Spinocerebellära ataxier, dominant ärftliga

Sjukdom/tillstånd

Spinocerebellära ataxier (SCA) är en stor grupp sjukdomar med ataxi som gemensamt symtom. Ataxi är grekiska för ”brist på ordning” och används som en medicinsk term för svårigheter att samordna rörelser. Ataxi uppstår ofta till följd av skador i lillhjärnan (cerebellum), men kan även bero på skador i balansorganet (vestibulära systemet), hjärnstammen, ryggmärgen eller i perifera nerver (neuropati). Perifera nerver är de nerver som finns utanför hjärnan och ryggmärgen.

I denna text avhandlas endast dominant ärftliga spinocerebellära ataxier, där orsaken är en sjukdomsorsakande variant (mutation) i en specifik gen. Sjukdomarna visar sig vanligen mellan 30 och 50 års ålder, men kan uppträda från tidig barndom till hög ålder. Symtomen och deras svårighetsgrad varierar mellan de olika sjukdomarna och från person till person.

Gemensamt för de flesta SCA-sjukdomar är gång-, balans- och koordinationssvårigheter samt att sjukdomarna är fortskridande. Det finns ingen behandling som botar eller bromsar sjukdomarna i gruppen. Insatserna inriktas på att lindra symtomen och kompensera för funktionsnedsättningarna.

Prognosen beror på den underliggande genvarianten. Förloppet är långsamt för några av formerna, medan andra former medför betydande funktionsnedsättning med gradvis förlust av förmågor, kognitiv påverkan och förkortad livslängd.

Genom åren har flera klassifikationssystem för ataxisjukdomar tagits fram. På 1950-talet föreslog den brittiska neuropatologen James Godwin Greenfield namnet spinocerebellär degeneration och delade in de olika sjukdomarna efter symtom. Numera sker indelningen efter den genetiska orsaken.

I dag (2026) känner man till 44 olika dominant ärftliga SCA-sjukdomar, betecknade SCA1–SCA50. Att numreringen är högre än antalet sjukdomar beror på att vissa SCA-former senare har visat sig vara samma sjukdom, till exempel SCA19 och SCA22. Nya genetiska verktyg har underlättat kartläggningen av underliggande genvarianter och viktiga upptäckter har gjorts. År 2022 kartlades den sjukdomsorsakande genvariant som orsakar SCA27B av kanadensiska forskare. SCA27B har sedan dess visat sig vara en mycket vanlig orsak till ataxi utan känd ärftlighet bland vuxna. Den underliggande sjukdomsorsakande genvariant som orsakar SCA4, en form av SCA som är vanligare i Sverige, beskrevs samtidigt av fyra forskargrupper oberoende av varandra år 2023.

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd finns även separata informationstexter om andra ärftliga ataxisjukdomar:

• Ataxia telangiectasia
• Cerebellär ataxi med neuropati och vestibulär areflexi
• Friedreichs ataxi.

Fragilt X-associerat tremor-ataxisyndrom (FXTAS) är en ärftlig ataxi som ingår i gruppen fragilt X-premutationsassocierade tillstånd (FXPAC). I kunskapsdatabasen finns en text om fragilt X-premutationsassocierade tillstånd.

Förekomst

I Europa uppskattas att dominant ärftliga spinocerebellära ataxier finns hos 1–3 personer per 100 000 invånare. Det skulle innebära att det i Sverige finns knappt 300 personer med någon form av dominant SCA-sjukdom.

SCA1, SCA2, SCA3, SCA6, SCA7, SCA8 och SCA27B står för över 60 procent av alla SCA-sjukdomar.

Globalt sett är SCA3, även kallad Machado-Josephs sjukdom, vanligast. Den är också den mest förekommande i Sverige, följt av SCA27B och SCA4.

SCA3 beskrevs första gången hos de portugisiskättade familjerna Machado och Joseph i Nordamerika. Familjernas förfäder hade utvandrat från Azorerna som har världens högsta förekomst av SCA3. Sambandet illustrerar det som inom genetiken kallas för grundareffekt (founder effect), nämligen att flera familjer med SCA i en region härstammar från gemensamma förfäder.

SCA27B är en vanlig orsak till sent debuterande ataxi i Europa, Nordamerika, Australien och Turkiet. Sjukdomen har beskrivits även i Brasilien och i vissa länder i Asien. I Tyskland är SCA27B lika frekvent som de sedan tidigare kända vanligaste SCA-sjukdomarna (SCA3). Ett 30-tal fall har diagnostiserats i Stockholm på kort tid (2025). Tillståndet är förmodligen underdiagnostiserat då det krävs en riktad analys för att diagnostisera sjukdomen.

SCA4 beskrevs först hos en stor svenskättad familj i Nordamerika år 1996. År 2003 beskrevs sjukdomen i Tyskland och år 2017 även i Sverige. Familjerna som beskrivits i Sverige och Nordamerika har rötter i Skåne, och en grundareffekt har beskrivits. Nyligen (2025) beskrevs SCA4 hos några familjer utan känt skandinaviskt påbrå i Sydamerika.

Orsak

Spinocerebellära ataxier uppstår till följd av sjukdomsorsakande varianter (mutationer) i olika gener. Generna är mallar för tillverkningen av (kodar för) olika proteiner. För flertalet dominant ärftliga SCA-sjukdomar är det svårt att fastställa hur de underliggande genvarianterna orsakar sjukdomen. En uppdelning brukar göras mellan SCA-sjukdomar som orsakas av nukleotidexpansioner och de som uppstår till följd av andra orsaker. Mellan dessa grupper finns det viktiga skillnader i symtom, förlopp och prognos.

SCA-sjukdomar som orsakas av nukleotidexpansioner

Alla DNA-molekyler består av fyra byggstenar (nukleotider): cytosin (C), guanin (G), adenosin (A) och tymidin (T). En sekvens av tre av dessa fungerar som en mall ( kodar) för en aminosyra och aminosyrorna sätts sedan ihop till de proteiner som cellen behöver. I en normal gen finns även områden som innehåller samma tre nukleotider upprepade ett antal gånger. Dessa upprepningar är insprängda mellan kodande (exon) eller icke-kodande (intron) delar av genen och kallas trinukleotidrepetitioner.

Flera SCA-sjukdomar är associerade med ett ökat antal upprepningar (repetitioner) av trinukleotiden cytosin-adenosin-guanosin som betecknas CAG. Det ökade antalet repetitioner (trinukleotidexpansion) förekommer oftast i den kodande delen av genen. Ett onormalt högt antal CAG-repetitioner leder då till bildning av ett defekt protein. Eftersom CAG kodar för aminosyran glutamin kallas sjukdomar associerade med CAG-expansioner för polyglutaminopatier. Ansamling och/eller nedbrytning av det förändrade proteinet är skadligt för vissa nervceller. Främst påverkas lillhjärnan, men även balansorganet i innerörat, hjärnstammen, ryggmärgen och perifera nerver kan påverkas.

Även andra sjukdomsmekanismer har beskrivits vid de olika sjukdomarna. Det ökade antalet repetitioner leder till att det bildas ett förstorat budbärar-RNA (mRNA), vilket medför en ogynnsam påverkan på cellens förmåga att styra tillverkningen av flera andra proteiner (RNA-toxicitet). Exempel på detta är störd funktion i olika jonkanaler och mitokondriell funktion i lillhjärnan.

Hur många repetitioner som krävs för att sjukdom ska uppstå varierar mellan de olika SCA-sjukdomarna. Det finns ett visst samband mellan storleken på expansionen och åldern när sjukdomen bryter ut: ju större expansion desto tidigare insjuknandeålder.

Det påverkade området i genen kan vid en del av SCA-sjukdomarna vara instabilt vid bildning av könscellerna, vilket leder till att antalet upprepningar kan öka ytterligare när genen nedärvs. Sjukdomen blir då för varje generation svårare ju fler upprepningar en person har (anticipation).

Det finns också SCA-sjukdomar som beror på andra trinukleotidexpansioner än CAG, men även expansioner med fem nukleotider (pentanukleotider) och sex nukleotider (hexanukleotider) i de icke-kodande delarna av en gen (intronen) förekommer.

Personer med 27–39 CAG-repetitioner i ATXN2 har en ökad risk att utveckla amyotrofisk lateralskleros (ALS).

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd finns en separat text om ALS.

Andra dominant ärftliga SCA-sjukdomar

Sjukdomarna i denna subgrupp är mycket ovanliga och bara ett fåtal familjer med de olika sjukdomarna är kända. Flera SCA-sjukdomar har identifierats relativt nyligen, vilket gör att kunskaperna om dem i många fall är begränsade.

SCA49 medför enbart neurologiska symtom. Det finns också sjukdomsorsakande varianter i SAMD9L som är associerade med ataxi och brist på blodceller (pancytopeni) och/eller myelodysplasi- och leukemisyndrom.

Ärftlighet

De dominant ärftliga spinocerebellära ataxier som beskrivs i denna text nedärvs autosomalt dominant. Detta innebär att om en av föräldrarna har sjukdomen, det vill säga har en normal gen och en sjukdomsorsakande variant i en gen, är sannolikheten att få sjukdomen 50 procent för såväl söner som döttrar. De barn som inte har fått den sjukdomsorsakande genvarianten får inte sjukdomen och för den inte heller vidare.

Vid nedärvning av dominanta spinocerebellära ataxier som orsakas av nukleotidexpansioner förekommer ofta anticipation, vilket innebär att sjukdomen för varje generation visar sig tidigare och ofta får ett svårare förlopp. Det beror på att ytterligare repetitiva sekvenser tillkommit vid bildningen av könscellen.

Autosomal dominant nedärvning.

Spinocerebellära ataxier kan också uppstå till följd av en nyuppkommen sjukdomsorsakande variant av en gen (nymutation). Genvarianten har då oftast uppstått i en av föräldrarnas könsceller (ägg eller spermie). Sannolikheten att föräldrarna på nytt får ett barn med sjukdomen uppskattas då till mindre än 1 procent. Den nyuppkomna genvarianten hos barnet blir dock ärftlig, och kan föras vidare till nästa generation.

Symtom

Symtomen vid dominant nedärvda spinocerebellära ataxier visar sig vanligen mellan 30 och 50 års ålder, men åldersspannet sträcker sig från tidig barndom till hög ålder. Det varierar även mellan de olika sjukdomarna. Symtom i barn- och ungdomsåren är dock mycket ovanligt.

Sjukdomarna är med få undantag fortskridande till sin karaktär. Hur snabbt förloppet är beror huvudsakligen på vilken gen som är förändrad. Det finns en betydande symtomöverlappning mellan de olika dominanta SCA-sjukdomarna.

Hos flertalet är gång- och balanssvårigheter det första sjukdomstecknet. En del har koordinationsstörningar i armarna. Andra symtom är artikulationssvårigheter (dysartri) med otydligt tal, yrsel, låg muskelspänning (hypotonus) och snabba, ofrivilliga ögonrörelser (nystagmus). De tilltagande svårigheterna gör att en del med tiden behöver gånghjälpmedel för att förflytta sig.

När hjärnstammen påverkas uppstår sväljsvårigheter (dysfagi) och störningar av ögonmotoriken. Det senare innebär dubbelseende (diplopi) samt försvagning av ögonmusklerna (oftalmoplegi). Svårigheter att svälja gör att man kan få ned mat i lungorna, vilket medför risk för lunginflammation.

Parkinsonliknande symtom som rörelsehämning (hypokinesi), stelhet och skakningar i vila (vilotremor) kan också förekomma, liksom ofrivilliga muskelsammandragningar (dystoni) och ofrivilliga ryckiga rörelser (korea). Andra symtom som kan finnas är lättutlösta eller svårutlösta reflexer (hyperreflexi respektive hyporeflexi), muskelförtvining (amyotrofi) och ökad muskelspänning (spasticitet).

Vid en del dominant ärftliga SCA-sjukdomar är det också vanligt med skador på det perifera nervsystemet (polyneuropati) som förbinder kroppens olika delar med hjärnan och ryggmärgen (centrala nervsystemet). Det yttrar sig som nedsatt känsel i armar och ben. Det autonoma nervsystemet, det vill säga den del av nervsystemet som inte styrs viljemässigt, kan också påverkas (dysautonomi). Det yttrar sig bland annat som blodtrycksfall och/eller påverkan på urinblåsans funktion.

Nedsättning av den kognitiva förmågan och psykiska symtom kan förekomma i varierande omfattning beroende på SCA-sjukdom.

Gemensamt för flertalet sjukdomar som orsakas av nukleotidexpansioner i kodande delar av en gen är förekomsten av anticipation. Detta gäller polyQ-sjukdomar med undantag för SCA6 och SCA17 (se tabell 1). Anticipation förekommer även vid SCA4 och SCA27B.

Vid SCA1, SCA2, SCA3, SCA6, SCA7 och SCA17 visar sig symtomen oftast i vuxen ålder. Om anticipationen medfört ett högt antal repetitioner och symtomen startar i barn- och ungdomsåren blir förloppet oftast snabbare och svårare. Detta är tydligast vid SCA7 där sjukdomen uppträder mycket tidigare hos barn, främst om den sjukdomsorsakande genvarianten ärvs från fadern. Sjukdomarna påverkar flera av kroppens organsystem (multisystemiska) och medför en mer uttalad skada i hjärnstammen än i lillhjärnan. De leder även till omfattande förlust av celler i olika delar av centrala nervsystemet. Dessa spinocerebellära ataxier är med undantag för SCA6 fortskridande. De medför betydande funktionsnedsättning och leder ofta till förkortad livslängd. Gruppen dominanta spinocerebellära ataxier som beror på nukleotidexpansioner i den icke-kodande delen av en gen består av SCA8, SCA10, SCA12, SCA31, SCA36 och SCA37. Anticipation förekommer vid SCA8 och SCA10.

Sjukdomar som orsakas av andra sjukdomsorsakande genvarianter (se tabell 3) kan ge sig till känna i barndomen, men debutåldern varierar. Vid tidig debut är förloppet oftast mycket långsamt. Sjukdomarna leder till förändringar i lillhjärnan. Anticipation förekommer inte. En del personer med sjukdomarna har lindrig intellektuell funktionsnedsättning.

De vanligaste dominant ärftliga SCA-sjukdomarna

SCA3

Symtomen vid SCA3 visar sig vanligtvis i 20- till 50-årsåldern med symtom som ataxi, muskelförtvining (amyotrofi) och parkinsonism. I varierande grad förekommer även andra symtom som ofrivilliga muskelsammandragningar (dystoni) och ofrivilliga ryckiga rörelser (korea). Olika former av sömnavvikelser är också vanligt, liksom restless legs då det pirrar och kryper i benen vid stillasittande. Andra symtom är ögonmuskelförlamningar, snabba muskelsammandragningar i ansiktet (fascikulationer) och utstående ögon (exoftalmus).

Polyneuropati är också vanligt förekommande och påverkar flera nerver i kroppen, oftast i fötter och händer. Vanliga symtom vid polyneuropati är domningar, stickningar och nedsatt känsel. en brännande eller molande smärta. Symtombilden är smygande. Känseln kan bli nedsatt, vilket gör att det känns svårare att känna värme, kyla eller beröring.

Lindriga svårigheter med exekutiva funktioner som att planera och utföra handlingar i nya situationer kan också förekomma. En tydligare påverkan på kognitionen uppträder sent i förloppet. En del har påverkan på det autonoma nervsystemet.

Ett stort antal CAG-repetitioner medför tidigare debutålder, men även andra ärftliga faktorer påverkar.

SCA27B

Snittåldern för sjukdomsdebut är kring 55 år. Det första symtomet är vanligen gångsvårigheter. Hälften av personer med sjukdomen uppvisar episoder med förvärrade symtom som kan utlösas av exempelvis alkohol, kaffe eller fysisk ansträngning.

Kännetecknande för SCA27B är förekomst av snabba, ofrivilliga ögonrörelser i höjdled (nedåtslående nystagmus) och nedsatt koordination. Skador på det autonoma nervsystemet (dysautonomi) förekommer också. Förloppet är långsamt fortskridande.

Till skillnad från andra SCA-sjukdomar som beror på nukleotidexpansioner där ett omvänt samband finns mellan antalet nukleotidrepetitioner och ålder vid insjuknandet, är denna korrelation varierande vid SCA27B.

Risken för anticipation är större om nukleotidexpansionen ärvs från modern än om den ärvs från fadern. En kontraktion, det vill säga att expansionen krymper, har beskrivits vid nedärvning från en far med ataxi.

SCA4

Symtom på sjukdomen visar sig i 30- till 50 årsåldern med nedsatt balans och koordination. Sluddrigt tal, sväljsvårigheter och viktnedgång tillkommer senare. Neuropati och påverkan på ögonmotoriken i form av rörelseinskränkning och långsamma ögonrörelser är vanligt. Neuropatin kan vara framträdande och eventuellt överskugga ataxin.

Ett annat mycket vanligt symtom, som ibland föregår ataxin med flera år, är dysautonomi. Det yttrar sig som kraftiga blodtrycksfall, varierande grad av påverkan på urinblåsans och tarmens funktion samt på svettning. Även andningsuppehåll under sömn (centrala sömnapnéer) förekommer.

Hos en del förekommer ofrivilliga muskelsammandragningar (dystoni) eller muskelatrofi och snabba muskelsammandragningar i ansiktet (fascikulationer).

Även om olika delar av nervsystemet påverkas i varierande omfattning är förloppet i regel långsamt. Sjukdomen påverkar inte kognitionen i större omfattning. Livslängden brukar inte vara förkortad.

SCA1

SCA1 börjar ofta i 30- till 40-årsåldern med tecken på störning i lillhjärnan, som gångsvårigheter och koordinationssvårigheter av armar och ben, otydligt tal, sväljsvårigheter och ofrivilliga ryckningar i ögonmusklerna. Så småningom utvecklas tecken på att hjärnstammen är påverkad genom avvikande ögonrörelser och förlamning av ögonmusklerna (oftalmopares). Spasticitet, stegrade reflexer och polyneuropati förekommer ofta. Senare kan problem med minnet samt exekutiva svårigheter tillkomma, liksom ofrivilliga rörelser och onormal muskelspänning.

Över tid tillkommer även fortskridande sväljsvårigheter (dysfagi) och väsande andning (stridor), förlamning av stämbanden (stämbandspares) och tillbakabildning av synnerven (optikusatrofi). Dysfagin blir ett framträdande symtom under sjukdomens slutskede.

Vanligtvis utvecklas symtomen under en period av 10–30 år. Andningssvikt är en vanlig dödsorsak.

SCA2

SCA2 kännetecknas av gång- och koordinationssvårigheter i kombination med långsamma ögonrörelser, skakningar, ofrivilliga snabba ryckningar (myoklonier) och nedsatta reflexer. Symtomen börjar ofta i vuxen ålder. Ungefär 80 procent får också polyneuropati och senare i sjukdomsförloppet tillstöter en total oförmåga att förflytta blicken samt svårigheter att svälja.

Ungefär hälften får en nedsättning av kognitiva funktioner. Parkinsonliknande symtom finns hos ungefär en fjärdedel och är ibland mer framträdande än ataxin. Ofrivilliga rörelser och muskelsammandragningar kan också förekomma. Vid SCA2 kan i sällsynta fall även näthinnan påverkas.

SCA6

SCA6 ger vanligtvis symtom i 40- till 50-årsåldern. Hos de flesta börjar sjukdomen med gångsvårigheter och nedsatt balans. Karaktäristiskt för SCA6 är snabba, ofrivilliga ögonrörelser i höjdled (nedåtslående nystagmus). En del kan också utveckla lindrig neuropati, långsammare rörelser (bradykinesi) och ofrivilliga muskelsammandragningar (dystoni).

Sjukdomen är långsamt fortskridande, men påverkar inte livslängden.

SCA7

SCA7 kännetecknas av ataxi och påverkan på näthinnan. Näthinnan tillbakabildas (retinadegeneration), vilket leder till synnedsättning. Av alla nukleotidexpansionssjukdomar har SCA7 den mest uttalade anticipationen, i synnerhet när den sjukdomsorsakande genvarianten ärvs från fadern. Tidpunkten för när symtomen börjar visa sig varierar, men infaller ofta i tonåren. Även små barn kan insjukna och de får då en allvarlig form som påverkar många av kroppens organ.

