syndrom
• Orofaciodigitalt syndrom I och II
• Primär ciliär dyskinesi
• Ushers syndrom.

Även vissa heterotaxitillstånd räknas till ciliopatierna, se heterotaxisyndromet.

Förekomst

Den uppskattade förekomsten av Alströms syndrom varierar i olika studier från 1 barn per 100 000 födda till 1 barn per 1 miljon.

I hela världen känner man i dag (2025) till cirka 2 000 personer med syndromet. I Sverige finns uppskattningsvis 30 personer. Eftersom tillståndet är så sällsynt och symtomen i hög grad kan variera kan det finnas personer med syndromet som inte har fått diagnosen fastställd.

Orsak

Alströms syndrom uppstår till följd av sjukdomsorsakande varianter (mutationer) i en gen på kromosom 2 (2p13.1). Genen benämns ALMS1 och är en mall för tillverkningen av (kodar för) proteinet ALMS1 (ALMS1 centrosom- och basalkroppsprotein).

ALMS1 är ett stort protein som består av över 4 000 aminosyror. Proteinet finns i de flesta av kroppens vävnader, vanligtvis i låga nivåer, men dess funktion är ännu inte fullt klarlagd. ALMS1 antas ha betydelse dels för reglering av celldelning och transport av ämnen inuti celler, dels för ciliernas funktion.

Centrosomer

I kroppens celler förekommer bland annat proteinet ALMS1 i de strukturer som kallas centrosomer. Centrosomer har en viktig roll vid sammansättningen av mikrotubuli. Mikrotubuli är små rörformade proteiner som används vid celldelningen, för transport av olika ämnen och för att behålla cellernas form.

Cilier

Cilier är högt specialiserade och komplexa cellstrukturer (organeller) som ser ut som hårlika utskott på cellernas yta. De har en viktig roll för flera olika cellfunktioner både under fosterutvecklingen och senare i livet. Cilierna delas in i två grupper med olika funktioner: rörliga cilier och orörliga, så kallade primära cilier. De rörliga cilierna är viktiga för många olika funktioner i kroppen där transport av vätska och andra substanser är central, till exempel för spermiernas simförmåga, transport av slem i luftvägarna och äggens förflyttning i äggledarna.

De flesta celler i kroppen har en enda orörlig primär cilie. Den fungerar som ett slags antenn som tar emot signaler från omgivningen, och används som ett signalcentrum för cellens interna kommunikation. Orörliga cilier är också viktiga för andra cellfunktioner som har betydelse för till exempel syn, känsel och rörelse.

Inuti varje cilie samverkar ett invecklat system av hundratals olika proteiner för uppbyggnad, transport och nedbrytning av ciliens olika beståndsdelar. Både orörliga primära cilier och rörliga cilier består av ett utskott (axonem) som är förankrat strax under cellens membran med hjälp av basalkroppen. ALMS1-proteinet förekommer vid basen hos de primära cilierna.

Mer information om ciliernas funktion och uppbyggnad finns i Ciliopatier – en översikt.

Genförändringarnas påverkan vid Alströms syndrom

Vid Alströms syndrom har hittills hundratals olika sjukdomsorsakande genvarianter kartlagts i ALMS1-genen. Genförändringarna medför i varierande grad att det blir brist på fungerande ALMS1-protein i kroppen. Den exakta påverkan av att proteinet inte fungerar är ännu inte fullständigt klarlagd.

Brist på ALMS1-proteinet gör bland annat att de primära ciliernas funktion kan bli störd. Det kan leda till avvikelser i kroppens utveckling, och ge symtom från många olika vävnader och organ, såsom ögonen, öronen, njurarna, hjärnan, hjärtat, luftvägarna, skelettet och könsorganen.

Hos alla med syndromet utvecklas en fortskridande synnedsättning orsakad av nedbrytning av näthinnans cilier (retinal degeneration). I näthinnans synceller har cilierna utvecklats till tappar och stavar som fungerar som fotoreceptorer (ljusreceptorer). Tapparna reagerar snabbt på synintryck och används för färg- och detaljseende. De sitter särskilt tätt i en punkt på näthinnan (retina) kallad gula fläcken (makula) som används för att se skarpt vid till exempel läsning. Stavarna som är mycket ljuskänsliga används i svag belysning, men kan inte urskilja färger.

Vid syndromet skadas framför allt tapparna (tapp­dystrofi), med en mindre påverkan på stavarna initialt. När ett stort antal tappar har brutits ned drabbas stavarna sekundärt genom bristande blodtillförsel och försämrad ämnesomsättning. Detta skiljer Alströms syndrom från många andra sjukdomar med retinal degeneration.

En annan trolig bidragande sjukdomsmekanism vid Alströms syndrom är ärrbildning och omvandling av normal organvävnad till bindväv (fibros). Fibrös vävnad har påvisats i flera olika organ hos personer med syndromet, till exempel i hjärtats muskulatur (myokardfibros), levern och njurarna, samt testiklarna hos män.

Vid Alströms syndrom finns stora skillnader i symtomen (fenotypen) hos olika individer. Även hos familjemedlemmar med samma sjukdomsorsakande varianter i ALMS1-genen (genotypen) kan symtomen debutera vid olika åldrar och ha olika svårighetsgrad. Dessa skillnader skulle kunna förklaras av att det kan finnas andra ännu obekanta gener och miljöfaktorer som påverkar ALMS1-genens uttryck.

Ärftlighet

Alströms syndrom nedärvs autosomalt recessivt. Autosomal recessiv nedärvning innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en sjukdomsorsakande variant av en gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar är sannolikheten 25 procent att barnet får genvarianterna i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då syndromet. Sannolikheten att barnet får en sjukdoms­orsakande genvariant i enkel uppsättning är 50 procent. Då blir barnet, liksom föräldrarna, frisk bärare av en genvariant. Sannolikheten att barnet varken får syndromet eller blir bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är 25 procent.

Autosomal recessiv nedärvning.

Om en person med ett autosomalt recessivt ärftligt syndrom, som har två sjukdomsorsakande genvarianter, får barn med en person som inte har en sjukdomsorsakande genvariant ärver samtliga barn en sjukdomsorsakande genvariant i enkel uppsättning. De får då inte syndromet. Om en person med ett autosomalt recessivt ärftligt syndrom får barn med en frisk bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är sannolikheten 50 procent att barnet får syndromet. Sannolikheten att barnet blir frisk bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är också 50 procent.

Symtom

Symtomen vid Alströms syndrom, deras svårighetsgrad och hur snabbt de fortskrider varierar i hög grad mellan olika personer, även inom samma familj.

Tidpunkten för när de olika symtomen visar sig följer dock i stort sett ett likartat mönster, även om individuella variationer kan förekomma. De första symtomen vid syndromet ses vanligtvis hos spädbarn, i form av hjärtsjukdom (kardiomyopati) samt ljuskänslighet (fotofobi) och ögondarr (nystagmus) orsakad av synnedsättning. Även obesitas och andra metabola symtom från tidig ålder är karaktäristiska symtom, liksom en fortskridande hörselnedsättning.

Hjärta

Fler än 60 procent med Alströms syndrom utvecklar kronisk hjärtsvikt någon gång i livet till följd av kardiomyopati, en hjärtsjukdom som kan uppträda hos både små barn, ungdomar och vuxna.

Under det första levnadsåret kan hjärtförstoring och hjärtmuskelinflammation samt täta infektioner i lungorna och luftvägarna orsaka stora svårigheter. Nästan hälften av spädbarnen med syndromet utvecklar dilaterad kardiomyopati som kan leda till svår hjärtsvikt. Några av barnen med hjärt­sjukdom avlider innan den bakomliggande diagnosen har hunnit fastställas.

Vid kardiomyopati blir hjärtmuskeln försvagad, vilket leder till en förstoring (dilatation) av hjärtats kamrar. Hjärtats pumpförmåga minskar, med hjärtsvikt och ökad mängd vätska i hjärtat, lungorna och övriga kroppsvävnader som följd.

Symtomen kommer vanligen smygande, vilket kan bidra till att kardiomyopatin hos det lilla barnet kan misstolkas som astma eller infektioner i luftvägarna eller lungorna. Hos spädbarn kan andra tecken på hjärtsvikt vara aptitlöshet och dålig viktökning, irritabilitet, överdriven svettning, snabb och ansträngd andning (takypné), andnöd (dyspné), samt blåaktig missfärgning av hud och slemhinnor (cyanos) till följd av låg syrenivå i blodet.

Vid Alströms syndrom kan kardiomyopatin gå tillbaka efter spädbarnsåldern. I tonåren kan symtomen helt försvinna och hjärtat därför verka friskt. I vuxen ålder kan dock hjärtsjukdomen återkomma.

Syn

Alla barn med Alströms syndrom utvecklar en tidig synnedsättning, som vanligtvis visar sig mellan födseln och 15 månaders ålder. Den orsakas av en skada på näthinnan (retinal degeneration) till följd av att tapparna skadas initialt (tappdystrofi) och stavarna sekundärt.

Det första tecknet på näthinnesjukdom kan vara att det lilla barnet är ljuskänsligt och börjar gråta när det blir ljust i rummet. Snabba ofrivilliga ögonrörelser eller ögondarr är ett annat tidigt symtom. Ljuskänsligheten gör att barn med Alströms syndrom ofta föredrar dämpad belysning där deras stavar kan användas. Det skiljer dem från barn med klassisk stav-tappdystrofi (tidigare benämnd retinitis pigmentosa), vilka behöver bra belysning för att kunna se.

Det centrala seendet och synskärpan försämras först, i och med att tapparna påverkas först. Skadan på näthinnan är fortskridande, vilket innebär att synen gradvis försämras under barndomen. De flesta med Alströms syndrom blir blinda i de sena tonåren. Variationen är dock stor, och ett fåtal personer har kvarvarande synrester i trettioårsåldern.

Förutom skador på näthinnan får cirka hälften med syndromet även en grumling av ögats lins (grå starr, katarakt).

Hörsel och balans

Hörseln påverkas hos de flesta med Alströms syndrom. Barnen har vanligtvis normal hörsel vid födseln, men 7 av 10 barn får under uppväxten en fortskridande sensorineural hörselnedsättning i båda öronen (bilateral). Den beror på att innerörats hårceller gradvis bryts ned. Hörselnedsättningen börjar ofta i diskantområdet (högfrekvent ljud), och upptäcks i genomsnitt i sjuårsåldern. Den kan vara lindrig till måttlig, eller utvecklas till svår, då vanligtvis i 10- till 20-årsåldern.

Barn med Alströms syndrom får ofta upprepade och långvariga öroninflammationer (otitis media) under uppväxten. Det kan göra att vätska samlas i mellanörat och orsaka konduktiv hörselnedsättning då ljudet inte leds vidare till innerörat och hörselnerven. Denna typ av hörselnedsättning kan, om inte noggranna hörselundersökningar görs, dölja nedsatt hörsel till följd av skadorna på innerörats hårceller.

En del barn får även försämrad balans. Den kan bero på en kombination av nedsatt syn och påverkan på innerörats balansorgan. Graden av balanssvårigheter varierar mellan olika individer.

Tillväxt och obesitas

Barn med Alströms syndrom har ofta en födelsevikt inom normalintervallet. Alla barn utvecklar obesitas i småbarnsåren vid tillståndet.

Barnen har ofta redan från spädbarnsåren en kraftigt ökad aptit (hyperfagi), och kan ha ett tvångs­mässigt förhållande till mat som liknar det som förekommer vid Prader-Willis syndrom.

Tillväxthastigheten är normal för små barn med syndromet. Barnen har dock en 2–3 år tidigare skelettmognad än sina jämnåriga. Brist på tillväxthormon och tillväxtfaktorn IGF-1 har rapporterats hos flera personer. Detta är bidragande orsaker till att vuxna med syndromet vanligen blir betydligt kortare än förväntat.

De flesta med syndromet har obesitas även i vuxen ålder.

Metabola symtom

Kroppens ämnesomsättning är påverkad vid Alströms syndrom, vilket ger metabola symtom från flera olika organ (metabolism = ämnesomsättning). Barn med syndromet utvecklar tidigt insulin­resistens, ett tillstånd där cellerna blir mindre känsliga för insulin. Insulin är ett hormon som utsöndras av bukspottkörteln och som bland annat reglerar blodsockernivån genom att främja transporten av sockerarten glukos in i cellerna. Som svar på insulinresistensen utsöndrar bukspottkörteln mer insulin, vilket resulterar i onormalt höga insulinnivåer i blodet (hyperinsulinemi).

Två av tre personer med Alströms syndrom utvecklar så småningom diabetes typ 2. Den genom­snittliga debutåldern är 15 år vid syndromet, men även barn i femårsåldern har diagnostiserats med diabetes. Vid typ 2-diabetes blir kroppens celler alltmer motståndskraftiga mot insulinets effekter, vilket leder till otillräckligt upptag av glukos och onormalt höga glukosnivåer i blodet (hyperglykemi) och urinen (glukosuri).

Förhöjda blodfettsnivåer (hyperlipidemi) ses hos omkring hälften av alla med syndromet, ibland redan under småbarnsåren. Vanligen uppmärksammas förhöjda blodfetter i tjugoårsåldern.

En del personer med syndromet löper risk för en snabb ökning av blodfetter, vilket kan orsaka inflammation i bukspottkörteln (pankreatit). Bukspottskörtelinflammation ger symtom som buksmärtor, frossa, gulsot, svaghet, svettning, kräkningar och viktminskning.

Även högt blodtryck (hypertoni) kan förekomma hos de minsta barnen. Ungefär 40 procent av alla med syndromet har förhöjt blodtryck, som vanligtvis debuterar i femtonårsåldern.

Andra hormonella avvikelser

Underfunktion av sköldkörteln (hypotyreos) kan förekomma hos både barn och vuxna med syndromet, vilket kan leda till frusenhet, trötthet, förstoppning och dålig tillväxt.

Vid Alströms syndrom förekommer brist på könshormoner orsakad av störningar i hypofysen (hypogonadotrop hypogonadism), den endokrina körtel i mellanhjärnan som normalt kontrollerar hormonproduktionen i äggstockar och testiklar.

Två av tre män med syndromet har låga nivåer av testosteron till följd av hypogonadism och/eller ökad bindväv i testiklarna (testikelfibros). Det kan medföra en försenad eller utebliven pubertets­utveckling och mindre utvecklade könsorgan. Män kan även få förstorade bröstkörtlar (gynekomasti).

De hormonella avvikelserna hos kvinnor med syndromet yttrar sig som hyperandrogenism, som kan bidra till polycystiskt ovariesyndrom (PCOS). Det kan bland annat ge oregelbundna menstruationer (oligomenorré) eller uteblivna menstruationer (amennoré), cystor på äggstockarna och ökad kropps- och ansiktsbehåring (hirsutism). PCOS kan även vara ett tecken på insulinresistens. Några flickor med Alströms syndrom kommer för tidigt in i puberteten, det vill säga före 8 års ålder (pubertas praecox).

Det är ännu inte klarlagt i vilken omfattning fertiliteten hos kvinnor och män påverkas vid Alströms syndrom. Endast ett fall har hittills beskrivits (2022) då en kvinna med mycket lindriga symtom har fått barn.

Lever

Personer med Alströms syndrom har en förhöjd risk att utveckla fettlever (leversteatos, metabolt associerad steatotisk leversjukdom, MASLD).

Förhöjda nivåer av leverenzymer i blodet och förstorad lever (hepatomegali) kan ses från barndomen hos ungefär hälften med syndromet, med genomsnittlig debut före femton års ålder. Hos en del utvecklas fettlever med leverskador till skrumplever (levercirros, leverfibros) och leversvikt, vanligen i de sena tonåren till tjugoårsåldern.

Leverfibros kan också orsaka ökat blodtryck i leverns portaven (portahypertension), vilket i sin tur kan leda till förstorad mjälte (splenomegali), åderbråck i matstrupen (esofagusvaricer) samt vätska i bukhålan (ascites). Hjärnan kan påverkas (leverencefalopati) vid akut och kronisk leversvikt.

Lungor och luftvägar

Barn och vuxna med Alströms syndrom har ofta andningsbesvär och lungfibros. Kroniskt obstruktiv lung­sjukdom (KOL) och akut andnödsyndrom (ARDS, akut respiratoriskt distress-syndrom) kan utvecklas i tonåren. 

Personer med tillståndet är infektionskänsliga i högre grad än andra. Orsaken till detta är ännu okänd. Återkommande infektioner i de övre och nedre luftvägarna är vanliga i alla åldrar.

Vid luftvägsinfektioner och operationer under narkos kan syrebrist (hypoxi) uppstå mycket snabbt i kroppens vävnader, vilket kräver akut behandling och övervakning.

Vanligt är att lungornas funktion är påverkad av restriktiv lungsjukdom till följd av skolios eller kyfoskolios. Ibland förekommer också lungfibros, då ärrvävnad i och mellan lungblåsorna (alveolerna) gör det allt svårare att andas. Tecken på nedsatt lungfunktion är andfåddhet vid ansträngning och torrhosta, och så småningom andnöd även i vila. Förhöjt blodtryck i lung­kretsloppet (pulmonell arteriell hypertension) kan också bidra till försämrad lungfunktion.

Barn och vuxna med syndromet kan ha sömnsvårigheter med snarkning och andningsuppehåll (obstruktiv sömnapné) som kan bero på övervikt, förstorade halsmandlar eller förstorad körtel bakom näsan (adenoid).

Njurar och urinvägar

Nedsatt njurfunktion vid Alströms syndrom är vanligt, och kan uppträda från tonåren eller i vuxen ålder. Två vanliga tecken på njursjukdom är ökad urinproduktion (polyuri) och ökad törst (polydipsi). Njurcystor har påvisats hos ett fåtal personer med syndromet. Njursjukdomen är långsamt fortskridande och kan så småningom orsaka njursvikt, vilket kan inträffa så tidigt som i övre tonåren. Metabola symtom som diabetes och högt blodtryck kan bidra till utvecklingen av njursjukdom.

Närmare hälften med Alströms syndrom har avvikelser i urinvägarna med varierande svårighetsgrad. Avvikelserna kan leda till att det är svårt att samordna urinblåsans muskel med urinrörsmuskeln. De kan också medföra svårigheter att tömma urinblåsan (urinretention), minskat urinflöde, ökad tid mellan urinering samt urininkontinens. Hos flickor i de sena tonåren är dessa symtom särskilt vanliga. Många personer med syndromet har även återkommande urinvägsinfektioner.

Mage och tarm

En del barn med syndromet har symtom från mage och tarm, till exempel smärta från övre delen av buken till följd av fibrosbildning eller påverkan på bukspottkörteln.

Gastroesofageal reflux är vanligt och innebär återflöde av maginnehåll från magsäcken till matstrupen. Det kan leda till uppstötningar, kräkningar och smärta samt orsaka inflammationer och bidra till ätsvårigheter och andningsbesvär.

Nervsystemet

Enstaka personer med Alströms syndrom har epilepsi.

Vid syndromet förekommer förändringar i hjärnan som kan härstamma från tidiga kärlskador och påverkan på hjärnans vita och gråa substans.

Utveckling

Utvecklingsförseningar ses hos närmare hälften av barnen med Alströms syndrom. Exempel är försenad finmotorisk och grovmotorisk utveckling, då barnen lär sig sitta, stå och gå senare än förväntat. Nedsatt syn och obesitas kan försvåra fysisk aktivitet och rörelse, och därmed bidra till den sena motoriska utvecklingen.

Den tidiga kombinerade syn- och hörselnedsättningen kan även få inverkan på barnens kognitiva, språkliga och psykosociala utveckling. Knappt en tredjedel av barnen har inlärningssvårigheter. Enstaka personer med syndromet har lindrig intellektuell funktionsnedsättning.

Psykiska symtom och beteendemässiga avvikelser förekommer hos barn med Alströms syndrom. Barnen kan upplevas som envisa, och en del har autistiska drag. Orsakerna till dessa symtom är inte klarlagda, men de ses även hos barn med tidig dövblindhet av andra orsaker.

Skelett och muskulatur

Barn med syndromet kan utveckla felställningar i ryggraden under uppväxten och puberteten. Det kan göra att ryggen blir sned i sidled (skolios) eller att bröstryggen får en ökad böjning (kyfos). En del får både skolios och kyfos (kyfoskolios). Avvikelserna i bröstkorgen kan påverka lungornas funktion.

Andra ortopediska avvikelser är korta fingrar och plattfothet (pes planus).

Personer med syndromet kan även ha muskelsvaghet.

Mun och tänder

Bettavvikelser förekommer, till exempel oregelbundna tandrader och stort mellanrum mellan tänderna. En del har påverkad tandemalj.

Hud och hår

Fläckvis håravfall (alopecia) kan vara en del av Alströms syndrom.

Personer med syndromet kan få mörka pigmentfläckar (acanthosis nigricans) och förtjockad hud (hyperkeratos), särskilt i hudområden som nacken, armhålorna och ljumskarna. Acanthosis nigricans kan vara ett tidigt tecken på insulinresistens och diabetes typ 2.

Vuxenlivet

Symtomen i vuxen ålder vid Alströms syndrom varierar från person till person.

Hörselnedsättningen fortskrider snabbt mellan 20 och 30 års ålder och leder successivt till dövhet. Eftersom de flesta med Alströms syndrom är blinda från sena tonåren medför det dövblindhet i vuxen ålder.

Att leva med dövblindhet begränsar kraftigt möjligheten till aktiviteter och inskränker individens delaktighet i samhället. Personer med dövblindhet får stora svårigheter med samspel och kommunikation med omgivningen, vilket kan medföra sociala begränsningar och ökad risk för isolering.

För de flesta vuxna med Alströms syndrom tilltar de metabola symtomen, som obesitas, höga blodfetter, högt blodtryck och diabetes typ 2.

Från tonåren till trettioårsåldern får en av fem med syndromet vanligtvis långsamt fortskridande restriktiv kardiomyopati, som innebär att blodvolymen i hjärtat begränsas av stela kammarväggar. Detta tillstånd kan leda till svår kronisk hjärtsvikt då det försämrar hjärtats pumpförmåga. Hos personer med syndromet har man sett en ökad mängd inlagring av bindväv i hjärtmuskulaturen (myokardfibros).

Kranskärlssjukdom som begränsar blodflödet till hjärtat ses hos cirka 10 procent med syndromet, men verkar inte ha koppling till myokardfibros.

Fortskridande nedsatt funktion hos levern och njurarna kan leda till njursvikt och leversvikt.

Några med syndromet får i 30- till 40-årsåldern symtom från käkarna, med värk och svårigheter att gapa. Orsaken är ännu okänd.

En del personer med Alströms syndrom har under ungdomsåren och i vuxenlivet psykiska symtom som depression och ångest. Ökad psykisk ohälsa och psykiska symtom kan vara individens respons på flera svåra sjukdomstillstånd och insikten om en framtid med dövblindhet.

Svår påverkan på flera viktiga organ som hjärta och lungor, lever och njurar leder till att många med Alströms syndrom har förkortad livslängd.

Diagnostik

Alströms syndrom kan misstänkas redan i spädbarnsåren vid kardiomyopati kombinerat med symtom på tidig näthinnesjukdom i form av nystagmus och tidig utveckling av obesitas. Eftersom små barn tidigt i sjukdoms­förloppet endast har ett fåtal av de typiska symtomen kan det dröja innan barnen får rätt diagnos. Flera av symtomen, till exempel en begynnande hörselnedsättning, förbises ofta till följd av den tidiga svåra synnedsättningen.

För att fastställa diagnosen behövs ett nära samarbete mellan barnläkare, barnkardiolog, ögonläkare, hörselläkare och genetiker. En tidig diagnos har stor betydelse och underlättar tidiga habiliterings­insatser vid dövblindhet.

En checklista över de utredningar som görs i samband med diagnostiken finns på webbplatsen för Nationellt kunskapscenter för dövblindfrågor (Nkcdb), Medicinskt vårdprogram för Alströms syndrom.

En undersökning med elektroretinografi (ERG) och ögonbottenundersökning (fundoskopi) kan visa på ögonsjukdomen retinal degeneration, där framför allt tapparna fungerar sämre. Andra ögon­undersökningar som görs för att ställa diagnosen är mätningar av synskärpa, synfält och mörker­seende. Initialt kan Alströms syndrom felaktigt diagnostiseras som akromatopsi, som är en ärftlig näthinnesjukdom där tapparna inte fungerar medan stavarna är opåverkade.

Undersökningar av hjärtat med ultraljud (ekokardiografi) och EKG (elektrokardiogram) kan visa på en förstorad hjärtmuskel.

Blodprover kan visa på höga blodsocker- och blodfettvärden. Det kan finnas en ökad halt av protein i urinen (proteinuri) som tyder på påverkan på njurarna.

Hörselnedsättningen diagnostiseras genom hörselundersökningar och audiologiska tester, till exempel hjärnstamsaudiometri och otoakustiska emissioner, där funktionen i snäckans hårceller, hörselnerven och hjärnstammen mäts.

Diagnosen bekräftas med DNA-diagnostik.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att genetisk vägledning erbjuds. Det innebär information om syndromet och hur det ärvs, samt en bedömning av sannolikheten för olika familjemedlemmar att få barn med samma syndrom.

Vid ärftliga syndrom där den genetiska avvikelsen är påvisad i familjen är det möjligt att utföra anlagsbärardiagnostik och fosterdiagnostik, samt i vissa fall preimplantatorisk genetisk testning (PGT).

Behandling/stöd

Behandling

Det finns ännu ingen botande behandling för Alströms syndrom. Behandlingen inriktas på att lindra symtomen och förebygga de medicinska komplikationerna. Mycket kan göras för att kompensera för de syn- och hörselnedsättningar som uppstår och för att underlätta vardagen för personer med syndromet.

Eftersom de flesta barn och vuxna med tiden får symtom från flera organ behöver de nära kontakt med multidisciplinära specialistteam. Det är lämpligt att de olika behandlingsinsatserna samordnas av en fast vårdkontakt. Beroende på symtomens omfattning kan de innefatta utredning och behandling av ögonläkare (oftalmolog), hjärtläkare (kardiolog), hörselläkare (audiolog), lungläkare, njurspecialist (nefrolog), leverspecialist (hepatolog), mag-tarmspecialist (gastroenterolog), urolog, ortoped, dietist och fysioterapeut.

Regelbundna uppföljningar är viktiga för att följa sjukdomsförloppet och vid behov justera behandlingen. Habilitering och psykologiskt stöd är viktigt vid fortskridande syn- och hörselnedsättning, och anpassas efter individens och de närståendes behov.

Hjärta

Akut behandling av kardiomyopati kan behövas redan i spädbarnsåldern. Regelbundna kontroller av hjärtat görs under hela livet på grund av risken för återkommande hjärtsjukdom.

Nedsatt hjärtfunktion kan behandlas med läkemedel som på olika sätt stärker hjärtats pumpförmåga. Vanliga är ACE-hämmare som vidgar blodkärlen och sänker blodtrycket. Vätskedrivande läkemedel (diuretika) främjar utsöndringen av vatten och natrium genom urinen. Läkemedel som digoxin stödjer hjärtats muskelsammandragningar, medan betablockerare minskar adrenalin och noradrenalins påverkan på hjärtat vid stress.

Vid svårbehandlad kronisk hjärtsvikt kan det i vuxen ålder bli aktuellt att sätta in en pacemaker eller göra en hjärttransplantation. Hjärttransplantationer har hittills framgångsrikt genomförts på ett fåtal personer med Alströms syndrom.

Syn

Det är viktigt att vara uppmärksam på den fortskridande synnedsättningen vid syndromet.

Barn med Alströms syndrom behöver vanligen från mycket tidig ålder ha glasögon som kompenserar för den försämrade synskärpan vid tappdystrofi. På grund av ljuskänsligheten krävs även special­tonade (mörktonade) glasögon med sidoskydd, så att funktionen hos näthinnans stavar kan bibehållas så länge som möjligt.

Andra synhjälpmedel samt olika pedagogiska och habiliterande insatser kan hjälpa personer med syndromet att så långt som möjligt utnyttja sin kvarvarande syn.

Hos de personer där grå starr (katarakt) avsevärt påverkar synen kan den grumliga linsen i ögat ersättas med en konstgjord lins. Huruvida denna operation hjälper till att förbättra synen eller inte beror på hur långt näthinneförändringarna har fortskridit hos individen.

Hörsel

Personer med fortskridande hörselnedsättning behöver regelbunden kontakt med hörselhabiliteringen för att bland annat prova ut hörselhjälpmedel.

I vuxen ålder kan hörapparaten ersättas med ett inopererat cochleaimplantat. Cochleaimplantatet stimulerar hörselnerven med hjälp av elektriska impulser, och därigenom ges möjlighet att återfå hörseln. Det består av en liten dator (talprocessor) som sätts bakom örat och ett implantat som opereras in under huden, också bakom örat. Implantatet omvandlar ljud till kodade elektriska impulser. Med hjälp av en elektrod som sätts in i snäckan överförs de elektriska signalerna till hörselnerven, varvid hjärnan kan tolka dem som ljud. Innan cochleaimplantatet kan användas programmeras processorn individuellt för varje användare.

Lungor och luftvägar

Personer med nedsatt lungfunktion utreds och behandlas av lungläkare. Symtom från lungorna och andningsvägarna behandlas som hos befolkningen i övrigt, till exempel med antibiotika vid långvariga luftvägsinfektioner och läkemedel mot astma.

Lungröntgen kan påvisa förändringar i lungorna, som vätskeansamling och inflammation. Med skiktröntgen (datortomografi, CT) kan utbredningen av lungfibros kartläggas. Lungfunktionstest med spirometri mäter lungvolymen och andningskapaciteten.

Fysioterapi kan stärka andningsmuskulaturen och förbättra lungfunktionen.

Personer med långt framskriden lungsjukdom kan få syrgasbehandling.

Personer med Alströms syndrom som får luftvägsinfektioner kan behöva sjukhusvård med noggrann övervakning av hjärtat och andningen. Syrgasmättnaden i blodet kontrolleras då fortlöpande, eftersom sänkta syrgasvärden (hypoxi) kan uppkomma mycket snabbt vid syndromet.

Vid narkos (generell anestesi) kan personer med Alströms syndrom reagera med snabb temperaturstegring, hjärtarytmier och försämrad syresättning. Inför en operation är det viktigt att informera narkosläkaren om syndromet så att det finns beredskap för förlängd bevakning av hjärta och andning efter narkosen.

Personer med Alströms syndrom rekommenderas att vaccinera sig mot säsongsinfluensa, SARS-CoV-2 (covid) och pneumokocker för att öka skyddet mot lunginflammation.

Uttalad snarkning och andningsuppehåll under sömn (sömnapnéer) utreds med andningsregistrering nattetid. Om sömnapnéerna orsakas av en adenoid bakom näsan kan körteln behöva opereras bort. Personer med obstruktiv sömnapné kan vara hjälpta av att sova med en bettskena eller en CPAP-apparat med en andningsmask som blåser luft in i luftvägarna. Vid övervikt kan besvären med andningsuppehåll minska med viktminskning.

Metabola symtom

Regelbundna kontroller görs av blodtryck, blodsockernivåer och blodfetter.

Vid diabetes typ 2 är de primära åtgärderna anpassad kost och fysisk aktivitet, vid sidan om läkemedel som ökar insulinkänsligheten (metformin). I ett senare skede av sjukdomen kan insulinbehandling bli aktuell. Läkemedelsbehandling med GLP-1-receptoragonister (semaglutid) har prövats vid syndromet med god effekt.

Höga blodfetter i blodet (hyperlipidemi) behandlas med lipidsänkande läkemedel.

Högt blodtryck (hypertoni) behandlas med läkemedel.

Anpassad kost och fysisk aktivitet är en viktig del av behandlingen för att förhindra en uttalad övervikt och förebygga diabetes typ 2. Det kan dock vara svårt att hålla vikten och övriga värden under kontroll, till följd av de stora hormonella avvikelserna vid syndromet.

Kosten planeras av en dietist med kunskap om de särskilda behov som syndromet medför. Exempel är begränsat kolhydratinnehåll på grund av insulinresistens, och fasta matrutiner till följd av risken för hyperfagi. Vid behov följs barnen av ett obesitasteam med särskild kunskap om behandling av övervikt med samsjuklighet. Även i vuxen ålder bör vikten följas.

En fysioterapeut kan ge råd om anpassade fysiska aktiviteter. Många med syndromet behöver ledsagare för att kunna utföra fysiska aktiviteter. Spinning och ridning är exempel på motionssporter som fungerar bra för den som är synskadad. Att simma eller cykla tandemcykel är andra exempel.

Andra hormonella avvikelser

Underfunktion av sköldkörteln (hypotyreos) behandlas med sköldkörtelhormon i tablettform.

Barn med Alströms syndrom kan behandlas med tillväxthormon för att öka den förväntade kroppslängden, vilket kan gynna barnens framtida kroppssammansättning och benhälsa.

När barn med Alströms syndrom uppnår pubertetsåldern görs en utredning för att se om behandling med könshormoner är nödvändig. Pojkar med hypogonadism behandlas med testosteron för att främja god framtida muskelstyrka, benhälsa och sexuell funktion. Kvinnor med hyperandrogenism, menstruationsstörningar och PCOS behandlas med östrogen och gestagen.

Lever

Levern undersöks regelbundet med blodprover och ultraljudsundersökning. En leverläkare (hepatolog) utreder och behandlar symtom som fettlever, levercirros, leverfibros och dess följdsymtom.

Förhöjt blodtryck i leverns portaven (portahypertension) kan behandlas med läkemedel av typen betablockerare.

Blödningar orsakade av åderbråck i matstrupen (esofagusvaricer) kan behandlas med skleroterapi, då man injicerar ett ämne i blodkärlen som sluter dem.

Personer med allvarliga leverkomplikationer kan behöva genomgå en levertransplantation.

Njurar och urinvägar

Avvikelser i njurarna och urinvägarna kan utredas med ultraljudsundersökning och magnetkamera­undersökning (MR). De följs av en barnurolog och behandlas vid behov. Urinblåsans funktion undersöks, och vid olika svårigheter att tömma urinblåsan följs dessa upp av en uroterapeut.

Barn och vuxna med fortskridande nedsatt njurfunktion och njursvikt behöver kontinuerlig kontakt med en njurspecialist (nefrolog) för regelbundna kontroller av njurfunktionen, urinvolymen, protein i urinen och blodtrycket.

Högt blodtryck och protein i urinen behandlas med läkemedel, till exempel ACE-hämmare. Behandlingen gör att man kan skjuta fram behovet av dialys för att rena blodet, samt en eventuell njurtransplantation.

Njurtransplantationer har genomförts med gott resultat hos personer med Alströms syndrom. Vissa komplikationer vid syndromet, som svår obesitas, diabetes och kardiomyopati, kan dock göra att transplantation inte är möjlig. Personen med njursvikt får då fortsätta med dialys.

Återkommande urinvägsinfektioner behandlas med antibiotika. Det är viktigt att urinblåsans tömning kontrolleras vid upprepade infektioner.

Mage och tarm

Gastroesofageal reflux behandlas i första hand med läkemedel som sänker surhetsgraden i magsaften. Ibland kan en operation bli nödvändig.

Nervsystemet

Vid misstanke om epilepsi görs en EEG-undersökning (elektroencefalogram) av hjärnan. Epilepsi behandlas med anfallsförebyggande läkemedel.

Magnetkameraundersökning (MR) kan visa eventuella skador i hjärnan.

Skelett och muskulatur

Skolios och andra skelettavvikelser hos barn med syndromet utreds och behandlas av en barnortoped, vid behov i samarbete med en fysioterapeut och ortopedingenjör.

Ryggen kontrolleras regelbundet av en barnortoped under uppväxten på grund av risken för att utveckla skolios och kyfos. Om symtomen blir uttalade behövs remiss till en ryggortoped. Skolios behandlas med korsett och ibland operation.

Mindre avvikelser i ben och fötter kan göra att personer med syndromet behöver skoinlägg och/eller stödskenor (ortoser). I sällsynta fall kan ortopediska operationer bli nödvändiga för att korrigera felställningar.

Mun och tänder

Barn med Alströms syndrom bör tidigt få kontakt med tandvården för bedömning samt förebyggande vård och information om munhälsa. Avvikelser i tand- och bettutvecklingen utreds, bedöms och behandlas av specialisttandvården.

Habilitering

Barn och ungdomar med Alströms syndrom behöver omfattande habiliteringsinsatser, framför allt syn- och hörselhabilitering, för att stimulera deras utveckling och kompensera för de funktions­nedsättningar som dövblindheten medför. Familjen bör därför så tidigt som möjligt få kontakt med ett habiliteringsteam.

Habilitering innebär stöd och behandling till personer med medfödda eller tidigt förvärvade och varaktiga funktionsnedsättningar. Syftet med de habiliterande insatserna är att personer med olika funktionsnedsättningar ska kunna utveckla och bibehålla bästa möjliga funktionsförmåga, samt få förutsättningar att leva ett så självständigt och delaktigt liv som möjligt.

I ett habiliteringsteam ingår yrkeskategorier med särskild kunskap om funktionsnedsättningar och deras effekter på vardagsliv, hälsa och utveckling. Synhabiliteringen ges av ett tvärprofessionellt team med kunskap om olika synnedsättningar. Där det finns regionala dövblindteam sköter dessa team habiliteringsinsatserna för syn och hörsel, som samordnas med övrig barnhabilitering.

Habiliteringsinsatserna planeras utifrån barnets behov och förutsättningar, varierar över tid och sker i nära samverkan med närstående och andra personer i barnets nätverk. Insatserna kan ges inom det medicinska, pedagogiska, psykologiska, sociala och tekniska området. De kan innefatta bland annat neuropsykologisk utredning, behandling av fysioterapeut och arbetsterapeut, samt utprovning av hjälpmedel.

Synhabiliteringen ger träning i att använda sin synförmåga och/eller lära sig tekniker som kompenserar för synnedsättningen. Förstorande synhjälpmedel, som förstoringsglas, glasögon för närarbete och kikare, samt program och tillbehör för anpassning av datorer kan provas ut. Samtidigt ges tillfälle att träna på att använda hjälpmedlen. Filterglasögon kan förbättra kontrastseendet och minska ljuskänsligheten. Föräldrarna kan även få information om möjligheterna att anpassa bostaden och andra miljöer som barnet vistas i, för att kompensera för synnedsättningen.

Den sociala miljön är avgörande för om en person med Alströms syndrom får rätt stöd och habilitering. Personer i närmiljön behöver förstå hur sinnena fungerar och samspelar vid fort­skridande dövblindhet, och veta hur de ska bemöta barnen och ungdomarna på ett stödjande sätt. I habiliteringsinsatserna ingår därför att förmedla kunskap till föräldrar och andra i barnets nätverk så att de kan ge stöd utifrån barnets funktionsförmåga. De närstående informeras också om olika typer av stöd och insatser från samhället.

Barn med Alströms syndrom kan gå i vanliga förskolor och skolor, eller specialskolor. Barn med kombinerad syn- och hörselnedsättning behöver tillgång till individuellt anpassad pedagogik och lärmiljö samt lämpliga läromedel. Med tidiga insatser kan barnen hinna lära sig både visuellt och taktilt teckenspråk samt punktskrift innan synen försvinner helt i de sena tonåren. Skolans personal behöver kunskap och vägledning om de särskilda förutsättningar som förvärvad dövblindhet innebär. De kan få stöd och utbildning genom Specialpedagogiska skolmyndigheten.

Habiliteringen omfattar också fortlöpande psykologiskt stöd till barn och unga med funktions-nedsättningar, utifrån ålder och mognad. Stöd ges även till deras föräldrar, syskon och andra närstående. Behovet av stöd kan uppstå i samband med att diagnosen ställs och även senare. Att träffa andra familjer med barn i samma situation och ta del av varandras erfarenheter kan vara värdefullt.

Behandling och habilitering för vuxna

Vuxna med Alströms syndrom behöver fortsatt uppföljning och behandling av flera olika specialister inom vuxensjukvården, beroende på vilka organ som är påverkade.

Det är också viktigt med fortsatta habiliteringsinsatser, framför allt vad gäller den kombinerade syn- och hörselnedsättningen. Yrkesval och socialt liv kan påverkas i olika grad. Åtskilligt kan dock göras för att stödja och kompensera för nedsatt syn och hörsel. Pedagogiska, tekniska, psykologiska och sociala insatser anpassas efter ålder och behov.

Alströms syndrom är en fortskridande multiorgansjukdom som kan förkorta livslängden, men med tidig diagnos och behandling kan symtomen i många fall förebyggas och lindras.

Samhällsstöd

Kommunen kan erbjuda stöd i olika former för att underlätta vardagslivet för personer med funktionsnedsättningar och deras närstående. Exempel på insatser är avlösarservice i hemmet, korttidsboende, kontaktfamilj, stödfamilj, boende med särskild service, daglig verksamhet, boendestöd, hemtjänst, färdtjänst och i vissa fall personlig assistans.

Personlig assistans kan ibland beviljas till den som på grund av omfattande och varaktiga funktionsnedsättningar behöver hjälp med grundläggande behov, men också för att öka möjligheten att delta i aktiviteter även när funktionsnedsättningen är omfattande.

Försäkringskassan samordnar de insatser som behövs för att söka eller återgå i arbete när en funktionsnedsättning påverkar arbetsförmågan. De kan ge stöd i form av till exempel omvårdnadsbidrag till föräldrar, aktivitetsersättning eller sjukersättning, merkostnadsersättning, bilstöd eller personlig assistans.

Arbetsförmedlingen ger vägledning och råd om arbetsinriktade insatser vid funktionsnedsättning som påverkar arbetsförmågan. Personer med funktionsnedsättning kan få till exempel lönebidrag eller stöd för att söka eller anpassa ett arbete.

Arbetsförmedlingen har regionala enheter för arbetsinriktat stöd för personer med synnedsättning, hörselnedsättning, dövhet och dövblindhet. Enheternas kontaktuppgifter finns samlade på webbplatsen för Nationellt kunskapscenter för dövblindfrågor (Nkcdb):
Arbetsförmedlingens kontaktpersoner i dövblindfrågor

Forskning

Forskning kring Alströms syndrom bedrivs på flera platser i världen. Det som görs är framför allt genetiska studier samt fallbeskrivningar av enskilda patienter.

Den amerikanska patientorganisationen Alström Syndrome International samlar information om forskning kring syndromet, se Research.

Resurser

Vårdresurser

Genetiska utredningar vid Alströms syndrom görs på avdelningar för klinisk genetik vid universitetssjukhusen.

Barn med Alströms syndrom bör utredas och behandlas av multiprofessionella specialistteam, vanligtvis vid större länssjukhus eller universitetssjukhus. Insatserna samordnas lämpligen av en fast vårdkontakt.

Synnedsättningen diagnostiseras bland annat med hjälp av elektroretinografi (ERG) som utförs vid vissa universitetssjukhus.

Operation av cochleaimplantat hos vuxna görs vid universitetssjukhusen.

Vårdprogram

Ett medicinskt vårdprogram som beskriver symtom och behandling vid Alströms syndrom finns på webbplatsen för Nationellt kunskapscenter för dövblindfrågor (Nkcdb). Vårdprogrammet har även en checklista för diagnostik och uppföljning.

Medicinskt vårdprogram för Alströms syndrom

• Hjärtkirurgi på barn och ungdomar utförs vid Skånes universitetssjukhus i Malmö/Lund och Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg, se tillstånd Hjärtkirurgi på barn och ungdomar.
• Vård av kroniska lungsjukdomar hos barn utförs vid Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm, Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg, Skånes universitetssjukhus i Malmö/Lund och Norrlands universitetssjukhus i Umeå, se tillstånd Kroniska lungsjukdomar hos barn.

Kunskap om symtom och behandlingar vid Alströms syndrom finns i följande nätverk:

• Endo-ERN för sällsynta endokrina tillstånd, endo-ern.eu
• ERKNet för sällsynta njursjukdomar, erknet.org
• ERN-EYE för sällsynta ögonsjukdomar, ern-eye.eu
• ERN ITHACA för sällsynta syndrom med missbildningar och/eller intellektuell funktionsnedsättning, ern-ithaca.eu.

Tandvård

Pedagogiska resurser

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om Alströms syndrom.

Intresseorganisationer

Alström Syndrome International (ASI) är en organisation i USA som arbetar internationellt med stöd och information till personer med tillståndet och närstående samt yrkesverksamma, alstrom.org.

Alström Syndrom UK (ASUK) är en brittisk organisation med globalt samarbete för personer med syndromet, familjer, läkare, forskare och andra professioner, alstrom.org.uk.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Globala konferenser, föreläsningar och familjeträffar om Alströms syndrom anordnas regelbundet av flera internationella organisationer. För mer information:

• Alström Syndrome International (USA), alstrom.org
• Alström Syndrom UK, alstrom.org.uk.

Utbildning

Ytterligare information

Kvalitetsregister

Tryckt material

Aspekter på lärande vid dövblindhet – möjligheter och begränsningar för personer med Alström syndrom. Berit Rönnåsen (2015), licentiat­avhandling, Örebro universitet, ISBN 978-91-7529-068-3.

Alström syndrome. A guide to understanding this rare condition. Alström Syndrome UK (reviderad 2019), Medical Handbook.

The Alström Syndrome Handbook. Jan D Marshall (2013):

• Kan beställas från Alström Syndrome International, Handbook request.
• Kan laddas ner i pdf-format på ERKNets webbplats, Alström Syndrome.

Övrigt

Litteratur

Alstrom CH, Hallgren B, Nilsson LB, Asander H. Retinal degeneration combined with obesity, diabetes mellitus and neurogenous deafness: a specific syndrome (not hitherto described) distinct from the Laurence-Moon-Bardet-Biedl syndrome: a clinical, endocrinological and genetic examination based on a large pedigree. Acta Psychiatr Neurol Scand. 1959; 34: 1–35. PMID: 13649370

Bea-Mascato B, Valverde D. Genotype-phenotype associations in Alström syndrome: a systematic review and meta-analysis. J Med Genet. 2023; 61: 18–26. https://doi.org/10.1136/jmg-2023-109175

Bettini V, Maffei P, Pagano C, Romano S, Milan G, Favaretto F et al. The progression from obesity to type 2 diabetes in Alström syndrome. Pediatr Diabetes 2012; 13: 59–67. https://doi.org/10.1111/j.1399-5448.2011.00789.x

Citton V, Favaro A, Bettini V, Gabrieli J, Milan G, Greggio NA et al. Brain involvement in Alström syndrome. Orphanet J Rare Dis. 2013; 8: 24. https://doi.org/10.1186/1750-1172-8-24

Corbetti F, Razzolini R, Bettini V, Marshall JD, Naggert J, Tona F et al. Alström syndrome: cardiac magnetic resonance findings. Int J Cardiol. 2013; 167: 1257–1263. https://doi.org/10.1016/j.ijcard.2012.03.160

Collin GB, Marshall JD, Boerkoel CG, Levin AV, Weksberg R, Greenberg J et al. Alström syndrome: further evidence for linkage to human chromosome 2p13. Hum Genet. 1999; 105: 474–479. https://link.springer.com/article/10.1007/s004399900134

Collin GB, Marshall JD, Cardon LR, Nishina PM. Homozygosity mapping at Alström syndrome to chromosome 2p. Hum Mol Genet. 1997; 6: 213–219. https://doi.org/10.1093/hmg/6.2.213

Collin GB, Marshall JD, Ikeda A, So WV, Russell-Eggitt I, Maffei P et al. Mutations in ALMS1 cause obesity, type 2 diabetes and neurosensory degeneration in Alström syndrome. Nat Genet. 2002; 31: 74–78. https://doi.org/10.1038/ng867

Collin GB, Marshall JD, King BL, Milan G, Maffei P, Jagger DJ et al. The Alström syndrome protein, ALMS1, interacts with alfa-actinin and components of the endosome recycling pathway. PLoS One. 2012; 7: e37925. https://doi.org/10.1371/journal.pone.0037925

Farmer A, Aymé S, Lopez de Heredia M, Maffei P, McCafferty S, Młynarski W et al. EURO-WABB: an EU rare diseases registry for Wolfram syndrome, Alström syndrome and Bardet-Biedl syndrome. BMC Pediatr. 2013; 13: 130. https://doi.org/10.1186/1471-2431-13-130

Frölander HE, Möller C, Rudner M, Mishra S, Marshall JD, Piacentini H et al. Theory-of-mind in individuals with Alström syndrome is related to executive functions, and verbal ability. Front Psychol. 2015: 6: 1426. https://doi.org/10.3389/fpsyg.2015.01426

Hanaki K, Kinoshita T, Fujimoto M, Sonoyama-Kawashima Y, Kanzaki S, Namba N. Alström Syndrome: A review focusing on its diverse clinical manifestations and their etiology as a ciliopathy. Yonago Acta Med. 2024; 67: 93–99. https://doi.org/10.33160/yam.2024.05.010

Hearn T, Renforth GL, Spalluto C, Hanley NA, Piper K, Brickwood S et al. Mutation of ALMS1, a large gene with a tandem repeat encoding 47 amino acids, causes Alström syndrome. Nat Genet. 2002; 31: 79–83. https://doi.org/10.1038/ng874

Jagger D, Collin G, Kelly J, Towers E, Nevill G, Longo-Guess C et al. Alström Syndrome protein ALMS1 localizes to basal bodies of cochlear hair cells and regulates cilium-dependent planar cell polarity. Hum Mol Genet. 2011; 20: 466–481. https://doi.org/10.1093/hmg/ddq493

Maffei P, Munno V, Marshall JD, Scandellari C, Sicolo N. The Alström syndrome: is it a rare or unknown disease? Ann Ital Med Int. 2002; 17: 221–228. PMID: 12532560

Makaryus AN, Popowski B, Kort S, Paris Y, Mangion J. A rare case of Alström syndrome presenting with rapidly progressive severe dilated cardiomyopathy diagnosed by echocardiography. J Am Soc Echocardiogr. 2003; 16: 194–196. https://doi.org/10.1067/mje.2003.1

Malm E, Ponjavic V, Nishina PM, Naggert JK, Hinman EG, Andréasson S et al. Full-field electroretinography and marked variability in clinical phenotype of Alström syndrome. Arch Opthalmol. 2008; 126: 51–57. https://doi.org/10.1001/archophthalmol.2007.28

Marozio L, Dassie F, Bertschy G, Canuto EM, Milan G, Cosma S et al. Case Report: Pregnancy and birth in a mild phenotype of Alström syndrome. Front Genet. 2022: 13: 995947. https://doi.org/10.3389/fgene.2022.995947

Marshall JD, Beck S, Maffei P, Naggert JK. Alström syndrome. Eur J Hum Genet 2007; 15: 1193–1202. https://doi.org/10.1038/sj.ejhg.5201933

Marshall JD, Maffei P, Beck S, Barrett TG, Paisey R, Naggert JK. Clinical utility gene card for: Alström Syndrome – update 2013. Eur J Hum Genet. 2013; 21(11). https://doi.org/10.1038/ejhg.2013.61

Marshall JD, Maffei P, Collin GB, Naggert JK. Alström syndrome: genetics and clinical overview. Curr Genomics. 2011; 12: 225–235. https://doi.org/10.2174/138920211795677912

Paisey RB, Carey CM, Bower L, Marshall J, Taylor P, Maffei P et al. Hypertriglyceridemia in Alstrom’s syndrome: causes and associations in 37 cases. Clin Endocrinol (Oxf.). 2004; 60: 228–231. https://doi.org/10.1111/j.1365-2265.2004.01952.x

Roy A, Patel L, Yuan M, O’Shea C, Alvior AMB, Charalambides M et al. Defining the cardiovascular phenotype of adults with Alström syndrome. Int J Cardiol. 2024: 409: 132212. https://doi.org/10.1016/j.ijcard.2024.132212

Russell-Eggitt IM, Clayton PT, Coffey R, Kriss A, Taylor DS, Taylor JF. Alström syndrome. Report of 22 cases and literature review. Ophtalmology. 1998; 105: 1274–1280. https://doi.org/10.1016/s0161-6420(98)97033-6

Sinha A, Leeson-Beevers K, Lewis C, Loughery E, Geberhiwot T. Alström syndrome: the journey to diagnosis. Orphanet J Rare Dis. 2025; 20: 5. https://doi.org/10.1186/s13023-024-03509-y

Tahani N, Maffei P, Dolfus H, Paisey P, Valverde D, Milan G et al. Consensus clinical management guidelines for Alström syndrome. Orphanet J Rare Dis 2020; 15: 253. https://doi.org/10.1186/s13023-020-01468-8

Zhou Y, Shoala TS, Kline AD, Francomano CA, Collins MLZ, Ferguson M et al. Ophthalmic findings in Alström syndrome. Ophthalmic Genet 2024; 45: 596–601. https://doi.org/10.1080/13816810.2024.2402534

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som har skrivit och reviderat textunderlaget är professor emeritus Claes Möller, specialist inom öron-, näs- och halssjukdomar samt hörsel- och balansrubbningar, Universitetssjukhuset i Örebro.