Egenvård

I all hälso- och sjukvård, omsorg inom socialtjänsten och LSS-verksamhet är det viktigt att arbetet utgår från ett personcentrerat förhållningssätt. Förhållningsättet grundas på tanken att mottagaren är en person med förmågor och behov. Patienten ska vara delaktig och personalen är en resurs i personens hälsoprocess.

I patientlagen regleras det uttryckligen att patientens medverkan i hälso- och sjukvården genom egenvård enligt lagen om egenvård ska utgå från patientens önskemål och individuella förutsättningar. Att vården ska arbeta utifrån ett personcentrerat arbetssätt framgår också i annan lagstiftning, så som i hälso- och sjukvårdslagen, bland annat att vården ska bygga på respekt för patientens självständighet och integritet. Bedömaren behöver alltså ta hänsyn till patientens önskemål.

Bedömningen om egenvård utgår från den enskilde patienten. I samband med egenvårdsbedömningen inhämtas kunskap och information från patienten, utifrån det personcentrerade arbetssättet om förutsättningarna till egenvård. Patientens inställning till egenvård fångas upp och ingår som en del i bedömningen. Där behöver ställning tas till om åtgärden kan utföras utifrån god vård och patientsäkerhet i de fall patienten själv inte vill få åtgärden utförd som egenvård. I dessa fall behöver patienten och bedömaren komma överens vad som är möjligt och lämpligt.

Det är endast hälso- och sjukvårdspersonal som får göra bedömningen om en hälso- och sjukvårdsåtgärd kan utföras som egenvård enligt egenvårdslagen.

Med hälso- och sjukvårdspersonal menas den som har legitimation för ett yrke inom hälso- och sjukvården eller som enligt särskilt förordnande har fått motsvarande behörighet.

Dessutom krävs att hälso- och sjukvårdspersonalen är ”behandlande” personal. Det är hälso- och sjukvårdspersonalen som själv får bedöma om hen behandlar patienten. Det finns inget krav på att det är den som ordinerat behandlingen som måste vara den som gör bedömningen om egenvård.

Hälso- och sjukvårdspersonalen gör bedömningen om egenvård under eget yrkesansvar, bland annat att bedömningen är förenlig med god vård samt vetenskap och beprövad erfarenhet.

Om en sjuksköterska bedömer att hen är behandlande hälso- och sjukvårdspersonal, dvs. har en behandlingskontakt med patienten finns det inget som hindrar att hen gör en egenvårdsbedömning. Sjuksköterskan gör den aktuella egenvårdsbedömningen under eget yrkesansvar och utifrån god vård samt vetenskap och beprövad erfarenhet.

Patientens tillstånd och situation kan förändras över tid och det finns inget som hindrar att en ny bedömning om egenvård görs utifrån det aktuella tillståndet och situationen runt patienten. En tidigare bedömning, av om en hälso- och sjukvårdsåtsåtgärd kan utföras som egenvård, kan alltså bedömas på nytt av behandlande legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal.

I all hälso- och sjukvård, omsorg inom socialtjänsten och LSS-verksamhet är det viktigt att arbetet utgår från ett personcentrerat förhållningssätt. Förhållningsättet grundas på tanken att mottagaren är en person med förmågor och behov. Patienten ska vara delaktig och personalen är en resurs i personens hälsoprocess.

I patientlagen regleras det uttryckligen att patientens medverkan i hälso- och sjukvården genom egenvård enligt lagen om egenvård ska utgå från patientens önskemål och individuella förutsättningar. Att vården ska arbeta utifrån ett personcentrerat arbetssätt framgår också i annan lagstiftning, så som i hälso- och sjukvårdslagen, bland annat att vården ska bygga på respekt för patientens självständighet och integritet. Bedömaren behöver alltså ta hänsyn till patientens önskemål.

Bedömningen om egenvård utgår från den enskilde patienten. I samband med egenvårdsbedömningen inhämtas kunskap och information från patienten, utifrån det personcentrerade arbetssättet om förutsättningarna till egenvård. Patientens inställning till egenvård fångas upp och ingår som en del i bedömningen. Där behöver ställning tas till om åtgärden kan utföras utifrån god vård och patientsäkerhet i de fall patienten själv inte vill få åtgärden utförd som egenvård. I dessa fall behöver patienten och bedömaren komma överens vad som är möjligt och lämpligt.

En patient kan inte kräva att en specifik bedömning ska göras inom hälso- och sjukvården.  Bedömningen görs utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet och hälso- och sjukvårdspersonalen gör den under eget yrkesansvar. Bedömningen om en patients medverkan i hälso- och sjukvården genom egenvård enligt lagen om egenvård ska utgå från patientens önskemål och individuella förutsättningar.

Hjälp med egenvård kan ingå i den omvårdnad som den enskilde redan får genom t.ex. insats i form av hemtjänst, särskilt boende för äldre eller bostad med särskild service enligt LSS.

Det är ansvarig nämnd eller den som bedriver verksamhet enligt socialtjänstlagen eller LSS som avgör om och i så fall vilken hjälp som ingår i verksamheten. Det är den som bedriver verksamheten som bestämmer vem i verksamheten som har rätt att fatta beslut om att egenvården ingår i aktuell insats.

Enskilda har alltid möjlighet att ansöka om hjälp med egenvård enligt socialtjänstlagen. Om en enskild ansöker om hjälp med egenvård hanteras den ansökan på samma sätt som andra ansökningar. Handläggaren bedömer om den enskilde har rätt till insatsen.  Genom insatsen ska den enskilde tillförsäkras skäliga levnadsförhållanden.  Insatsen ska utformas så att den stärker den enskildes möjligheter att leva ett självständigt liv. Om den enskilde inte bedöms ha rätt till hjälp med egenvård går beslutet att överklaga till förvaltningsrätten. 

Det finns inget i egenvårdslagen som anger vilka hälso- och sjukvårdsåtgärder som kan bedömas som egenvård. Det finns inte heller angivet vilka personer eller vid vilka diagnoser som egenvård kan bli aktuell.

I förarbetena till lagen om egenvård anges att det inte finns några krav på att patienten själv ska medverka aktivt i vårdåtgärden för att den ska kunna bedömas som egenvård. Vad som menas med detta framgår inte närmare. Mer vägledning kan därför inte ges. 

Hälso- och sjukvårdspersonalen gör bedömningen om egenvård under eget yrkesansvar, bland annat att bedömningen är förenlig med god vård samt vetenskap och beprövad erfarenhet.

Det finns inget krav på att ett intyg ska utfärdas i samband med en egenvårdsbedömning.

Men när en enskild ska ansöka om att få hjälp med egenvård kan han eller hon behöva ett intyg som visar att åtgärden har bedömts kunna utföras som egenvård enligt egenvårdslagen. Handläggare, den verksamhet som ger insats till den enskilde eller Försäkringskassan, kan behöva ett sådant intyg som underlag för bedömningen av rätt till insats.

I de fall patienten begär att få ett intyg om egenvårdsbedömning ska ett intyg utfärdas, se patientlagen och patientdatalagen Vårdgivaren ska ha rutiner där det framgår i vilka övriga situationer som intyg ska utfärdas på begäran.

När hälso- och sjukvårdspersonal utfärdar intyg utifrån bedömningen av en enskilds hälsotillstånd, behov, förmåga eller något annat förhållande orsakat av hälsotillståndet, eller intyg om en patients vård ska Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (HSLF-FS 2018:54) om att utfärda intyg i hälso- och sjukvården tillämpas. Med intyg menas också utlåtande och andra liknande handlingar, oavsett hur de benämns.

I intyget ska bl.a. uppgifter finnas om vad som ligger till grund för intygsutfärdarens bedömning. Vad intyg i övrigt ska innehålla framgår av nämnda föreskrift.  

Uppgifter om egenvårdsbedömning ska dokumenteras i patientens journal om uppgifterna är av betydelse för en god och säker vård av patienten.

Den enskilde kan alltid lämna information till vårdgivaren om vilket beslut som handläggaren fattat. Patienten och handläggaren kan också komma överens om att handläggaren ger information om beslutet till hälso- och sjukvården. Det kan också finnas uppgifter om hur information ska lämnas mellan verksamheter i lokala överenskommelser. Om uppgift lämnas av handläggare behöver den enskilde som regel alltid samtycka till att uppgiften lämnas till annan verksamhet.

I samband med att behandlande hälso- och sjukvårdspersonal gör bedömningen om en hälso- och sjukvårdsåtgärd kan utföras som egenvård, som exempelvis hemdialys, kan en gemensam planering genomföras med patienten och den verksamhet som ska hjälpa till med egenvården.

Samordnad individuell plan, SIP, kan vara ett viktigt verktyg vid planeringen av egenvård för att säkerställa åtgärdens kvalitet. Vid den samordnade individuella planeringen kan det tydliggöras vilken egenvård som den enskilde behöver hjälp med. Information kan också lämnas om vilken kompetens som behövs hos de som ska hjälpa till med egenvården och vilken kompetens som faktiskt finns i verksamheten som ska ge hjälpen.

I planeringen kan man tillsammans exempelvis komma överens om att det behövs förtydligande instruktioner eller utbildning av personal. Vilka instruktioner eller vilken utbildning personalen behöver beror på vilken egenvård som den enskilde behöver hjälp med.

När ansvarig nämnd eller den som bedriver verksamhet enligt socialtjänstlagen eller LSS tagit ställning till att en enskild ska få hjälp med egenvård (inom ramen för en pågående insats eller genom ett nytt beslut om insats för personliga behov) ansvarar nämnden eller den som bedriver verksamheten för att personalen har den kompetens som behövs.

Ansvarig nämnd eller den som bedriver verksamhet enligt socialtjänstlagen eller LSS avgör om hjälp med egenvård ingår i den insats som verksamheten utför. Den som är ansvarig för verksamheten är också ansvarig för de åtgärder som utförs inom verksamheten.

Den som bedriver hälso- och sjukvård, socialtjänst eller LSS-verksamhet ska fastställa de processer och rutiner som behövs i verksamheten. Syftet med sådana processer och rutiner är att säkra verksamhetens kvalitet.

En sådan rutin kan vara hur verksamheten ska hantera läkemedel på korttidsboende i de fall den enskildes anhöriga vanligtvis hjälper till med läkemedel. Av rutinen kan också framgå vem i verksamheten som fattar beslut om detta.

Egenvården kan behöva utföras i andra miljöer än i hemmet. Patienten, närstående och hälso- och sjukvården får komma överens om hur samordning och planering för egenvården ska gå till vid till exempel korttidsvistelse.

När personal hjälper till med att utföra egenvård i socialtjänst och LSS-verksamhet behöver insatserna regelbundet följas upp för att säkerställa kvaliteten. Detta är ett ansvar för såväl den nämnd som ansvarar för insatsen som för den verksamhet som hjälper till med egenvården. Det är dock alltid nämnden som har ansvaret för att den enskilde verkligen får den insats som har beviljats oavsett vem som verkställer det beslutande biståndet.  

På vilket sätt och hur ofta insatsen ska följas upp är en fråga som utförande verksamhet själv får ta ställning till. Insatsen ska vara av god kvalitet. De mål som formulerats för insatsen, den enskildes behov och önskemål är naturliga utgångspunkter för uppföljningen. Andra faktorer som påverkar hur uppföljningen av insatsen ska ske kan vara lokala överenskommelser mellan olika aktörer, t.ex. kommun och region.

Beroende på vilken typ av egenvård som personalen hjälper till med kan uppföljningen göras tillsammans med hälso- och sjukvården efter att man tagit hänsyn till reglerna om sekretess och tystnadsplikt. Vid möte för samordnad individuell planering kan man exempelvis ha kommit överens om hur en sådan uppföljning ska gå till.

Hälso- och sjukvården har ett generellt ansvar för att följa upp patientens vård och behandling. Det gäller även i de fall vård och behandling genomförs som egenvård av patienten själv eller med hjälp av någon annan.

När det gäller läkemedelsbehandling som ordinerats från sjukvården och förskrivning eller utlämnande av medicintekniska produkter till en patient finns det särskilda krav på uppföljning av hur åtgärden fungerat för patienten.

Läs mer om medicinteknik:

Senaste version av HSLF-FS 2021:52 Socialstyrelsens föreskrifter om användning av medicintekniska produkter i hälso- och sjukvården

Vem får använda, förskriva och lämna ut medicintekniska produkter? (särskilt reglerad). För hälso- och sjukvården och tandvården.

Läs mer om ordination och hantering av läkemedel:

Senaste version av HSLF-FS 2017:37 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om ordination och hantering av läkemedel i hälso- och sjukvården

Vems ansvaret är för att utreda en avvikelse beror på i vilken verksamhet som avvikelsen inträffat och var de bakomliggande orsakerna identifieras. 

För att ta reda på om händelsen som inträffat beror på brister inom den egna verksamheten kan en avvikelse behöva upprättas och en utredning genomföras. Utredningens avsikt är att ta reda på eventuella brister och åtgärda dessa så de inte uppkommer igen. Både de som ansvarar för verksamheten och de som arbetar inom vården och omsorgen kan lära av det som hänt för att undvika att det händer igen.

Om avvikelsen rör egenvårdsbedömningen är det fråga om hälso- och sjukvård och händelsen utreds enligt reglerna som gäller där (rapportering och utredning rörande vårdskada). Om avvikelsen skett i den verksamhet som hjälper till med egenvård är det bestämmelserna som styr socialtjänsten/verksamhet enligt LSS som gäller (rapportering och utredning enligt reglerna om lex Sarah).

Vid egenvård kan det röra brister både inom hälso- och sjukvården och socialtjänst- eller LSS-verksamhet. En avvikelse kan således behöva upprättas och utredas i båda verksamheterna beroende på den enskilda händelsen.

Socialstyrelsen har tagit fram kunskapsstödet om egenvård på uppdrag från regeringen. I uppdraget angav regeringen att kunskapsstödet skulle rikta sig till hälso- och sjukvård och verksamhet inom socialtjänst- och LSS-verksamheter. I kunskapsstödet och övrigt stödmaterial finns därför inga direkta uppgifter om egenvård kopplat till skolan.  Bedömningen om en hälso- och sjukvårdsåtgärd kan utföras som egenvård enligt egenvårdslagen skiljer sig dock inte åt om de som ska hjälpa till med egenvården är anställda inom socialtjänst/LSS-verksamhet eller annan verksamhet.