De första tecknen på sjukdom varierar från person till person och avgörs av antalet CAG-repetitioner. Sjukdomen kan starta med nedsatt färgseende för kombinationen blått och gult samt fortskridande synnedsättning. När antalet CAG-expansioner är stort brukar retinadegeneration och blindhet uppträda före symtom på ataxi. Andra symtom är nedsatt artikulationsförmåga, nedsatt precision i händer och fingrar samt ofrivilliga muskelrörelser, darrningar och muskelstelhet.

SCA8

SCA8 är en långsamt fortskridande sjukdom som vanligtvis startar i vuxen ålder. När den sjukdomsorsakande genvarianten nedärvs från modern finns risk för anticipation. Det dominerande symtomet är ataxi, men parkinson-liknande symtom kan också förekomma, liksom nedsättning av kognitiva funktioner.

Diagnostik

Vid de olika dominant nedärvda spinocerebellära ataxierna går det sällan att ställa en specifik diagnos uteslutande med ledning av symtomen, då dessa ofta är likartade och överlappar varandra. Kombinationen av ataxi och andra neurologiska symtom, vid vilken ålder de startat och eventuell ärftlighet avgör vilka genetiska tester som är lämpliga.

I utredningen ingår olika undersökningar: Magnetkameraundersökning (MR) av hjärna och ryggmärg kan visa varierande grad av tillbakabildning (atrofi) av lillhjärnan och hjärnstammen. Nerver i armar och ben undersöks med elektroneurografi (ENeG), och balansnervens funktion kontrolleras med elektronystagmogram (ENG). Vid behov görs även en ögonbottenundersökning.

Dominant ärftliga SCA-sjukdomar orsakade av ökat antal nukleotidrepetitioner medför i regel en mer utbredd förtvining av olika strukturer i nervsystemet (atrofi). De sjukdomar som orsakas av andra genvarianter som ärvs autosomalt dominant är oftast koncentrerade till lillhjärnan. Det finns inget samband mellan graden av ataxi hos en person och graden av atrofi i lillhjärnan, däremot kan atrofins lokalisering ge en viss antydan om vilken SCA-sjukdom det handlar om.

Övriga neurofysiologiska undersökningar görs utifrån uttalade misstankar om en specifik SCA-sjukdom. Dessa kan omfatta elektrofysiologisk undersökning av perifera nerver (neurografi), muskelfunktionen med elektromyogram (EMG), undersökning av hjärnan med elektroencefalografi (EEG), olika ögonundersökningar (VEP), kartläggning av nervledning i centrala bansystemet (SEP, MEP) samt olika undersökningar av det autonoma nervsystemet.

Vid tecken på påverkan av den kognitiva förmågan görs en neuropsykologisk utredning.

Om ingen specifik diagnos kan fastställas är det viktigt att göra en noggrann uppföljning rörande autoimmuna ataxier eller neurodegenerativa tillstånd som multipel systematrofi av cerebellär typ (MSA-C). Personer med ataxi utan känd ärftlig orsak bör också utredas med avseende på SCA27B.

Diagnosen ärftlig ataxi bekräftas med DNA-analys.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att genetisk vägledning erbjuds. Det innebär information om sjukdomen och hur den ärvs, samt en bedömning av sannolikheten för olika familjemedlemmar att få barn med samma sjukdom.

Den som har en förälder med en genetiskt fastställd dominant SCA-sjukdom kan genomgå ett presymtomatiskt test. Undersökningen visar om man själv bär på den sjukdomsorsakande genvarianten eller inte. Den ger däremot inte svar på när sjukdomen kommer att visa sig eller hur sjukdomsförloppet kommer att bli.

Barn undersöks bara om de har symtom som ger uppenbar misstanke om sjukdomen.

De flesta kliniskt genetiska avdelningar har fastställda rutiner för läkarbesök och samtal med genetisk vägledare inför presymtomatisk testning. Detta eftersom väntan på svaret och besked om att man bär på genvarianten är en period av psykologisk påfrestning både för den som ska undersökas och för de närstående.

Om den genetiska avvikelsen är påvisad i familjen är det möjligt att utföra anlagsbärardiagnostik och fosterdiagnostik, samt i vissa fall preimplantatorisk genetisk testning (PGT).

Behandling/stöd

Det finns ännu ingen behandling som botar sjukdomarna eller bromsar sjukdomsförloppet. Insatserna inriktas på att lindra symtomen och kompensera för de funktionsnedsättningar som sjukdomen leder till. Alkohol förvärrar ataxi och bör därför undvikas.

Personer med spinocerebellär ataxi utreds och följs upp av ett team med specialister inom olika områden där rehabilitering ingår. Vid behov kopplas psykiater och ögonläkare in. Det är viktigt att tillgodose behovet av psykologiskt och socialt stöd.

Läkemedelsbehandling

En del symtom kan behandlas med läkemedel. Parkinsonliknande symtom brukar kunna lindras med levodopa (L-dopa). Antipsykosmediciner (neuroleptika) kan ha effekt på ofrivilliga rörelser och också dämpa oro och förbättra insomnandet. Vid spasticitet eller muskelsammandragningar kan man pröva baklofen eller tizanidin. Injektioner med botulinumtoxin kan lindra stelheten i överaktiva muskler. Sömnstörningar och restless legs behandlas med klonazepam respektive dopaminagonister.

Om ataxin förvärras oväntat snabbt kan prover tas för att utesluta till exempel olika vitaminbrist eller sköldkörtelstörning. Dessa kan i så fall behandlas.

Läkemedlet acetazolamid kan ibland ha effekt på ataxin vid SCA6. 4-aminopyridin (4-AP) har i flera studier visat sig vara effektivt hos majoriteten av personer med SCA27B.

Syn

Personer med SCA7 behöver synhabilitering. Insatserna görs med stöd av ett tvärprofessionellt team med särskild kunskap om olika synnedsättningar och deras konsekvenser på vardagsliv, hälsa och utveckling. Synhabilitering ger träning i att använda sin synförmåga och/eller lära sig tekniker som kompenserar för synnedsättningen. Olika hjälpmedel kan provas ut. Ofta behöver även omgivningen anpassas för att kompensera för synnedsättningen.

Tal- och sväljsvårigheter

Talstörningar och sväljsvårigheter utreds och behandlas. En logoped ger information och råd, ibland i kombination med röst- och talträning. Beroende på talstörningens natur kan olika hjälpmedel vara av stort värde. Logopeden ger även praktiska råd vid sväljsvårigheter.

Nutrition

Vid betydande viktnedgång är det viktigt med kontakt med en dietist. Om viktnedgången förvärras till följd av svårigheter att svälja eller om det finns risk för felsväljning kan näringstillförseln ske via en sond genom bukväggen in till magsäcken (gastrostomi). Sonden ersätts ofta med en så kallad knapp (gastrostomiport).

Kognitiva och psykiska symtom

En utredning av de kognitiva funktionerna bör ske utifrån underliggande SCA-sjukdom och dess inverkan på unga vuxna och personer i yrkesverksam ålder. Vid tecken på försämring görs en neuropsykologisk utredning och en bedömning av hur vardagen fungerar. Eftersom sjukdomen kan påverka många olika funktioner, både kognitiva, psykiska och motoriska, försämras förmågan att köra bil. Det är därför viktigt att detta bedöms vid de regelbundna läkarbesöken.

Kronisk sjukdom ökar risken för depression, vilket kan behandlas med serotoninförstärkande läkemedel (SSRI-preparat), gärna i kombination med samtalsbehandling. Depressioner samt symtom på ångest eller psykos utreds och behandlas av en psykiater.

Fysioterapi och arbetsterapi

Aktiviteter och träning kan motverka vissa av sjukdomens konsekvenser. Intensiv finmotorisk träning kan till exempel förbättra koordinationen vid ataxi. En fysioterapeut kan ge råd om lämpliga aktiviteter för att bevara en så god funktion som möjligt, och erbjuda behandlingsinsatser när det uppstår problem med balans och finmotorik. Stavgång, ridning, promenader och träning i vatten är exempel på lämpliga aktiviteter. På sikt kan olika gånghjälpmedel behövas.

För en del personer i arbetsför ålder kan program för rörelseträning samt utprovade hjälpmedel och förändrade arbetssätt ibland göra det möjligt att fortsätta arbeta trots sjukdomen. I andra fall är det nödvändigt med sjukskrivning på grund av funktionsnedsättningarna.

Barnhabilitering

Vid symtom i barn- och ungdomsåren är det viktigt att familjen så tidigt som möjligt erbjuds habiliteringsinsatser av ett tvärprofessionellt team med särskild kunskap om funktionsnedsättningar och deras effekter på vardagsliv, hälsa och utveckling. Insatserna planeras i nära samverkan med familjen och andra personer i den unges omgivning. Föräldrar och syskon får också stöd.

Habilitering omfattar utredning, behandling och utprovning av hjälpmedel. Föräldrar till barn med funktionsnedsättningar får genom habiliteringen information om det samhällsstöd som finns att få och om möjligheterna att anpassa bostaden och andra miljöer som barnet vistas i.

Samhällsstöd

Kommunen kan erbjuda stöd i olika former för att underlätta vardagslivet för personer med funktionsnedsättningar och deras närstående. Exempel på insatser är avlösarservice i hemmet, korttidsboende, kontaktfamilj, boende med särskild service, daglig verksamhet, boendestöd, hemtjänst, färdtjänst och i vissa fall personlig assistans.

Arbetsförmedlingen ger vägledning vid funktionsnedsättning som påverkar arbetsförmågan. Försäkringskassan samordnar de insatser som behövs för att söka eller återgå i arbete när en funktionsnedsättning påverkar arbetsförmågan.

Forskning

I Sverige bedrivs klinisk forskning om spinocerebellära ataxier i Stockholm och Lund. Basal forskning bedrivs vid Stockholms universitet.

European Spinocerebellar Ataxia Type 3/Machado-Joseph Disease Initiative (ESMI) är en studie där man letar efter tidiga biomarkörer som kan visa på sjukdomens svårighetsgrad. Studien finns att läsa på DZNE:s webbplats (Deutsches Zentrum für Neurodegenerative Erkrankungen).

European Spinocerebellar Ataxia Type 3/Machado-Joseph Disease Initiative

RISCA är en observationsstudie som går ut på att följa personer med risk att utveckla SCA1, SCA2, SCA3 och SCA6 under sex år. Uppföljningen inkluderar läkarundersökning och avbildning av hjärnan med MR. Studien finns att läsa på ASG Studies webbplats.

RISCA

The Ataxia Global Initiative (AIG) är en internationell sammanslutning med syfte att underlätta kliniska prövningar av läkemedel för SCA-sjukdomar.

Ataxia Global Initiative

Ett flertal studier har gjorts om ångestdämpande läkemedel (serotoninagonister) vid olika ataxisjukdomar. Läkemedlet NLX-112 utvärderas i prekliniska modeller för SCA3.

Oligonukleotidbaserade terapier, det vill säga manipulering av budbärarmolekyler, har testats på djurmodeller för SCA2, SCA3 och SCA7 med positiva resultat. Studier på människor planeras för SCA1, SCA2 och SCA3. Även studier om behandling med stamceller planeras för SCA1 och SCA3.

Resurser

Genetisk diagnostik görs vid avdelningarna för klinisk genetik vid universitetssjukhusen.

Spinocerebellära ataxier ingår i nätverket ERN-RND för sällsynta neurologiska sjukdomar, ern-rnd.eu.

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om spinocerebellära ataxier. De ersätter dock inte ordinarie vårdgivare.

Intresseorganisationer

SCA Network är en svensk intresseorganisation med fokus på SCA3, e-post info@sca-network.com, sca-network.com.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Ytterligare information

Kvalitetsregister

Övrigt

Litteratur

Alm V, Thonberg H, Svenningsson P, Paucar M. Widespread skin telangiectasias in spinocerebellar ataxia type 27B. Ann Neurol 2025. https://doi.org/10.1002/ana.27294

Chen Z, Alvarez Jerez P, Anderson C, Paucar M, Lee J, Nilsson D et al. The ZFHX3 GGC repeat expansion underlying spinocerebellar ataxia type 4 has a common ancestral founder. Mov Disord 2025; 40: 363–369. https://doi.org/10.1002/mds.30077

Corral-Juan M, Casquero P, Giraldo-Restrepo N, Laurie S, Martinez-Piñeiro A, Mateo-Montero RC et al. New spinocerebellar ataxia subtype caused by SAMD9L mutation triggering mitochondrial dysregulation (SCA49). Brain Commun 2022; 4: fcac030. https://doi.org/10.1093/braincomms/fcac030

Coutelier M, Jacoupy M, Janer A, Renaud F, Auger N, Saripella GV et al. NPTX1 mutations trigger endoplasmic reticulum stress and cause autosomal dominant cerebellar ataxia. Brain 2022; 145: 1519–1534. https://doi.org/10.1093/brain/awab407.

Coutinho P, Andrade C. Autosomal dominant system degeneration in Portuguese families of the Azores Islands. A new genetic disorder involving cerebellar, pyramidal, extrapyramidal and spinal cord motor functions. Neurology 1978; 28: 703–709. https://doi.org/10.1212/wnl.28.7.703

Dalski A, Pauly MG, Hanssen H, Hagenah J, Hellenbroich Y, Schmidt C et al. Repeat length in spinocerebellar ataxia type 4 (SCA4) predicts age at onset and disease severity. J Neurol 2024; 271: 6289–6300. https://doi.org/10.1007/s00415-024-12600-0

Figueroa KP, Gross C, Buena-Atienza E, Paul S, Gandelman M, Kakar N et al. A GGC-repeat expansion in ZFHX3 encoding polyglycine causes spinocerebellar ataxia type 4 and impairs autophagy. Nat Genet 2024; 56: 1080–1089. https://doi.org/10.1038/s41588-024-01719-5

Genis D, Ortega-Cubero S, San Nicolás H, Corral J, Gardenyes J, de Jorge L et al. Heterozygous STUB1 mutation causes familial ataxia with cognitive affective syndrome (SCA48). Neurology 2018; 91: e1988–e1998. https://doi.org/10.1212/wnl.0000000000006550

Hengel H, Pellerin D, Wilke C, Fleszar Z, Brais B, Haack T et al. As frequent as polyglutamine spinocerebellar ataxias: SCA27B in a large German autosomal dominant ataxia cohort. Mov Disord 2023; 38: 1557–1558. https://doi.org/10.1002/mds.29559.

Ilg W, Schatton C, Schicks J, Giese MA, Schöls L, Synofzik M. Video game-based coordinative training improves ataxia in children with degenerative ataxia. Neurology 2012; 79: 2056–2060. https://doi.org/10.1212/wnl.0b013e3182749e67

Lin Y, Amokrane N, Worley S, Moore LR, Rosen A, Crespo LP et al. CRC-SCA Consortium. The natural history study and biomarker collection of the clinical research consortium for the study of cerebellar ataxia (CRC-SCA). Cerebellum 2025; 24: 134. https://doi.org/10.1007/s12311-025-01885-0

Jonasson J, Juvonen V, Sistonen P, Ignatius J, Johansson D, Björck EJ et al. Evidence for a common spinocerebellar ataxia type 7 (SCA7) founder mutation in Scandinavia. Eur J Hum Genet 2000; 8: 918–922. https://doi.org/10.1038/sj.ejhg.5200557

Juvonen V, Kairisto V, Hietala M, Savontaus M-L. Calculating predictive values for the large repeat alleles at the SCA8 locus in patients with ataxia. J Med Genet 2002; 39: 935–936. https://doi.org/10.1136/jmg.39.12.935

Khare S, Nick JA, Zhang Y, Galeano K, Butler B, Khoshbouei H et al. A KCNC3 mutation causes a neurodevelopmental, non-progressive SCA13 subtype associated with dominant negative effects and aberrant EGFR trafficking. PLoS One 2017; 12: e0173565. https://doi.org/10.1371/journal.pone.0173565

Klockgether T, Mariotti C, Paulson HL. Spinocerebellar ataxia. Nat Rev Dis Primers 2019; 5: 24. https://doi.org/10.1038/s41572-019-0074-3

Laffita-Mesa JM, Nennesmo I, Paucar M, Svenningsson P. A novel duplication in ATXN2 as modifier for spinocerebellar ataxia 3 (SCA3) and C9ORF72-ALS. Mov Disord 2020; 36: 508–514. https://doi.org/10.1002/mds.28334

Paucar M, Dahl N, Engvall M, Svenningsson P, Solders G. Ataxier – en heterogen grupp och en klinisk utmaning. Läkartidningen 2020; 117: FX4F.

Paucar M, Nilsson D, Engvall M, Laffita-Mesa J, Söderhäll C, Skorpil M et al. Spinocerebellar ataxia type 4 is caused by a GGC expansion in the ZFHX3 gene and is associated with prominent dysautonomia and motor neuron signs. J Intern Med 2024; 296: 234–248. https://doi.org/10.1111/joim.13815

Pellerin D, Danzi MC, Wilke C, Renaud M, Fazal S, Dicaire MJ et al. Deep intronic FGF14 GAA repeat expansion in late-onset cerebellar ataxia. N Engl J Med 2023; 12; 388: 128–141. https://doi.org/10.1056/nejmoa2207406

Pellerin D, Iruzubieta P, Xu IRL, Danzi MC, Cortese A, Synofzik M et al. Recent advances in the genetics of ataxias: An update on novel autosomal dominant repeat expansions. Curr Neurol Neurosci Rep 2025 16; 25: 16.  https://doi.org/10.1007/s11910-024-01400-8

Rafehi H, Read J, Szmulewicz DJ, Davies KC, Snell P, Fearnley LG et al. An intronic GAA repeat expansion in FGF14 causes the autosomal-dominant adult-onset ataxia SCA50/ATX-FGF14. Am J Hum Genet 2023; 110: 105–119. Erratum in: Am J Hum Genet 2023; 110: 1018. https://doi.org/10.1016/j.ajhg.2022.11.015

Riess O, Rüb U, Pastore A, Bauer P, Schöls L. SCA3: neurological features, pathogenesis and animal models. Cerebellum 2008; 7: 125–137. https://doi.org/10.1007/s12311-008-0013-4

Saffie-Awad P, Moller A, Daida K, Alvarez Jerez P, Chen Z, Anderson ZB et al. Identification of GGC repeat expansions in ZFHX3 among Chilean movement disorder patients. Mov Disord 2025; 40: 1433–1441. https://doi.org/10.1002/mds.30242

Schulz JB, Borkert J, Wolf S, Schmitz-Hübsch T, Rakowicz M, Mariotti C et al. Visualization, quantification and correlation of brain atrophy with clinical symptoms in spinocerebellar ataxia types 1, 3 and 6. Neuroimage 2010; 49: 158–168. https://doi.org/10.1016/j.neuroimage.2009.07.027

Tan D, Wei C, Chen Z, Huang Y, Deng J, Li J et al. CAG Repeat Expansion in THAP11 Is Associated with a Novel Spinocerebellar Ataxia. Mov Disord. 2023; 38: 1282–1293. https://doi.org/10.1002/mds.29412

Van de Warrenburg BPC, van Gaalen J, Boesch S, Burgunder J-M, Dürr A, Giunti P et al. EFNS/ENS Consensus on the diagnosis and management of chronic ataxias in adulthood. Eur J Neurol 2014; 21: 552–562. https://doi.org/10.1111/ene.12341

Velázquez-Pérez L, Rodríguez-Labrada R, García-Rodríguez JC, Almaguer-Mederos LE, Cruz-Mariño T, Laffita-Mesa JM. A comprehensive review of spinocerebellar ataxia type 2 in Cuba. Cerebellum 2011; 10: 184–198. https://doi.org/10.1007/s12311-011-0265-2

Wallenius J, Kafantari E, Jhaveri E, Gorcenco S, Ameur A, Karremo C et al. Exonic trinucleotide repeat expansions in ZFHX3 cause spinocerebellar ataxia type 4: A poly-glycine disease. Am J Hum Genet 2024; 111: 82–95. https://doi.org/10.1016/j.ajhg.2023.11.008

Wilke C, Pellerin D, Mengel D, Traschütz A, Danzi MC, Dicaire MJ et al. GAA-FGF14 ataxia (SCA27B): phenotypic profile, natural history progression and 4-aminopyridine treatment response. Brain 2023; 146: 4144–4157. https://doi.org/10.1093/brain/awad157

Wirth T, Faber J, Depienne C, Roze E, Honnorat J, Meissner WG et al. Progress and challenges in sporadic late-onset cerebellar ataxias. Nat Rev Neurol 2025; 22. https://doi.org/10.1038/s41582-025-01136-0

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som har skrivit och reviderat textunderlaget är med dr Martin Paucar Arce, överläkare vid Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm.