Stängt för underhåll på torsdag

Torsdag den 25 april genomför vi underhållsarbete på socialstyrelsen.se. Arbetet förväntas pågå mellan 13-16. Under tiden kommer du inte åt webbplatsen.

Arbete med e-tjänsterna för legitimation, statsbidrag och beställning av data gör att det inte går att logga in från torsdag kl. 8 till som längst fredag kl. 9.    

Tack för ditt tålamod.

Osteogenesis imperfecta

Synonymer OI, Medfödd benskörhet
ICD-10-kod Q78.0
Senast reviderad 2023-05-15
Ursprungligen publicerad 2007-07-02

Sjukdom/tillstånd

Osteogenesis imperfecta (OI) kallas också medfödd benskörhet. Osteogenesis är grekiska för benbildning och imperfecta betyder ofullständig.

Sjukdomen orsakas av bristande eller avvikande kollagen typ 1, vilket framför allt påverkar skelettet. Kollagen typ 1 består av trådlika proteiner vars funktion i skelettet kan jämföras med armeringen i betong. För liten mängd eller onormal struktur gör att ”armeringen”, kollagenet, blir svagare, vilket leder till varierande grad av benskörhet. Det avvikande kollagenet gör även att kalk binds sämre och att det blir en obalans i den normala skelettomsättningen. Detta leder till att benvävnad bryts ner snabbare än vad det bildas nytt. Ett kalkfattigt skelett blir mjukare och böjligare, vilket ökar risken för benbrott och felställningar. Exempel på felställningar är en böjning av rörbenen (de långa skelettdelarna) i armar och ben, sned rygg och svårigheter att sträcka ut leder.

Symtomen vid osteogenesis imperfecta varierar i hög grad mellan olika personer och kan påverka flera organ. Förutom benskörhet kan bristen på normalt kollagen typ 1 orsaka symtom från ledband, ögonvitor och tänder. Osteogenesis imperfecta kan också ge hörselnedsättning eller dövhet.

Sjukdomens svårighetsgrad varierar och det finns flera avgränsade former av sjukdomen. Svåra former leder till upprepade frakturer, felställningar i skelettet, smärta och kortväxthet. Vid den svåraste formen av sjukdomen överlever barnen inte spädbarnstiden. Personer med lindrig sjukdom kan ha minimala symtom.

Behandlingen anpassas efter symtomens art och svårighetsgrad. Insatserna syftar till att förebygga uppkomst och fortskridande av felställningar, minska antalet frakturer, lindra smärta samt underlätta vardagslivet. Avgörande för prognosen är en tidig bedömning av ett team med olika specialister i kombination med individuella råd och insatser. Behandling med läkemedel som används vid benskörhet gör skelettet hårdare och mer kalkrikt. Fysisk aktivitet och vid behov ortopedkirurgiska operationer är en viktig del av behandlingen. Personer med osteogenesis imperfecta behöver livslång individuellt anpassad uppföljning och vårdplanering.

Svårare former av osteogenesis imperfecta är kända sedan många hundra år. Den lindrigaste formen beskrevs för första gången år 1788 av den svenska läkaren Olof Jakob Ekman i Uppsala.

Förekomst

Osteogenesis imperfecta är lika vanlig i hela världen och förekommer hos 6–20 per 100 000 personer. De svåra och medelsvåra formerna av sjukdomen kan diagnostiseras vid födseln eller till och med under fosterstadiet. Dessa former finns hos cirka 5 per 100 000 nyfödda. Det innebär att det varje år föds ungefär 5 barn med någon av de svåra formerna av sjukdomen i Sverige. Sannolikt har antalet nyfödda med svår osteogenesis imperfecta börjat minska i Sverige som en följd av förbättrad fostermedicin och möjlighet till preimplantatorisk genetisk testning, men det saknas ännu säkra siffror.

Orsak

I de flesta länder orsakas nästan alla fall (över 90 procent) av osteogenesis imperfecta av en sjukdomsorsakande variant (mutation) i genen COL1A1 på kromosom 17 (17q21.33) eller genen COL1A2 på kromosom 7 (7q21.3). Dessa gener är mallar för (kodar för) tillverkningen av kollagen typ 1. Vissa sjukdomsorsakande genvarianter leder till att kollagenet får en onormal struktur och sämre funktion, vilket oftast ger en svår form av sjukdomen. Andra sjukdomsorsakande genvarianter leder till att det bildas en mindre mängd kollagen med normal struktur, vilket oftast ger en lindrig form av sjukdomen.

Hos färre än 5 procent av alla som har osteogenesis imperfecta orsakas sjukdomen av sjukdomsorsakande varianter i någon av flera andra gener, till exempel i WNT1, CRTAP, PPIB, SP7, PLS3, IFITM5, BMP1, FKBP10, P3H1, PLOD2, SERPINF1, SERPINH1, TMEM38B eller CREB3L1. Dessa former av sjukdomen kallas non-kollagenvarianter av osteogenesis imperfecta och ger oftast svåra former av sjukdomen.

I vissa länder i delar av Mellanöstern, Västafrika och Nordafrika samt bland emigranter från dessa länder är frekvensen av non-kollagenvarianter högre.

Skelettets bildning och utveckling påverkas av många olika gener som interagerar med varandra och kan påverka förloppet vid osteogenesis imperfecta. Sjukdomens symtom och svårighetsgrad kan därför variera även bland personer med samma sjukdomsorsakande genvariant, då andra geners funktion också kan ha en inverkan på förloppet.

Hos cirka 5 procent av alla med osteogenesis imperfecta går det ännu inte att påvisa någon sjukdomsorsakande genvariant.

Ärftlighet

Autosomal dominant nedärvning

De flesta fall av osteogenesis imperfecta orsakas av sjukdoms­orsakande varianter i genen COL1A1 eller COL1A2 och nedärvs autosomalt dominant. Detta innebär att om en av föräldrarna har sjukdomen, det vill säga har en normal gen och en sjukdoms­orsakande variant av en gen, är sannolikheten att få sjukdomen 50 procent för såväl söner som döttrar. De barn som inte har fått den sjukdoms­orsakande genvarianten får inte sjukdomen och för den inte heller vidare.

Ärftlighetsmönstret vid autosomal dominant nedärvning.

Autosomal dominant nedärvning.

Det är vanligt att sjukdomen uppstår till följd av en nyuppkommen sjukdoms­orsakande variant av en gen (nymutation). Genvarianten har då oftast uppstått i en av föräldrarnas könsceller (ägg eller spermie). Sannolikheten att de på nytt får ett barn med sjukdomen uppskattas till mindre än 1 procent. Den nyuppkomna genvarianten hos barnet blir dock ärftlig och kan föras vidare till nästa generation.

Om flera syskon med friska föräldrar föds med osteogenesis imperfecta kan det bero på germinal mosaicism. Det innebär att föräldern har den sjukdomsorsakande genvarianten i en del av könscellerna men inte i kroppens övriga celler. Föräldern är då inte sjuk själv, men förekomsten av genvarianten i könscellerna ökar sannolikheten att på nytt få ett barn med sjukdomen.

Autosomal recessiv nedärvning

Autosomalt recessiv ärftlighet förekommer när osteogenesis imperfecta orsakas av sjukdomsorsakande varianter i generna WNT1, CRTAP, PPIB, SP7, PLS3, IFITM5, BMP1, FKBP10, P3H1, PLOD2, SERPINF1, SERPINH1, TMEM38B, CREB3L1 med flera.

Autosomalt recessiv nedärvning innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en sjukdoms­orsakande variant av en gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar är sannolikheten 25 procent att barnet får genvarianterna i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. Sannolikheten att barnet får en sjukdoms­orsakande genvariant i enkel uppsättning är 50 procent. Då blir barnet, liksom föräldrarna, frisk bärare av en genvariant. Sannolikheten att barnet varken får sjukdomen eller blir bärare av en sjukdoms­orsakande genvariant är 25 procent.

Ärftlighetsmönstret vid autosomal recessiv nedärvning.

Autosomal recessiv nedärvning.

Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom, som har två sjukdomsorsakande genvarianter, får barn med en person som inte har en genvariant ärver samtliga barn en sjukdomsorsakande genvariant i enkel uppsättning. De får då inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom får barn med en frisk bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är sannolikheten 50 procent att barnet får sjukdomen. Sannolikheten för att barnet blir frisk bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är också 50 procent.

Andra nedärvningsmönster

Det finns även ovanligare former av osteogenesis imperfecta med könsbunden (X-bunden) nedärvning.

Symtom

Osteogenesis imperfecta är en sjukdom som påverkar skelettet, men som även ger symtom från andra vävnader och organ.

Alla med osteogenesis imperfecta har sin egen variant av sjukdomen. I familjer där flera personer har sjukdomen är symtomen oftast likartade, men svårighetsgraden kan variera. Förloppet påverkas även av livsstil och förebyggande åtgärder.

Det finns olika sätt att indela osteogenesis imperfecta. I många sammanhang indelas den i fem huvudgrupper: typ 1–5. Klassificeringen baseras på symtomens svårighetsgrad och röntgenundersökningar.

  • Typ 1 är lindrigast och vanligast: Cirka 70 procent av alla med sjukdomen i hög- och medelinkomstländer har denna typ. Vid osteogenesis imperfecta typ 1 är benskörheten lindrig till måttlig. Den vuxna slutlängden är oftast 5–10 cm kortare än ärftlig förväntad slutlängd. Personer med typ 1 har blå ögonvitor. Det finns två undergrupper till typ 1, typ 1a och typ 1b. Vid typ 1a påverkas inte tänderna, medan påverkan på tänderna (dentinogenesis imperfecta, se nedan) finns vid typ 1b.
  • Typ 2 innebär svår benskörhet med flera frakturer och felställningar redan under fosterlivet. Barn med denna sjukdomstyp överlever inte spädbarnstiden på grund av komplikationer i form av underutvecklade lungor (lunghypoplasi). Fler än hälften dör före födseln.
  • Typ 3 är näst svårast. Barnen överlever men har många frakturer som uppstått under fosterlivet och förlossningen. Skelettet är så mjukt att musklerna är starkare än skelettet, vilket gör att rörbenen (de långa skelettdelarna) i armar och ben blir böjda. Utan behandling leder det mjuka skelettet till ständiga frakturer och smärtor. Likaså uppstår svåra skelettfelställningar, som även innefattar sned rygg (skolios). Barn födda i Sverige får numera nödvändig behandling, men hos obehandlade barn är det inte ovanligt med hundratals frakturer. Till och med en nysning eller hostning kan framkalla sprickor i revbenen. Utan behandling slutar barnen med osteogenesis imperfecta typ 3 att växa när de är cirka 1 meter långa. Typ 3 förekommer både med och utan tandpåverkan.
  • Typ 4 är en mellangrupp med varierande grad av benskörhet. Ögonvitorna är inte blåfärgade efter tvåårsåldern. Även vid typ 4 finns undergrupper, typ 4a och typ 4b. Vid typ 4a är tänderna inte påverkade, medan påverkan på tänderna finns vid typ 4b.
  • Typ 5 är ovanlig. Den är ofta är lindrig till måttlig, men svåra former förekommer. Vid benbrott bildas extra mycket benläkevävnad (hyperplastisk kallusbildning) och membranet mellan underarmens ben förkalkas successivt. Ögonvitorna är inte blå efter tvåårsåldern.

Numera utförs genetisk testning nästan alltid i hög- och medelinkomstländer. Baserat på genetiska analyser delas osteogenesis imperfecta för närvarande (2023) in i subgrupperna typ I-XXII, men listan växer kontinuerligt när nya subgrupper kartläggs.

Skelett

Skörhet i skelettet innebär risk för benbrott. Det är vanligt att graden av benskörhet varierar hos en och samma person under olika faser av livet. Under barndomen när längdtillväxten är som snabbast kan risken för frakturer vara större, men i slutet av puberteten brukar skelettstyrkan förbättras. Senare i livet försämras den igen med stigande ålder.

Frakturerna vid osteogenesis imperfecta medför ofta mindre omfattande mjukdelsskador och felställningar än vad frakturer hos i övrigt friska personer gör. Det beror på att den skada som krävs för att ett benbrott ska uppkomma är avsevärt mindre.

Bentätheten i ryggraden är ofta låg och det finns risk att kotorna pressas samman (kotkompressioner). Ibland kan kotkompressionerna leda till avvikande form på enstaka eller flera kotor i ryggraden.

Det finns en ökad risk för att utveckla skolios (sned rygg).

Smärta

Det är vanligt med både akut och kronisk smärta vid osteogenesis imperfecta. Den akuta smärtan är ofta intensiv och härrör för det mesta från skelettet och mjukdelar som muskler och bindväv i samband med benbrott eller sprickor.

Den kroniska smärtan är oftast mindre intensiv. Det finns en risk att den kroniska smärtan maskerar smärtan från nya frakturer som då inte uppmärksammas. Det är till exempel inte ovanligt att det vid röntgenundersökning av ryggen går att se nya kotkompressioner utan att barnet klagat specifikt över ryggsmärtor.

Smärtan i kombination med oro för att få frakturer kan göra att personer med osteogenesis imperfecta undviker aktiviteter och fysisk träning. Det kan i sin tur leda till stramhet i musklerna och mer smärta. Inaktivitet försämrar dessutom bentätheten och ökar risken för nya frakturer.

Smärta förekommer även utan akuta frakturer, framför allt vid stigande ålder.

Tillväxt

Många spädbarn och småbarn har eller får ett huvudomfång som är större än förväntat i förhållande till kroppslängden. Proportionerna brukar jämnas ut med tiden. Hos obehandlade barn med typ 3 eller en svår form av typ 4 planar både längdtillväxten och viktökningen ut. Innan bisfosfonatbehandling (se Behandling) introducerades slutade barn ofta att växa i åttaårsåldern. Även barn med lindrig sjukdom brukar bli något kortare än förväntat.

Ledband/överrörliga leder

De flesta med osteogenesis imperfecta har överrörliga leder. Vid lindriga former av sjukdomen kan detta orsaka större svårigheter än benskörheten. Många har överrörliga fot- och fingerleder. Överrörlighet i höfter, knän, armbågar och nacke förekommer också.

Fatigue

Trötthet som är svår att vila bort, fatigue, är vanligt hos vuxna med osteogenesis imperfecta och har under senare år även uppmärksammats hos barn med sjukdomen.

Öron

Drygt hälften av alla med osteogenesis imperfecta får hörsel­nedsättning. Den visar sig vanligen i tonåren eller hos unga vuxna, men kan ibland komma tidigare. Till en början beror den nedsatta hörseln oftast på lednings­hinder i mellanörat (konduktiv hörsel­nedsättning). Med stigande ålder kan den också orsakas av att nerv­systemet inte kan fortleda ljudimpulser (sensorineural hörsel­nedsättning). Hörsel­nedsättningens svårighetsgrad kan variera mellan olika familjemedlemmar med sjukdomen.

Det är vanligt med tinnitus (öronsus), oftast i samband med hörselnedsättning.

Ögon

Vid vissa typer av osteogenesis imperfecta är ögonvitorna (sclerae) blå. Blå ögonvitor kan dock förekomma även hos friska barn upp till cirka två års ålder. Vid osteogenesis imperfecta typ 1 och ibland vid typ 3 förblir ögonvitorna blå. Färgen kan variera på en blågrå skala. Hos nyfödda med typ 1 kan de blå ögonvitorna vara det enda tecknet på sjukdomen.

Den blå färgen beror till stor del på att den mindre mängden kollagen gör ögonvitorna tunnare och mer genomskinliga. Ökad ljuskänslighet är vanligt.

Brytningsfel (astigmatism) förekommer och kan bero på att hornhinnan blir toppig (keratokonus).

Tänder

Det organiska materialet i dentinet,”tandbenet” innanför emaljen, består till största delen av kollagen typ 1. Vid osteogenesis imperfecta kan dentinet vara sämre mineraliserat och mjukare än normalt. Detta kallas dentinogenesis imperfecta typ I, DGI typ I. Dentinogenesis imperfecta kan också förekomma hos personer som inte har osteogenesis imperfecta och benämns då DGI typ II.

Dentinogenesis imperfecta finns hos ungefär hälften av alla med osteogenesis imperfecta och är vanligast vid typ 3. Oftast är mjölktänderna mer drabbade än de permanenta tänderna.

DGI leder ofta till att tänderna får en annan färg än normalt. Färgen varierar mellan olika personer med DGI. Den kan skifta från ljust grå till mörkbrun och har en genomskinlig lyster. Hos personer med osteogenesis imperfecta typ 1 kan mjölktänderna ibland vara missfärgade, medan de permanenta tänderna får en nästan normal färg. Emaljen har normal struktur och är oftast normalt mineraliserad, men kan lossna till följd av det mjuka dentinet. Utan behandling kan det blottlagda dentinet snabbt slitas ned.

Dentinogenesis imperfecta leder också till förkalkning av det utrymme inuti tanden som består av nerver och blodkärl (pulparummet). Insnörningar vid tandhalsområdet ger tandkronorna ett bulligt utseende vilket vid tandväxlingen kan bidra till att de permanenta tänderna hakar upp sig vid frambrottet.

Hos ungefär en femtedel av alla med osteogenesis imperfecta saknas något eller några anlag till permanenta tänder. Personer med typ 1 och typ 4 kan även ha långt utsträckta pulparum vilket kan ses på röntgen av tänderna.

Det är vanligt att överkäken är liten, vilket kan leda till att tänderna sitter trångt. Platsbrist i käken kan bidra till svårigheter vid frambrottet av permanenta tänder. Om överkäken är mindre i förhållande till underkäken kan det leda till underbett. Det förekommer framför allt vid svår osteogenesis imperfecta men även vid lindriga former.

Hjärta och blodkärl

Kollagen typ 1 finns också i blodkärlsväggar och hjärtklaffar, vilket medför en viss ökad risk för hjärtklaffsinsufficiens. Det innebär att klaffarna inte sluter tätt, och att blodkärlen, främst artärerna, vidgas (aneurysm). Det kan också vara svårt att ta blodprov på personer med sjukdomen eftersom blodkärlen lättare går sönder.

Hos vuxna finns en viss ökad risk för hjärtsymtom. Dessa kan uppstå på grund av påverkan på hjärtklaffarna eller till följd av eventuell påverkan på lungorna.

Blod/koagulation

Mer än hälften av alla med sjukdomen har lätt att få blåmärken och cirka en fjärdedel har blödnings- eller koagulationsstörningar. Dessa symtom är oftast lindriga. Personer med osteogenesis imperfecta kan blöda mer än normalt vid operation. Det kan finnas en ökad blödningsrisk även när en utredning gjorts utan att visa något avvikande.

Skallbasen (basilär impression)

På grund av att skelettet är mjukt kan en inbuktning av skallbasen uppstå så att övre halsryggraden förskjuts uppåt. Detta kallas basilär impression eller basilär invagination. De tidigaste symtomen är huvudvärk vid hostning samt uppåt- och nedåtriktad ögondarrning (vertikal nystagmus). Andra symtom kan vara yrsel när man rör huvudet, nervsmärtor i ansiktet och livliga reflexer i armar och ben. Symtomen beror på inklämning av nerver, hinder för ryggvätskans avflöde och/eller försämrad blodförsörjning. Symtomen kan vara fortskridande eller akuta och mycket allvarliga, men kan också vara övergående. Man vet ännu inte hur vanligt det är med basilär impression vid osteogenesis imperfecta och hur snabbt tillståndet kan utvecklas.

Övrigt

Många barn med osteogenesis imperfecta svettas lätt. Vanligtvis minskar svettningarna med åren.

En viss ökad risk finns för svårbehandlad hög feber, oftast i samband med narkos (malign hypertermi-reaktion). Orsaken till detta är okänd. I Socialstyrelsens databas om sällsynta hälsotillstånd finns information om den ärftliga formen av malign hypertermikänslighet.

Neurologiska symtom kan uppstå vid spontant uppkomna frakturer som leder till kotförskjutningar. Vanligast är svaghet i armarna och höftpartiet som beror på kotförskjutningar i halsryggen, och svaghet och känselnedsättning i benen vid kotförskjutningar i ländryggsslutet. Upprepade sträckreflexer (klonus) kan uppstå vid ryggmärgspåverkan i hals- eller bröstryggen.

Kollagen typ 1 har stor strukturell betydelse för luftrörsväggarna och lungblåsorna (alveolerna) samt för lungornas elasticitet. Vid osteogenesis imperfecta finns det därför risk för lungfunktions­nedsättning. Krökning i ryggen och bröstkorgen (kyfoskolios) kan också leda till minskad lungkapacitet.

Symtom kan också uppstå från andra vävnader där det finns kollagen typ 1, till exempel huden.

Diagnostik

Prenatal diagnostik

Ofta kan svår osteogenesis imperfecta upptäckas vid ultraljudsundersökning under graviditeten då böjda lårben och frakturer kan ses hos fostret.

Det är viktigt att bekräfta diagnosen hos fostret med DNA-diagnostik eftersom barn med osteogenesis imperfecta typ 2 inte överlever på grund av små och underutvecklade lungor. Likaså görs upprepade ultraljudsundersökningar på en fostermedicinsk mottagning för att följa längden på fostrets lårben och utesluta eller bekräfta lunghypoplasi.

Om någon av föräldrarna har osteogenesis imperfecta i svår form bör den gravida kvinnan följas av specialistmödravården. När svår osteogenesis imperfecta bekräftats eller misstänks hos fostret bör kvinnan förlösas med kejsarsnitt.

Diagnostiska undersökningar

Om en av föräldrarna har osteogenesis imperfecta bör en barnläkare bedöma barnet avseende sjukdomen tidigt efter födseln eller i samband med BB-ronden. Har en av föräldrarna typ I och barnets ögonvitor är vita (eller blekare blåaktiga än hos den förälder som har osteogenesis imperfecta) har barnet inte sjukdomen. Om ögonvitorna är blå görs en riktad DNA-analys för att undersöka om barnet har förälderns variant.

Vid misstanke om lindrig osteogenesis imperfecta hos nyfödd

Barnets längd, vikt och huvudomfång mäts. Färgen på ögonvitorna kontrolleras, liksom om barnet har blåmärken och om lederna är överrörliga. Skelettet undersöks för att se om de långa rörbenen är böjda och om ryggen är sned. Om inget avvikande upptäcks vid dessa undersökningar avvaktas svar på den DNA-analys som görs för att undersöka om barnet har förälderns typ av sjukdomen.

Vid misstanke om svår form av osteogenesis imperfecta hos nyfödd

En helkroppsröntgenundersökning av skelettet görs inom de första levnadsdygnen. Den ger i kombination med yttre tecken en preliminär diagnos. Vid svår osteogenesis imperfecta visar röntgenundersökningen böjda lår- och underben och det går att se var det finns frakturer, både nytillkomna under förlossningen och sådana som uppstått under fostertiden. Även eventuella kotkompressioner, basilär impression eller påverkan på halskotpelaren kan ses vid en röntgenundersökning.

Blodprover för DNA-analys samt analys av kalkomsättningen tas i nyföddhetsperioden för att utesluta andra diagnoser som kan kräva behandling.

Vid misstanke om lindrig osteogenesis imperfecta hos äldre barn och vuxna

Personer med lindrig osteogenesis imperfecta behöver inte ha några påtagliga symtom. De får därför ofta ingen diagnos förrän senare i barndomen eller i vuxen ålder, till exempel i samband med en fraktur efter en lindrig skada.

När ett barn fått flera frakturer efter en förhållandevis lindrig skada uppstår oftast misstanke om sjukdomen. Blå ögonvitor hos barn som är äldre än 2 år bör väcka misstanke om osteogenesis imperfecta, men vita ögonvitor utesluter inte diagnosen.

Röntgenundersökning av ryggen görs för att undersöka förekomst av kotkompressioner, skolios, och basilär impression. Vid behov görs också röntgen av armar och ben.

Röntgenundersökningarna kompletteras med skelettomsättningsprover, blodprover där bland annat kalcium, fosfat och andra värden mäts.

Bentätheten (kalkhalten i skelettet) kan mätas med DXA (dual energy x-ray absorptiometry). En sådan mätning bör göras om diagnosen är tveksam eller om bisfosfonatbehandling planeras eller pågår.

Hos ett barn som har fått tänder kan en specialisttandläkare ibland fastställa diagnosen genom att påvisa dentinogenesis imperfecta.

Om inte någon av föräldrarna har osteogenesis imperfecta kan sjukdomen misstas för barnmisshandel, vilket riskerar att fördröja en korrekt diagnos.

DNA-baserad diagnostik

DNA-baserad diagnostik är möjlig i de flesta fall. Vid svår form av sjukdomen går det att påvisa en sjukdomsorsakande genvariant hos över 95 procent. Vid misstanke om osteogenesis imperfecta är det allt vanligare att man utreder med riktade genpaneler. Nya genvarianter som leder till osteoporos och osteogenesis imperfecta kartläggs kontinuerligt.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att genetisk vägledning erbjuds. Det innebär information om sjukdomen och hur den ärvs, samt en bedömning av sannolikheten för olika familjemedlemmar att få barn med samma sjukdom.

Vid ärftliga sjukdomar där den genetiska avvikelsen är påvisad i familjen kan i vissa fall anlagsbärardiagnostik, fosterdiagnostik och preimplantatorisk genetisk diagnostik/testning (PGD/PGT) utföras.

Behandling/stöd

Det finns ännu inte någon behandling som botar osteogenesis imperfecta. Insatserna syftar till att förebygga uppkomst och fortskridande av felställningar, minska antalet frakturer, ge smärtlindring och underlätta vardagslivet. Nya behandlingsmetoder har förbättrat möjligheterna för personer med sjukdomen att behålla förmågan att röra sig och förflytta sig, och har minskat risken för benbrott och skelettfelställningar.

Behandling av osteogenesis imperfecta är nationell högspecialiserad vård (NHV) och utförs med tillstånd av Socialstyrelsen vid vissa universitetssjukhus (se Resurser).

Under hela barnets uppväxt behövs ett nära samarbete mellan olika specialister som barnläkare, ortoped, ortopedtekniker/-ingenjör, fysioterapeut, arbetsterapeut, lokala habiliteringsteam och tandläkare. Detta är avgörande framför allt vid svåra former av sjukdomen. I vuxen ålder behövs fortsatt uppföljning av OI- eller osteoporosspecialist.

Nyfödda barn med en svår form av osteogenesis imperfecta måste vårdas med stor försiktighet för att undvika frakturer. Frakturer fixeras med lätta material, förslagsvis polstringsvadd (lindor med vadd som lindas stabilt men ändå lätt). Barnet kan ligga på en mjuk madrass och boas in så att han eller hon får stöd runtom tills frakturerna läkt. När man lyfter barnet gör man sina händer breda så att så stor del av barnets kropp som möjligt får stöd. Smärtlindring kan anpassas till tider då barnet ska skötas och ammas. Så snart frakturerna börjat läka (oftast efter en till två veckor) kan en fysioterapeut tillsammans med föräldrarna påbörja rörelseträning med barnet i lagom varmt vatten i en rymlig badbalja.

Om det nyfödda barnet har D-vitaminbrist ska detta behandlas eftersom benskörheten annars kan förvärras. Även modern bör i dessa fall undersökas eftersom det finns stor risk att hon också har D-vitaminbrist.

Vid den allra svåraste formen av osteogenesis imperfecta, typ 2, överlever barnen inte spädbarnstiden och det kan bli aktuellt med palliativ vård i livets slutskede. Palliativ betyder lindrande, och målet med den palliativa vården är att se till att barnets sista tid blir så trygg och smärtfri som möjligt. Det innebär ett nära och intensivt samarbete mellan föräldrar, andra närstående och personal med olika kompetens. Det är viktigt att föräldrar och syskon får det psykologiska och sociala stöd som behövs i detta skede.

Läkemedelsbehandling

Bisfosfonater är en läkemedelsgrupp som ursprungligen tagits fram för att behandla benskörhet. De verkar genom att hämma osteoklaster, celler som bryter ner skelettet. Därigenom blir skelettet mer kalkrikt och mindre mjukt. Till barn med osteogenesis imperfecta ges bisfosfonater oftast som intravenös infusion. Behandlingen är effektiv. Hos barn med flera frakturer, kotkompressioner, skelettsmärtor och låg bentäthet minskar smärtorna och allmäntillstånd förbättras. Även bentätheten ökar och barnen får färre frakturer.

Redan när barnet är nyfött kan barnläkare på hemorten kontakta barn-NHV (se Resurser), som tar ställning till behandling med bisfosfonat från cirka 2–3 månaders ålder. Särskilt för barn med svår form av sjukdomen övervägs behandling med bisfosfonat från tidig ålder. Det finns dock en internationell samstämmighet om att den svåraste formen, typ 2, inte ska behandlas med bisfosfonat för att inte förlänga lidandet.

Bisfosfonatbehandling ges regelbundet som intravenös infusion under många år och behandlingseffekten följs bland annat med hjälp av blodprovskontroller. Speciellt för små barn är det viktigt att i möjligaste mån förebygga stickrädsla. Därför  får det lilla barnet oftast en så kallad intravenös port inopererad i samband med den första behandlingen. Detta underlättar behandlingarna och gör att smärtsamma kanylsättningar i sköra blodkärl i armar eller händer kan undvikas.

Om behandling påbörjas redan under spädbarnstiden kan barnen belasta skelettet mer, vilket förbättrar barnets förmåga att förflytta sig.

Även lite äldre barn med lindrig osteogenesis imperfecta med flera eller fortskridande kotkompressioner kan ha nytta av bisfosfonatbehandling, som då sätts in vid behov. Om bisfosfonatbehandlingen påbörjas senast i förpuberteten kan komprimerade kotor växa till. Behandlingen brukar fortsätta tills bentätheten normaliserats och kotornas höjd har förbättrats. Vanligen pågår den tills barnet har slutat växa.

Vuxna med osteogenesis imperfecta behandlas med bisfosfonater och andra läkemedel som används vid behandling av benskörhet. Vuxna kan få bisfosfonater i tablettform (oralt) eller som intravenösa infusioner. Behandlingen ges under perioder om några år, oftast med flera års behandlingsuppehåll emellan. Behandlingsintervallen är individuellt anpassade. Bisfosfonater ger en ökad bentäthet, men det är oklart i vilken grad de förebygger frakturer. Även läkemedlet teriparatid (intermittent paratyreoideahormon, iPTH) kan användas för att öka bentätheten hos vuxna med osteogenesis imperfecta typ 1. Effekten av övriga läkemedel för vanlig benskörhet är okänd vid osteogenesis imperfecta. Kliniska studier pågår dock med flera av dem, som anti-sclerostinantikroppar och TGF-betaantagonister. Endast läkare med särskild kunskap om benskörhet ska förskriva dessa läkemedel till personer med osteogenesis imperfecta.

Vuxna med osteogenesis imperfecta bör få en tandläkarbedömning innan behandling med bisfosfonater inleds. Detta är särskilt viktigt för personer som behandlats med cellgifter eller fått strålbehandling.

Uppföljning

Alla barn med osteogenesis imperfecta bör regelbundet bedömas av NHV-teamet för barn och få en individuell uppföljningsplan. Uppföljningsintervallet hos NHV-teamet avgörs av sjukdomens svårighetsgrad och symtomen hos barnet. Nyfödda barn med en svår form bör bedömas av barn-NHV redan inom de första levnadsmånaderna. Vid en lindrig form görs bedömningen senare utifrån individuella behov. Barnen följs och behandlas sedan av NHV-teamet i tätt samarbete med den lokala barnsjukvården i regionerna.

Vuxna med nydiagnostiserad osteogenesis imperfecta bör bli bedömda inom vuxen-NHV åtminstone en gång. Vuxna med svår sjukdom följs av ett NHV-team för vuxna. Personer med lindriga former bör följas av en osteoporosspecialist på hemsjukhuset och får individuella vårdplaner från vuxen-NHV. Vårdplanen innefattar uppföljning med bland annat bentäthetsmätningar, tandvård och hörselundersökningar. Intervallerna mellan uppföljningar avgörs av individuella behov, sjukdomens svårighetsgrad och typen av behandling.

Smärta

Akut smärta i samband med frakturer behandlas med läkemedel. Vissa smärtstillande läkemedel som påverkar blödningstiden och koagulationstiden bör undvikas. Kronisk smärta är vanligen mer svårbehandlad. En utredning görs för att hitta orsaken till smärtan. Läkemedel med hög risk för vanebildning bör om möjligt undvikas.

Det är viktigt att hitta en bra balans mellan rörelseträning och vila. Exempel på lämplig träning kan vara övningar i varmvattenbassäng efter instruktioner av en fysioterapeut. Vila kan till exempel innebära att använda rullstol vid behov. Att åka vagn eller rullstol till en lekaktivitet kan göra att barnet orkar leka.

Ortopedkirurgisk behandling

Alla operationer på barn bör göras av en barnortoped med kunskap om och erfarenhet av osteogenesis imperfecta i samråd med NHV-teamet.

Vid behandling av frakturer bör tiden med gips och orörlighet alltid vara så kort som möjligt. Barnen riskerar annars att bli ännu mer bensköra till följd av att skelettet urkalkas. Detta gäller även barn med lindrig form av osteogenesis imperfecta.

Många barn med svår form av sjukdomen behöver upprätande operationer (osteotomier). Man sätter då in teleskoperande märgspikar i lårbenen och ofta även i underbenen. Spikarna förlänger sig i takt med att barnet växer. Så småningom kan det även behövas i armarna. Även vid upprepade frakturer hos barn med lindrig osteogenesis imperfecta väljs om möjligt teleskoperande spikar.

Det är viktigt med regelbundna kontroller, så att ortopediska operationer görs vid bästa möjliga tidpunkt med hänsyn till både barnets tillväxt och självständighetsutveckling.

För vuxna med svår osteogenesis imperfecta gäller samma rekommendationer som för barn vid operationer. För vuxna med lindrigare osteogenesis imperfecta rekommenderas kontakt med NHV-teamet vid behov. Läkare på hemorten diskuterar då optimal operationsstrategi med läkare i NHV-teamet. Planerad ortopedkirurgi för vuxna med osteogenesis imperfecta görs av vuxenortopeder knutna till barn-NHV.

Skolios bedöms av en ryggkirurg och korsettspecialiserad ortopedingenjör och behandlas med korsett eller vid behov med operation vid NHV-centret.

Ortopedtekniska hjälpmedel

De flesta barn, även de med lindrig sjukdom, behöver skoinlägg (valgusinlägg), både när de står och går, för att förbättra och fördela belastningen på foten. Inlägget bör gärna ha ett mjukt ytskikt för bättre komfort. En del barn översträcker knäna, vilket till viss del kan motverkas med kilsula eller -inlägg. Den som har påtagliga besvär behöver lätta skenor (ortoser), vilka ordineras av läkare med god kunskap om diagnosen. Det är viktigt att både inlägg och skor är lätta. Vid svår sjukdom kan det vara till nytta med andra individuellt anpassade hjälpmedel, som formgjutna sitsar och stödkorsett. Även många vuxna med sjukdomen behöver ortoser, ortopediska skor, samt andra slags anpassningar och hjälpmedel.

Hörsel

Hörselnedsättning, tinnitus eller yrsel utreds av en öronläkare. Hörseltest rekommenderas vart tredje år från sju års ålder. Till en början är det lämpligt att det görs av skolhälsovården. I familjer där många i släkten har osteogenesis imperfecta utan hörselpåverkan räcker det med sedvanliga rutinkontroller.

I förebyggande syfte bör hörselskydd användas i miljöer med höga ljudnivåer eller buller. En del behöver hörselhjälpmedel som förstärker ljud. Vid svår hörselnedsättning eller dövhet kan operation av mellanörat behöva göras. Vid omfattande hörselnedsättning används ibland kokleaimplantat som stimulerar hörselnerven med hjälp av elektriska impulser.

Tänder

Det är viktigt att barn med osteogenesis imperfecta tidigt får kontakt med en specialisttandläkare med kunskap om sjukdomen. Vid dentogenesis imperfecta (DGI) finns risk för nedslitning av mjölktänderna. Vid mycket påtaglig nedslitning kan tillfälliga stålkronor sättas in för att skydda de permanenta tänderna mot ojämn belastning och slitage. Från de övre tonåren kan skalfasader och keramiska kronor göras för att dölja missfärgade tänder. Det är viktigt att bettets utveckling kontrolleras regelbundet. Det trånga utrymmet i överkäken gör att tänder ibland behöver tas bort. Den ökade risken för att ett eller flera tandanlag saknas bör beaktas och en röntgenundersökning görs vid cirka 7 års ålder eller inför planerade behandlingar. Behandlingsförsök med tandställning har oftast inte lyckats motverka underbett. Vid stora besvär kan man göra en käkoperation efter 20 års ålder.

Skallbasen (basilär impression)

Många med en inbuktning av skallbasen, basilär impression, får aldrig några symtom av detta och behöver då inte behandling. Vid basilär impression som ger neurologiska symtom görs en undersökning med magnetkamera. Ibland krävs operation. Symtom kan också tillstöta senare och det bör då finnas en plan för eventuell operation av neurokirurg och/eller ryggkirurg med kunskap om osteogenesis imperfecta och erfarenhet av ingreppet. Behandlingsförsök med halskrage har inte visat sig påverka förloppet. För personer med påtaglig basilär impression kan halskrage dock övervägas vid till exempel bilåkning på grund av risken för plötsliga huvudrörelser vid inbromsningar.

Hjärta och blodkärl

Eventuell hjärtklaffsinsufficiens utreds vid symtom eller när det hörs blåsljud från hjärtat.

Blödningsprover och koagulationsprover tas vid något tillfälle under barndomen, och kan upprepas vid behov.

Graviditet och amning

Gravida kvinnor med osteogenesis imperfecta bör ha kontakt med specialistmödravården. Näringsupptaget under graviditeten kontrolleras och extra tillskott av kalk och D-vitamin ges vid behov.

Vid svår form av osteogenesis imperfecta rekommenderas kejsarsnitt. Inför detta bör en bedömning av blödnings- och koagulationsstatus göras. Om kvinnan har en mycket lindrig form av sjukdomen och tillräckligt bäckenmått kan vaginal förlossning vara möjlig. Sugklocka ska dock användas med försiktighet om det finns risk att barnet har sjukdomen.

Amning bör inte ske under mer än högst 4–6 veckor. Amning under längre tid ger stor risk för att moderns skelett urkalkas med kotkompressioner som följd. Dessa rekommendationer gäller inte för kvinnor som har en mycket lindrig form av sjukdomen med hög bentäthet och normal D-vitaminnivå. Bentätheten bör följas med DXA efter 3 månader och efter 1 år hos de mödrar som planerar att fortsätta amma längre än 4–6 veckor.

Narkos

Viktigt

Osteogenesis imperfecta ger en viss ökad risk för överrörlighet i nacken. Vid narkos och operation behandlas därför personer med sjukdomen alltid som om de vore överrörliga.

Vid narkos är det också viktigt att beakta risken för basilär impression.

Överrörligheten kan vid behov utredas före operationen genom en provokationsröntgenundersökning av halsryggen.

Blödnings- och koagulationsprover kontrolleras noga, eftersom det finns risk för blödning. Förebyggande behandling kan ibland vara nödvändig.

Viktigt

Malign hypertermikänslighet är ovanligt men bör beaktas inför narkos.

I Socialstyrelsens databas om sällsynta hälsotillstånd finns information om den ärftliga formen av malign hypertermikänslighet.

Fysioterapi och fysisk aktivitet

För ett barn med osteogenesis imperfecta är det bättre att vara aktiv och riskera att få frakturer än att vara inaktiv, eftersom inaktivitet leder till att skelettet blir mer urkalkat. Rörelseträning i varmvattenbassäng rekommenderas under hela uppväxten. Träning med sikte på att kunna gå planeras och utförs i samråd med en fysioterapeut med stor kunskap om sjukdomen. Ett nära samarbete mellan arbetsterapeut, ortoped och ortopedingenjör behövs för att personer med sjukdomen ska få en bra sittställning och för att underlätta gåendet. Anpassningar av vardagsmiljön och hjälpmedel behövs ofta.

Det är viktigt att skydda barnets rygg genom att undvika sittande innan motoriken och muskulaturen har utvecklats tillräckligt. Det innebär att barnet i stället för att sitta i en babysitter behöver ligga plant så mycket som möjligt tills barnet nått en viss motorisk utvecklingsnivå och kan hålla upp överkroppen och huvudet. Att aktivera och stärka musklerna genom lek är viktigt för att kompensera för att barnet inte kan röra sig som andra barn.

Majoriteten av barn med osteogenesis imperfecta kan lära sig gå, även de med typ 3 och typ 4. Man bör inte introducera rullstol alltför tidigt, eftersom det kan leda till försenad eller utebliven gång. Stående och gående är ytterst viktigt, eftersom belastning av skelettet leder till ökad skelettstyrka, muskelstyrka och tillväxt. Från det att barnet börjar dra sig upp i stående tills han eller hon går stadigt och inte ramlar så ofta kan man använda en cirka 2 centimeter tjock anpassad dyna i trögskum/skumgummi mellan blöja och byxa för att minska risken för kotkompressioner. Möjligheten för barnet att själv kunna förflytta sig bör dock beaktas och för barn med svår sjukdom kan det bli aktuellt med en manuell rullstol eller elrullstol, framför allt utomhus och vid längre sträckor. Övervikt har negativ inverkan på gång- och rörelseförmågan.

För barn och vuxna som har möjlighet är skelettbelastande träning som att stå, gå och springa i kombination med muskelstärkande träning viktig. Det kan till exempel vara träning i bassäng, simning, cykling eller styrketräning. Vad som är lämpliga fysiska aktiviteter är individuellt, men skumpande aktiviteter (framför allt i sittande, som att rida på en travande häst) bör undvikas, liksom fysiska aktiviteter med höga hopp eller risk för fall.

Förebyggande insatser för vuxna

Även för vuxna med osteogenesis imperfecta är det viktigt med fysisk aktivitet och regelbunden träning. En fysioterapeut kan ge råd om lämpliga aktiviteter och utforma ett individuellt anpassat program för rörelseträning. Träning i varmvattenbassäng är bra även för vuxna, liksom bubbelbad med många svagare vattenstrålar (till skillnad från få starka vattenstrålar). Det varma vattnet kan ha positiv effekt på den muskelvärk som kan uppstå hos tonåringar och vuxna.

Symtom som hör ihop med åldrandet leder till nya behov som behöver tillgodoses. Manuell eller elektrisk rullstol som används vid längre förflyttningar kan leda till bättre ork och minskad fysisk och psykisk trötthet. Rullstolen bör ha bra fjädring och stötdämpande sittdyna.

Vuxna med osteogenesis imperfecta bör undvika sådant som har en negativ inverkan på skelettet, som rökning, vissa läkemedel, ensidig kost med lågt intag av kalk och D-vitamin, samt tillstånd som ökar risken för fall. För kvinnor ökar risken för sekundär benskörhet (osteoporos) och därmed även risken för frakturer efter klimakteriet. Regelbunden fysisk aktivitet och åtgärder för att minska risken för fall är viktiga. Övervikt kan även hos vuxna ha en negativ inverkan på rörelseförmågan.

Habilitering

Habilitering är en tvärprofessionell specialistenhet för personer med medfödda eller tidigt förvärvade funktionsnedsättningar. Insatserna ges inom det medicinska, pedagogiska, psykologiska, sociala och tekniska området. Syftet med insatserna är att personer med funktions­ned­sättningar ska kunna utveckla och bibehålla bästa möjliga funktionsförmåga, samt få förutsättningar att leva ett så självständigt och delaktigt liv som möjligt.

Habilitering omfattar utredning, behandling och utprovning av hjälpmedel. Föräldrar till barn med funktionsnedsättningar får genom habiliteringen information om det samhällsstöd som finns att få och om möjligheterna att anpassa bostaden och andra miljöer som barnet vistas i. Habilitering omfattar psykologiskt stöd till barn och unga med funktionsnedsättningar, deras föräldrar och syskon. Kontakt med andra familjer i liknande situation kan vara värdefullt. Psykologiskt stöd utifrån ålder och mognad bör erbjudas och ges fortlöpande under hela livet.

De habiliterande insatserna planeras utifrån barnets behov och förutsättningar, varierar över tid och sker i nära samverkan med närstående och andra i barnets nätverk. I insatserna ingår också att förmedla kunskap till föräldrar och andra i nätverket för att de ska kunna ge stöd utifrån barnets funktionsförmåga.

Även barn med svår form av sjukdomen kan vistas i förskola men behöver omfattande stöd. Vid medelsvåra former av sjukdomen behövs extra tillsyn av exempelvis en resursperson i gruppen som bland annat kan se till att barnet inte riskerar att få nya frakturer.

I vuxen ålder kan det för en del kan bli aktuellt med en specialanpassad bil eller annat specialanpassat transportmedel. Med lämplig anpassning kan de flesta ta körkort, även de som använder elrullstol eller permobil.

Arbetsförmedlingen ger vägledning vid funktionsnedsättning som påverkar arbetsförmågan. Behovet av rehabilitering utreds av Försäkringskassan, som också samordnar de insatser som behövs för att söka eller återgå i arbete när en funktionsnedsättning påverkar arbetsförmågan.

Det är viktigt att komma ihåg att även personer med en svår form av sjukdomen, som ger omfattande funktionsnedsättningar, kan leva ett aktivt liv med kamrater, utbildning, arbete och familj.

Forskning

Nya rapporter av resultat från behandlingsstudier kommer fortlöpande. Nya läkemedel utvecklas och utprovas och jämförs med de som redan används i vården av både vuxna och barn.

Trots att bisfosfonat är den vanligaste läkemedelsbehandlingen vid osteogenesis imperfecta anser Cochrane (den stora databasen för systematiska sammanställningar av forskningsstudier med obehandlad kontrollgrupp) att fortsatta studier behövs avseende den kliniska effekten och den optimala behandlingsmetoden, behandlingstiden och säkerhetsaspekterna.

OI-teamet för barn och ungdomar i Stockholm har sedan 1991 genomfört en omfattande klinisk studie av intravenös bisfosfonatbehandling till barn och ungdomar. Hittills har över 100 barn och ungdomar med osteogenesis imperfecta behandlats i upp till 18 års tid.

Studier av behandling med tillskott av tillväxthormon har tidigare gjorts internationellt, men resultaten är tveksamma. Preliminära resultat tyder på att barnen med typ 1 kan få ökad tillväxt, men att risken för frakturer ökar vid typ 4.

Enstaka fall där man utfört mesenkymal stamcellstransplantation under tidig barndom finns rapporterade. Det innebär transplantation av stamceller som kan utvecklas till kroppens olika stödjevävnader, som bindväv, brosk och ben.

BOOSTB4 är en europeisk multicenterstudie av 18 barn från sju europeiska länder med osteogenesis imperfecta typ 3/svår typ 4 med känd glycinsubstitution i COL1A1 eller COL1A2. Barnen behandlades under mars 2020 till december 2022 på Karolinska universitetssjukhuset, Huddinge med stamceller (MSC, 4 doser givet intravenöst var 4:e månad). Av de 18 barnen fick 15 sin första dos före 18 månaders ålder. Tre fick sin första dos intrauterint (foster före vecka 35+6) på Mottagning Fostermedicin, Huddinge. OI-teamet håller i den kliniska uppföljningen av de svenska barnen och för de utländska barnen de första 2 åren. Inom studien följs barnen under totalt 10 år av OI-läkare i hemlandet, som rapporterar till studieledare/koordinator. Koordinator är Cecilia Götherström, Karolinska Institutet, och studieledare överläkare Eva Åström, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Solna.

Flera odontologiska studier har genomförts och pågår (kontaktperson tandläkare Kristofer Andersson, OI-teamet/Karolinska Institutet, se Resurspersoner).

Mycket forskning pågår om sjukdomsorsakande genvarianter och möjliga samband mellan variant och symtom/svårighetsgrad. Det finns ännu ingen behandling med genterapi vid osteogenesis imperfecta.

Den europeiska databasen Orphanet samlar information om forskning som rör sällsynta hälsotillstånd, se orpha.net, sökord: osteogenesis imperfecta.

Databasen EU Clinical Trials Register drivs av EU:s läkemedelsmyndighet EMA som samlar information om europeiska kliniska studier, se clinicaltrialsregister.eu, sökord: osteogenesis imperfecta.

Den amerikanska databasen ClinicalTrials.gov samlar information om kliniska studier, se clinicaltrials.gov, sökord: osteogenesis imperfecta.

Resurser

Nationell högspecialiserad vård (NHV) vid tre enheter

Vård av osteogenesis imperfecta är nationell högspecialiserad vård och utförs med tillstånd från Socialstyrelsen. Vården bedrivs vid tre enheter:

Karolinska Universitetssjukhuset i Solna

NHV-center för barn som även inkluderar viss ortopedkirurgi för vuxna (planerade operationer). NHV Genetikcenter för barn och vuxna med osteogenesis imperfecta. Enheten ansvarar för bedömning, läkemedelsbehandling och korsettutprovning för barn, samt för tolkning av genetisk analys, ortopediska ingrepp och frakturbedömning för både barn och vuxna (planerad ortopedkirurgi). I teamet ingår bland annat barnläkare, barnortopeder, kliniska genetiker, ortopedingenjörer (ortos-/korsett­specialister), barntandläkare, barnsjuksköterskor, barnsköterskor, fysioterapeuter, arbetsterapeuter och barnröntgenläkare. Teamet samarbetar med ortopeder som ansvarar för kirurgi för vuxna.

  • Barn-NHV kontaktas i första hand via e-postadressen oiteamsolna.karolinska@regionstockholm.se
  • Kontaktperson för OI-genetik för barn och vuxna är Giedre Grigelioniene, överläkare Klinisk genetik och barnmedicin, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, telefon 08-123 700 00, e‑post giedre.grigelioniene@ki.se.
  • Kontaktperson för OI-vuxenortopedi är Henrik Lundblad, överläkare Ortopediska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, telefon 08-123 700 00, e‑post henrik.lundblad@ki.se.

Akademiska sjukhuset i Uppsala

NHV-center för vuxna. Enheten ansvarar för bedömning, läkemedelsbehandling och tolkning av genetisk analys för vuxna med osteogenesis imperfecta och är i huvudsak ansvarig för vuxna i Stockholmsregionen, Mellansverige och norra Sverige.

  • Kontaktperson för OI-teamet för vuxna vid Akademiska sjukhuset i Uppsala är Andreas Kindmark, telefon 018-611 00 00, e‑post andreas.kindmark@akademiska.se.
  • Kontaktperson för OI-genetik för vuxna vid Akademiska Sjukhuset i Uppsala är Eva-Lena Stattin, telefon 018-611 00 00, e-post eva-lena.maria.stattin@akademiska.se.

Universitetssjukhuset i Linköping

NHV-center för vuxna. Enheten ansvarar för bedömning och läkemedelsbehandling av vuxna med osteogenesis imperfecta och är i huvudsak ansvarig för vuxna i södra, sydöstra samt västra Sverige. Kontaktperson för Osteoporosenheten vid Universitetssjukhuset i Linköping är Marta Vergara, överläkare, Medicinska och Geriatriska akutkliniken, Universitetssjukhuset i Linköping, telefon 010-103 21 43, e-post marta.vergara.valganon@regionostergotland.se.

Centrum för sällsynta diagnoser (CSD) finns vid alla universitetssjukhus. CSD kan ta emot frågor samt ge vägledning och information om sällsynta hälsotillstånd. Kontaktuppgifter till CSD i respektive region finns på den gemensamma webbplatsen CSD i samverkan, se csdsamverkan.se. På webbplatsen finns också uppgifter om expertteam för olika diagnoser och diagnosgrupper samt länkar till andra informationskällor.

Europeiska referensnätverk (ERN) samlar läkare och forskare som är experter på sällsynta sjukdomar och tillstånd. I de virtuella nätverken diskuteras diagnos och behandling för patienter från hela Europa. För mer information, se Europeiska kommissionen.

Osteogenesis imperfecta ingår i nätverket ERN BOND för skelettsjukdomar.

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om osteogenesis imperfecta.

Stockholm

Överläkare Eva Åström och sjuksköterska/koordinator Ylva Beckman, Dagvård Q82/Neuropediatriken, Patientområdet Högspecialiserad Barnortopedi och Barnmedicin, Astrid Lindgrens Barnsjukhus Q6:02, Stockholm, telefon växel 08-123 700 00, telefon dagvård 08-123 774 79, e-post oiteamsolna.karolinska@regionstockholm.se.

Överläkare Marie Askenberger, Barnortopeden, Patientområde Barn med sjukdomar i nervsystem, rörelseorgan samt hemsjukvård, Astrid Lindgrens Barnsjukhus Q1:02, Stockholm, telefon 08-123 780 62 (via barnortopedisk slutenvård) eller telefon 08-123 770 00.

Docent, överläkare Giedre Grigelioniene, Klinisk genetik, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, telefon 08‑123 756 26, e‑post giedre.grigelioniene@ki.se.

Övertandläkare Kristofer Andersson och tandläkare Nadia Welander, Avdelningen för barn- och ungdomstandvård, Institutionen för odontologi, Karolinska Institutet, Huddinge, telefon 08-123 880 39.

Uppsala

Professor, överläkare Andreas Kindmark, Endokrin- och diabetesmottagningen, Specialmedicin, Akademiska sjukhuset, Uppsala telefon 018-611 00 00, e‑post andreas.kindmark@akademiska.se.

Docent, överläkare Eva-Lena Stattin, Klinisk genetik, Akademiska sjukhuset, Uppsala, telefon 018-611 00 00, eva-lena.maria.stattin@akademiska.se.

Linköping

OI-koordinator, sjuksköterska Britta Hellström, Medicinska och geriatriska akutkliniken, Universitetssjukhuset i Linköping, telefon 010-103 03 42, e-post britta.hellstrom@regionostergotland.se.

Överläkare Marta Vergara, Medicinska och Geriatriska akutkliniken, Osteoporosmottagningen, Universitetssjukhuset i Linköping, telefon 010-103 21 43, e-post marta.vergara.valganon@regionostergotland.se.

Intresseorganisationer

Många intresseorganisationer kan hjälpa till att förmedla kontakt med andra som har samma diagnos och deras närstående. Ibland kan de även ge annan information, som praktiska tips för vardagen, samt förmedla personliga erfarenheter om hur det kan vara att leva med ett sällsynt hälsotillstånd. Intresseorganisationerna arbetar också ofta med frågor som kan förbättra villkoren för medlemmarna, bland annat genom att påverka beslutsfattare inom olika samhällsområden.

För många sällsynta hälsotillstånd finns det grupper i sociala medier där man kan kommunicera med andra som har samma diagnos och med föräldrar och andra närstående till personer med sjukdomen eller syndromet.

NHV-teamet för barn, Karolinska universitetssjukhuset (se under Resurser) kan förmedla kontakt med andra föräldrar till barn med osteogenesis imperfecta. Även uppgifter om kontaktpersoner i en förening för vuxna finns att få via teamet.

OI-föreningen i Sverige riktar sig både till personer med medfödd benskörhet och deras anhöriga. Kontaktpersoner är Lars-Göran Wadén, telefon 0707-66 24 09, e‑post larsgoranwaden@gmail.com och Therese Rudolfsson, telefon 070-533 61 14, e-post therese.rudolfsson686@gmail.com. Den svenska föreningen är medlem i den internationella samarbetsorganisationen OIFE.

OIFE, Osteogenesis Imperfecta Federation Europé, organiserar patientorganisationer från Europa och övriga världen för kunskapsutbyten och stödprojekt, oife.org.

Osteoporosförbundet, telefon 08-121 463 93, info@osteoporos.org, osteoporos.org.

Föreningen för Kortväxta (FKV), är en rikstäckande förening som arbetar för kunskapsspridning, lika värde, normalisering, jämställdhet och jämlikhet, e‑post info@fkv.se, fkv.se.

RBU, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, telefon 08‑677 73 00, e‑post info@rbu.se, rbu.se.

Riksförbundet Sällsynta diagnoser verkar för människor som lever med sällsynta hälsotillstånd och olika funktionsnedsättningar, telefon 072‑722 18 34, e‑post info@sallsyntadiagnoser.se, sallsyntadiagnoser.se.

Databas

Orphanet samlar information om intresseorganisationer, framför allt i Europa, se orpha.net, sökord: osteogenesis imperfecta.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Centrum för sällsynta diagnoser i samverkan (CSD i samverkan) har ett kalendarium på sin webbplats, med aktuella kurser, seminarier och konferenser inom området sällsynta hälsotillstånd, se csdsamverkan.se.

NHV för barn med OI och Centrum för sällsynta diagnoser, Karolinska universitetssjukhuset (se Resurser) har anordnat föreläsningsdagar för personal som arbetar med barn med sjukdomen. Barnets fysioterapeut eller arbetsterapeut från hemorten erbjuds att vara med på barnets teamrond och OI-teamets fysioterapeuts respektive arbetsterapeuts bedömning på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Kopia av teambedömningarna skickas i överenskommelse med föräldrarna till inremitterande och lokalt behandlingsteam. Röntgenbilder tagna på hemorten kan efter överenskommelse länkas till Barnröntgen på Astrid Lindgrens barnsjukhus för konsultation av OI-specialiserad barnortoped eller för demonstration för hela teamet av barnradiolog på så kallad OI-röntgenrond.

Ågrenska arrangerar vistelser för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar och deras familjer. I samband med dessa anordnas även diagnosspecifika kursdagar för personer som i sitt arbete möter barn och ungdomar med den aktuella diagnosen. Dessutom arrangeras varje år ett antal vistelser för vuxna med sällsynta sjukdomar och syndrom. För information kontakta Ågrenska, telefon 031-750 91 00, e-post info@agrenska.se, agrenska.se.

Ytterligare information

Till flera av diagnostexterna i Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd finns en kort sammanfattning i pdf-format som kan laddas ner, skrivas ut och användas i olika sammanhang. Sammanfattningen återfinns högst upp på respektive sida.

Barn, ungdomar och vuxna med funktions­ned­sättningar kan få olika typer av stöd och insatser från samhället. För mer information, se Samhällets stödinsatser.

Dokumentationer från Ågrenska är sammanställningar av föreläsningarna vid familje- och vuxenvistelser på Ågrenska. De går att läsa och ladda ner på agrenska.se, eller beställa på telefon 031-750 91 00 eller e-post info@agrenska.se.

NHV-teamet för barn (se Resurser) har utarbetat ett antal informationsblad, bland annat om tidigt omhändertagande av spädbarn med osteogenesis imperfecta och vad man ska tänka på vid val av kläder och barnvagn.

Personliga berättelser om hur det är att leva med ett sällsynt hälsotillstånd och mycket annan information finns ofta på intresseorganisationernas webbplatser (se under rubriken Intresseorganisationer). Ågrenskas webbplats har också personliga berättelser och filmer samt annan värdefull information, se agrenska.se.

Databaser

I följande databaser finns sökbar information om sällsynta hälsotillstånd:

  • OMIM, Online Mendelian Inheritance in Man, omim.org, sökord: osteogenesis imperfecta
  • GeneReviews (University of Washington), genereviews.org, sökord: osteogenesis imperfecta
  • Orphanet, europeisk databas, orpha.net, sökord: osteogenesis imperfecta.

Litteratur

Andersson K, Dahllöf G, Lindahl K. Kindmark A, Grigelioniene G, Åström E et al. Mutations in COL1A1 and COL1A2 and dental aberrations in children and adolescents with osteogenesis imperfecta – A retrospective cohort study. PLoS One 2017; 12: e0176466. https://doi.org/10.1371/journal.pone.0176466

Castillo H, Samson-Fang L. Effects of bisphosphonates in children with osteogenesis imperfecta: an AACPDM systematic review. Dev Med Child Neurol 2009; 51: 17–29. https://doi.org/10.1111/j.1469-8749.2008.03222.x

Dahl-Hald J, Folkestad L, Harsløf T, Brixen K, Langdahl B. Health-related quality of life in adults with osteogenesis imperfecta. Calcif Tissue Int 2017; 101: 473–478. https://doi.org/10.1007/s00223-017-0301-4

Dwan K, Phillipi CA, Steiner RD, Basel D. Bisphosphonate therapy for osteogenesis imperfecta. Cochrane Database Syst Rev 2016; 10: CD005088. https://doi.org/10.1002/14651858.cd005088.pub4

Etich J, Leßmeier L, Rehberg M, Sill H, Zaucke F, Netzer C et al. Osteogenesis imperfecta-pathophysiology and therapeutic options. Mol Cell Pediatr 2020; 7: 9. https://doi.org/10.1186/s40348-020-00101-9

Forlino A, Marini JC. Osteogenesis imperfecta. Lancet 2016; 387: 1657–1671. https://doi.org/10.1016/s0140-6736(15)00728-x

Götherström C, Westgren M, Shaw SWS, Åström E, Biswas A, Byers PH et al. Pre- and postnatal transplantation of fetal mesenchymal stem cells in osteogenesis imperfecta: a two-center experience. Stem Cells Transl Med 2014; 3: 255–264. https://doi.org/10.5966/sctm.2013-0090

Götherström C, David AL, Walther-Jallow L, Åström E, Westgren M. Mesenchymal stem cell therapy for osteogenesis imperfecta. Clin Obstet Gynecol 2021; 64: 898–903. https://doi.org/10.1097/grf.0000000000000656

Hallin Provenzano A, Åström E, Löwing K. Exploring pain interference and self-perceived health status in children with osteogenesis imperfecta - a cross-sectional study. BMC Musculoskelet Disord 2022; 23: 876. https://doi.org/10.1186/s12891-022-05825-5

Hill CL, Baird WO, Walters SJ. Quality of life in children and adolescents with osteogenesis imperfecta: a qualitative interview based study. Health Qual Life Outcomes 2014; 12: 54. https://doi.org/10.1186/1477-7525-12-54

Koumakis E, Cormier-Daire V, Dellal A, Debernardi M, Cortet B, Debiais F et al. Osteogenesis imperfecta: characterization of fractures during pregnancy and post‑partum. Orphanet J Rare Dis 2022: 17; 22. https://doi.org/10.1186/s13023-021-02148-x

Lande Wekre L, Frey Frøslie K, Haugen L, Falch JA. A population-based study of demographical variables and ability to perform activities of daily living in adults with osteogenesis imperfecta. Disabil Rehabil 2010; 7: 579–587. https://doi.org/10.3109/09638280903204690

Lindahl K, Åstrom E, Rubin CJ, Grigelioniene G, Malmgren B, Ljunggren Ö et al. Genetic epidemiology, prevalence, and genotype-phenotype correlations in the Swedish population with osteogenesis imperfecta. Eur J Hum Genet 2015; 23: 1042–1050. https://doi.org/10.1038/ejhg.2015.81

Lindahl K, Kindmark A, Rubin CJ, Malmgren B, Grigelioniene G, Söderhäll S et al. Decreased fracture rate, pharmacogenetics and BMD response in 79 Swedish children with osteogenesis imperfecta types I, III and IV treated with pamidronate. Bone 2016; 87: 11–18. https://doi.org/10.1016/j.bone.2016.02.015

Malmgren B, Norgren S. Dental aberrations in children and adolescents with osteogenesis imperfecta. Acta Odontol Scand 2002; 60: 65–71. https://doi.org/10.1080/000163502753509446

Malmgren B, Åström E, Söderhäll S. No osteonecrosis in jaws of young patients with osteogenesis imperfecta treated with bisphosphonates. J Oral Pathol Med 2008; 37: 196–200. https://doi.org/10.1111/j.1600-0714.2007.00607.x

Malmgren B, Andersson K, Lindahl K, Kindmark A, Grigelionene G, Zachariadis V et al. Tooth agenesis in osteogenesis imperfecta related to mutations in the collagen type I genes. Oral Dis 2017; 23: 42–49. https://doi.org/10.1111/odi.12568

Marini JC, Forlino A, Bächinger HP, Bishop NJ, Byers PH, De Paepe A et al. Osteogenesis imperfecta. Nat Rev Dis Primers 2017; 3: 17052. https://doi.org/10.1038/nrdp.2017.52

Mueller B, Engelbert R, Baratta-Ziska F, Bartels B, Blanc N, Brizola E et al. Consensus statement on physical rehabilitation in children and adolescents with osteogenesis imperfecta. Orphanet J Rare Dis 2018; 13: 158. https://doi.org/10.1186/s13023-018-0905-4

Rodriguez Celin M, Simon JC, Krzak JJ, Fial AV, Kruger KM, Smith PA et al. Do bisphosphonates alleviate pain in children? A systematic review. Curr Osteoporos Rep 2020; 18: 486–504. https://doi.org/10.1007/s11914-020-00621-3

Shapiro JR, Thompson CB, Wu Y, Nunes M, Gillen C. Bone mineral density and fracture rate in response to intravenous and oral bisphosphonates in adult osteogenesis imperfecta. Calcif Tissue Int 2010; 87: 120–129. https://doi.org/10.1007/s00223-010-9383-y

Sillence DO, Rimoin DL, Danks DM. Clinical variability in osteogenesis imperfecta. Variable expressivity or genetic heterogeneity. Birth Defects Orig Artic Ser 1979; 15: 113–129.

Unger S, Ferreira CR, Mortier GR, Ali H, Bertola DR, Calder A et al. Nosology of genetic skeletal disorders: 2023 revision. Am J Med Genet A 2023: Online ahead of print: 1–46. https://doi.org/10.1002/ajmg.a.63132

Åström E, Söderhäll S. Beneficial effect of long term intravenous bisphosphonate treatment of osteogenesis imperfecta. Arch Dis Child 2002; 86: 356–364. https://doi.org/10.1136/adc.86.5.356

Åstrom E, Jorulf H, Söderhäll S. Intravenous pamidronate treatment to infants with severe osteogenesis imperfecta. Arch Dis Child 2007; 92: 332–338. https://doi.org/10.1136/adc.2006.096552

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som skrivit och reviderat textunderlaget är överläkare Eva Åström, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Stockholm.

Vid den senaste revideringen av materialet har även professor, överläkare Andreas Kindmark, Akademiska sjukhuset i Uppsala medverkat.

Berörda intresseorganisationer har getts tillfälle att lämna synpunkter på innehållet.

En särskild expertgrupp har granskat och godkänt materialet före publicering.

Informationscentrum för sällsynta hälsotillstånd vid Ågrenska i Göteborg ansvarar för redigering, produktion och publicering av materialet, se agrenska.se.

Frågor?

Kontakta Informationscentrum för sällsynta hälsotillstånd vid Ågrenska, telefon 031-750 92 00, e-post sallsyntahalsotillstand@agrenska.se.

Om sidans innehåll

Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.

Senast uppdaterad:
Publicerad: