Många lider i tystnad – nu får vården nationella riktlinjer för bäckenbottendysfunktion

Bäckenbottendysfunktion är ett komplext och ofta tabubelagt folkhälsoproblem som omfattar symtom som urin- och analinkontinens, smärta, framfall och nedsatt sexuell funktion. Tillstånden drabbar upp till varannan kvinna – och blir vanligare med stigande ålder eller exempelvis efter förlossning. Trots att besvären kan behandlas, lever många med långvarigt lidande utan att få rätt vård.

– För många innebär bäckenbottendysfunktion en kraftig begränsning i vardagen, till exempel genom att man inte vågar lämna hemmet utan tillgång till toalett. Samtidigt talas det alldeles för lite om det. Vi behöver bryta tystnaden och normaliseringen av symtom som faktiskt går att behandla, säger Eva Uustal, läkare i gynekologi och obstetrik, och en av de medverkande experterna i arbetet med de nya nationella riktlinjerna för bäckenbottendysfunktion.

Vården brister – trots behandlingsmöjligheter

Många patienter drar sig för att söka hjälp, inte minst på grund av känslor av skam. I vården saknas ofta kunskap och problemen uppmärksammas inte alltid.  Vårdpersonal kan också uppleva det som känsligt att ställa frågor om symtom kopplade till intima funktioner, vilket kan göra att viktiga signaler förbises. Om patienter får tillgång till basal utredning och kartläggning av sina besvär så ökar möjligheten till rätt behandling.

– Att patienter får höra att deras besvär är ”normala” efter en förlossning eller i takt med åldrandet är ett tecken på att lidandet normaliserats. Så får det inte fortsätta och därför har vi nu tagit fram nationella riktlinjer där vi betonar vikten av att vården aktivt frågar om symtom och erbjuder behandling, säger Anders Berg, enhetschef på Socialstyrelsen.

Primärvården behöver stärkas – och tillgången till vård

Tillgången till kvalificerad vård skiljer sig kraftigt mellan regionerna. Hälften av regionerna har särskilda bäckenbottencentrum där olika professioner samverkar – i andra delar av landet saknas motsvarande behandlingsinsats.

– Tillgången till bedömning, behandling och uppföljning av bäckenbottendysfunktion behöver bli bättre och mer jämlik i landet. Primärvården har en nyckelroll i att tidigt upptäcka och behandla bäckenbottendysfunktion, men idag är skillnaderna i kompetens och samverkansvägar stor. När patienter behöver remitteras vidare saknas ibland tydliga vårdkedjor, vilket kan leda till onödiga väntetider och förvärrade symtom, säger Eva Uustal.

Även för de patienter som har mer komplexa behov – exempelvis kombinationen av smärta, sexuella besvär och psykiatriska tillstånd – krävs bättre samverkan mellan professioner och vårdnivåer.

– Vi vet att multiprofessionellt omhändertagande gör stor skillnad – men vården idag är på många ställen inte organiserad för att möta detta behov. Det behöver vi förändra och i riktlinjerna ges därför högsta prioritet till att personer med exempelvis långvarig bäckenbottensmärta eller bäckenbottendysfunktion i kombination med psykiatriska problem ska få hjälp av specialiserade team, säger Anders Berg.

Nationell högspecialiserad vård

Riktlinjerna är en del i ett långsiktigt arbete kring bäckenbottendysfunktion, där även nationell högspecialiserad vård (NHV) ingår. Det är tillståndspliktig vård som centraliserats till vissa specialenheter i Sverige. Sedan 2022 är rekonstruktiv kirurgi efter förlossning samt nätkirurgi vid framfall och urininkontinens nationellt högspecialiserad vård.

– Den vården bedrivs idag vid ett fåtal enheter och följs årligen upp av Socialstyrelsen. Målet med detta har varit att stärka kvaliteten, patientsäkerheten och kunskapsutvecklingen inom området. Tillsammans med de nationella riktlinjer som nu tagits fram ger det förutsättningar för en bättre och mer likvärdig vård vid bäckenbottendysfunktion, säger Thomas Lindén, avdelningschef på Socialstyrelsen.