Två utförare för att diagnostisera förlossningsbristningar
Betydligt fler allvarliga förlossningsbristningar upptäcks om två barnmorskor eller läkare undersöker den som nyligen fött barn och har en misstänkt bristning – jämfört med när enbart en person gör undersökningen. Detta arbetssätt har högsta prioritet, eftersom obehandlade och feldiagnostiserade bristningar kan orsaka stort lidande, både psykiskt och fysiskt. Arbetssättet kan dessutom vara ett viktigt lärandemoment för personalen.
Kontinuerligt stöd av en barnmorska
Högt prioriterat är också att erbjuda kontinuerligt stöd av en barnmorska under förlossningens aktiva fas. Barnmorskan bör då endast arbeta med en födande i taget. Denna typ av stöd ingår i barnmorskans yrkesroll och ansvar under förlossningen. Risken för komplikationer minskar dock inte jämfört med ett sedvanligt arbetssätt där barnmorskan har hand om flera födande samtidigt, enligt de studier som finns där barnmorskor ger stödet. Det kontinuerliga stödet har ändå hög prioritet, eftersom det kan öka den födandes känsla av trygghet, vilket har stor betydelse för upplevelsen av vården.
Riskbedömning i början av vecka 41 som ligger till grund för när igångsättning kan erbjudas
Det är dessutom högt prioriterat att erbjuda en riskbedömning i vecka 41+0–2 för friska gravida med okomplicerad singelgraviditet, och att planera för igångsättning någon gång före vecka 42 om inte förlossningen startar spontant. Riskbedömningen bör göras efter individuella förutsättningar och kan till exempel inkludera kardiotokografi (CTG), blodtrycksmätning och någon typ av fosterviktskattning. Bedömningen kan öka förutsättningarna för att identifiera hittills okända eller nytillkomna risker för att fostret eller det nyfödda barnet dör eller drabbas av sjukdom, enligt beprövad erfarenhet.
Vårdpersonalen bör samråda med den gravida i bedömningen, och informera om möjliga alternativ, för att öka delaktigheten och ge stöd för ett informerat val om den fortsatta vården.
Observera att riskbedömningar behövs även för gravida med medicinska komplikationer eller tidigare identifierade risker för att fostret dör i magen (intrauterin fosterdöd) eller inom 28 dagar efter förlossningen (neonatal dödlighet). Dessa gravida får dock vård utifrån sina särskilda förutsättningar.
Igångsättning i början av vecka 41
Förlossningen bör sättas igång om den inte har startat spontant före vecka 42+0. Socialstyrelsen har undersökt det vetenskapliga stödet för att sätta igång förlossningen i början av vecka 41 (41+0–2). För gruppen friska gravida med okomplicerad singelgraviditet är evidensen inte tydlig för nyttan med igångsättning vid denna tidpunkt. De randomiserade kontrollerade studier som finns idag ger inte tillräckligt stöd för att bedöma om risken minskar för intrauterin fosterdöd eller neonatal dödlighet, jämfört med att vänta in en spontan förlossning eller att sätta igång förlossningen i början av vecka 42 (42+0–1). Risken för neonatalvård minskar något, men evidensen har låg tillförlitlighet.
Sammantaget är det därför lågt prioriterat att sätta igång förlossningen i början av vecka 41 (41+0–2) utan en individuell riskbedömning, för gruppen friska gravida med okomplicerad singelgraviditet.
Hemförlossning
Det är också lågt prioriterat att erbjuda planerad hemförlossning, där två barnmorskor assisterar den födande i samarbete med den sjukhusbaserade förlossningsvården. Den grupp av gravida som uppfyller kriterierna för hemförlossning bedöms ha ett hälsotillstånd med en liten svårighetsgrad. Det är framför allt därför som prioriteten är låg – det är viktigare att säkra resurser för patientgrupper som har hälsotillstånd med större svårighetsgrad. Dessutom har resultaten från de aktuella studierna om hemförlossning låg tillförlitlighet, bland annat på grund av studiedesignen.
Men ni kan ändå överväga att erbjuda planerad barnmorskeassisterad hemförlossning i din region eller verksamhet, om resurserna räcker till det. Det finns ingen visad skillnad mellan hemförlossning och sjukhusförlossning i någon av de studerade riskerna för barnet, när hemförlossningen är välintegrerad med hälso- och sjukvården och den födande uppfyller kriterierna för att föda hemma. De studerade riskerna för barnet är risk för död, risk för låg APGAR-poäng och risk för neonatalvård.
När det gäller risker för den födande så räcker inte det vetenskapliga underlaget för att bedöma risken för en stor blödning i samband med hemförlossning (postpartumblödning), men risken för allvarliga förlossningsbristningar kan vara mindre än vid sjukhusförlossning.
