Sjukdom/tillstånd

Kronisk granulomatös sjukdom (CGD) är en ärftlig sjukdom som tillhör gruppen primära immunbrist­sjukdomar. Den medför återkommande infektioner med vissa bakterier och svamporganismer och kan även orsaka icke-bakteriella inflammationer i inre organ. Inflammationerna kan utvecklas till granulom som är inflammatoriska härdar och knölar i olika organ och vävnader. Orsaken är förändringar i en gen av betydelse för vissa vita blodkroppars förmåga att döda bakterier.

De första symtomen visar sig vanligtvis under första levnadsåret, men kan också komma senare under livet. Sjukdomen kan variera i svårighetsgrad från person till person. Infektionerna drabbar framför allt lungorna, lymfkörtlarna, levern, skelettet och huden. Sjukdomen kan även medföra långvariga inflammationer i mag-tarmkanalen och urinvägarna.

Behandlingen består dels av att förebygga infektioner, dels av intensiv behandling när en infektion har uppstått. Stamcells­transplantation görs i många fall, och då helst tidigt i livet. Processen är krävande men gör det ofta möjligt att bota sjukdomen.

Kronisk granulomatös sjukdom beskrevs första gången i slutet av 1950-talet, men sjukdoms­orsaken klargjordes först 1967 av den amerikanska barnläkaren Paul Quie.

Förekomst

Den exakta förekomsten av kronisk granulomatös sjukdom är inte känd men anges internationellt till 1 per 200 000 nyfödda. I Sverige är siffran 1 per 100 000, vilket skulle innebära att det föds ungefär ett barn om året med CGD. Totalt i landet känner man till ett drygt femtiotal personer med sjukdomen. Sannolikt finns det också ett antal personer som ännu inte har fått rätt diagnos.

Orsak

Kronisk granulomatös sjukdom (CGD) orsakas av mutationer (sjukdomsorsakande varianter) i en av generna CYBA, CYBB, NCF1, NCF2, NCF4 eller CYBC1. Dessa gener är mallar för tillverkningen av (kodar för) proteiner som är delar av ett enzym­komplex kallat NAPDH-oxidas (nikotinamid-adenin-dinukleotidfosfat). Enzymet medverkar vid bildningen av syreradikaler vilka är viktiga för immun­systemet.

Immunsystemet är ett specialiserat och komplicerat system som försvarar kroppen mot bakterier, virus och andra främmande ämnen. Man brukar skilja på det medfödda immun­systemet och det adaptiva immun­systemet. Det finns också barriär­funktioner i bland annat huden, slemhinnorna och den sura miljön i magsäcken som gör det svårare för smittämnen att ta sig in i kroppen.

Det medfödda immunsystemet består av många olika proteiner och vissa vita blodkroppar, som fagocyter (ätarceller) och NK‑celler (naturliga mördarceller). De fagocyterande cellerna utgörs av granulocyter och monocyter/makrofager. På ytan har fagocyterna mottagare (receptorer) som känner igen mönster som är typiska för olika smittämnen. Det gör att fagocyterna kan ta hand om och oskadliggöra många smittämnen. Cellerna i det medfödda immunsystemet har också liknande receptorer som kan känna igen både främmande och kroppsegna skadliga ämnen. Fagocyterna och NK‑cellerna bildas i benmärgen för att sedan vandra ut i blodbanan och vävnaderna. Minskar antalet fagocyter blir kroppen mer mottaglig för infektioner.

Det adaptiva immunsystemet samverkar med det medfödda immunsystemet. Det gör att varje främmande ämne blir igenkänt och angripet av en speciell försvarare, som kan oskadliggöra just det ämnet. Att systemet är adaptivt innebär att det är anpassningsbart och lär sig känna igen smittämnen som det utsätts för. Det blir därför mer effektivt med tiden.

Två typer av vita blodkroppar, B‑celler och T‑celler, har en särskild betydelse i det adaptiva systemet. De kallas även B‑lymfocyter och T‑lymfocyter och bildas av blodstam­celler i benmärgen. B‑cellernas uppgift i immun­systemet är att bilda antikroppar som binder till smittämnen och aktiverar fagocyter som oskadliggör dem. T‑cellerna har flera olika funktioner. De kan aktivera B‑celler så att de fungerar mer effektivt, attackera virus­infekterade celler och släppa ut signalämnen (cytokiner) som attraherar fagocyter till virus­infekterade celler. T‑cellerna har också den viktiga uppgiften att reglera immun­systemet och avgöra när kroppen ska försvaras och mot vad. T‑cellerna avgör också när en immun­reaktion ska avslutas.

De blodstam­celler som ska bli T‑celler vandrar från benmärgen in i brässen (tymus), en körtel i den övre delen av brösthålan, där de utvecklas och lär sig sin uppgift. T‑lymfocyterna skyddar huvudsakligen mot virus-, svamp‑ och parasitinfektioner.

B‑cellernas uppgift i immun­systemet är att bilda antikroppar som binder till smittämnen och aktiverar fagocyter som i sin tur oskadliggör smittämnena. De skyddar främst mot bakterier och har som huvud­uppgift att bilda antikroppar (immunglobulin). B‑cellerna är också viktiga i skyddet mot en grupp virus kallade enterovirus där bland annat poliovirus ingår.

Immunglobuliner är ett samlingsnamn för antikroppar. Immun­globulinerna (Ig) delas in i olika klasser beroende på egenskaper och funktion hos de delar av antikropparna som inte binder till smittämnen. Det finns fem immunglobulin­klasser: IgM, IgD, IgG, IgA och IgE. IgG och IgA delas dessutom in i undergrupper som kallas subklasser. IgG är viktigast för försvaret mot bakterier som kommit in i kroppen, medan IgA finns på kroppens slemhinnor för att hindra att bakterier tar sig in. IgE är viktigt för försvaret mot parasiter och orsakar dessutom allergiska reaktioner.

Normalt ska fagocyterna i ett första steg äta upp (fagocytera) smittämnet och innesluta det i en liten blåsa inuti cellen. I blåsan produceras syreradikaler, framför allt vätesuperoxid, som i sin tur aktiverar olika proteiner för att oskadliggöra smittämnet. Vid kronisk granulomatös sjukdom saknas enzymkomplexet NADPH-oxidas, som har som funktion att bilda syreradikaler. De fagocyterande cellerna kan då inte oskadliggöra vissa bakterier och svamporganismer.

NADPH-oxidas är sammansatt av minst sex olika proteiner. Sjukdomen uppstår när någon av de sex gener som kodar för enzymkomplexet är muterade. Generna är lokaliserade till kromosom 1, 7, 16, 17 och 22 samt till X-kromosomen (se tabellen nedan). Den sjukdomsorsakande genvarianten gör att vissa bakterier och svamp­organismer på grund av bristen på syreradikaler lever vidare, inneslutna i granulocyten, och fortsätter att föröka sig inne i den vita blodkroppen. Mikroorganismerna kan sedan transporteras med lymfan till andra organ i kroppen och där ge upphov till nya lokala infektioner.

Eftersom fagocyterna också har till uppgift att ta hand om och göra sig av med våra egna gamla och döda celler blir även denna process delvis störd. Detta kan sannolikt bidra till de icke-bakteriella inflammationer som också uppstår hos personer med sjukdomen, till exempel i tarmen och urinvägarna, men också till dålig sårläkning och fula ärr efter skador och operationer.

Ärftlighet

Kronisk granulomatös sjukdom (CGD) kan ärvas på två olika sätt. Ungefär två tredjedelar ärver sjukdomen genom X-kromosombunden nedärvning och en tredjedel genom autosomal recessiv nedärvning.

X-kromosombunden nedärvning

Sjukdomar som ärvs genom X-kromosombunden nedärvning orsakas av en förändrad (muterad) gen på X-kromosomen, som är en av de könsbestämmande kromosomerna. Män har en X-kromosom och en Y-kromosom, medan kvinnor har två X-kromosomer. X-kromosombundna ärftliga sjukdomar förekommer som regel bara hos män och nedärvs via vanligen friska kvinnliga bärare av en normal gen och en sjukdoms­orsakande variant av en gen. Sannolikheten för söner till kvinnliga bärare av en muterad gen att få sjukdomen är 50 procent, och för döttrar är sannolikheten 50 procent att bli friska bärare av den sjukdoms­orsakande genvarianten.

En man med en X-kromosombunden ärftlig sjukdom kan inte överföra den till sina söner, men alla döttrar blir bärare av den sjukdoms­orsakande genvarianten.

Hos några med X-kromosombunden nedärvning orsakas sjukdomen av en nyuppkommen sjukdoms­orsakande variant av en gen (nymutation). Genvarianten har då oftast uppstått i en av föräldrarnas könsceller (ägg eller spermie). Sannolikheten att de på nytt får ett barn med sjukdomen uppskattas till mindre än 1 procent. Den nyuppkomna genvarianten hos barnet blir dock ärftlig och kan därmed föras vidare till nästa generation. En man med sjukdomen överför den muterade genen till samtliga döttrar, som blir friska bärare av genvarianten.

X-kromosombunden nedärvning från kvinna, med muterad gen.

X-kromosombunden nedärvning från sjuk man, med muterad gen.

Autosomal recessiv nedärvning

Vid autosomal recessiv nedärvning är båda föräldrarna friska bärare av en sjukdoms­orsakande variant av en gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar är sannolikheten 25 procent att barnet får genvarianterna i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. Sannolikheten att barnet får en sjukdoms­orsakande genvariant i enkel uppsättning är 50 procent. Då blir barnet, liksom föräldrarna, frisk bärare av en muterad gen. Sannolikheten att barnet varken får sjukdomen eller blir bärare av en sjukdoms­orsakande genvariant är 25 procent.

Autosomal recessiv nedärvning.

Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom, som har två sjukdoms­orsakande genvarianter, får barn med en person som har två normala gener ärver samtliga barn en sjukdoms­orsakande genvariant i enkel uppsättning. De får då inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom får barn med en frisk bärare av en sjukdoms­orsakande genvariant är sannolikheten 50 procent att barnet får sjukdomen. Sannolikheten för att barnet blir frisk bärare av en sjukdoms­orsakande genvariant är också 50 procent.

Symtom

Symtomen vid kronisk granulomatös sjukdom (CGD) kan orsakas av lokala bakterie- och/eller svampinfektioner eller ökad inflammation utan ett smittämne.

Det första symtomet på sjukdomen är oftast upprepade infektioner orsakade av vissa bakterier eller svamp. Hos de två tredjedelar som har den X-kromosombundet nedärvda formen börjar infektionerna i regel redan under det första levnadsåret hos pojkar. Flickor som är bärare av sjukdomen kan ibland utveckla vissa hudproblem. I mycket sällsynta fall kan de också få infektioner orsakade av smittämnen som förekommer vid CGD.

Hos personer med den autosomalt recessiva formen kan symtomen visa sig senare i livet och ofta vara något lindrigare.

De vanligaste infektionerna vid CGD är upprepade lymfkörtel­infektioner och lung­inflammationer. Lymfkörtel­infektioner utmärks av ömma och smärtsamma, förstorade lymfkörtlar på halsen, i käkvinklarna eller i ljumskarna, ofta i kombination med feber. Vid lunginflammation utgörs symtomen av hosta, feber, trötthet, och ibland även andnöd och smärta från bröstkorgen. Personer med CGD svarar ofta dåligt på traditionell antibiotika­behandling, vilket kan leda till långa behandlings­tider om inte lämpliga antibiotika ges.

Hudinfektioner är också vanliga och medför ofta bölder (abscesser) på olika ställen i kroppen. Bölderna kan uppträda i både hud och inre organ, men framför allt i lymfkörtlar, lever och mjälte. Även skelettinfektioner kan förekomma.

Personer med sjukdomen kan ibland få bakteriella infektioner i levern, något som är mycket ovanligt hos i övrigt friska individer.

Infektioner kan bli svåra och långvariga. Smittämnen som inte orsakar infektion hos en person med ett normalt immunförsvar, kan för den som har CGD medföra livshotande infektioner.

Det vanligaste smittämnet vid CGD är bakterien Staphylococcus aureus, gula stafylokocker, som är en vanlig orsak till sår- och hudinfektioner. Liknande bakterie­infektioner kan förekomma även hos personer utan CGD men blir ofta svårare och mer långdragna hos personer med denna sjukdom. De är också mer mottagliga för ovanliga bakterier, exempelvis Burkholderia cepacia, som är en bakterie som finns i rutten lök, samt Serratia marcescens och Nocardia.

Det finns också en ökad risk för infektioner orsakade av vissa svamp­organismer, framför allt mögelsvamp av släktet Aspergillus, och av jästsvamp såsom Candida. Däremot har personer med sjukdomen i regel ett normalt fungerande försvar mot andra bakterier som streptokocker och pneumokocker.

CGD orsakar ofta en inflammation i tarmarna, vanligtvis tjocktarmen, som påminner mycket om inflammatorisk tarmsjukdom (IBD). Den förväxlas ibland med Crohns sjukdom. Båda sjukdomarna kan orsaka granulom, inflammatoriska härdar och knölar i tarmen, och tarmslemhinnans utseende i mikroskop är ofta likartat. Symtomen utgörs av buksmärta, ofta diarré och ibland även viktnedgång.

CGD kan också orsaka inflammation med granulom i andra inre organ, till exempel urinvägar, vilket kan orsaka stopp i urinflödet.

Diagnostik

Vid misstanke om kronisk granulomatös sjukdom (CGD) mäts granulocyternas förmåga att producera syreradikaler, med till exempel flödescytometri med dihydrorhodamin. Undersökningen görs bara på vissa specialiserade laboratorier i landet, framför allt vid universitets­sjukhusen.

Diagnostik via flödescytometri identifierar också bärarskap hos kvinnliga släktingar till pojkar med X-kromosombunden kronisk granulomatös sjukdom.

Diagnosen bekräftas med DNA-analys.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att erbjuda genetisk vägledning. Det innebär information om sjukdomen och hur den ärvs samt en bedömning av sannolikheten för olika familjemedlemmar att insjukna eller få barn med samma sjukdom.

Om den genetiska avvikelsen är känd i familjen och upprepningsrisken bedöms vara förhöjd kan anlagsbärar- och fosterdiagnostik erbjudas, liksom i vissa fall preimplantatorisk genetisk diagnostik/testning (PGD/PGT).

Behandling/stöd

Personer med sjukdomen behöver kontakt med specialister med kunskap om immunbrist­sjukdomar.

CGD är en sjukdom som ofta leder till svåra och livshotande infektioner och icke-bakteriella inflammationer. Den enda botande behandlingen är stamcellstransplantation. Om det finns en lämplig donator är därför rekommendationen att stamcellstransplantation utförs tidigt i livet på de barn som har CGD.

Alla får förebyggande behandling mot bakterier och svamp. Vid infektioner krävs ofta långvarig behandling. Det är viktigt att noggrant söka efter smittämnet för att kunna ge rätt behandling med antibiotika eller mot svamp.

Förebyggande behandling

Trimetoprim-sulfa ges kontinuerligt för att förebygga bakterie­infektioner. För att förebygga svampinfektioner såsom Aspergillus ges itrakonazol eller posakonazol.

Vaccinationer

Barn med sjukdomen bör vaccineras på samma sätt som andra barn enligt det svenska vaccinations­programmet. Vaccin mot vattkoppor samt hepatit A och B bör också ges, även om de för närvarande inte ingår i vaccinations­programmet.

Antibiotika

För att vara säker på att rätt antibiotika används är det mycket viktigt att odla fram den sjukdoms­framkallande organismen. Ibland visar odlingarna ingen växt trots odlingsprov direkt från infektionen eller inflammationen. Det kan bero på att bakterierna eller svamporganismerna är svårodlade eller att inflammationen är utan smittämne (steril).

Eftersom bakterierna finns kvar inne i den vita blodkroppen (granulocyten) och inte avdödas måste de behandlas med antibiotika som passerar in i granulocyten genom cellväggen. Antibiotika som fungerar effektivt är exempelvis trimetoprim-sulfa, ciprofloxacin, rifampicin och klindamycin. Vanliga antibiotika, såsom penicilliner, har ofta dålig effekt, eftersom de inte kan passera in i granulocyten där bakterierna finns. Vid akut infektion som behandlas med något av dessa antibiotikum, är det viktigt att även fortsätta den profylaktiska behandlingen.

Vid svampinfektioner med Aspergillus har vorikonazol och posakonazol visat sig vara effektiva läkemedel.

De långvariga inflammationer med granulom som påverkar de inre organens funktion behandlas med kortison i kombination med lämpligt antibiotikum.

Kortison i kombination med antibiotika bör också ges vid infektion i inre organ, till exempel levern, och efter operationer för att förhindra fula ärr. Det är då av största vikt att smittämnet har identifierats och att rätt typ av antibiotikum används.

Annan behandling

För att tömma bölder som uppkommit i samband med infektioner krävs ibland operation, men oftast räcker antibiotika och kortison för att läka till exempel en leverabscess.

Vid mycket svåra infektioner, där annan behandling inte hjälper, kan transfusioner med granulocyter från friska donatorer ibland vara effektivt.

Hematopoetisk stamcellstransplantation

Hematopoetisk stamcells­transplantation (benmärgstransplantation) är en möjlighet att bota kronisk granulomatös sjukdom. Transplantationen innebär att en persons blodstamceller ersätts med blodstamceller från en person utan sjukdomen. Blodstamcellerna finns i benmärgen i kroppens ben. Därifrån utvecklas stamcellerna till röda blodkroppar (erytrocyter), vita blodkroppar (leukocyter) och blodplättar (trombocyter).

I Sverige har hittills (2022) ett drygt 20-tal personer med kronisk granulomatös sjukdom fått behandling med stamcells­transplantation, de allra flesta med gott resultat. Den svenska rekommendationen är att alla med kronisk granulomatös sjukdom och en passande benmärgsdonator bör genomgå en transplantation tidigt i livet, ofta så snart diagnosen ställts.

Den som ska ta emot blodstamceller måste vara så fri från infektioner som möjligt, och vara i så god kondition som möjligt. Det är därför viktigt att transplantationen genomförs snart efter att diagnosen ställts. Själva ingreppet är ganska okomplicerat, men förberedelserna, eftervården och de stora risker som behandlingen innebär gör den till en mycket krävande procedur.

För att en stamcells­transplantation ska kunna genomföras måste det också finnas en givare (donator) vars vävnadstyp (HLA) passar väl ihop med mottagarens. Helst ska vävnadstyperna vara helt identiska. Det bästa är att transplantera stamceller från ett friskt syskon med samma vävnadstyp. Generna som styr tillverkningen av de proteiner som bildar vävnad ärvs från föräldrarna, och varje syskon har 25 procents chans att ha samma vävnadstyp som sitt sjuka syskon. Om det inte är möjligt att transplantera mellan syskon kan man söka efter en donator i nationella och internationella register över frivilliga stamcells­donatorer. Det finns också stamcells­register över infrusna enheter med navelsträngsblod. Tobiasregistret i Sverige har drygt 200 000 registrerade givare, och totalt i de olika registren i världen finns fler än 36 miljoner givare förtecknade (2022).

En stamcells­transplantation måste förberedas, dels för att de nya stamcellerna ska kunna få fäste, dels för att de inte ska starta en avstötnings­reaktion. Förberedelserna innebär att den som ska ta emot de transplanterade cellerna behandlas med cytostatika (cellgift) för att de egna, sjuka cellerna inte ska stöta bort de nya stamcellerna. Det kan vara en mycket krävande behandling, eftersom cytostatika även skadar slemhinnornas funktion vilket ökar risken för allvarliga infektioner. Den som ska genomgå en transplantation måste därför hållas isolerad under många veckor, upp till månader, både före och efter transplantationen.

Vid en blodstamcells­transplantation sugs vanligtvis benmärg ut från höftbenet på donatorn. Därefter kontrolleras benmärgen innan den förs över till mottagaren som en intravenös infusion (dropp i ett blodkärl).

Ett alternativ till att ta benmärg från höften är att låta donatorns blod passera en särskild centrifug som vaskar ut stamcellerna, medan övriga delar av blodet går tillbaka till donatorn. De framvaskade stamcellerna genomgår liknande kontroll som benmärgen och förs över till mottagaren på motsvarande sätt. Metoden förutsätter att donatorn innan transplantationen behandlats med en specifik tillväxtfaktor (G‑CSF) som ökar antalet stamceller i blodet.

Ytterligare ett alternativ är att använda blod som finns kvar i navel­strängen och i moder­kakan hos nyfödda barn. Blodet hos nyfödda är ovanligt rikt på blodstam­celler. Den lilla rest av blod som finns kvar i navelsträngen och i moderkakan efter att ett nyfött barn har avnavlats kan därför frysas in och sparas för att senare användas i transplantationer.

Idag finns också tekniker som gör det möjligt att använda donatorer som bara delvis har samma HLA‑typ. Detta gör att man så gott som alltid har en givare och kan genomföra en blodstamcells­transplantation.

När blodstam­celler har transplanterats till mottagarens blod söker de själva upp benmärgen i kroppens olika ben. Där växer de till och bildar successivt ett nytt immun­system.

Inledningsvis är infektions­risken stor för den som genomgått behandlingen. Den första tiden efter transplantationen innebär därför isolering, först på sjukhuset och sedan i hemmet. Efter hand kan isoleringen minskas. Det tar ungefär ett halvår innan barn som behandlats kan gå i skolan igen, och lika lång tid innan vuxna kan återgå till arbete. Först efter två år brukar immun­systemet fungera normalt hos den som genomgått behandlingen, förutsatt att inga komplikationer tillstött.

Komplikationer som kan inträffa efter en transplantation är framför allt infektioner och att de nya cellerna orsakar en avstötnings­reaktion (kallad graft‑versus‑host eller förkortat GvH). Avstötning innebär att cellerna uppfattar sin nya omgivning som främmande och angriper den. För att förhindra komplikationer ges antibiotika och immun­hämmande läkemedel under många månader efter transplantationen.

Att leva med kronisk granulomatös sjukdom

De flesta infektions­sjukdomar, som exempelvis förkylningar, orsakas av virus. Vid kronisk granulomatös sjukdom fungerar försvaret mot virus­sjukdomar normalt, medan mottagligheten för vissa bakteriella och svamp­infektioner är större.

För personer med sjukdomen är det viktigt att veta hur man undviker infektioner orsakade av mögelsporer, som Aspergillus, samt vissa bakteriella infektioner. Lök ska till exempel aldrig ätas rå utan alltid tillagas, och svartpeppar får inte malas färsk över maten. Blekmedel kan användas för att förhindra mögel i vaser med snittblommor eller för att rengöra luftfuktare. Man bör undvika att gå barfota utomhus och att handha eller arbeta med ved, hö, klippt gräs, jord och förmultnande växtdelar. Eventuella husdjurs burar och bon måste rengöras noga, och vissa husdjur kan också bära salmonella, till exempel ormar och sköldpaddor. Det är inte bra att vistas i dammiga eller fuktiga miljöer, till exempel lador, grottor eller byggarbetsplatser. Även i nybyggda och renoverade hus kan mögelsporer spridas innan husen har städats noggrant.

För det mesta kommer sjukdomen inte att innebära några begränsningar men långa sjukhus­vistelser kan inverka på skola och arbete. Vid hög frånvaro från skolan finns rätt till undervisning i hemmet eller på sjukhuset. Eftersom sjukdomen inte syns utanpå kan det vara svårt att få förståelse för de svårigheter som den kan föra med sig. Information till den närmaste omgivningen, i förskolan, i skolan eller på arbetsplatsen, behövs för att öka förståelsen för de speciella behov som sjukdomen medför.

Det är viktigt att tillgodose behovet av psykologiskt och socialt stöd, som i vissa fall kan vara stort.

Forskning

I Sverige bedrivs forskning vid Sachsska barn- och ungdomssjukhuset, Södersjukhuset i Stockholm och vid Drottning Silvias barnsjukhus, Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. Varje år publiceras många vetenskapliga arbeten från hela världen i internationella medicinska tidskrifter. Att det forskas så mycket om kronisk granulomatös sjukdom i förhållande till det lilla antalet patienter beror på att sjukdomen på många sätt är en så kallad modell­sjukdom. Det betyder att kunskaperna ofta kan tillämpas på andra sjukdoms­tillstånd och ger ökad förståelse för hur immunsystemet normalt fungerar.

Genterapi har prövats och i några fall uppvisat positiva effekter upp till tre år efter behandlingen, men metoden befinner sig fortfarande på försöksstadiet.

Den europeiska databasen Orphanet samlar information om forskning som rör sällsynta hälsotillstånd, se orpha.net, sökord: chronic granulomatous disease.

Databasen EU Clinical Trials Register drivs av EU:s läkemedelsmyndighet EMA som samlar information om europeiska kliniska studier, se clinicaltrialsregister.eu, sökord: chronic granulomatous disease.

Den amerikanska databasen ClinicalTrials.gov samlar information om kliniska studier, se clinicaltrials.gov, sökord: chronic granulomatous disease.

Resurser

Utredning av sjukdomen hos barn görs vid Sachsska barn- och ungdoms­sjukhuset, Södersjukhuset i Stockholm, Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg, Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Huddinge, samt vid barn- och ungdoms­medicinska kliniken, Skånes Universitetssjukhus i Lund.

Särskild kunskap om sjukdomen hos vuxna finns vid hematologkliniken, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge.

Kronisk granulomatös sjukdom ingår i ERN RITA för sällsynta immunologiska sjukdomar.

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor kronisk granulomatös sjukdom.

Barn och ungdomar

Vuxna

Intresseorganisationer

Det finns ingen specifik intresse­organisation i Sverige för personer med kronisk granulomatös sjukdom, men kunskap om primära immunbrist­sjukdomar finns hos:

Databasen Orphanet samlar information om intresse­organisationer, framför allt i Europa, se orpha.net, sökord: chronic granulomatous disease.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Ytterligare information

Riktlinjer från SLIPI för utredning, diagnostik och behandling vid immunbrister beskriver bland annat utredningsgång, behandling och kontroller vid kronisk granulomatös sjukdom, se slipi.nu.

• OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man), omim.org, sökord: chronic granulomatous disease, CGD
• GeneReviews (University of Washington), genereviews.org, sökord: chronic granulomatous disease
• Orphanet, europeisk databas, orpha.net, sökord: chronic granulomatous disease.

Litteratur

Arnadottir GA, Norddahl GL, Gudmundsdottir S, Agustsdottir AB, Sigurdsson S, Jensson BO et al. A homozygous loss-of-function mutation leading to CYBC1 deficiency causes chronic granulomatous disease. Nat Commun 2018; 9: 4447. https://doi.org/10.1038/s41467-018-06964-x

Battersby AC, Braggins H, Pearce MS, Cale CM, Burns SO, Hackett S et al. Inflammatory and autoimmune manifestations in X-linked carriers of chronic granulomatous disease in the United Kingdom. J Allergy Clin Immunol 2017; 140: 628–630. https://doi.org/10.1016/j.jaci.2017.02.029

Chiesa R, Wang J, Blok HJ, Hazelaar S, Neven B, Moshous B et al. Hematopoietic cell transplantation in chronic granulomatous disease: a study of 712 children and adults. Blood 2020; 136: 1201–1211. https://doi.org/10.1182/blood.2020005590

Cole T, McKendrick F, Titman P, Cant AJ, Pearce MS, Cale CM et al. Health related quality of life and emotional health in children with chronic granulomatous disease: a comparison of those managed conservatively with those that have undergone haematopoietic stem cell transplant. J Clin Immunol 2013; 33: 8–13. https://doi.org/10.1007/s10875-012-9758-0

Gallin JI, Alling DW, Malech HL, Wesley R, Koziol D, Marciano B et al. Itraconazole to prevent fungal infections in chronic granulomatous disease. N Engl J Med 2003; 348: 2416–2422. https://doi.org/10.1056/nejmoa021931

Güngör T, Chiesa R. Cellular therapies in chronic granulomatous disease. Front Pediatr 2020; 8: 327. https://doi.org/10.3389/fped.2020.00327

Kohn DB, Booth C, Kang EM, Pai SY, Shaw KL, Santilli G et al. Lentiviral gene therapy for X-linked chronic granulomatous disease. Nat Med 2020; 26: 200-206. https://doi.org/10.1038/s41591-019-0735-5

Leiding JW, Freeman AF, Marciano BE, Anderson VL, Uzel G, Malech HL et al. Corticosteroid therapy for liver abscess in chronic granulomatous disease. Clin Infect Dis 2012; 54: 694–700. https://doi.org/10.1093/cid/cir896

Marciano BE, Wesley R, De Carlo ES, Anderson VL, Barnhart LA, Darnell D et al. Long-term interferon-gamma therapy for patients with chronic granulomatous disease. Clin Infect Dis 2004; 39: 692–699. https://doi.org/10.1086/422993

Margolis DM, Melnick DA, Alling DW, Gallin JI. Trimethoprim-sulfamethoxazole prophylaxis in the management of chronic granulomatous disease. J Infect Dis 1990; 162: 723–726. https://doi.org/10.1093/infdis/162.3.723

van den Berg JM, van Koppen E, Åhlin A, Belohradsky BH, Bernatowska E, Corbeel L et al. Chronic granulomatous disease: the European experience. PLoS One 2009; 4: e5234. https://doi.org/10.1371/journal.pone.0005234

Winkelstein JA, Marino MC, Johnston Jr RB, Boyle J, Curnutte J, Gallin JI et al. Chronic granulomatous disease. Report on a national registry of 368 patients. Medicine 2000; 79: 155–169. https://doi.org/10.1097/00005792-200005000-00003

Åhlin A, Fugeläng J, de Boer M, Ringden O, Fasth A, Winiarski J. Chronic granulomatous disease – haematopoietic stem cell transplantation versus conventional treatment. Acta Paediatr 2013; 102: 1087–1094. https://doi.org/10.1111/apa.12384

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som skrivit och reviderat underlaget är Anders Åhlin, docent och överläkare vid Sachsska barn- och ungdomssjukhuset, Södersjukhuset i Stockholm.