Spinal muskelatrofi

Synonymer SMA typ 0, SMA typ 1 (Werdnig-Hoffmanns sjukdom), SMA typ 2, SMA typ 3 (Kugelberg-Welanders sjukdom), SMA typ 4, spinal muscular atrophy, 5q SMA
ICD-10-kod G12.0. G12.1 Spinal muskelatrofi UNS
Senast reviderad 2022-04-23

Sjukdom/tillstånd

Spinala muskelatrofier (SMA) är en grupp ärftliga neuromuskulära sjukdomar som kännetecknas av att motoriska nervceller i mellanhjärnan, förlängda märgen och ryggmärgen bryts ned. Nedbrytningen av nervceller leder till fortskridande muskel­svaghet och muskel­förtvining (atrofi).

Den här texten beskriver den vanligaste formen av spinal muskelatrofi, 5q SMA (fortsättningsvis benämnd SMA). Sjukdomen orsakas av förändringar i genen SMN1 på kromosom 5. Andra mer ovanliga SMA-sjukdomar, som beror på avvikelser i helt andra gener, beskrivs inte.

SMA är ett spektrum av tillstånd indelade i typer, beroende på i vilken ålder sjukdomen visar sig. Symtomen i de olika typerna är likartade men svårighetsgraden och prognosen varierar. Sjukdoms­förloppet blir generellt svårare ju tidigare symtomen visar sig.

SMA typ 1 är en svår form som uppträder hos spädbarn. Utan specifik behandling avlider barnen redan i nyföddhets­perioden eller under de första levnadsåren. SMA typ 2 är en medelsvår och SMA typ 3 en lindrigare form med symtomdebut hos äldre barn och ungdomar. Ytterligare två typer förekommer: SMA typ 0 som ger mycket svåra symtom redan under fosterlivet (prenatal) och SMA typ 4 som är en mycket lindrig form med debut först i vuxen ålder.

Fram till för några år sedan har behandlingen vid SMA varit enbart symtomlindrande. Idag (2022) finns i Sverige tre godkända läkemedel mot själva grundorsaken till sjukdomen som kan användas i vissa fall. I övrigt ligger fokus på att lindra symtomen och kompensera för de funktions­ned­sättningar som uppstår. Habiliterings­insatser är viktiga.

SMA typ 1 (Werdnig-Hoffmanns sjukdom) beskrevs 1891 av doktor Guido Werdnig från Wien och professor Johann Hoffmann från Heidelberg. SMA typ 3 (Kugelberg-Welanders sjukdom) beskrevs av de svenska neurologerna Gunnar Wohlfart 1955 samt Erik Kugelberg och Lisa Welander 1956.

Förekomst

SMA är en av de vanligaste ärftliga neuromuskulära sjukdomarna. Varje år insjuknar i Sverige 4–8 barn per 100 000 nyfödda med den svåra och samtidigt vanligaste formen, SMA typ 1.

När det gäller SMA av typerna 2 och 3, insjuknar 2–3 personer med vardera typen årligen i Sverige. Man uppskattar att det idag (2022) i landet finns 50–75 personer med SMA typ 2 och 200–250 med typ 3, totalt cirka 250–325 personer.

Orsak

SMA orsakas av sjukdomsorsakande varianter (mutationer) i genen SMN1 på den långa armen av kromosom 5 (5q13.2). De flesta gener i arvsmassan finns i två kopior och för att utveckla SMA krävs att båda genkopiorna är förändrade.

Den vanligast förekommande sjukdomsorsakande varianten är en deletion, vilket innebär att en del av genen saknas. Hos 5 procent av alla med SMA orsakas sjukdomen av en annan typ av genetisk förändring, en punktmutation, i den ena kopian av SMN1-genen, och en deletion i den andra kopian.

SMN1 är en mall för tillverkningen av (kodar för) proteinet SMN (Survival of Motor Neuron). Sjukdomsorsakande varianter i båda SMN1-genkopiorna leder till brist på SMN-protein, vilket i sin tur påverkar de motoriska nervcellernas förmåga att bilda de proteiner som behövs för cellernas tillväxt och funktion. Det är de motoriska nervcellerna i mellanhjärnan, förlängda märgen och ryggmärgens framhorn som bryts ned, men varför just dessa påverkas är inte klarlagt. Dessa nervcellers normala funktion är att skicka signaler vidare från centrala nervsystemet ut till musklerna. De nervceller som försvinner ersätts inte av nya och det är denna förlust som orsakar den fortskridande muskel­svagheten hos personer med SMA.

SMN2, en gen som är belägen på samma kromosom som SMN1 och som till 99 procent är identisk med SMN1, kan också påverka sjukdomens svårighetsgrad. Majoriteten av SMN2-genens protein­produkt bryts ned snabbt men en liten andel funktions­dugligt SMN-protein bildas. Man har normalt 0–5 kopior av SMN2-genen och det är antalet kopior som huvudsakligen bestämmer svårighets­graden: ju fler kopior av SMN2, desto högre mängd SMN-protein och därmed lindrigare sjukdom.

Personer med mindre än 10 procent normalt SMN-protein får den svåra formen SMA typ 1, 10–15 procent leder till SMA typ 2 och 15–22 procent till SMA typ 3. Personer med mer än 22 procent SMN-protein förblir symtomfria eller får symtom först sent i livet. Sambandet är dock inte absolut och det finns inte några helt distinkta gränser mellan de olika typerna av SMA. Personer med SMA typ 1 har nästan alltid två kopior av SMN2-genen.

I några fall har det varit möjligt att påvisa sjukdomsorsakande varianter i båda SMN1-genkopiorna även hos friska syskon till personer med SMA. Dessa syskon har då haft 5 kopior av SMN2.

Ärftlighet

SMA ärvs autosomalt recessivt, vilket innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en sjukdoms­orsakande variant i en genkopia. Vid varje graviditet med samma föräldrar är sannolikheten 25 procent att barnet får genvarianterna i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. Sannolikheten att barnet får en sjukdoms­orsakande genvariant i enkel uppsättning är 50 procent. Då blir barnet, liksom föräldrarna, frisk bärare av en muterad genkopia. Sannolikheten att barnet varken får sjukdomen eller blir frisk bärare är 25 procent.

Ärftlighetsmönstret vid autosomal recessiv nedärvning.

Autosomal recessiv nedärvning.

Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom, som alltså har två sjukdomsorsakande genvarianter, får barn med en person som har två normala gener ärver samtliga barn en sjukdoms­orsakande genvariant i enkel uppsättning. De får då inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom får barn med en frisk bärare av en sjukdoms­orsakande genvariant är sannolikheten 50 procent att barnet får sjukdomen. Sannolikheten för att barnet blir frisk bärare av en sjukdoms­orsakande genvariant är också 50 procent.

Hos ungefär 2 procent av alla personer med SMA orsakas sjukdomen av en nyuppkommen sjukdomsorsakande variant i en gen (nymutation). Genvarianten har då oftast uppstått i en av föräldrarnas könsceller (ägg eller spermie). Sannolikheten att de på nytt får ett barn med sjukdomen uppskattas till mindre än 1 procent. Den nyuppkomna genvarianten hos barnet blir dock ärftlig och kan därmed föras vidare till nästa generation.

Symtom

Spinal muskelatrofi kännetecknas av liksidig (symmetrisk) tilltagande muskel­svaghet och muskel­förtvining, mest i den muskulatur som finns närmast bålen, det vill säga i bröstkorg, rygg, skuldror och bäcken­gördel. Gränserna mellan de olika typerna av sjukdomen kan vara flytande och inom varje grupp kan symtomens svårighets­grad också variera mellan olika personer. Den intellektuella utvecklingen påverkas inte.

Nedanstående symtombeskrivningar avser förloppet utan läkemedels­behandling. Nya läkemedel gör det numera möjligt att påverka det förväntade sjukdomsförloppet för SMA-typerna 1, 2 och 3, vilket kan resultera i en lindrigare sjukdomsbild.

SMA typ 0

SMA typ 0 (medfödd SMA, prenatal SMA) ger symtom redan före födseln i form av svaga foster­rörelser och felställda leder (artrogrypos). Barnen har mycket svårt att suga och andas. De avlider inom några månader efter födseln.

SMA typ 1

SMA typ 1 (Werdnig-Hoffmanns sjukdom) ger symtom före sex månaders ålder och hos en tredjedel har nedsatta fosterrörelser märkts före födseln. Barn med SMA typ 1 är ofta muskelsvaga redan som nyfödda. De orkar inte lyfta huvudet på grund av svaga nackmuskler, och svaga svalg- och andnings­muskler gör att de ofta har svårt att suga och svälja (dysfagi).

Utan behandling lär sig barnen aldrig sitta utan stöd, deras bröstkorgs­muskulatur är svag och själva bröstkorgen kan mycket tidigt se förtvinad och underutvecklad ut. Muskelsvagheten gör att barnen får en avvikande och nedsatt andning, de andas med mellangärdets muskulatur, har nedsatt hostkraft och svagt skrik. Små snabba muskelryckningar (fascikulationer) i tungans förtunnade muskulatur är karaktäristiskt för SMA typ 1. Barnen har normal kognitiv utveckling och ler och tar ögonkontakt som andra barn.

Andnings­svikten är tilltagande och leder tillsammans med ökade svårigheter att hosta upp slem till hög risk för lunginflammation. Utan specifik behandling avlider barnen i andnings­svikt före två års ålder, oftast redan under det första levnadsåret.

SMA typ 2

SMA typ 2 (intermediär form) ger symtom något senare än SMA typ 1, vid 6 till 18 månaders ålder. Barn med SMA typ 2 lär sig sitta, men ofta senare än andra barn. Muskelsvagheten är vanligen mer framträdande i benen än i armarna, vilket gör att grovmotoriken påverkas mer än finmotoriken. Det är vanligt med skakningar (tremor) i fingrar och händer.

Andningsfunktionen blir med tiden nedsatt, liksom förmågan att hosta. Detta leder på lång sikt till kronisk andnings­svikt och ökad risk för lung­inflammation.

Tilltagande snedhet i ryggen är vanligt, särskilt hos de som saknar förmåga att stå. Med tiden utvecklar mer än hälften av barnen skolios. Prognosen beror framför allt på graden av muskel­svaghet, skolios och nedsatt andnings­funktion. Många lever långt upp i vuxen ålder.

SMA typ 3

SMA typ 3 (Kugelberg-Welanders sjukdom) visar sig efter 18 månaders ålder, oftast i 2-årsåldern efter att barnet lärt sig gå, men ibland ställs diagnosen först i tonåren. Personer med SMA typ 3 är svaga i muskulaturen närmast bålen, vilket leder till svårigheter att gå i trappor, och att resa sig från golvet och från sittande. Gången blir ofta vaggande (Trendelenburgs tecken) och det är vanligt med ryggbesvär. Svag ryggmuskulatur leder ofta till skolios eller annan påverkan på ryggen. Svårigheterna att gå ökar med åldern och många förlorar slutligen gång­förmågan och blir beroende av rullstol för förflyttning. Det finns även personer med SMA typ 3 som har mycket lindriga symtom. Den förväntade livslängden är normal.

SMA typ 4

SMA typ 4 ger mycket lindriga symtom och visar sig först i vuxen ålder men liknar i övrigt SMA typ 3.

Graviditet

Erfarenheterna av graviditet och förlossning hos kvinnor med SMA är begränsade. I det 100-tal fall som är kända har man inte sett någon tydligt ökad risk för komplikationer, och i regel klarar både mor och barn förlossningen bra. I en del fall har andnings­påverkan förekommit, sannolikt på grund av att graviditeten medför ett ökat syrebehov samtidigt som personer med SMA kan ha försvagade andnings­muskler. Det är därför viktigt att följa andning och syresättning under graviditeten, företrädesvis inom specialistmödravården. I gruppen finns även en ökad andel som behöver förlösas med kejsarsnitt.

Diagnostik

Diagnosen baseras på sjukdomshistoria, klinisk undersökning, DNA-analys och, ibland, neurofysiologiska undersökningar. Muskelbiopsi (provtagning och mikroskopisk analys från muskelvävnad) är inte aktuellt när den specifika misstanken är SMA.

Klinisk undersökning

Senreflexer kan vanligen inte utlösas eller är svaga. Muskulaturen är slapp och svag och visar tecken till förtvining, framför allt i skulder-, bål- och bäcken­muskulatur och ibland i tungan. Små, snabba muskelryckningar (fascikulationer) i tungan är ett tidigt och karaktäristiskt kännetecken vid SMA typ 1. Känseln är normal, liksom den kognitiva utvecklingen och ögonens rörelser.

Neurofysiologiska undersökningar

Elektromyografi (EMG) visar tecken som tyder på skada på motoriska nervceller i ryggmärgen. Elektroneurografi (ENeG) visar normal lednings­förmåga i perifera nerver.

DNA-analys

DNA-analys bekräftar diagnosen. Eftersom det numera finns möjlighet till behandling av grundsjukdomen är det ytterst angeläget att DNA-analys utförs snabbt vid misstanke om SMA. Detta gäller i synnerhet SMA typ 1, som kan fortskrida mycket snabbt och där behandlingens effekt är direkt avhängig hur snabbt den kan påbörjas.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att erbjuda genetisk vägledning. Det innebär information om sjukdomen och hur den ärvs samt en bedömning av sannolikheten för olika familjemedlemmar att insjukna eller få barn med samma sjukdom.

Om den genetiska avvikelsen är känd i familjen och upprepningsrisken bedöms vara förhöjd kan anlagsbärar- och fosterdiagnostik erbjudas, liksom i vissa fall preimplantatorisk genetisk diagnostik/testning (PGD/PGT).

Behandling/stöd

Personer med spinal muskelatrofi (SMA), i synnerhet barn med SMA typ 1 och 2, behöver kontakt med flera olika specialister i samverkan för utredning, behandling och habilitering.

Behandlingen har till nyligen enbart inriktats på att lindra symtom och kompensera för de funktions­nedsättningar som sjukdomen leder till. Med nya läkemedel finns numera möjlighet att påverka det förväntade sjukdomsförloppet för de olika SMA-typerna, så att ett barn med SMA typ 1 kan få en sjukdomsbild som snarare liknar den för typisk SMA typ 2 eller till och med för SMA typ 3.

Läkemedelsbehandling

Nusinersen (Spinraza) är sedan december 2017 godkänt i Sverige för behandling av SMA. Det är ett läkemedel som ökar andelen funktionsdugligt SMN-protein från SMN2-genen. Nusinersen ges genom återkommande injektioner in i ryggmärgskanalen (lumbalpunktion). Eftersom läkemedlet är så pass nytt finns ännu inga omfattande uppföljningar av dess effekt på lång sikt. Behandlingen är resurskrävande och kan vara mycket påfrestande för de patienter som genomgår processen.

Ytterligare två läkemedel har inkluderats i den svenska rekommendationen för läkemedel mot SMA, risdiplam (Evrysdi) i december 2021, och onasemnogen abeparvovek (Zolgensma) i februari 2022. Risdiplam fungerar på liknande sätt som nusinersen men tas via munnen dagligen. Behandlingsresultaten i korta studier är, liksom för nusinersen, mycket lovande men längre uppföljningar saknas ännu.

Onasemnogen abeparvovek är en genterapi där en så kallad virusvektor används för att föra in normala kopior av SMN1-genen i kroppens celler. Läkemedlet ges som ett intravenöst dropp vid ett enda tillfälle men har till skillnad från nusinersen och risdiplam potential att bota SMA. Även här är långtidseffekten osäker.

Användningen av samtliga tre läkemedel är strängt villkorad, främst på grund av höga kostnader. Beslut om huruvida en patient kan erbjudas behandling med nusinersen har sedan starten fattats av ett nationellt expertråd enligt fastställda kriterier, med uppföljning minst en gång per år för beslut om fortsatt behandling. Förfarandet är nu detsamma även för risdiplam och onasemnogen abeparvovek. Inledande behandling och bedömning av motorisk funktion före och under behandling sker vid de barnneurologiska universitets­klinikerna i Göteborg och i Stockholm.

SMA typ 1

Vid SMA typ 1 kan barnet vara svårt sjukt redan under nyföddhets­perioden och behöva sondmatas samt få hjälp att bli av med slem och saliv i luftvägarna. De barn som klarar sig längre än de första levnads­veckorna behöver tas om hand av specialister inom flera olika områden. En fysioterapeut kan till exempel ge råd om lämpliga kropps­ställningar för att underlätta andningen. Andningsstöd prövas vid behov, bland annat som symtomlindring. Detta gäller även för barn där sjukdoms­modifierande läkemedelsbehandling inte är ett alternativ. I dessa fall behövs kontakt med lungspecialist. Luftvägs­infektioner kräver ofta behandling med antibiotika, och vaccinering mot influensa, SARS-Cov-2 (covid-19) och pneumokocker rekommenderas, liksom RS-profylax.

Svårigheter att svälja utreds och behandlas i samarbete med lämpliga specialister inom barn- och ungdomsmedicin eller barn- och ungdomshabilitering. I behandlingsteamet ingår ofta sjuksköterska, dietist och logoped.

Barn som inte kan få i sig tillräckligt med näring genom munnen kan få mat genom en sond via näsan. En del behöver sond under en längre tid. Då kan sonden i stället läggas genom bukväggen in till magsäcken (gastrostomi). Sonden ersätts ofta med en så kallad knapp (gastrostomiport).

Barn med SMA typ 1 har ofta omfattande vårdbehov, både med och utan sjukdoms­modifierande behandling, vilket kräver ett nära och intensivt samarbete mellan föräldrar, andra närstående och personal med olika kompetens.

Eftersom många dör tidigt kan det bli aktuellt med palliativ (lindrande) vård i livets slutskede med målet att barnets sista tid blir så trygg och smärtfri som möjligt. Det är viktigt att föräldrar och syskon får det psykologiska och sociala stöd som behövs i detta skede, även efter det att barnet avlidit.

SMA typ 2

Vid SMA typ 2 utvecklas sjukdomen mer gradvis. Även här är samverkan mellan olika specialister nödvändig för att barnet ska få ett så själv-ständigt och bra liv som möjligt.

Risken för att utveckla skolios gör det viktigt att fortlöpande kontrollera barnets rygg, sittställning och möjligheter till ståträning. Om skoliosvinkeln blir för stor påverkas, utöver hållningen, även lungfunktionen. Skolios behandlas inledningsvis med korsett men kan vid fortsatt försämring behöva åtgärdas genom en ryggoperation.

Muskelsvaghet, luftvägsinfektioner och skolios påverkar lungfunktionen, som måste kontrolleras regelbundet både under sömn och i vaket tillstånd. En del barn kan med tiden behöva andnings­hjälp med icke-invasiv ventilator, i början främst nattetid. Svårigheter att hosta upp slem behandlas i samråd med fysioterapeut, med hostmaskin och inhalationer. Luftvägsinfektioner kräver ofta antibiotika och vaccinering mot influensa, SARS-CoV-2 (covid-19) och pneumokocker rekommenderas.

Precis som vid SMA typ 1 kan de som har ät- och sväljsvårigheter behöva utredning och behandling, av ett team bestående av läkare, dietist, logoped och sjuksköterska. Vid svåra matnings­problem kan barnet under en kortare tid behöva näringstillförsel genom en sond via näsan. Blir behovet långvarigt, kan det bli aktuellt med en gastrostomi. För de flesta barn med SMA typ 2 räcker det med näringstillskott och att matens konsistens anpassas vid behov.

Habiliteringsinsatser är en viktig del av behandlingen. Insatserna görs med stöd av ett tvärprofessionellt team med särskild kunskap om funktions­ned­sättningar och deras effekter på vardagsliv, hälsa och utveckling. Syftet med insatserna är att personer med funktions­ned­sättningar ska få förutsättningar att leva ett så självständigt liv som möjligt.

Insatserna består bland annat av utredning, behandling och utprovning av hjälpmedel. Föräldrarna får information och råd om möjligheterna att anpassa bostaden och andra miljöer som barnet vistas i, liksom information om det samhälls­stöd som finns att få. Olika former av stöd till föräldrar och syskon ingår också. Kontakt med andra familjer i liknande situation kan vara värdefull.

De habiliterande insatserna planeras utifrån barnets behov och förutsättningar. Barnet har rätt att vara delaktigt och få information om sin funktionsnedsättning och diagnos och få stöd att bli så självständigt som möjligt. Insatserna varierar över tid och sker i nära samverkan med barnet, närstående och andra i barnets nätverk.

Fysioterapi är en viktig del av behandlingen för att så långt som möjligt bevara barnets rörlighet. Rörelseträning i kombination med behandling med skenor (ortoser) är viktig för att fördröja utvecklingen av muskelförkortningar (kontrakturer). Ståhjälpmedel används för att komma upp i stående ställning. Transport­hjälpmedel används vid behov för förflyttning. Barn från 3–4 års ålder kan lära sig hantera en eldriven rullstol. Det är viktigt att välja leksaker som barnet kan använda utan att muskel­svagheten blir ett hinder. Miljön anpassas för att underlätta vid lek och andra aktiviteter. I skolan kan en dator vara till stor hjälp vid muskelsvaghet i armar och händer.

Psykologiskt stöd utifrån ålder och mognad ges fortlöpande under uppväxten. Att få svar på sina frågor och funderingar är viktigt även för yngre barn.

Kommunen kan erbjuda stöd i olika former för att underlätta familjens vardagsliv. Personlig assistans kan ibland beviljas till den som på grund av omfattande och varaktiga funktions­nedsättningar behöver hjälp med grundläggande behov, men också för att öka möjligheten att delta i aktiviteter även när funktions­nedsättningen är omfattande.

SMA typ 3 och 4

Vid SMA typ 3 och 4 visar sig symtomen senare, är lindrigare, och sjukdomen utvecklas långsammare. Behandlingen och de habiliterande insatserna kan likna dem vid SMA typ 2 men kan också vara betydligt mindre omfattande, beroende på symtomens svårighetsgrad.

Fysioterapi med inriktning på att öka rörligheten och bevara muskelstyrkan är viktig, och behovet av hjälpmedel utreds.

Vid skolios behövs uppföljning, och lungfunktionen kan behöva kontrolleras både dagtid och under sömn. Miljön i skolan, hemmet och på arbetsplatsen kan anpassas efter individuella behov för att underlätta i vardagen.

Äldre ungdomar och vuxna

Äldre tonåringar och vuxna behöver fortsatt regelbunden medicinsk uppföljning och individuellt utformade habiliterings­insatser. Vanligtvis sker detta vid enheter för vuxen­habilitering och/eller vid neurologisk klinik.

Psykologiskt stöd kan behövas. Liksom för barn kan kommunen erbjuda stöd i olika former för att underlätta vardagslivet.

För en del personer i arbetsför ålder kan program för rörelseträning samt utprovade hjälpmedel och förändrade arbetssätt göra det möjligt att arbeta trots sjukdomen. Arbetsförmedlingen ger vägledning vid funktions­nedsättning som påverkar arbetsförmågan. Försäkringskassan samordnar de insatser som behövs för att söka eller återgå i arbete när en funktions­nedsättning påverkar arbetsförmågan.

Forskning

Aktuell forskning om SMA har flera inriktningar. Exempel på forskningsfält är studier av sambanden mellan brist på SMN-proteinet och nervskadorna. Ett annat fält berör så kallade biomarkörer, det vill säga ämnen i till exempel blod eller ryggmärgs­vätska som skulle kunna användas för att följa sjukdomens aktivitet.

Flera läkemedelsstudier pågår. Många rör ovannämnda läkemedel samt ytterligare med snarlik funktion, men det pågår även forskning på läkemedel som har andra verkningsmekanismer.

TREAT-NMD är ett nätverk för muskelsjukdomar, som omfattar läkare, forskare, patientorganisationer och privata företag, internationellt och i Sverige, se treat-nmd.org. Nätverkets syfte är att förbättra behandling och finna botemedel mot bland annat spinal muskelatrofi. En viktig del i arbetet är att skapa ett internationellt databaserat patientregister.

I Sverige finns NMiS (Neuromuskulära sjukdomar i Sverige), ett av flera delregister i det nationella kvalitetsregistret Svenska neuroregister, se neuroreg.se.

Screening för SMA

Arbete pågår med att ta fram vetenskapligt underlag avseende eventuellt införande av screening för SMA i det svenska nationella programmet för screening av nyfödda.

Databaser

Den europeiska databasen Orphanet samlar information om forskning som rör sällsynta hälsotillstånd se orpha.net, sökord: spinal muscular atrophy.

Databasen EU Clinical Trials Register drivs av EU:s läkemedelsmyndighet EMA som samlar information om europeiska kliniska studier, se clinicaltrialsregister.eu, sökord: spinal muscular atrophy.

Den amerikanska databasen ClinicalTrials.gov samlar information om kliniska studier, se clinicaltrials.gov, sökord: spinal muscular atrophy.

Resurser

Universitets- och länssjukhusens barn- och vuxenneurologer kan diagnostisera SMA.

Centrum för sällsynta diagnoser (CSD) finns vid alla universitetssjukhus. CSD tar emot frågor och kan ge vägledning och information om sällsynta hälsotillstånd. Kontaktuppgifter till CSD i respektive region finns på den gemensamma webbplatsen CSD i samverkan, se csdsamverkan.se. På webbplatsen finns också uppgifter om expertteam för olika diagnoser och diagnosgrupper samt länkar till andra informationskällor.

Europeiska referensnätverk (ERN) samlar läkare och forskare som är experter på sällsynta sjukdomar och tillstånd. I de virtuella nätverken diskuteras diagnos och behandling för patienter från hela Europa. För mer information, se Europeiska kommissionen och Orphanet.

Spinal muskelatrofi ingår i nätverket ERN EURO-NMD för sällsynta neuromuskulära sjukdomar.

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om spinal muskelatrofi.

Göteborg

Överläkare Lars Alberg, barnneurologi/regionhabilitering, Drottning Silvias barnsjukhus, Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Östra, Göteborg, telefon 031-342 10 00, e-post lars.alberg@vgregion.se.

Med dr, specialistläkare Ólöf Eliasdóttir, Neuromuskulärt Centrum, neurologen, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg, telefon 031-343 10 00, e-post olof.eliasdottir@vgregion.se.

Med dr, överläkare Anne-Berit Ekström, Regionhabiliteringen, Drottning Silvias barnsjukhus, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg, telefon 031-343 76 00, e-post anne-berit.ekstrom@vgregion.se.

Linköping

Med dr, överläkare Olof Danielsson, Neurologkliniken, Linköpings Universitetssjukhus, Linköping, telefon 010-103 00 00, e-post olof.danielsson@regionostergotland.se

Stockholm

Professor, överläkare Thomas Sejersen, neuropediatriska enheten, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, telefon 08-517 700 00, e-post thomas.sejersen@ki.se.

Bitr överläkare Helgi Hjartarson, Mottagning Barnneurologi 2, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, telefon 08-517 700 00, e-post helgi.hjartarson@regionstockholm.se.

Docent, överläkare Göran Solders, ME Neurologi, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge, telefon 08-585 800 00, e-post goran.solders@regionstockholm.se

Specialistläkare Sofia Botella, ME Neurologi, Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge, telefon 08-585 800 00, e-post sofia.botella@regionstockholm.se.

Intresseorganisationer

Många intresseorganisationer kan hjälpa till att förmedla kontakt med andra som har samma diagnos och deras närstående. Ibland kan de även ge annan information, som praktiska tips för vardagen, samt förmedla personliga erfarenheter om hur det kan vara att leva med ett sällsynt hälsotillstånd. Intresseorganisationerna arbetar också ofta med frågor som kan förbättra villkoren för medlemmarna, bland annat genom att påverka beslutsfattare inom olika samhällsområden.

För många sällsynta hälsotillstånd finns det grupper i sociala medier där man kan kommunicera med andra som har samma diagnos och med föräldrar och andra närstående till personer med sjukdomen eller syndromet.

NSMA, Nätverket för spinal muskelatrofi, är en patientförening som strävar efter att föra samman personer som lever och arbetar med SMA för utbyte, stöd och information, e-post nsmasverige@gmail.comnsma.nu.

Neuro, telefon 08‑677 70 10, e‑post info@neuro.se, neuro.se.

RBU, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, telefon 08‑677 73 00, e‑post info@rbu.se, rbu.se.

Riksförbundet Sällsynta diagnoser verkar för människor som lever med sällsynta diagnoser och olika funktionsnedsättningar, telefon 072‑722 18 34, e‑post info@sallsyntadiagnoser.se, sallsyntadiagnoser.se.

SMA Europe är en paraplyorganisation för SMA-organisationer och forskningsnätverk i Europa, se sma-europe.eu.

Cure SMA är en amerikansk intresseorganisation, se curesma.org.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Centrum för sällsynta diagnoser i samverkan (CSD i samverkan) har ett kalendarium på sin webbplats, med aktuella kurser, seminarier och konferenser inom området sällsynta hälsotillstånd, se csdsamverkan.se.

Ågrenska arrangerar vistelser för barn och ungdomar med funktions­ned­sättningar och deras familjer. I samband med dessa anordnas även utbildningsdagar för personer som i sitt arbete möter barn och ungdomar med den aktuella diagnosen. Dessutom arrangeras varje år ett antal vistelser för vuxna med sällsynta sjukdomar och syndrom. För information kontakta Ågrenska, telefon 031-750 91 00, e-post agrenska@agrenska.se, agrenska.se.

Ytterligare information

Till flera av diagnostexterna i Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd finns en kort sammanfattning i pdf-format som kan laddas ner, skrivas ut och användas i olika sammanhang. Sammanfattningen återfinns högst upp på respektive sida.

Barn, ungdomar och vuxna med funktions­ned­sättningar kan få olika typer av stöd och insatser från samhället. För mer information, se Samhällets stödinsatser.

Dokumentationer från Ågrenska är sammanställningar av föreläsningarna vid familje- och vuxenvistelser på Ågrenska. De går att läsa och ladda ner på agrenska.se, eller beställa på telefon 031‑750 91 00 eller e‑post agrenska@agrenska.se, sökord: spinal muskelatrofi.

Frambu kompetansesenter for sjeldne diagnoser i Norge har information om diagnosen på sin webbplats, se frambu.no, sökord: spinal muskelatrofi.

NSMA, Nätverket för spinal muskelatrofi, har mycket information om SMA på sin webbplats, liksom SMA-Europe (se under rubriken Intresseorganisationer).

Information som vänder sig till personer med SMA och deras familjer såväl som till forskare inom området finns på den amerikanska föreningens Cure SMA webbplats där ett antal publikationer finns att ladda ned, se curesma.org.

TREAT-NMD är ett internationellt nätverk för muskelsjukdomar med fokus på diagnos och behandling av bland annat spinal muskelatrofi, se treat-nmd.org. På nätverkets webbplats återfinns en engelskspråkig guide till de senaste vårdrekommendationerna för spinal muskelatrofi – A Guide to the 2017 International Standards of Care for Spinal Muscular Atrophy (SMA).

Ågrenska har mycket annan information om sällsynta hälsotillstånd på sin webbplats, bland annat personliga berättelser och filmer, se agrenska.se.

Böcker

Jag har en sjukdom men jag är inte sjuk – tio år senare (2015) av Christina Renlund, Mustafa Can och Thomas Sejersen. ISBN 9789188099310. Gothia Kompetens AB.

Doktorn kunde inte riktigt laga mig (Gothia förlag, 2007). En bok om små barn, sjukdom och funktionshinder av Christina Renlund. ISBN 978-91-7205-553-7.

Databaser

OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man) 
omim.org 
Sökord: spinal muscular atrophy

GeneReviews (University of Washington) 
genereviews.org 
Sökord: spinal muscular atrophy

Orphanet, europeisk databas 
orpha.net 
Sökord: spinal muscular atrophy

Litteratur

Abati, E, Corti S. Pregnancy outcomes in women with spinal muscular atrophy: a review. J Neurol Sci 2018; 388: 50–60. https://doi.org/10.1016/j.jns.2018.03.001

Anderton RS, Mastaglia FL. Advances and challenges in developing a therapy for spinal muscular atrophy. Expert Rev Neurother 2015; 15: 895–908.

Arnold WD, Kassar D, Kissel JT. Spinal muscular atrophy: diagnosis and management in a new therapeutic era. Muscle Nerve 2015; 2: 157–167. https://doi.org/10.1002/mus.24497

Baranello, G, Darras BT, Day JW, Deconinck N, Klein A, Masson R et al. Risdiplam in type 1 spinal muscular atrophy N Engl J Med 2021; 384: 915–923. https://doi.org/10.1056/nejmoa2009965

Brahe C. Copies of the survival motor neuron gene in spinal muscular atrophy: the more, the better. Neuromuscul Disord 2000; 10: 274–275. https://doi.org/10.1016/s0960-8966(99)00137-6

Farrar MA, Kiernan MC. The genetics of spinal muscular atrophy: progress and challenges. Neurotherapeutics 2015; 12: 290–302. https://doi.org/10.1007/s13311-014-0314-x

Finkel RS, McDermott MP, Kaufmann P, Darras BT, Chung WK, Sproule DM et al. Observational study of spinal muscular atrophy type I and implications for clinical trials. Neurology 2014; 83: 810–817. https://doi.org/10.1212/wnl.0000000000000741

Finkel RS, Mercuri E, Darras BT, Connolly AM, Kuntz NL, Kirschner J et al. Nusinersen versus sham control in infantile-onset spinal muscular atrophy. N Engl J Med 2017; 377: 1723–1732. https://doi.org/10.1056/nejmoa1702752

Finkel RS, Mercuri E, Meyer OH, Simonds AK, Schroth MK, Graham RJ et al. Diagnosis and management of spinal muscular atrophy: part 2: Pulmonary and acute care; medications, supplements and immunizations; other organ systems; and ethics. Neuromuscul Disord 2018; 28: 197–207. https://doi.org/10.1016/j.nmd.2017.11.004

Hoy SM, Nusinersen: first global approval. Drugs 2017; 77: 473–479. https://doi.org/10.1007/s40265-017-0711-7

Islander G. Anesthesia and spinal muscle atrophy. Paediatr Anaesth 2013; 23: 804–816. https://doi.org/10.1111/pan.12159

King NMP, Bishop CE. New treatments for serious conditions: ethical implications. Gene Ther 2017; 24: 534–538. https://doi.org/10.1038/gt.2017.32

Kugelberg E, Welander L. Heredofamilial juvenile muscular atrophy simulating muscular dystrophy. AMA Arch Neurol Psychiatry 1956; 75: 500–509. https://doi.org/10.1001/archneurpsyc.1956.02330230050005

Mendell JR, Al-Zaidy S, Shell R, Arnold WD, Rodino-Klapac LR, Prior TW et al. Single-dose gene-replacement therapy for spinal muscular atrophy. N Engl J Med 2017; 377: 1713–1722. https://doi.org/10.1056/nejmoa1706198

Mercuri E, Darras BT, Chiriboga CA, Day JW, Campbell C, Connolly AM et al. Nusinersen versus sham control in later-onset spinal muscular atrophy. N Engl J Med 2018; 378: 625–635. https://doi.org/10.1056/nejmoa1710504

Mercuri E, Finkel RS, Muntoni F, Wirth B, Montes J, Main M et al. Diagnosis and management of spinal muscular atrophy: part 1: Recommendations for diagnosis, rehabilitation, orthopedic and nutritional care. Neuromuscul Disord 2018; 28: 103–115. https://doi.org/10.1016/j.nmd.2017.11.005

Nurputra DK, Lai PS, Harahap NI, Morikawa S, Yamamoto T, Nishimura N et al. Spinal muscular atrophy: from gene discovery to clinical trials. Ann Hum Genet 2013; 77: 435–463. https://doi.org/10.1111/ahg.12031

Ratni H, Ebeling M, Baird J, Bendels S, Bylund J et al. Discovery of risdiplam, a selective survival of motor neuron-2 (SMN2) gene splicing modifier for the treatment of spinal muscular atrophy (SMA). J Med Chem 2018; 61: 6501–6517. https://doi.org/10.1021/acs.jmedchem.8b00741

Workman E, Kolb SJ, Battle DJ. Spliceosomal small nuclear ribonucleoprotein biogenesis defects and motor neuron selectivity in spinal muscular atrophy. Brain Res 2012; 1462: 93–99. https://doi.org/10.1016/j.brainres.2012.02.051

Zapletalová E, Hedvicáková P, Kozák L, Vondrácek P, Gaillyova R, Maríková T et al. Analysis of point mutations in the SMN1 gene in SMA patients bearing a single SMN1 copy. Neuromuscul Disord 2007; 17: 476–481. https://doi.org/10.1016/j.nmd.2007.03.003

Zerres K, Rudnik-Schoneborn S, Forrest E, Lusakowska A, Borka X, Hausmanowa-Petrusewicz I. A collaborative study on the natural history of childhood and juvenile proximal spinal muscular atrophy (type II and III SMA): 569 patients. J Neurol Sci 1997; 146: 67–72. https://doi.org/10.1016/s0022-510x(96)00284-5

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som skrivit och reviderat det ursprungliga textunderlaget är Göran Solders, docent i neurologi, överläkare vid Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm.

Den senaste revideringen av materialet har gjorts av Martin Engvall, med dr i neurologi och bitr överläkare på Centrum för medfödda metabola sjukdomar (CMMS), och Helgi Hjartarson, barnneurolog och bitr överläkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus, vid Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm

Berörda intresseorganisationer har getts tillfälle att lämna synpunkter på innehållet.

En särskild expertgrupp har granskat och godkänt materialet före publicering.

Informationscentrum för sällsynta hälsotillstånd vid Ågrenska i Göteborg ansvarar för redigering, produktion och publicering av materialet, se agrenska.se.

Frågor?

Kontakta Informationscentrum för sällsynta hälsotillstånd vid Ågrenska, telefon 031-750 92 00, e-post sallsyntahalsotillstand@agrenska.se.

 

Denna kunskapsdatabas ger information om sällsynta hälsotillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.