Sjukdom/tillstånd

Myhres syndrom är ett medfött syndrom som kännetecknas av kortväxthet, intellektuell funktionsnedsättning, hörselnedsättning, speciella ansiktsdrag och bindvävsförändringar. Förändringarna i bindväven är fortskridande och leder till förtjockad hud, stela leder samt hjärt- och lungpåverkan. Symtomens svårighetsgrad varierar mellan olika personer med syndromet.

Barn med Myhres syndrom behöver tidigt kontakt med flera olika specialister. Det är viktigt att undersöka de organ som kan påverkas, till exempel hjärta, lungor, öron och skelett. Habiliterande insatser behövs också. De medicinska och habiliterande insatserna fortsätter i vuxen ålder.

Syndromet beskrevs första gången 1981 av den amerikanska barnläkaren och patologen Selma Myhre och hennes kollegor.

En variant av Myhres syndrom med samma genetiska bakgrund beskrevs 1998. Syndromet benämndes LAPS-syndromet. LAPS är en akronym, en initialförkortning bildad av de första bokstäverna i laryngotracheal stenosis (förträngning av luftstrupen), arthropathy (ledstelhet), prognathism (framskjutande haka) och short stature (kortväxthet). När den genetiska bakgrunden till Myhres syndrom kartlades kom man fram till att LAPS-syndromet är en variant av Myhres syndrom med liknande sjukdomsbild.

Förekomst

Det finns inga säkra uppgifter om förekomsten. Knappt 60 personer med syndromet har beskrivits i den internationella medicinska litteraturen, och några få barn i Skandinavien har fått diagnosen Myhres syndrom. Troligen finns det fler som inte fått diagnosen fastställd, beroende på att andra syndrom kan ha liknande symtom.

Orsak

Orsaken är en förändring (mutation) i genen SMAD4 på kromosom 18 (18q21.1). Genen är en mall för tillverkningen av (kodar för) proteinet SMAD4, en signalsubstans i signalvägen för TGF-β (transforming growth factor beta), som har många funktioner. Under fosterutvecklingen reglerar signalvägen organens utveckling, och efter födseln spelar den en viktig roll i olika processer som kontrollerar bland annat tillväxt samt inflammation och sårläkning i bindväven. Sjukdomens mekanism är ännu inte helt klarlagd. Det verkar som att mutationerna leder till en ökad mängd av proteinet SMAD4 som i sin tur leder till en förhöjd aktivitet inom signalvägen för TGF-β, vilket benämns gain-of-function.

TGF-β-signalvägen har en avgörande betydelse för tillväxt. Mutationer i gener som kodar för proteiner vilka samverkar i signalvägen kan störa tillväxten men även orsaka andra syndrom. Det kan till exempel innebära överdriven tillväxt, som vid Marfans syndrom, eller kortväxthet, som vid skelettdysplasierna akromikri och geleofysisk dysplasi. Skelettdysplasi innebär en störning av skelettutvecklingen. Vid Myhres syndrom är dock sjukdomsförloppet mer komplicerat och innebär fortskridande förändringar i bindväven på grund av en störd inflammationsprocess. TGF-β-signalvägen påverkar även bindvävens struktur, vilket kan förklara de symtom som involverar skelettet, lederna, huden, luftvägarna, blodkärlen samt hjärtats struktur.

På grund av att personer med Myhres syndrom ger ett intryck av att ha förstorade muskler (muskelhypertrofi) har man hos enstaka barn undersökt vävnadsprov (muskelbiopsi). Det har inte gått att påvisa några specifika förändringar men däremot mindre muskelfibrer och en förtjockning av bindväven mellan muskelfibrerna.

Samtliga mutationer som är kända (2016) är lokaliserade i närheten av eller finns inom samma kodande subenhet (kodon) i SMAD4 och leder till samma förändring av proteinstrukturen, vilket kan förklara den karaktäristiska sjukdomsbilden vid Myhres syndrom.

Andra mutationer i SMAD4 har kopplats till ärftliga sjukdomar som juvenil polypos och hereditär hemorragisk telangiektasi (HHT). Mutationer i SMAD4 har påvisats i tumörer i tjocktarm, ändtarm och bukspottkörtel, där de har uppstått i form av nymutation enbart i den vävnaden. Man tror att proteinet SMAD4 på hittills okänt sätt hindrar utvecklingen av tumörer, men det finns för närvarande inget som tyder på ökad tumörrisk vid Myhres syndrom.

Ärftlighet

Myhres syndrom nedärvs autosomalt dominant. Detta innebär att om en av föräldrarna har sjukdomen, det vill säga har en normal gen och en muterad gen, är sannolikheten för såväl söner som döttrar att få sjukdomen 50 procent. De barn som inte har fått den muterade genen får inte sjukdomen och för den inte heller vidare.

Autosomal dominant nedärvning.

I de flesta fall uppkommer syndromet som en nymutation. Mutationen har då oftast skett i en av föräldrarnas könsceller (ägg och spermier). Sannolikheten att de på nytt får ett barn med sjukdomen uppskattas till mindre än 1 procent. Den nyuppkomna mutationen hos barnet blir dock ärftlig och kan föras vidare till nästa generation.

I sällsynta fall kan föräldrarna få fler barn med samma sjukdom. Orsaken kan då vara att en av föräldrarna har sjukdomen med mycket lindriga symtom (varierande expressivitet) eller att en av föräldrarna bär på mutationen i en del av könscellerna (germinal mosaicism).

Symtom

Personer med Myhres syndrom har en symtombild som kännetecknas av kortväxthet, generell ledstelhet, varierande grad av hörselnedsättning, lindrig till medelsvår intellektuell funktionsnedsättning, speciella ansiktsdrag och förtjockad hud. Andra symtom som förekommer är bland annat läpp-, käk- och gomspalt, nedsatt lungfunktion, hjärtkomplikationer och ögonförändringar. Avvikelser och symtom, liksom svårighetsgraden, varierar.

Tillväxt och pubertet

Nyfödda med Myhres syndrom kan ha en lägre födelsevikt än normalt, vilket brukar bero på en tillväxthämning tidigt under fosterutvecklingen. Efter födseln och under barn- och ungdomsåren fortsätter barnen att växa långsamt. Slutlängden brukar bli mellan 140 och 155 cm.

Ibland finns en störning av hypofysens funktion, som bland annat styr tillväxten och pubertetsutvecklingen. Både tidig och försenad pubertet förekommer. En del flickor med syndromet har problem med oregelbunden menstruation (oligomenorré) eller frånvaro av menstruation (amenorré).

Benägenhet för att utveckla övervikt finns.

Skelett och leder

Barn med syndromet har skelettutvecklingsrubbningar (skelettdysplasi), vilket innebär att skelettet har en onormal form och/eller hållfasthet. Händer och fötter är små med fingrar och tår som vanligtvis är korta (brakydaktyli), sammanväxta (syndaktyli) eller krökta (klinodaktyli). Sned rygg (skolios) förekommer.

Den generella ledstelheten tilltar successivt och leder så småningom till sammanväxningar med förkalkningar (ankylos). Sammanväxningarna beror på förändringarna i bindväven och medför en begränsad rörlighet i främst de stora lederna, som hand-, armbågs-, höft-, knä- och fotlederna samt ryggraden. Det innebär bland annat att det är svårt att böja sig framåt och att förflytta sig. Ibland finns stelheten i höft- och knälederna redan vid födseln. Andra förändringar som har beskrivits är medfödd höftledsluxation och att höftkulan förstörs (avaskulär nekros) på grund av bristande blodförsörjning med påföljd att höftleden skadas.

Missbildningar

Vissa barn med syndromet föds med läpp-, käk- och gomspalt. Spädbarn med spalt får ofta svårt att suga och få i sig näring, vilket innebär att de måste opereras under det första levnadsåret. En del barn kan även ha sammanväxningar av de bakre näsgångarna mot svalget (koanalatresi). Koanalatresi medför att luften har svårt att passera genom näsan till lungorna. Förträngningen kan vara ensidig eller dubbelsidig.

När barnet är äldre kan den förändrade gomfunktionen göra att talet blir otydligt och nasalt, eftersom det kommer upp luft i näsan. Tänder och bettfunktion kan också påverkas.

Hos pojkarna vandrar testiklarna ibland inte ned i pungen och urinrörets mynning kan vara felplacerad (hypospadi).

Missbildningar i njurarna eller urinvägarna förekommer. Till exempel kan ena njuren saknas (njuragenesi), men detta är ovanligt. En del barn med syndromet har problem med bakåtflöde av urin från urinblåsan upp i urinledarna (vesikoureteral reflux), vilket ökar risken för urinvägsinfektioner.

Mer ovanligt är att mag-tarmkanalen påverkas av förträngning av matstrupen (esofagusstenos) eller av nedre magmunnen (pylorusstenos) alternativt av att tunntarmens första del är underutvecklad (duodenalatresi), liksom av magsår och långvarig förstoppning.

Avvikelser i hjärnans struktur är sällsynta. I enstaka fall har man hos barn med balanssvårigheter kunnat påvisa en förändring i lillhjärnan.

Hjärta, blodkärl och lungor

Olika hjärtfel förekommer, till exempel öppetstående förbindelse mellan kroppspulsådern (aorta) och lungpulsådern (öppetstående ductus arteriosus), hål i skiljeväggen mellan förmaken (ASD) eller kamrarna (VSD). En successiv förträngning och förkalkning av hjärtklaffar och artärer i kroppen, förträngd eller avbruten aortabåge, förtjockad kammarmuskel (hypertrof kardiomyopati) förekommer ibland. En del har problem med återkommande hjärtsäcksinflammationer (perikardit), som kräver långvarig behandling och kan hindra hjärtmuskelns funktion (restriktiv kardiomyopati). Förhöjt blodtryck (hypertoni) är vanligt. Orsaken är oklar, men det kan ibland förklaras av en förträngning av njurartärerna. Dessa successiva förändringar beror på den störda inflammationsprocessen med benägenhet till ärrbildning i vävnaderna (fibros).

Med åren finns det risk för kroniska andningssvårigheter på grund av ökad bindvävsomvandling av lungorna, som blir stela (lungfibros). Lungfunktionen kan försämras betydligt i tonåren och ung vuxenålder. Högt blodtryck i lungartärerna (pulmonell hypertension) förekommer, liksom förträngning av luftstrupen (laryngotrakeal stenos).

Öron

Ensidig eller dubbelsidig hörselnedsättning är vanligt. Den kan vara av olika slag. Hörselnedsättningen kan orsakas av hinder i hörselgången eller mellanörat som gör att ljudet inte leds vidare till innerörat (konduktiv hörselnedsättning). Den kan också bero på förändringar i innerörat eller hörselnerven som medför att nervsystemet inte leder ljudimpulser vidare (sensorineural hörselnedsättning). Det finns också en blandform av konduktiv och sensorineural hörselnedsättning. En del barn med syndromet har beskrivits ha missbildningar av mellanörat eller fibros (otoskleros), som innebär ledningshinder. Hörselnedsättningen kan bidra till att tal- och språkutvecklingen försenas. Dövhet förekommer.

Ögon

Synen påverkas ofta på grund av brytningsfel, vanligtvis översynthet, men också närsynthet förekommer. En del barn med syndromet skelar och enstaka barn föds med grå starr (katarakt). Förändringar i ögats näthinna (retinitis pigmentosa) och i gula fläcken (makulopati) finns ibland. I vissa fall utvecklas en svullnad av synnerven i ögonbotten (papillödem). Det förekommer också att hornhinnan blir toppig (keratokonus).

Hud

Huden har en hårdare konsistens, vilket beror på att läderhuden är förtjockad. Sårläkning tar ofta längre tid än förväntat och medför vanligtvis ett överskott på ärrbildande bindväv (keloid), med tjocka upphöjda ärr som följd. Mycket talar för att orsaken är försämringar i sårläkningsprocessen under den inledande inflammationsfasen som är viktig för sårläkning. Det kan leda till hårda ärr som ibland har en ökad pigmentering.

Enstaka personer med Myhres syndrom utvecklar en förtjockning och skrumpning av handflatans senplatta, som gör att det inte går att räta ut ett eller flera fingrar (Dupuytrens kontraktur).

Hudens förmåga att bilda normalt hornlager är förändrad, vilket syns i form av små knottror (keratosis pilaris) mest kring hårsäckarna på överarmar, lår och kinder. Läderhuden kan ibland på vissa ställen ha en benliknande konsistens på grund av att hudvävnad ersätts med benvävnad (dermal benmetaplasi). Det är ovanligt och ofarligt men innebär smärta lokalt där förändringen finns.

Onormalt ökad hårväxt på kroppen (hypertrikos) förekommer. I enstaka fall beskrivs även håravfall från cirka 10 års ålder.

Immunbrist

En del personer med syndromet har låga nivåer av antikroppar (immunglobuliner), vilket medför en ökad känslighet för infektioner, framför allt återkommande öron- och lunginflammationer. Även infektion av gallblåsan (empyem) har beskrivits.

Utveckling

Det är vanligt med intellektuell funktionsnedsättning, som varierar från lindrig till medelsvår.

Den som har en intellektuell funktionsnedsättning har en generellt nedsatt kognitiv förmåga. Det innebär svårigheter med abstrakt/teoretiskt tänkande som är så omfattande att förmågan att lära sig, planera och utföra saker samt att lösa problem är nedsatt. I kombination med nedsatt förmåga att kommunicera innebär detta svårigheter att socialt och praktiskt klara av sin vardag. Svårigheterna varierar avsevärt både beroende på graden av intellektuell funktionsnedsättning (lindrig, medelsvår eller svår) och grad av påverkan på t ex språk och tal, motorik, koncentrationsförmåga, uppmärksamhet, syn och hörsel samt förekomst av epilepsi.

Den nedsatta rörligheten i lederna vid Myhres syndrom kan dessutom också försvåra den motoriska utvecklingen.

Enstaka barn med syndromet har en begåvning inom normalområdet.

Till syndromet hör beteendestörningar och autistiska drag. En del av barnen har ADHD (attention deficit/hyperactivity disorder).

Övrigt

De typiska ansiktsdragen är knappt märkbara hos nyfödda med syndromet men blir mer uppenbara med åldern, till exempel korta och smala ögonspringor, djupt sittande ögon, platt mellanansikte, brett mellan ögonen, kort och bred näsa, kort avstånd mellan näsa och överläpp (filtrum), liten mun med tunna läppar, framträdande haka med underbett samt avvikande form på öronen. Ibland finns en tendens till sammanvuxna ögonbryn och ovanligt långa ögonfransar. Huvudet kan vara relativt brett med platt bakhuvud (brakycefali).

Personer med syndromet står ofta med benen utåtroterade och brett isär samt med underarmarna inåtroterade. I kombination med den begränsade rörligheten i lederna ger detta ett muskulöst intryck. De kroppsliga särdragen är också karaktäristiska för Myhres syndrom.

Lågt blodsocker (hypoglykemi) uppstår ibland under första levnadsveckan.

En del av barnen har svårigheter att koordinera sväljningsrörelserna. De kan också ha en förträngning av matstrupen som tillsammans med sväljningssvårigheterna innebär problem att äta och dricka.

Vissa barn utvecklar övervikt under barnaåren.

Diagnostik

Diagnosen ställs utifrån yttre tecken, som speciella ansiktsdrag, kortväxthet, generell ledstelhet och förtjockad hud med felaktig ärrbildning samt hörselnedsättning. Under de första levnadsåren har barnen en sjukdomsbild som överlappar med andra syndrom, vilket försvårar diagnostiken. När barnet är några år äldre blir de yttre tecknen tydligare.

Röntgenundersökning är viktigt för att kunna ställa diagnos och för att bedöma omfattningen av avvikelser i skelettet. Vid Myhres syndrom är skallbenet förtjockat, ryggkotorna tunnare än normalt (platyspondyli) med oregelbunden yta, rörbenen har breda ändstycken (epifyser), kotorna är ibland sammanväxta, revbenen är breda och höftbenskammen är underutvecklad. Benen i fingrarna är korta med ibland konformade epifyser. Ibland finns en förkalkning av mjukvävnad.

Diagnosen kan bekräftas genom DNA-analys.

Det finns enstaka personer som har en typisk klinisk bild som vid Myhres syndrom men utan påvisbar mutation i SMAD4, vilket tyder på att det kan finnas mutationer i andra gener vid syndromet.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att familjen erbjuds genetisk vägledning, vilket innebär information om syndromet och hur det ärvs. Bedömning av sannolikheten att få fler barn med samma syndrom ingår också, liksom information om vilka möjligheter till prenatal diagnostik som fosterdiagnostik finns. Om mutationen i familjen är känd finns det för många ärftliga sjukdomar möjlighet till anlagsbärar- och fosterdiagnostik, liksom preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD) i samband med provrörsbefruktning.

Behandling/stöd

Det finns inte någon botande behandling, utan insatserna inriktas på symtomen och de funktionsnedsättningar som uppkommer. Omfattningen av insatser varierar mycket mellan olika personer med sjukdomen.

Eftersom barn med syndromet har symtom från flera organsystem behövs uppföljning av olika specialister inom barnsjukvården, som till exempel endokrinolog, hjärtläkare, immunolog, kirurg, neurolog och ortoped. Kontakt med handkirurg samt ögon- och öronläkare behövs också. Barnen behöver under uppväxtåren ofta vistas på sjukhus beroende på framför allt matningssvårigheter, andningsproblem och dåligt immunförsvar.

Beroende på att hjärtfel är vanligt och ofta kräver operation bör alla nyfödda med Myhres syndrom undersökas med ultraljud och EKG. En barnhjärtläkare (barnkardiolog) avgör den fortsatta behandlingen och behovet av uppföljning. Det är viktigt att regelbundet kontrollera blodtrycket för att så tidigt som möjligt kunna behandla en eventuell förhöjning.

Barn som föds med läpp-, käk- och gomspalt opereras tidigt. I anslutning till de plastikkirurgiska klinikerna finns multiprofessionella team (kraniofaciala team och läpp-käk-gomspaltteam) med fastlagda rutiner för hur barn och ungdomar med läpp-, käk- och gomspalt följs upp och behandlas. I dessa team ingår bland annat plastikkirurg, logoped, käkkirurg, tandregleringsspecialist och psykolog.

Testiklar som inte vandrat ned i pungen opereras, liksom hypospadi.

Inför en operation är det viktigt att informera om att sårläkningen kan ta tid och att det finns tendens till att det bildas överskott på ärrbildande bindväv. Det finns också risk för sammanväxningar (adherenser) mellan de inre organens ytor, till exempel från tarmarna, vilket orsakar smärta och kan leda till tarmvred.

Kroniska andningssvårigheter kräver täta kontroller och uppföljning av lungfunktionen, eftersom det finns en risk att det uppstår förträngning av luftstrupen (laryngotrakeal stenos). Denna risk verkar öka med åldern, med tydlig försämring i tonåren och tidig vuxen ålder.

Om det finns en uttalad förträngning av luftstrupen kan en konstgjord öppning på utsidan av halsen in till luftstrupen (trakeostomi) behöva göras. Andningen sker sedan via en trakealkanyl som placeras i öppningen. Trakeostomi kan tas bort när behovet inte längre finns.

Återkommande hjärtsäcksinflammation kan kräva långvarig behandling med läkemedel som påverkar immunsystemet och minskar inflammationen. I enstaka fall har fibros i hjärtats strukturer lett till hjärtsvikt och hjärttransplantation.

Om barnet inte får i sig tillräckligt med mat kan det bli nödvändigt att tillföra näring via en sond som förs ned i magsäcken. Ibland behövs en så kallad knapp (PEG, perkutan endoskopisk gastrostomi), en operativt åstadkommen direktförbindelse genom bukväggen till magsäcken. På de större sjukhusen finns särskilda specialistteam (dysfagi- och nutritionsteam) för utredning och behandling av sväljningsstörningar.

Kontakt med en barnendokrinolog behövs för uppföljning av tillväxt och pubertetsutveckling. Behandling med tillväxthormon har prövats hos några få barn med olika resultat. Hos en del har behandlingen inte haft någon effekt alls, medan man i enstaka fall har sett en viss förbättring av tillväxtkurvan. Det finns dock inga rekommendationer för användning av tillväxthormon och mera studier behövs för att säkerställa effekten.

Övervikten kan begränsas genom diet och fasta matrutiner. En dietist kan ge råd om lämplig kost.

Regelbunden kontakt med en ortoped är nödvändig för att följa upp den fortskridande stelheten i lederna. Det finns i dag (2016) ingen behandling som förebygger stelheten. En uttalad skolios kan behandlas med korsett.

En handkirurg bedömer behov av operation och ortosbehandling vid till exempel Dupuytrens kontraktur.

Vid upprepade infektioner, särskilt öron- och lunginflammationer, är det viktigt att utreda om det finns en immunbrist. En svår immunbrist kräver behandling med immunglobulin, och antibiotika bör ges frikostigt. Vid övre luftvägsinfektioner hos små barn med syndromet kan sjukhusvård vara nödvändig för att förebygga andningskomplikationer. Hjärtsäcksinflammation kan förekomma ensamt eller i samband med lunginflammation. Hjärtsäcksinflammationen kan kräva långvarig behandling med antiinflammatoriska läkemedel.

Undersökning av ögonen och synen bör göras tidigt. Regelbunden uppföljning av ögonläkare och ögonbottenundersökning är viktigt för att upptäcka eventuella näthinneförändringar. Vid skelning kan det skelande ögat tränas genom att det andra ögat täcks med en lapp. Ibland kan skelningen behöva opereras. Brytningsfel korrigeras med glasögon. Grå starr kan opereras.

Hörselundersökning bör också göras i tidigt skede. Vid hörselnedsättning används hörhjälpmedel som förstärker ljud. Vid svårare hörselnedsättning används ibland kokleaimplantat som stimulerar hörselnerven med hjälp av elektriska impulser.

Tänderna bör kontrolleras tidigt och regelbundet hos en tandläkare. Det är viktigt med förebyggande tandvård, speciellt om kariesrisken är förhöjd. Avvikande bett kan behöva justeras med tandreglering.

Vid misstanke om autism eller annan neuropsykiatrisk diagnos görs en neuropsykiatrisk utredning. Utifrån de svårigheter barnet har kan till exempel strukturerade aktiviteter, lugn miljö och förberedelser inför förändringar ha stor betydelse. I god tid före skolstarten görs också en bedömning av barnets kognitiva nivå för att avgöra vilket pedagogiskt stöd som behövs och vilken skolform som kan vara lämplig.

Barn med syndromet behöver habiliterande insatser, som även innefattar hörselhabilitering. Habilitering innebär stöd och behandling till personer med en medfödd eller tidigt förvärvad funktionsnedsättning med syftet att de ska utvecklas utifrån sina egna förutsättningar. Habiliteringsteamet har särskild kunskap om funktionsnedsättningar och hur svårigheterna de medför i det dagliga livet kan förebyggas och minskas.

Insatserna består bland annat av utredning, behandling och utprovning av hjälpmedel. Föräldrarna får information om möjligheterna att anpassa bostaden och andra miljöer som barnet vistas i, liksom information om olika typer av stöd och insatser av samhället, till exempel ekonomisk ersättning, praktisk hjälp i vardagen och stöd i skolan. Olika former av stöd till föräldrar och syskon ingår också.

De habiliterande insatserna planeras utifrån barnets behov, varierar över tid och sker i nära samverkan med närstående och andra i barnets nätverk. I insatserna ingår också att förmedla kunskap till föräldrar och andra i nätverket för att de ska kunna ge stöd utifrån barnets funktionsförmåga.

Utifrån hur stora de motoriska svårigheterna är planeras den motoriska träningen och stödet. I behandlingen ingår även att behålla ledrörligheten och fördröja utvecklingen av förkortningar i musklerna (kontrakturer) genom rörelseuttag och ortosbehandling.

Tal-, språk- och kommunikationsförmågan varierar hos barn med syndromet. För att utveckla möjlighet att kommunicera är det viktigt att tidigt arbeta med språklig stimulans och vid behov alternativ och kompletterande kommunikation (AKK). Som för alla barn utvecklas kommunikationen i det dagliga samspelet mellan föräldrar och barn. Föräldrar och andra personer runt barnet behöver få kunskap om stöd i att använda alternativa kommunikationsvägar.

Vid nedsatt hörsel kan hörhjälpmedel och hörseltekniska hjälpmedel i hemmet och skolan behövas.

Kommunen erbjuder stöd i olika former för att underlätta familjens vardagsliv. Personlig assistans kan till exempel ges till den som på grund av stora och varaktiga funktionsnedsättningar behöver hjälp med grundläggande behov, men också för att utöka möjligheten till ett aktivt liv trots omfattande funktionsnedsättning. Avlösning i form av en kontaktfamilj eller ett korttidsboende är andra exempel på stödinsatser.

I vuxen ålder behövs fortsatta medicinska och habiliterande insatser samt stöd i det dagliga livet, till exempel stöd och omvårdnad i en bostad med särskild service samt daglig verksamhet.

Det är viktigt att erbjuda psykologiskt stöd till hela familjen både när diagnosen ställs och även senare.

Forskning

Forskning om mekanismerna som orsakar symtomen vid Myhres syndrom och andra liknande syndrom pågår med fokus på TGF-beta-signalvägen och dess funktion. Det finns också forskning som inriktas på att få fram läkemedel som förhindrar de fortskridande förändringarna i bindväven.

Ett forskningsteam i Italien har studerat inflammationsprocessen i hudceller (fibroblaster) från personer med Myhres syndrom och på vilket sätt den kan påverkas av läkemedel som losartan, som används vid behandling av högt blodtryck. Man har sett att losartan kan påverka produktionen av bindvävnadsproteiner från fibroblaster, men mer studier behövs för att fastställa om läkemedlet kan förebygga fibros. Kontaktperson är Dr N Brunetti-Pierri, Department of Translational Medicine, Federico II University of Naples, och Telethon Institute of Genetics and Medicine, Via P. Castellino, 111, Napoli 80131, Italy, tel 0039 81 613 23 61, e-post brunetti@tigem.it.

Ett franskt forskningsteam har 2012 kartlagt mutationer i SMAD4 vid Myhres syndrom. Kontaktperson är professor Valérie Cormier-Daire, Département de Génétique, Unité INSERM U781, Université Paris Descartes, Hopital Nêcker Enfants Malades, 149, rue de Sèvres, 75743 Paris, Frankrike, tel 0033 1 44 49 51 63, fax 0033 1 47 34 85 14.

Den europeiska databasen Orphanet samlar information om forskning som rör ovanliga diagnoser, www.orpha.net, sökord myhre syndrome.

Resurser

Kunskap om Myhres syndrom finns vid universitetssjukhusen.

Speciellt kunnande om diagnostik finns vid avdelningarna för klinisk genetik på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg och Karolinska Universitetssjukhuset i Solna. 

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om Myhres syndrom.

Intresseorganisationer

Databasen Orphanet samlar information om intresseorganisationer, framför allt i Europa, www.orpha.net, sökord myhre syndrome.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Ytterligare information

• OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man), omim.org, sökord: myhre syndrome.

Litteratur

Al Ageeli E, Mignot C, Afenjar A, Whalen S, Dorison N, Mayer M et al. Retinal involvement in two unrelated patients with Myhre syndrome. Eur J Med Genet 2012; 55: 541-547.

Asakura Y, Muroya K, Sato T, Kurosawa K, Nishimura G, Adachi M. First case of a Japanese girl with Myhre syndrome due to a heterozygous SMAD4 mutation. Am J Med Genet A 2012; 158A: 1982-1986.

Bachmann-Gagescu R, Hisama FM, Yuen, AL. Myhre syndrome with ataxia and cerebellar atrophy. Clin Dysmorphol 2011; 20: 156-159.

Burglen L, Héron D, Moerman A, Dieux-Coeslier A, Bourguignon JP, Bachy A et al. Myhre syndrome: New reports, review, and differential diagnosis. J Med Genet 2003; 40: 546-551.

Caputo V, Cianetti L, Niceta M, Carta C, Ciolfi A, Bocchinfuso G et al. A restricted spectrum of mutations in the SMAD4 tumor-suppressor gene underlies Myhre syndrome, Am J Hum Genet 2012; 90: 161-169.

Caputo V, Bocchinfuso G, Castori M, Traversa A, Pizzuti A, Stella L et al. Novel SMAD4 mutation causing Myhre syndrome. Am J Med Genet A 2014; 164A: 1835-1840.

Garavelli L, Maini I, Baccilieri F, Ivanovski I, Pollazzon M, Rosato S et al. Natural history and life-threatening complications in Myhre syndrome and review of the literature. Eur J Pediatr 2016; 175: 1307-1315.

Le Goff C, Cormier-Daire V. From tall to short: the role of TGFβ signaling in growth and its disorders. Am J Med Genet C Semin Med Genet 2012; 160C: 145-153.

Le Goff C, Mahaut C, Abhyankar A, Le Goff W, Serre V, Afenjar et al. Mutations at a single codon in Mad homology 2 domain of SMAD4 cause Myhre syndrome. Nat Genet 2011; 44: 85-88.

Le Goff C, Michot C, Cormier-Daire V. Myhre syndrome. Clin Genet 2014; 85: 503-513.

Lin AE, Michot C, Cormier-Daire V, L'Ecuyer TJ, Matherne GP, Barnes BH et al. Gain-of-function mutations in SMAD4 cause a distinctive repertoire of cardiovascular phenotypes in patients with Myhre syndrome. Am J Med Genet A 2016 14. [Epub ahead of print]

Lindor, N.M. LAPS syndrome and Myhre syndrome: Two disorders or one? Am J Med Genet A 2009; 149A: 798-799.

Lindor NM, Gunawardena SR, Thibodeau SN. Mutations of SMAD4 account for both LAPS and Myhre syndromes. Am J Med Genet A 2012; 158A: 1520-1521.

McGowan R, Gulati R, McHenry P, Cooke A, Butler S, Keng et al. Clinical features and respiratory complications in Myhre syndrome. Eur J Med Genet 2011; 54: 553-559.

Michot C, Le Goff C, Mahaut C, Afenjar A, Brooks AS, Campeau PM et al. Myhre and LAPS syndromes: clinical and molecular review of 32 patients. Eur J Hum Genet 2014; 22: 1272-1277. Erratum in: Eur J Hum Genet 2014; 22: 1340.

Myhre SA, Ruvalcaba RHA, Graham CB. A new growth deficiency syndrome. Clin Genet 1981; 20: 1-5.

Picco P, Naselli A, Pala G, Marsciani A, Buoncompagni A, Martini A. Recurrent pericarditis in Myhre syndrome. Am J Med Genet A 2013; 161A: 1164-1166.

Piccolo P, Mithbaokar P, Sabatino V, Tolmie J, Melis D, Schiaffino MC et al. SMAD4 mutations causing Myhre syndrome result in disorganization of extracellular matrix improved by losartan. Eur J Hum Genet 2014; 22: 988-994.

Rulli I, Ferrero GB, Belligni E, Delmonaco AG, Defilippi C, Silengo M. Myhre’s syndrome in a girl with normal intelligence. Am J Med Genet A 2005; 134A: 100-102.

Starr LJ, Grange DK, Delaney JW, Yetman AT, Hammel JM, Sanmann JN et al. Myhre syndrome: clinical features and restrictive cardiopulmonary complications. Am J Med Genet Part A 2015; 167A: 2893-2901.

van Steensel MA, Vreeburg M, Steijlen PM, de Die-Smulders C. Myhre syndrome in a female with previously undescribed symptoms: Further delineation of the phenotype. Am J Med Genet A 2005; 139A: 127-130.

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som skrivit och reviderat textunderlaget är specialistläkare Alexandra Ţopa, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg.