Sjukdom/tillstånd

Wiedemann‑Steiners syndrom är ett medfött syndrom som beror på en förändring (sjukdomsorsakande variant) i en specifik gen. Symtomens omfattning och svårighets­grad varierar mycket mellan olika personer. Personer med syndromet har försenad utveckling och intellektuell funktionsnedsättning som vanligen är lindrig eller medelsvår. De har också gemensamma utseendemässiga drag, som blir tydligare med ökad ålder.

Många barn har låg muskelspänning som kan leda till ätsvårigheter och påverka deras motoriska utveckling. En del har epilepsi. Hjärta, ögon, tänder, njurar och skelett kan också vara påverkade. Kortväxthet är vanligt. I takt med att fler personer får diagnosen ökar kunskapen om symtomen och hur de förändras från barndom till vuxen ålder.

Det finns ingen behandling som kan bota Wiedemann‑Steiners syndrom. Vården är i stället inriktad på att behandla och lindra de olika symtom som förekommer. Det gör att kontakter med flera olika specialister behövs. Barn med syndromet behöver habiliterings­insatser, som sedan fortsätter upp i vuxen ålder.

De typiska symtomen vid Wiedemann‑Steiners syndrom beskrevs första gången 1989 av den tyska barnläkaren Hans‑Rudolf Wiedemann, och därefter år 2000 av den brasilianska genetikern Carlos Eduardo Steiner. Sedan dröjde det till 2010 innan diagnosnamnet Wiedemann‑Steiners syndrom etablerades, i och med en rapport som beskrev ytterligare tre individer. Den genetiska orsaken kartlades 2012 av den brittiska läkaren Wendy D. Jones och medarbetare.

Flera andra sällsynta hälsotillstånd kan ge symtom som liknar dem vid Wiedemann‑Steiners syndrom. I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd finns separata informationsmaterial om Cornelia de Langes syndrom, Coffin‑Siris syndrom, Kabukisyndromet och Rubinstein‑Taybis syndrom.

Förekomst

Det finns inga säkra uppgifter om hur många som har Wiedemann-Steiners syndrom. I hela världen känner man till några hundratal personer som har fått diagnosen (2021).

I Sverige känner man till 15–20 personer med diagnosen Wiedemann-Steiners syndrom. Det finns sannolikt fler personer med tillståndet som inte fått diagnosen fastställd genetiskt.

Orsak

Wiedemann‑Steiners syndrom orsakas av en sjukdomsorsakande variant (mutation) i genen KMT2A, som finns på den långa armen på kromosom 11 (11q23.3).

Genen är en mall för tillverkningen av (kodar för) enzymet KMT2A (lysin‑metyltransferas 2A). Enzymer är proteiner som påverkar kemiska reaktioner i kroppen utan att själva förbrukas.

Enzymet lysin‑metyltransferas 2A ingår i processer som reglerar andra geners aktivitet (genuttryck) genom att enzymet förändrar kromosomernas packningsstruktur (kromatin-remodellering). På så vis kan olika gener antingen döljas eller göras tillgängliga så att deras genetiska kod kan läsas av.

Liknande processer är påverkade vid några andra tillstånd med likartade symtom, till exempel Cornelia de Langes syndrom och Coffin-Siris syndrom.

Över hundra olika sjukdomsorsakande varianter i genen KMT2A har rapporterats vid Wiedemann‑Steiners syndrom. Gemensamt för alla är att de leder till att genen inte kan koda för ett fungerande lysin‑metyltransferas 2A, utan det blir brist på detta enzym. En viss mängd av enzymet produceras ändå, eftersom alla människor normalt har två genkopior av KMT2A, och den sjukdoms­orsakande varianten endast förekommer i den ena genkopian.

Det är ännu inte i detalj klarlagt hur bristen på lysin‑metyltransferas 2A leder till de symtom som förekommer vid syndromet.

Ärftlighet

Wiedemann‑Steiners syndrom beror i de allra flesta fall på en nyuppkommen sjukdomsorsakande genvariant (nymutation) som oftast uppstått i en av föräldrarnas könsceller (ägg eller spermier). Det innebär att genvarianten uppträder för första gången hos barnet, och därmed inte är nedärvd från någon av föräldrarna. Sannolikheten att de på nytt får ett barn med syndromet uppskattas då till mindre än 1 procent. Denna siffra baseras på att det teoretiskt kan vara så att en av föräldrarna har den sjukdomsorsakande varianten i flera av sina könsceller (så kallad germinal mosaicism). Föräldern har då inte själv syndromet, men förekomsten av genvarianten i könscellerna ökar sannolikheten att på nytt få ett barn med syndromet.

Den sjukdomsorsakande genvarianten hos barnet blir dock ärftlig, och kan därmed föras vidare till nästa generation. Syndromet nedärvs då autosomalt dominant, vilket innebär att sannolikheten för såväl söner som döttrar att få syndromet 50 procent. De barn som inte har fått den sjukdoms­orsakande varianten får inte syndromet och för det inte heller vidare.

Autosomal dominant nedärvning.

Symtom

Wiedemann‑Steiners syndrom är en relativt nyligen beskriven diagnos. I takt med att fler personer får diagnosen ökar kunskapen om symtomen och hur de utvecklas i olika åldrar.

Syndromet kännetecknas av gemensamma utseendemässiga drag samt försenad utveckling och intellektuell funktionsnedsättning som vanligen är lindrig till medelsvår. Symtomens omfattning och svårighets­grad varierar mycket mellan olika individer.

Utseende

Många med Wiedemann‑Steiners syndrom har vissa gemensamma ansiktsdrag. Vanligen sitter ögonen brett isär (hypertelorism), med smala ögonspringor som sluttar lite nedåt. En del har hängande ögonlock (ptos) och/eller ett veck i inre ögonvrån (epikantus). Många har långa ögonfransar och ibland också markerade ögonbryn. Näsryggen och nästippen kan vara breda, och avståndet långt mellan näsa och överläpp (filtrum). Många har tunn överläpp. Öronen kan vara lågt sittande och ibland ha avvikande form.

Ökad kroppsbehåring är ett typiskt kännetecken för syndromet, framför allt på armbågar, men även på armar, ben och rygg. Det förekommer dock inte hos alla individer.

Ögon

Symtom som påverkar synen förekommer hos ungefär hälften av de som har syndromet. Vanligen rör det sig om skelning eller brytningsfel.

Munhåla och tänder

Det är vanligt att tänderna kommer tidigare än förväntat och att mjölktänderna lossnar tidigare. Tänderna kan vara felställda och antingen glest eller tätt placerade. En eller flera tänder kan också saknas eller vara missbildade (hypodonti). Högt gomvalv och kluven gomspene (bifid uvula) har rapporterats hos enstaka personer med syndromet.

Skelett

Den vanligaste skelettavvikelsen vid Wiedemann‑Steiners syndrom är kotor med avvikande form eller sammanväxning av nackkotor, vilket förekommer hos knappt hälften. Några individer har sned rygg (skolios). Revbensavvikelser som avsaknad eller underutveckling av enstaka revbenspar förekommer hos en del. Enstaka personer har avvikande form på bröstkorgen (trattbröst, pectus excavatum). Andra skelettavvikelser som kan finnas är små fötter och händer, breda tummar, korta fingrar (brachydaktyli) och böjt lillfinger (klinodaktyli).

Tillväxt

Födelselängd och födelsevikt är oftast inom normalintervallet, men tenderar att vara något lägre än förväntat. Den fortsatta längdtillväxten för barn med Wiedemann‑Steiners syndrom ligger också något lägre än förväntat, vilket gör att många med syndromet blir något kortare än medellängd (i genomsnitt -2 standardavvikelser). Brist på tillväxthormon finns hos cirka 20 procent.

Även huvudets tillväxt är ofta lägre än förväntat, vilket gör att många med syndromet har ett huvudomfång som är aningen mindre än förväntad storlek (i genomsnitt -2 standardavvikelser).

Nyfödda och små barn med syndromet kan ha återflöde från magsäcken till matstrupen (gastroesofageal reflux), vilket kan ge kräkningar och uppstötningar. Dessutom kan nedsatt muskelspänning (hypotonus) i nyföddhetsperioden bidra till att barnen får svårt att suga. Många har därför svårt att få i sig tillräckligt med mat för att gå upp i vikt. Ätsvårigheter förekommer hos ungefär 75 procent av barnen, varav cirka 20 procent behöver sondmatas. Oftast brukar svårigheterna minska med tiden, och viktuppgången stabiliseras. Senare i livet skiljer sig därför inte vikten hos personer med syndromet nämnvärt från vikten hos andra personer.

Nervsystemet

Nedsatt muskelspänning (hypotonus) är vanligt hos nyfödda och små barn med Wiedemann-Steiners syndrom, och förekommer hos cirka 70 procent. Det kan påverka barnets motoriska utveckling, men brukar förbättras med tiden.

Epilepsi förekommer hos cirka 20 procent av dem med syndromet.

Vid magnetkameraundersökning (MR) kan man se avvikelser i hjärnan hos ungefär hälften med syndromet. Avvikande myelinisering kan ses hos en del personer. Myelin är en fettrik vävnad som omger och isolerar nervtrådarna i hjärnan och övriga nervsystemet, som har betydelse för nervens förmåga att leda impulser. Några personer saknar helt eller delvis hjärnbalken som förbinder de båda hjärnhalvorna i storhjärnan (corpus callosum agenesi).

En grop i ryggslutet (sakralt) förekommer hos cirka hälften med syndromet, men det leder sällan till symtom. Ett fåtal personer har beskrivits med fjättrad ryggmärg, då ryggmärgen sitter fast i rygg­märgskanalen på en lägre nivå än normalt.

Känseln och uppfattningen av smärta kan vara nedsatt.

Utveckling

Det är mycket vanligt att barn med Wiedemann‑Steiners syndrom har försenad utveckling av kognitiva och motoriska funktioner. Det innebär att fin- och grovmotorik utvecklas långsammare, vilket gör att de flesta lär sig sitta, stå och gå senare än förväntat. Hos många är även tal- och språkutvecklingen försenad.

Nästan alla med Wiedemann-Steiners syndrom har en intellektuell funktionsnedsättning. Graden varierar mellan olika individer, vanligen från lindrig till medelsvår och i sällsynta fall svår. Personer som har en intellektuell funktionsnedsättning har en generellt nedsatt kognitiv förmåga. Det innebär svårigheter med abstrakt och teoretiskt tänkande, och påverkar i hög grad förmågan att lära sig saker, planera och utföra uppgifter samt lösa problem. I kombination med nedsatt förmåga att kommunicera innebär detta svårigheter att socialt och praktiskt klara av sin vardag. Svårigheterna varierar avsevärt, både beroende på graden av intellektuell funktionsnedsättning och förekomsten av andra symtom, som till exempel påverkan på språk och tal, motorik, koncentrationsförmåga, uppmärksamhet, syn och förekomst av epilepsi.

Beteende

Olika typer av beteendeavvikelser är vanliga hos barn och vuxna med syndromet, såsom rutinbundenhet och hyperaktivitet/adhd. En del har lätt att få aggressiva känsloutbrott. Symtom som oro och ångest är vanliga.

En del personer har autistiska drag eller autism. Autism innebär nedsatt förmåga att kommunicera och delta i socialt samspel, begränsade intressen/aktiviteter och ett stereotypt och repetitivt beteende.

Hjärta

Medfödda hjärtfel förekommer hos cirka en tredjedel av individerna med Wiedemann‑Steiners syndrom. De vanligaste är mindre, strukturella avvikelser, såsom en öppning i skiljeväggen mellan hjärtats förmak (förmaksseptumdefekt, ASD), eller en öppen förbindelse mellan vänstra lungartären och stora kroppspulsådern (ductus arteriosus persistens, PDA). De flesta hjärtfelen är lindriga.

Urinvägar, njurar och genitalier

Några personer har avvikelser i njurarna, urinvägarna och/eller de yttre genitalierna. Det rör sig sällan om några allvarliga avvikelser. Det kan till exempel vara avvikande utseende (små eller hästskoformade njurar), eller vidgning av njurbäckenet, och/eller återflöde av urinen från urinblåsan till urinledarna (vesicouretral reflux).

Övriga symtom

Förstoppning är vanligt och förekommer hos drygt hälften med Wiedemann‑Steiners syndrom.

En del barn är infektionskänsliga och får upprepade infektioner, till exempel öroninflammationer och luftvägsinfektioner. Låga nivåer av immunglobulin G (IgG) har rapporterats. Hos de allra flesta finns det sannolikt flera orsaker till de återkommande infektionerna.

Hos många med syndromet är sömnen påverkad. Snarkning och obstruktiv sömnapné (andningsuppehåll under sömn) förekommer hos cirka hälften med syndromet.

Tidig pubertet är vanligt. En del kvinnor får menstruationsbesvär, till exempel menstruationssmärtor, oregelbunden mens och premenstruellt syndrom (PMS). Hos enstaka kvinnor finns rapporter om avsaknad av livmoder.

Svullna händer och fötter finns rapporterat hos ett fåtal personer med syndromet. Den bakomliggande orsaken till svullnaden är okänd.

Diagnostik

Diagnosen Wiedemann-Steiners syndrom ställs baserat på symtom och kliniska undersökningar i kombination med genetisk diagnostik. Diagnosen bekräftas genom att den sjukdomsorsakande varianten i genen KMT2A påvisas med DNA‑analys.

När diagnosen ställs bör det göras en kontroll av de olika symtom som kan förekomma vid syndromet, om dessa undersökningar inte har gjorts tidigare (se vidare under Behandling/stöd).

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att familjen erbjuds genetisk vägledning, vilket innebär information om syndromet och hur den ärvs. Anlagsbärartest av föräldrarna bör erbjudas för bedömning av sannolikheten att få fler barn med samma syndrom, liksom information om möjligheter till diagnostik. För de sällsynta fall där den genetiska utredningen visat att upprepningsrisken är förhöjd finns det möjlighet till anlagsbärar- och fosterdiagnostik, liksom preimplantatorisk genetisk diagnostik/testning (PGD/PGT) i samband med provrörsbefruktning (IVF).

Behandling/stöd

Det finns ingen behandling som botar Wiedemann‑Steiners syndrom. Behandlingen inriktas på att lindra symtomen, förebygga medicinska komplikationer och kompensera för de funktions­nedsättningar som syndromet leder till.

De flesta med Wiedemann-Steiners syndrom behöver kontakt med flera specialister eftersom olika organsystem kan vara påverkade. Det är viktigt att samordna bedömning, behandling och habilitering.

Ögon

Ögonen undersöks av en ögonläkare. Skelning kan behandlas genom att det öga som har bäst syn täcks med en lapp så att synen på det andra ögat kan tränas upp. En del personer behöver glasögon.

Nutrition

Barn som har symtom förknippade med ätsvårigheter, till exempel dålig tillväxt och viktuppgång, nedsatt munmotorik, gastroesofagal reflux eller återkommande luftvägsinfektioner, utreds av läkare och behandlas i samarbete med lämpliga specialister inom barn- och ungdomsmedicin eller barn- och ungdomshabilitering.

I behandlingsteamet ingår ofta sjuksköterska, dietist och logoped. Logopeden utreder och behandlar sug‑, tugg- och sväljsvårigheter. Även kontakt med fysioterapeut, arbetsterapeut och psykolog bör övervägas. Teamet ger råd om kost, träning och hjälpmedel som kan underlätta och stimulera ätandet, och bedömer vilka andra insatser som behövs.

Barn som inte kan få i sig tillräckligt med näring genom munnen kan få mat genom en sond via näsan. En del behöver sond under en längre tid. Då kan sonden i stället läggas genom bukväggen in till magsäcken (gastrostomi). Sonden ersätts ofta med en så kallad knapp (gastrostomiport).

Munhåla och tänder

Barn med Wiedemann‑Steiners syndrom bör tidigt få kontakt med tandvården för bedömning, förebyggande vård och information om munhälsa. Barnen kan ha svårt att klara tandborstning och tandläkarbesök, vilket gör att det är viktigt med förstärkt förebyggande tandvård.

Avvikelser i tand‑ och bettutvecklingen utreds, bedöms och behandlas av specialisttandvården.

Skelett

Skolios, kotavvikelser och andra skelettavvikelser undersöks vid behov med röntgen, samt utreds och behandlas av barnortoped. Om skoliosen blir uttalad remitteras barnet till en ryggortoped. I sällsynta fall behövs operation av rygg- och skelettavvikelser.

Nervsystemet

Vid misstanke om epilepsi görs en EEG-undersökning (elektroencefalogram). Epilepsi behandlas med läkemedel.

Vid tecken på missbildning av ryggraden och ryggmärgen görs magnetkameraundersökning (MR). Barnet remitteras till en barnneurolog som tillsammans med neurokirurg utreder och avgör den fortsatta behandlingen.

Utveckling

För barn som inte utvecklas som förväntat görs en utredning av specialist i barn- och ungdomsneurologi med habilitering. I den ingår även neuropsykologisk utredning. Bedömningen av den kognitiva utvecklingen bör göras så tidigt som möjligt samt vid skolstart, för att kunna möta barnet utifrån dess förutsättningar och med rätt insatser. Många barn med syndromet behöver special­pedagogiska insatser i förskola och skola. Den särskilda pedagogik som används i den anpassade grundskolan och gymnasieskolan behövs för många med Wiedemann-Steiners syndrom, men inte alla.

Tal-, språk- och kommunikationsförmågan hos personer med syndromet varierar. För de som har svårt att göra sig förstådda kan oron öka och beteendet påverkas negativt. För att ge barn med syndromet förutsättningar att förstå och uttrycka sig utifrån sin förmåga är det angeläget att tidigt arbeta med språklig stimulans samt alternativ och kompletterande kommunikation (AKK). Föräldrar och andra personer runt barnet får då utbildning och vägledning i att stimulera barnets språk och använda olika alternativa kommunikationsvägar.

Beteende

Beteendeavvikelser hos barn med Wiedemann-Steiners syndrom utreds av barnneurolog i samråd med barnpsykiatriker.

Vid misstanke om neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, som adhd eller autism, görs en neuropsykiatrisk utredning. Andra psykiatriska symtom som oro och ångest utreds. Vid behov finns möjlighet till behandling med läkemedel.

Hjärta

Vid misstanke om medfött hjärtfel undersöks barnet av en hjärtläkare (barnkardiolog), som avgör den fortsatta behandlingen och behovet av uppföljning.

Urinvägar och njurar

Ultraljudsundersökning av urinvägarna bör övervägas i samband med att diagnos ställs. Avvikelser i urinvägarna utreds och behandlas vid behov av en barnurolog.

Övrig behandling

Det är viktigt att följa barnets tillväxt. Hormonbehandling kan bli aktuell om det förekommer brist på tillväxthormon. Barnet utreds och behandlas då av en barnendokrinolog.

Förstoppning och gastroesofageal reflux utreds och behandlas vid behov.

Sömnstörningar utreds och kan behandlas med läkemedel. Vid besvär med snarkning och obstruktiv sömnapné undersöks barnet av en öron-näsa-hals-läkare. Om sömnapnéer orsakas av förstorade tonsiller och/eller adenoid bakom näsan kan en operation behövas.

Habilitering

Personer med Wiedemann‑Steiners syndrom behöver habiliterande insatser. Insatserna görs med stöd av ett tvärprofessionellt team som har särskild kunskap om funktionsnedsättningar. Syftet med de habiliterande insatserna är att personer med funktionsnedsättningar ska få förutsättningar att leva ett så självständigt liv som möjligt.

Habilitering omfattar utredning, behandling och utprovning av hjälpmedel. Föräldrar till barn med funktionsnedsättningar får genom habiliteringen information om det samhällsstöd som finns att få och om möjligheterna att anpassa bostaden och andra miljöer som barnet vistas i.

Barn som har en intellektuell funktionsnedsättning kan få stöd inom barn- och ungdoms­habiliteringen som samordnar de habiliterande insatserna med övriga behandlingsinsatser. Insatserna planeras utifrån barnets behov och förutsättningar, varierar över tid och sker i nära samverkan med närstående och andra i barnets nätverk. En viktig del av habiliteringen är att förmedla kunskap till föräldrar och andra i nätverket för att de ska kunna ge stöd till barnet utifrån barnets funktionsförmåga.

Nedsatt muskelspänning och motoriska svårigheter kan behöva bedömas och behandlas av fysioterapeut (sjukgymnast). Motorik, balans och koordination kan förbättras genom olika former av fysisk aktivitet.

Habilitering omfattar även psykologiskt stöd till barn med funktionsnedsättningar, deras föräldrar och syskon. Familjen bör erbjudas psykologiskt stöd när diagnosen ställs och även senare. Barnen och ungdomarna själva bör också vid behov erbjudas fortlöpande stöd av psykolog utifrån ålder och mognad.

Kommunen kan erbjuda stöd i olika former för att underlätta familjens vardagsliv. Exempel på insatser är en kontaktfamilj, en stödfamilj, avlösarservice eller ett korttidsboende. Kontakt med andra familjer i liknande situation kan vara värdefullt.

Personlig assistans kan ibland beviljas till den som på grund av omfattande och varaktiga funktionsnedsättningar behöver hjälp med grundläggande behov, men också för att öka möjligheten att delta i aktiviteter även när funktionsnedsättningen är omfattande.

Vuxna

Vuxna med Wiedemann-Steiners syndrom behöver fortsatt uppföljning av specialister inom vuxensjukvården och vuxenpsykiatrin. I vuxen ålder behövs även fortsatta habiliteringsinsatser och annat stöd för personer med syndromet.

I kombination med andra funktionsnedsättningar påverkar den intellektuella funktionsnedsättningen vilket stöd en person behöver för att klara det dagliga livet som vuxen. Det kan till exempel vara boendestöd, stöd och omvårdnad i en bostad med särskild service samt daglig verksamhet.

Personer med lindrig intellektuell funktionsnedsättning kan leva ett relativt självständigt liv med visst stöd. Är den intellektuella funktionsnedsättningen medelsvår behövs mer stöd, men de flesta klarar enklare uppgifter i vardagen. Vid svår intellektuell funktionsnedsättning behövs omfattande stöd och hjälp av omgivningen för att klara vardagliga aktiviteter.

Arbetsförmedlingen ger vägledning vid funktionsnedsättning som påverkar arbetsförmågan. Försäkringskassan samordnar de insatser som behövs för att söka eller återgå i arbete när en funktionsnedsättning påverkar arbetsförmågan.

Forskning

Den europeiska databasen Orphanet samlar information om forskning som rör sällsynta hälsotillstånd, se orpha.net, sökord: Wiedemann-Steiner syndrome.

Resurser

Kunskap om Wiedemann‑Steiners syndrom och resurser för diagnostik finns på avdelningarna för klinisk genetik vid universitetssjukhusen. Diagnostik kan utföras på laboratorierna för klinisk genetik vid alla universitetssjukhus.

Utredningen görs av behandlande läkare i samarbete med specialister inom klinisk genetik. Behandlingen koordineras av patientansvarig läkare.

Operationer av medfödda hjärtfel hos barn och unga är nationell högspecialiserad vård och utförs med tillstånd från Socialstyrelsen vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg och Skånes universitetssjukhus i Lund.

Wiedemann‑Steiners syndrom ingår i ERN ITHACA för sällsynta syndrom med missbildningar och intellektuella funktionsnedsättningar.

Tandvård

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om Wiedemann‑Steiners syndrom:

Intresseorganisationer

Det finns ingen specifik intresseorganisation för personer med Wiedemann‑Steiners syndrom i Sverige. Generell kunskap om hur det är att leva med syndrom orsakade av sällsynta genförändringar och kromosomavvikelser finns hos:

Wiedemann‑Steiner Syndrome Foundation är en amerikansk organisation som stödjer erfarenhetsutbyte, forskning och utbildning om Wiedemann‑Steiners syndrom, se wssfoundation.org.

Databasen Orphanet samlar information om intresseorganisationer, framför allt i Europa, se orpha.net, sökord: Wiedemann‑Steiner syndrome.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Ytterligare information

Avhandling

Wendy D. Jones 2017. Wiedemann-Steiner syndrome resulting from mutations in KMT2A: A Genotype-phenotype study. I: Genetic and Phenotypic Investigations into Developmental Disorders, vid Wellcome Trust Sanger Institute, Newnham College, University of Cambridge 2017. ftp://ftp.sanger.ac.uk/pub/resources/theses/wj1/chapter2.pdf.

• OMIM, Online Mendelian Inheritance in Man, omim.org, sökord: Wiedemann-Steiner syndrome, WDSTS
• GeneReviews (University of Washington), genereviews.org, sökord: Wiedemann-Steiner syndrome
• Orphanet, europeisk databas, orpha.net, sökord: Wiedemann-Steiner syndrome.

Litteratur

Aggarwal A, Rodriguez‑Buritica DF, Northrup H. Wiedemann‑Steiner syndrome: Novel pathogenic variant and review of literature. Eur J Med Genet 2017; 60: 285–288. https://doi.org/10.1016/j.ejmg.2017.03.006

Baer S,  Afenjar A, Smol T, Piton A, Gérard B, Alembik Y et al. Wiedemann‑Steiner syndrome as a major cause of syndromic intellectual disability: A study of 33 French cases. Clin Genet. 2018; 94: 141–152. https://doi.org/10.1111/cge.13254

Bogaert DJ, Dullaers M, Kuehn HS, Leroy BP, Niemela JE, De Wilde H et al. Early‑onset primary antibody deficiency resembling common variable immunodeficiency challenges the diagnosis of Wiedeman‑Steiner and Roifman syndromes. Sci Rep. 2017; 7: 3702. https://doi.org/10.1038/s41598-017-02434-4

Chan AJS, Cytrynbaum C, Hoang N, Ambrozewicz PM, Weksberg R, Drmic I et al. Expanding the neurodevelopmental phenotypes of individuals with de novo KMT2A variants. NPJ Genom Med. 2019; 4: 9. https://doi.org/10.1038/s41525-019-0083-x

Dunkerton S, Field M, Cho V, Bertram E, Whittle B, Groves A et al. A de novo mutation in KMT2A (MLL) in monozygotic twins with Wiedemann‑Steiner syndrome. Am J Med Genet A. 2015; 167: 2182–2187. https://doi.org/10.1002/ajmg.a.37130

Feldman HR, Dlouhy SR, Lah MD, Payne KK, Weaver DD. The progression of Wiedemann-Steiner syndrome in adulthood and two novel variants in the KMT2A gene. Am J Med Genet A. 2019; 179: 300–305. https://doi.org/10.1002/ajmg.a.60698

Giangiobbe S, Caraffi SG, Ivanovski I, Maini I, Pollazzon M, Rosato S et al. Expanding the phenotype of Wiedemann-Steiner syndrome: Craniovertebral junction anomalies. Am J Med Genet A. 2020; 182: 2877–2886. https://doi.org/10.1002/ajmg.a.61859

Grangeia A, Leão M, Moura CP. Wiedemann-Steiner syndrome in two patients from Portugal. Am J Med Genet A. 2020; 182: 25–28. https://doi.org/10.1002/ajmg.a.61407

Jones WD, Dafou D, McEntagart M, Woollard WJ, Elmslie FV, Holder‑Espinasse M et al. De novo mutations in MLL cause Wiedemann-Steiner syndrome. Am J Hum Genet 2012; 91: 358–364. https://doi.org/10.1016/j.ajhg.2012.06.008

Koenig R, Meinecke P, Kuechler A, Schäfer D, Müller D. Wiedemann‑Steiner syndrome: three further cases. Am J Med Genet A. 2010; 152A: 2372–2375. https://doi.org/10.1002/ajmg.a.33587

Li N, Wang Y, Yang Y, Wang P, Huang H, Xiong S et al. Description of the molecular and phenotypic spectrum of Wiedemann-Steiner syndrome in Chinese patients. Orphanet J Rare Dis. 2018; 13: 178. https://doi.org/10.1186/s13023-018-0909-0

Mendelsohn BA, Pronold M, Long R, Smaoui N, Slavotinek AM. Advanced bone age in a girl with Wiedemann-Steiner syndrome and an exonic deletion in KMT2A (MLL). Am J Med Genet A. 2014; 164A: 2079–2083. https://doi.org/10.1002/ajmg.a.36590

Miyake N, Tsurusaki Y, Koshimizu E, Okamoto N, Kosho T, Brown NJ et al. Delineation of clinical features in Wiedemann-Steiner syndrome caused by KMT2A mutations. Clin. Genet. 2016; 89: 115–119. https://doi.org/10.1111/cge.12586

Sheppard SE, Campbell IM, Harr MH, Gold N, Li D, Bjornsson HT et al. Expanding the genotypic and phenotypic spectrum in a diverse cohort of 104 individuals with Wiedemann-Steiner syndrome. Am J Med Genet A. 2021; 185: 1649–1665. https://doi.org/10.1002/ajmg.a.62124

Steiner CE, Marques AP. Growth deficiency, mental retardation and unusual facies. Clin Dysmorphol. 2000; 9: 155–156. https://doi.org/10.1097/00019605-200009020-00021

Stellacci E, Onesimo R, Bruselles A, Pizzi S, Battaglia D, Leoni C et al. Congenital immunodeficiency in an individual with Wiedemann-Steiner syndrome due to a novel missense mutation in KMT2A. Am J Med Genet A. 2016; 170: 2389–2393. https://doi.org/10.1002/ajmg.a.37681

Stoyle G, Banka S, Langley C, Jones EA, Banerjee I. Growth hormone deficiency as a cause for short stature in Wiedemann-Steiner Syndrome. Endocrinol Diabetes Metab Case Rep. 2018; ID 18‑0085. https://doi.org/10.1530/edm-18-0085

Strom SP, Lozano R, Lee H, Dorrani N, Mann J, O’Lague PF et al. De Novo variants in the KMT2A (MLL) gene causing atypical Wiedemann-Steiner syndrome in two unrelated individuals identified by clinical exome sequencing. BMC Med Genet. 2014; 15: 49.
https://doi.org/10.1186/1471-2350-15-49

Sun Y, Hu G, Liu H, Zhang X, Huang Z, Yan H et al. Further delineation of the phenotype of truncating KMT2A mutations: The extended Wiedemann-Steiner syndrome. Am J Med Genet A. 2017; 173: 510–514. https://doi.org/10.1002/ajmg.a.38025

Vallianatos CN, Raines B, Porter RS, Bonefas KM, Wu MC, Garay PM et al. Mutually suppressive roles of KMT2A and KDM5C in behaviour, neuronal structure, and histone H3K4 methylation. Commun Biol. 2020; 3: 278. https://doi.org/10.1038/s42003-020-1001-6

Wiedemann HR, Kunze J, Grosse FR, Dibbern H. A syndrome of abnormal facies, short stature, and psychomotor retardation. I: Atlas of clinical cyndromes: A visual aid to diagnosis for clinicians and practicing physicians. Andra utgåvan. London: Wolfe Publishing Ltd. (pub.) 1989. Sid. 198–199.

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som skrivit textunderlaget är med dr Malin Kvarnung, specialist inom klinisk genetik och överläkare vid Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm.