Myofibrillära myopatier

Sjukdom/tillstånd

Myofibrillära myopatier (myo=muskel, pati=sjukdom) är en grupp ärftliga muskelsjukdomar som medför att muskelfibrerna fungerar sämre och långsamt bryts ner, vilket leder till fortskridande muskelsvaghet. Sjukdomarna kan påverka hjärtmuskeln, och ge hjärtrytmrubbningar och nedsatt pumpförmåga. Personer med sjukdomarna kan ibland få nedsatt andningsfunktion.

De allra flesta med myofibrillär myopati insjuknar som vuxna, vanligen efter 40 års ålder. Sjukdomen kan dock ge symtom när som helst i livet, även i barndomen. Den genetiska orsaken och sjukdomsförloppet varierar mellan olika personer. Behandlingen inriktas på att lindra symtomen och kompensera för funktionsnedsättningarna. Behovet av insatser varierar i hög grad mellan olika personer med sjukdomen.

Gemensamt för myofibrillära myopatier är ett karaktäristiskt utseende på vävnadsprov från muskler vid undersökning i mikroskop. Förändringarna uppstår när vissa delar av muskelfibern bryts ner och nedbrytningsprodukterna bildar små proteinrika anhopningar (inlagringar eller inklusioner) samtidigt som det finns ett onormalt överskott av andra proteiner i muskelcellen.

Det typiska mikroskopiska utseendet beskrevs i flera rapporter under 1970- och 1980-talen under olika sjukdomsnamn som myopati med inklusionskroppar, atypisk myopati med myofibrillära aggregat och familjär myopati med Mallorykroppslika inklusioner. På 1980-talet upptäckte en svensk forskar­grupp att en del av de onormala proteinansamlingarna innehöll proteinet desmin, vilket ledde till sjukdomsbegrepp som desminrelaterade myopatier och desmininlagringsmyopati. Under 1990-talet visade studier att det utöver desmin även finns ett överskott av flera andra specifika proteiner. År 1996 föreslogs namnet myofibrillär myopati som ett samlingsbegrepp.

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd finns separata informationstexter om flera andra myopatier.

Förekomst

Det finns i dag (2023) inga uppgifter om förekomsten av myofibrillära myopatier. Det finns sannolikt personer med sjukdomen som ännu inte har fått diagnosen.

Orsak

Myofibrillära myopatier uppstår till följd av en sjukdomsorsakande variant (mutation) i en av flera olika gener (se tabellen nedan). Generna styr tillverkningen av olika proteiner i muskelcellerna.

De sammandragande strukturerna i en muskelcell kallas myofibriller. De består av långa buntar av proteiner som löper i muskelns längdriktning, vilka i sin tur är uppbyggda av mindre enheter som kallas sarkomerer. Sarkomererna binds till varandra och till cellmembranet genom en struktur som kallas Z-disken.

Muskelcell med flera myofibriller samt myofibrillens uppdelning i sarkomerer med z-linje.

Vid myofibrillära myopatier sker en nedbrytning av myofibriller med början i Z-disken, och olika proteiner anhopas på ett onormalt sätt i de förändrade myofibrillerna. Den sjukdomsorsakande genvarianten leder till ett förändrat protein som har en tendens att klumpa ihop sig och ansamlas i muskelcellen. Det förändrade proteinet tycks även påverka strukturen och funktionen hos flera andra proteiner kring Z-disken och cellmembranet. Även dessa proteiner har en tendens att ansamlas på ett onormalt sätt i muskelcellen. Detta skiljer myofibrillära myopatier från många andra typer av muskelsjukdomar där sjukdoms­orsakande genvarianter leder till att ett visst protein blir förändrat, saknas eller produceras i mindre mängd. På sikt bryts muskelcellerna långsamt ner och ersätts med fett och bindväv. Mekanismerna bakom hur de förändrade proteinerna leder till muskelnedbrytning är inte helt klarlagda. Förutom att Z-disken är viktig för muskelcellens stabilitet och samman­dragnings­förmåga spelar den även roll för olika signalsystem i cellen som är nödvändiga för cellens överlevnad.

Det är möjligt att påvisa förändringar som orsakar myofibrillär myopati i flera olika gener. Hos cirka hälften av alla med myofibrillär myopati är den genetiska orsaken fortfarande okänd.

Ärftlighet

De allra flesta myofibrillära myopatier nedärvs autosomalt dominant. Detta innebär att om den ena föräldern har sjukdomen, det vill säga har en normal gen och en sjukdomsorsakande variant av en gen, blir sannolikheten att få sjukdomen 50 procent för såväl söner som döttrar. De barn som inte fått den sjukdomsorsakande genvarianten får inte sjukdomen och för den inte heller vidare.

Autosomal dominant nedärvning.

Det finns dock ovanliga former som ärvs autosomalt recessivt. En sådan sjukdomsform är epidermolysis bullosa simplex med muskeldystrofi (EBS-MD). Autosomal recessiv nedärvning innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en sjukdomsorsakande variant av en gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar är sannolikheten 25 procent att barnet får genvarianterna i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. Sannolikheten att barnet får en sjukdoms­orsakande genvariant i enkel uppsättning är 50 procent. Då blir barnet, liksom föräldrarna, frisk bärare av en genvariant. Sannolikheten att barnet varken får sjukdomen eller blir bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är 25 procent.

Autosomal recessiv nedärvning.

Även X-kromosombunden nedärvning kan förekomma, som vid X-bunden FHL1. Sjukdomen orsakas då av en förändrad (muterad) gen på X-kromosomen, som är en av de könsbestämmande kromosomerna. Män har en X-kromosom och en Y-kromosom, medan kvinnor har två X-kromosomer. X-kromosombundna ärftliga sjukdomar förekommer oftast endast hos män och nedärvs via vanligen friska kvinnliga bärare av en normal gen och en sjukdomsorsakande variant i en gen. Sannolikheten för söner till kvinnliga bärare av en sjukdomsorsakande genvariant att få sjukdomen är 50 procent. För döttrarna är sannolikheten 50 procent att bli friska bärare av den sjukdomsorsakande genvarianten.

En man med en X‑kromosombunden ärftlig sjukdom kan inte överföra den till sina söner, men alla döttrar blir bärare av den sjukdomsorsakande genvarianten.

X-kromosombunden nedärvning från kvinna, med muterad gen.

I många fall finns ingen känd ärftlighet i familjen. Med tanke på den varierande sjukdomsbilden mellan olika personer, även inom samma familj, kan familjemedlemmar i tidigare släktled ha haft sjukdomen men med så lindriga symtom att de betraktats som friska.

Sjukdomen kan också uppstå till följd av en nyuppkommen sjukdomsorsakande variant av en gen (nymutation). Genvarianten har då oftast uppstått i en av föräldrarnas könsceller (ägg eller spermie). Sannolikheten att föräldrarna på nytt får ett barn med sjukdomen uppskattas till mindre än 1 procent. Den nyuppkomna genvarianten hos barnet blir dock ärftlig, och kan därmed föras vidare till nästa generation.

Det förekommer att en av föräldrarna har den sjukdomsorsakande genvarianten i en del av sina könsceller (germinal mosaicism). Föräldern är då inte sjuk själv, men förekomsten av genvarianten i könscellerna ökar sannolikheten att på nytt få ett barn med sjukdomen.

Symtom

Även om många symtom är gemensamma för de olika myofibrillära myopatierna kan de i hög grad variera mellan olika personer. Dels finns skillnader mellan grupper med sjukdomsorsakande varianter i olika gener, dels finns det en stor individuell variation inom grupper med samma genvariant. Även inom en och samma familj kan symtomen variera påtagligt.

De allra flesta med myofibrillär myopati insjuknar som vuxna, vanligen efter 40 års ålder. Sjukdomen kan dock ge symtom när som helst i livet, även i barndomen. Oftast startar den med en långsamt tilltagande muskelsvaghet.

Muskler

I motsats till vid många andra muskelsjukdomar kan muskelsvagheten börja i en muskel långt från bålen (distal muskulatur), som underarmar, underben, händer och fötter. Den kan yttra sig som nedsatt kraft i händerna, som gör det svårt att till exempel skruva av och på lock eller att öppna och stänga kranar. Även finmotoriken kan påverkas och ge svårigheter att till exempel hålla i en penna eller knäppa knappar. Personer med sjukdomen kan få en klumpig gång och ha tendens att snubbla, eftersom foten inte lyfts normalt under steget (droppfot). Hos andra börjar svagheten i muskelgrupper nära bålen, som skulder- och bäckenmuskler (proximal muskulatur). Det ger svårigheter att lyfta armarna ovan axelhöjd och påverkar också gångförmågan, först i trappor och backar, men senare även på plan mark. Svagheten kan också börja samtidigt i både distal och proximal muskulatur. Muskelsvagheten fortskrider i varierande hastighet och kan leda till betydande funktionsnedsättningar. Det kan medföra ett stort hjälpbehov hos personer med sjukdomen som exempelvis kan behöva hjälpmedel vid förflyttningar. Hos andra kan symtomen vara förhållandevis lindriga genom hela livet.

Förutom nedsatt kraft i musklerna kan en del känna av symtom som muskelstelhet, värk och muskelkramper.

Ett fåtal personer med sjukdomen utvecklar stramhet och felställningar i lederna (kontrakturer) och sned rygg (skolios) till följd av muskelsvagheten.

Hjärta

Hos ungefär hälften av alla med sjukdomen påverkas hjärtmuskeln, vilket kan leda till både nedsatt pumpförmåga (hjärtsvikt) och rytmrubbningar (arytmier). I ovanligare fall börjar sjukdomen med symtom från hjärtat utan andra symtom på muskelsvaghet, hos vissa redan under barndomen. Hjärtsvikt visar sig som ökad trötthet, nedsatt kondition och andfåddhet. Hjärtrytm­rubbningar kan leda till svimning och i allvarligare fall hjärtstopp.

Luftvägar och svalg

Hos en del personer utvecklas en svaghet i bröstkorgens andningsmuskulatur som kan leda till nedsatt andningsfunktion. I lindriga fall påverkas andningsfunktionen endast nattetid och visar sig som svårighet att sova liggande på rygg, orolig sömn, dagtrötthet och morgonhuvudvärk. Mer uttalad muskelsvaghet i andningsmusklerna kan leda till lufthunger, andfåddhet och nedsatt hostförmåga.

I senare stadier av sjukdomen kan personer med vissa former av myofibrillär myopati drabbas av svaghet i ansikts- och svalgmuskulaturen, vilket leder till otydligt tal och gör det svårt att svälja.

Perifera nerver

Utöver nedsatt muskelfunktion påverkas också de perifera nerverna hos många med sjukdomen, vilket kan leda till domningar och nedsatt känsel. De perifera nerverna är de delar av nervsystemet som finns utanför hjärnan och ryggmärgen.

Särskilda former av myofibrillär myopati

Myofibrillär myopati typ 6 är en allvarligare sjukdomsform än de övriga kända formerna. Sjukdomen visar sig ofta före 20 års ålder och har en hög dödlighet, med tidig svår hjärtpåverkan och nedsatt andningsfunktion. Det är även vanligt med felställningar i leder och rygg.

Även myofibrillär myopati typ 1, typ 3 och typ 4 kan ge hjärtpåverkan redan i barndomen.

Epidermolysis bullosa simplex med muskeldystrofi (EBS-MD) ger förutom muskelsvaghet en medfödd sjukdom med blåsor i huden. I Socialstyrelsens databas om sällsynta hälsotillstånd finns en separat informationstext om epidermolysis bullosa.

Myofibrillär myopati typ 3 kan hos vissa personer ge symtom från skulder- och bäckengördel­muskulatur och har likheter med en form av limb-girdle muskeldystrofi (LGMD D1). Även om limb-girdle muskeldystrofi finns en separat informationstext i Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd.

Myofibrillär myopati typ 2 kan leda till grumling i ögats lins (grå starr, katarakt).

Diagnostik

Diagnosen baseras på sjukdomshistoria, läkarundersökning, neurofysiologiska undersökningar, blodprover, muskelbiopsi och DNA-analys.

Sjukdomshistorien och läkarundersökningen ger misstanke om en muskelsjukdom. Den neuro­fysiologiska undersökningen med elektromyografi (EMG) och elektroneurografi (ENeG) används för att bekräfta att det rör sig om en muskelsjukdom och även för att kartlägga utbredningen. Vid EMG-undersökning i påverkade muskler syns den nedsatta funktionen i muskelfibrerna och ofta även en ökad irritabilitet i musklerna. Vid ENeG-undersökning är det ibland möjligt att se en påverkan på nervfunktionen (neuropati). Det är inte typiskt för muskelsjukdomar i allmänhet, men kan förekomma just vid myofibrillära myopatier.

Vid diagnostik av muskelsjukdomar mäts koncentrationen av muskelproteinet kreatinkinas (CK). När muskelvävnad bryts ned stiger ofta koncentrationen av kreatinkinas i blod. Graden av stegring kan ge en ledtråd om vilken typ av muskelsjukdom det rör sig om. Vid myofibrillära myopatier är kreatinkinasnivån ofta normal eller bara lätt förhöjd.

Den definitiva diagnosen myofibrillär myopati ställs med hjälp av ett vävnadsprov (biopsi) från en muskel som granskas i ljusmikroskop och ibland i elektronmikroskop. I ljusmikroskop syns den för myofibrillära myopatier karaktäristiska bilden med nedbrytning av muskelfibrer och olika typer av proteinansamlingar i de sjuka muskelfibrerna. I elektronmikroskop går det att tidigt i förloppet se att muskelscellsnedbrytningen börjar i Z-disken.

Diagnosen kan ofta bekräftas med DNA-analys. Trots moderna och avancerade analysmetoder kommer man inte fram till en exakt genetisk diagnos i cirka 50 % av fallen. En orsak kan vara att det hos dessa personer finns sjukdomsorsakande varianter i två eller fler gener som samverkar och orsakar sjukdomen.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att genetisk vägledning erbjuds. Det innebär information om sjukdomen och hur den ärvs, samt en bedömning av sannolikheten för olika familjemedlemmar att få barn med samma sjukdom.

Om den genetiska avvikelsen är känd i familjen och upprepningsrisken bedöms vara förhöjd kan i vissa fall anlagsbärardiagnostik, fosterdiagnostik och preimplantatorisk genetisk diagnostik/testning (PGD/PGT) utföras.

Behandling/stöd

Det finns i dagsläget (2023) ingen behandling som botar myofibrillär myopati, utan insatserna inriktas på att lindra symtomen och kompensera för funktionsnedsättningar samt att ge stöd. Behovet av insatser kan i hög grad variera mellan olika personer med sjukdomen.

Muskler

Genom töjningar och aktiva muskelövningar i kombination med skenor (ortoser) kan felställningar (kontrakturer) förebyggas och fördröjas. Det är viktigt att en fysioterapeut och en arbetsterapeut med särskild kunskap om och erfarenhet av muskelsjukdomar informerar och instruerar om lämpliga övningar. Användning av ortoser kan också göra att det dröjer tills personer med sjukdomen behöver använda rullstol. Vid sned rygg (skolios) kan man ibland ha nytta av en korsett. I vissa fall kan skolios och andra typer av felställningar behöva korrigeras genom en ortopedisk operation.

Hjärta

Hjärtat kontrolleras regelbundet med ultraljud och EKG. Ibland kan det behövas EKG-registrering under ett dygn. Vid hjärtsvikt kan läkemedelsbehandling för att stärka hjärtats pumpförmåga bli aktuellt, vanligen med ACE-hämmare och betablockerare. Om hjärtsvikten leder till vätskeansamling i kroppen används även vätskedrivande läkemedel. Vid svår hjärtsvikt med hjärtförstoring och risk för rytmrubbning kan personer med sjukdomen behöva pacemaker eller implanterbar defibrillator (ICD) behövas och vid mycket uttalad hjärtsvikt kan hjärttransplantation bli aktuellt.

Luftvägar

Vid misstanke om svaghet i andningsmuskulaturen utreds andningsfunktionen med ett lung­funktions­test (spirometri) och blodprover. En hemventilator kan provas ut vid konstaterad nedsatt andningsfunktion. Ventilatorn kopplas till näsa och mun med hjälp av en mask och hjälper till att fylla lungorna med luft. Vanligen behövs bara ventilatorn nattetid då andningen är mindre effektiv, men i svårare fall kan mer omfattande ventilatoranvändning bli nödvändig. Personer med dålig hostkraft kan behöva en hostapparat som genom en sugfunktion hjälper till att transportera upp slem ur luftvägarna.

Nedsatt andnings- och hostfunktion kan leda till att slem stannar i luftvägarna, vilket ökar risken för lunginflammation. Risken är större om också svalgmuskulaturen är påverkad, eftersom detta ofta gör att man sväljer fel. Även lindriga luftvägsinfektioner kan ge svåra andningsbesvär vid nedsatt andningsfunktion. Regelbunden användning av hostapparat är då nödvändigt även vid vanliga förkylningar. Vid tecken på lunginflammation ska behandling med antibiotika påbörjas så snart som möjligt. Vaccination mot pneumokocker, influensavirus och SARS-CoV-2 rekommenderas.

Nutrition

Personer med sjukdomen som har svårt att svälja behöver kontakt med en logoped och dietist. Sväljnings­funktionen kan behöva kartläggas. Vid lättare sväljningsbesvär går det ofta att tillgodose näringsintaget genom att kostens konsistens och näringsinnehåll anpassas. I svårare fall kan PEG (knapp, perkutan endoskopisk gastrostomi), som är en operativt åstadkommen förbindelse till magsäcken via bukväggen, behövas.

Rehabilitering

Både barn och vuxna med uttalade symtom och funktionsnedsättningar behöver habiliterande insatser. Insatserna görs med stöd av ett tvärprofessionellt team som har särskild kunskap om funktionsnedsättningar. Syftet med insatserna är att personer med funktionsnedsättningar ska få förutsättningar att leva ett så självständigt och delaktigt liv som möjligt.

Anpassningar av miljön hemma, i skolan och på arbetsplatsen görs i samråd med en arbetsterapeut. Yrkesrådgivning kan vara värdefullt och vid behov måste arbetsuppgifterna anpassas efter den begränsade muskelfunktionen. Ibland kan det också bli aktuellt med omskolning. Information och stöd fås från Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

Det är också viktigt att behovet av psykologiskt och socialt stöd tillgodoses. För att underlätta vardagslivet kan kommunen erbjuda stöd i olika former. Personlig assistans kan innebära ökad delaktighet och ett aktivt liv när man har en omfattande funktionsnedsättning.

Forskning

Forskning pågår internationellt för att närmare karaktärisera de i dag kända typerna av myofibrillär myopati. Man försöker även kartlägga de förändrade proteinernas roll i cellen och de mekanismer som gör att defekter hos dessa proteiner leder till sjukdom. Samtidigt fortsätter arbetet med att identifiera ytterligare genetiska förändringar som kan leda till myofibrillär myopati. Forskning inom området bedrivs även vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg, Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm och Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Den europeiska databasen Orphanet samlar information om forskning som rör sällsynta hälsotillstånd, se orpha.net, sökord: myofibrillar myopathy.

Resurser

Resurser för diagnostik och behandling av olika typer av muskelsjukdomar finns vid neurologiska kliniker, framför allt på universitetssjukhusen. För barn med muskelsjukdomar finns kompetens vid landets barn- och ungdomshabiliteringar.

Expertteam för sällsynta neuromuskulära sjukdomar, som samverkar med CSD, med särskild kompetens inom diagnostik, utredning och behandling, finns vid flera av universitetssjukhusen:

• Muskelteamet, Neurologi­mottagningen för barn och ungdomar (barn)/Neurologi­mottagningen (vuxna), Akademiska sjukhuset, Uppsala. Kontakt­person: Koordinator, sjuksköterska Camilla Andersson, telefon 018‑611 58 48. För mer information om teamet, se sjukvardsregionmellan/expertteam-och-diagnoser.
• Team för neuromuskulära sjukdomar, Barn­neurologen, Solna (barn)/Neurolog­kliniken, Huddinge (vuxna), Karolinska Universitets­sjukhuset. Kontakt­person barnteamet: professor, överläkare Thomas Sejersen, e-post thomas.sejersen@ki.se. Kontakt­person vuxenteamet: koordinator, sjuksköterska Helene Hallin, e-post helene.hallin@regionstockholm.se. För mer information om teamet, se karolinska.se/regionala-expertteam/neuromuskulara-sjukdomar.
• Team Sällsynta Neuromuskulära sjukdomar (Team NMD) (barn och vuxna), Neurologiska kliniken, Universitets­sjukhuset i Linköping. Kontaktperson: Maria Nilsson, telefon 076-120 28 07, e-post maria.an.nilsson@regionostergotland.se. För mer information om teamet, se csdsydost.se/neuromuskulara-sjukdomar-team-nmd.
• Muskelteamet (barn), Drottning Silvias barnsjukhus, Sahlgrenska Universitets­sjuk­huset/Östra, Göteborg. Kontaktperson: koordinator, specialist­arbets­terapeut Johanna Weichbrodt, telefon 031-343 76 02, e-post johanna.weichbrodt@vgregion.se. För mer information om teamet, se sahlgrenska.se/neuromuskulara-sjukdomar.
• Neuromuskulärt centrum (vuxna), Neurologi­mottagningen, Sahlgrenska Universitets­sjuk­huset/Sahlgrenska, Göteborg, telefon 031‑342 10 00. Kontaktperson: enhetschef Karin Hallén, telefon 031-342 79 06, e-post karin.hallen@vgregion.se. För mer information om teamet, se sahlgrenska.se/neuromuskulart-centrum.

Nationell högspecialiserad vård (NHV) är komplex och sällan förekommande vård som bedrivs vid ett fåtal enheter i landet med tillstånd från Socialstyrelsen. Syftet är att säkerställa tillgången till likvärdig och högkvalitativ vård. För mer information, se Nationell högspecialiserad vård.

• Viss vård vid neuromuskulära sjukdomar utförs vid Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm, Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg, Skånes universitetssjukhus i Malmö/Lund samt vid Universitetssjukhuset i Linköping. Vården av barn och ungdomar är koncentrerad till Göteborg och Stockholm. Se Neuromuskulära sjukdomar.

Myofibrillära myopatier ingår i nätverket ERN EURO-NMD för sällsynta neuromuskulära sjukdomar.

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om myofibrillära myopatier:

Intresseorganisationer

Det finns ingen specifik intresseorganisation för personer med myofibrillära myopatier i Sverige, men generell kunskap om neuromuskulära sjukdomar finns hos följande organisationer:

Muscular dysthropy UK, en brittisk intresseorganisation för personer med muskelsjukdomar, e-post info@musculardystrophyuk.org, se musculardystrophyuk.org.

Muscular Dystrophy Association (MDA), en amerikansk intresseorganisation för personer med muskelsjukdomar, e-post ResourceCenter@mdausa.org, se mda.org.

Databas

Orphanet samlar information om intresseorganisationer, framför allt i Europa, se orpha.net, sökord: myofibrillar myopathy.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Ytterligare information

I Sverige finns NMiS (Neuromuskulära sjukdomar i Sverige), ett delregister i det nationella kvalitetsregistret Svenska neuroregister, se neuroreg.se. Här registreras information om behandling och resultat för neuromuskulära sjukdomar, i syfte att utveckla kunskap och behandlingsmetoder inom sjukvården.

Svenska Neuromuskulära Arbetsgruppen (SNEMA, Swedish Neuromuscular Association) är en grupp som regelbundet möts för vidareutbildning och erfarenhetsutbyte om neuromuskulära sjukdomar. De har sammanställt riktlinjer för anestesi vid neuromuskulära sjukdomar, se snema.se.

• OMIM, Online Mendelian Inheritance in Man, omim.org, sökord: myofibrillar myopathy
• GeneReviews (University of Washington), genereviews.org, sökord: myofibrillar myopathy
• Orphanet, europeisk databas, orpha.net, sökord: myofibrillar myopathy
• Neuromuscular disease center (Washington University School of Medicine), neuromuscular.wustl.edu/index.html, sökord: myofibrillar (Desmin) myopathies.

Litteratur

Bourque PR, Breiner A, Warman-Chardon J. Myofibrillar myopathy mimicking polyneuropathy. Case Rep Neurol 2020; 12: 97–102. https://doi.org/10.1159/000506193

Claeys K, van der Ven P, Behin A, Stojkovic T, Eymard B, Dubourg O et al. Differential involvement of sarcomeric proteins in myofibrillar myopathies: a morphological and immunohistochemical study. Acta Neuropathol 2009; 117: 293–307. https://doi.org/10.1007/s00401-008-0479-7

De Bleecker JL, Engel AG, Ertl BB. Myofibrillar myopathy with abnormal foci of desmin positivity. II. Immunocytochemical analysis reveals accumulation of multiple other proteins. J Neuropathol Exp Neurol 1996; 55: 563–577. https://doi.org/10.1097/00005072-199605000-00009

Diaz F, Soltanzadeh P, Khosa S, Khanlou N, Freundlich R, Mishra SK. Myofibrillar myopathy presenting with an inclusion body myositis-like phenotype. Muscle Nerve 2023; 67: E15–E17. https://doi.org/10.1002/mus.27806

Ferrer I, Olivé M. Molecular pathology of myofibrillar myopathies. Expert Rev Mol Med 2008; 10: e25. https://doi.org/10.1017/s1462399408000793

Fichna JP, Maruszak A, Żekanowski C. Myofibrillar myopathy in the genomic context. J Appl Genet 2018; 59: 431–439. https://doi.org/10.1007/s13353-018-0463-4

Frank D, Kuhn C, Katus HA, Frey N. The sarcomeric Z-disc: a nodal point in signalling and disease. J Mol Med 2006; 84: 446–468. https://doi.org/10.1007/s00109-005-0033-1

Goebel HH. Protein aggregate myopathies. Introduction. Brain Pathol 2009; 19: 480–482. https://doi.org/10.1111/j.1750-3639.2009.00291.x

Goebel HH, Blaschek A. Protein aggregation in congenital myopathies. Semin Pediatr Neurol 2011; 18: 272–276. https://doi.org/10.1016/j.spen.2011.10.009

Goebel HH, Fardeau M, Olivé M, Schröder R. 156th ENMC International Workshop: Desmin and protein aggregate myopathies, 9–11 November 2007, Naarden, The Netherlands. Neuromuscular disorders 2008; 18: 583–592. https://doi.org/10.1016/j.nmd.2008.04.008

Goldfarb LG, Olivé M, Vicart P, Goebel HH. Intermediate filament diseases: desminopathy. Adv Exp Med Biol 2008; 642: 131–164. https://doi.org/10.1007/978-0-387-84847-1_11

Hedberg C, Melberg A, Kuhl A, Jenne D, Oldfors A. Autosomal dominant myofibrillar myopathy with arrhythmogenic right ventricular cardiomyopathy 7 is caused by a DES mutation. Eur J Hum Genet 2012; 20: 984–985. https://doi.org/10.1038/ejhg.2012.39

Luo YB, Peng Y, Lu Y, Li Q, Duan H, Bi F, Yang H. Expanding the clinico-genetic spectrum of myofibrillar myopathy: Experience from a Chinese neuromuscular center. Front Neurol 2020; 11: 1014. https://doi.org/10.3389/fneur.2020.01014

Nakano S, Engel AG, Waclawik AJ, Emslie-Smith AM, Busis NA. Myofibrillar myopathy with abnormal foci of desmin positivity. I. Light and electron microscopy analysis of 10 cases. J Neuropathol Exp Neurol 1996; 55: 549–562. https://doi.org/10.1097/00005072-199605000-00008

Ohlsson M, Hedberg C, Brådvik B, Lindberg C, Tajsharghi H, Danielsson O et al. Hereditary myopathy with early respiratory failure associated with a mutation in A-band titin. Brain 2012; 135: 1682–1694. https://doi.org/10.1093/brain/aws103

Potulska-Chromik A, Jędrzejowska M, Gos M, Rosiak E, Kierdaszuk B, Maruszak A et al. Pathogenic mutations and putative phenotype-affecting variants in Polish myofibrillar myopathy patients. J Clin Med 2021; 10: 914. https://doi.org/10.3390/jcm10050914

Selcen D. Myofibrillar myopathies. Neuromuscul Disord 2011; 21: 161–171. https://doi.org/10.1016/j.nmd.2010.12.007

Selcen D, Ohno K, Engel AG. Myofibrillar myopathy: clinical, morphological and genetic studies in 63 patients. Brain 2004; 127: 439–451. https://doi.org/10.1093/brain/awh052

Schröder R, Schoser B. Myofibrillar myopathies: a clinical and myopathological guide. Brain Pathol 2009; 19: 483–492. https://doi.org/10.1111/j.1750-3639.2009.00289.x

Tasca G, Udd B. Hereditary myopathy with early respiratory failure (HMERF): Still rare, but common enough. Neuromuscul Disord 2018; 28: 268–276. https://doi.org/10.1016/j.nmd.2017.12.002

Vattemi G, Neri M, Piffer S, Vicart P, Gualandi F, Marini M et al. Clinical, morphological and genetic studies in a cohort of 21 patients with myofibrillar myopathy. Acta Myol 2011; 30: 121–126.

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som skrivit det ursprungliga textunderlaget är legitimerad läkare Sofia Botella, Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm, med medverkan av biträdande överläkare Martin Engvall och docent Göran Solders, Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm.

Den senaste revideringen av materialet har gjorts av Martin Engvall, med dr i neurologi och överläkare på Medicinsk enhet Neurologi och Centrum för medfödda metabola sjukdomar (CMMS) vid Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm.