Nya nationella riktlinjer för könsdysfori

I Sverige får runt 1 000 personer könsdysforidiagnoser varje år. Med rätt vård och stöd kan personer med könsdysfori må betydligt bättre.

– Könsdysfori kan innebära ett mycket stort psykiskt lidande och i dag finns brister i både kunskap och bemötande inom vården. Med de här riktlinjerna vill vi ge beslutsfattare bättre förutsättningar att organisera vården så att patienter får rätt stöd i rätt tid, och att resurser används där de gör störst nytta, säger Thomas Lindén, avdelningschef på Socialstyrelsen.

Sedan 1 januari 2024 ingår stora delar av den könsbekräftande vården i nationell högspecialiserad vård (NHV). Den bedrivs i tre regioner, som samverkar med ytterligare tre, och arbete pågår där med att ta fram nya vårdprogram för utredning och behandling. Socialstyrelsens nationella riktlinjer fokuserar därmed i första hand på den regionala vården, alltså den som bedrivs utanför NHV, i samtliga regioner.

– Socialstyrelsens nationella riktlinjer bygger på bästa tillgängliga kunskap och ska, tillsammans med den nationellt högspecialiserade vården och en utökad uppföljning, skapa bättre förutsättningar för en kunskapsbaserad, samordnad och mer jämlik vård vid könsdysfori i hela landet, säger Anders Berg, enhetschef på Socialstyrelsen.

Stora skillnader i tillgänglighet och väntetider

De nationella riktlinjerna riktar sig i första hand till chefer och beslutsfattare och innehåller rekommendationer inom två huvudområden: organisation/samverkan och individanpassade insatser. Några av de utvecklingsområden som finns i vården idag handlar om kunskap och kompetens, samverkan, remissvägar samt tillgänglighet.

Väntetiderna kan vara långa, upp till 5 år på vissa håll, och varierar mellan regionerna.

– Att se till att det finns ett strukturerat omhändertagande och att korta väntetiderna är därför viktiga åtgärder. Personer med tecken på könsdysfori söker oftast först vård i primärvården. Därför betonar riktlinjerna vikten av tydliga rutiner för när vården kan ges där och när patienten ska remitteras vidare till nationell högspecialiserad vård, säger Anders Berg.

Bland de centrala rekommendationerna finns att säkerställa samverkan mellan regional vård och NHV, eftersom viss könsbekräftande vård även ges i den specialiserade regionala vården. För att göra det rekommenderas att vården tillsätter regionala vård- och stödsamordnare som kan koordinera arbetet. Sådana finns i dag i Dalarna, Örebro, Värmland och Sörmland.

– Erfarenheter från regionerna visar att stödsamordnare kan bidra till tydligare ansvarsfördelning och ökad kontinuitet, och minska risken för att personer faller mellan stolarna, säger Anders Berg.