Glycinencefalopati

Sjukdom/tillstånd

Glycinencefalopati är en ärftlig ämnesomsättningssjukdom som innebär att aminosyran glycin inte bryts ned som den ska. I stället ansamlas glycin i olika organ, däribland hjärnan. Encefalopati betyder hjärnsjukdom och symtomen är framför allt neurologiska. Nyfödda med sjukdomen kan ha sänkt vakenhet och sviktande andning. Andra symtom är låg eller hög muskelspänning, muskelsvaghet och epilepsi. En del barn med glycinencefalopati har också hjärnmissbildningar som påverkar den motoriska och intellektuella utvecklingen.

Sjukdomen delas in i olika former beroende på hur tidigt symtomen visar sig. De flesta föds med den neonatala formen och blir svårt sjuka under den första levnadsveckan. De barn som klarar nyföddhetsperioden får svåra funktionsnedsättningar. Vid den infantila formen sker insjuknandet någon gång under de två första levnadsåren. Då är symtomen oftast mindre akuta. Hos några få kommer symtomen senare. Då brukar sjukdomen vara lindrigare.

Det finns ännu ingen behandling som botar glycinencefalopati. Läkemedelsbehandling och särskild kost kan minska koncentrationen av glycin och minska de olika symtomen.

Sjukdomen beskrevs först av amerikanska barnläkare, 1963 av Charlton Mabry och medarbetare och två år senare av Theo Gerritsen och medarbetare.

Förekomst

Det finns inga säkra uppgifter om förekomsten i Sverige, men antalet barn som insjuknar i glycinencefalopati varje år beräknas till cirka 2 per 100 000. Det motsvarar ungefär 2 barn om året. Det finns förmodligen personer med sjukdomen som inte får diagnos, antingen på grund av att de har lindriga symtom eller för att de är så svårt sjuka att de avlider innan diagnosen har ställts. Sjukdomen är betydligt vanligare i delar av norra Finland.

Orsak

Vid glycinencefalopati fungerar inte kroppens system för nedbrytning av glycin (Glycine Cleavage System, GCS). Det gör att aminosyran glycin inte bryts ner som den ska. Orsaken är förändringar (mutationer) i en av flera gener: GLDC på kromosom 9 (9p24.1) som är en mall för tillverkningen av (kodar för) P-proteinet (glycindekarboxylas), AMT på kromosom 3 (3p21.31) som kodar för T-proteinet (aminometyltransferas) och GCSH på kromosom 16 (16q23.2) som kodar för H-proteinet. De tre proteinerna P, T och H är enzymer som är avgörande för nedbrytningen av glycin.

Glycinets normala funktion är att förmedla nervsignaler i centrala nervsystemet via mottagare (receptorer) i hjärnan, hjärnstammen och ryggmärgen. I hjärnan verkar glycinet via den stimulerande NMDA-receptorn, medan det i hjärnstammen och ryggmärgen har en hämmande effekt via glycinreceptorn (GlyR). Förhöjd glycinkoncentration i hjärnan medför överdriven stimulering vilket stör hjärnans funktion och orsakar nervcellsdöd.

Cirka 70 procent av barnen med glycinencefalopati har mutation i GLDC, medan 20 procent har mutation i AMT. Hos färre än 1 procent anses sjukdomen bero på att H-proteinet inte fungerar som det ska.

Hos 5 procent av dem med nedsatt funktion av GCS och förhöjd glycinkoncentration har man inte kunnat påvisa mutationer i generna som kodar för P-, T- och H-proteinerna. I stället har det funnits andra orsaker eller mutationer i andra gener som har betydelse för hur GCS fungerar.

Ärftlighet

Glycinencefalopati nedärvs autosomalt recessivt, vilket innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en muterad gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar är sannolikheten 25 procent att barnet får den muterade genen i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. Sannolikheten för att barnet får den muterade genen i enkel uppsättning är 50 procent. Då blir barnet, liksom föräldrarna, frisk bärare av den muterade genen. Sannolikheten att barnet varken får sjukdomen eller blir bärare av den muterade genen är 25 procent.

Autosomal recessiv nedärvning.

Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom, som alltså har två muterade gener, får barn med en person som inte har den muterade genen ärver samtliga barn den muterade genen i enkel uppsättning. De får då inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom däremot får barn med en frisk bärare av den muterade genen i enkel uppsättning är sannolikheten 50 procent att barnet får sjukdomen. Sannolikheten för att barnet blir frisk bärare av den muterade genen är också 50 procent.

Symtom

Glycinencefalopati finns i flera former. De flesta insjuknar när de är nyfödda (neonatal form) och de som överlever får svåra funktionsnedsättningar. Hos en del barn kommer symtomen senare under de två första levnadsåren (infantil form). Mindre typiska former med ännu senare insjuknanden förekommer men är sällsynta. Ju tidigare sjukdomen visar sig desto sämre brukar prognosen vara, men det finns variationer i förlopp och svårighetsgrad. Barn med hjärnmissbildningar har sämre prognos. Om flera i samma familj insjuknar är deras sjukdomsbild likartad.

Neonatal form

Ungefär 85 procent av barn med glycinencefalopati har den klassiska neonatala formen, som visar sig i nyföddhetsperioden. Under första levnadsveckan blir barnen stillsamma och kraftlösa med låg muskelspänning i kroppen (hypotonus). De kan också få ihållande hicka, andningssvikt med andningsuppehåll samt muskelryckningar (myoklonier) och epilepsianfall. Tillståndet kan övergå i medvetslöshet och koma (djup medvetslöshet). Andningssvikten är ofta svår och kan bli livshotande om inte respiratorbehandling startas. De flesta barn som överlever återfår den egna andningsförmågan inom några veckor.

Barn med glycinencefalopati får oftast mycket svåra neurologiska funktionsnedsättningar. Vanligast är förlamning eller svaghet i armar och ben i kombination med hög muskelspänning (spastisk tetrapares) samt mycket svår intellektuell funktionsnedsättning. De flesta får också svårbehandlad epilepsi med olika typer av anfall, som myoklonier och infantila spasmer. Infantila spasmer är en allvarlig form av epilepsi hos spädbarn som brukar yttra sig som serier av snabba böjningar i armar och bål eller som att armarna ryckvis slås ut.

Många av barnen har missbildningar i hjärnan. Fler än hälften saknar hela eller delar av hjärnbalken (corpus callosum). Hjärnvindlingarna (gyri) kan vara avvikande på olika sätt. Avvikelser i hjärnans vita substans (myelinet) ses också hos de flesta barn med den neonatala formen. Några har förstorat huvud på grund av ökat vätsketryck i hjärnan (hydrocefalus). Hydrocefalus kan finnas vid födseln eller utvecklas efter hand, men är ovanligt. Ätsvårigheter, kräkningar, huvudvärk, spänd fontanell och nedåtriktad blick är andra tecken på hydrocefalus.

Även muskelsvagheten kan göra att barnen har svårt att svälja och äta, och det är vanligt att magsäckens innehåll kommer tillbaka upp i matstrupen (gastroesofageal reflux). Reflux gör att barnen ofta kräks. Det kan leda till att de får otillräckligt med näring och därför inte ökar i vikt som förväntat. Reflux kan också orsaka smärta och inflammation i matstrupen. Kroniska luftvägssymtom med slembildning och infektionskänslighet är vanliga och kan förvärras av reflux, men kan också ha andra orsaker.

En del av barnen föds med felställda fötter. Höftlederna kan vara ur led (höftledsluxation) och hos en del blir ryggen sned (skolios). Andra leder kan vara påverkade av förkortade muskler som minskar rörligheten (kontrakturer). Benskörhet (osteoporos) förekommer också.

Hos cirka 15 procent av de som insjuknar som nyfödda får sjukdomen ett något lindrigare förlopp. Barnen får en svår intellektuell funktionsnedsättning vilket innebär att de oftast inte utvecklar något talat språk, men kan förstå enstaka ord. Barnen kommunicerar i stället med kroppsspråk, mimik och andra signaler. En del barn lär sig gå. Det är vanligt med påverkat beteende, hyperaktivitet och ofrivilliga vridande rörelser (koreoatetos) som kan förstärkas i samband med infektion eller feber.

Infantil form

Barn med den infantila formen har inga akuta symtom under nyföddhetsperioden men muskelspänningen kan vara låg (hypotonus). Det är vanligt att barnen har ätsvårigheter som gör att det är svårt att amma och mata dem. Någon gång under de två första levnadsåren får barnen symtom, oftast under de första sex månaderna. Symtomen liknar dem vid neonatal form men brukar vara mindre akuta. Den livshotande andningssvikt och medvetslöshet som ofta ses hos nyfödda förekommer sällan vid den infantila formen.

Sjukdomen gör att den motoriska och intellektuella utvecklingen avstannar och går tillbaka. Barnen är muskelsvaga och den låga muskelspänningen övergår ofta i ökad spänning (spasticitet). Svårbehandlad epilepsi är vanligt.

De flesta får en svår intellektuell funktionsnedsättning. Några lär sig gå.

Mindre typiska former

I sällsynta fall kan sjukdomen få ett lindrigare förlopp. Symtomen kommer då oftast efter det första levnadsåret. Det är vanligt med påverkat beteende, motoriska svårigheter, ofrivilliga upprepade rörelser och en lindrig intellektuell funktionsnedsättning. I samband med feber och vanliga infektioner blir personer med sjukdomen ovanligt trötta och medtagna. Några får förlamning i benen med hög muskelspänning (spastisk parapares) och påverkan på synnerverna (optikusatrofi). Personer med denna form får inte epilepsi.

Det finns beskrivningar av enstaka fall med övergående symtom. En särskild form är ett akut neonatalt insjuknande som följts av en normal intellektuell och motorisk utveckling. Trots att barnen hade en mutation i GLDC i båda kromosomerna var enzymaktiviteten hos protein P hög. De övergående symtomen i nyföddhetsperioden skulle kunna förklaras av en sen mognad i kroppens nedbrytningssystem för glycin (GCS).

Det finns också beskrivningar av ett tiotal barn med symtom i nyföddhetsperioden som överensstämt med symtomen vid neonatal form, men där barnen efter en tid fått normaliserade glycinvärden. I ett flertal fall var också barnens utveckling normal. Det diskuteras om de höga glycinnivåerna hos dessa barn kan ha haft andra orsaker, eftersom diagnoserna inte har bekräftats med enzymdiagnostik eller DNA-analys.

Diagnostik

Glycinencefalopati gör att glycin lagras i kroppen. Ett sätt att ställa diagnos är därför att göra en analys av aminosyror i blodprov (plasma) och ryggvätska (cerebrospinalvätska, CSV). Förhöjda glycinvärden i plasma och ryggvätska samt förhöjda glycinvärden i ryggvätskan i förhållande till i plasma (CSV/plasma-glycinkvot) talar starkt för diagnosen. Glycinvärdena i plasma kan i ett fåtal fall vara endast lätt förhöjda eller normala.

I nästa steg kan diagnosen fastställas med DNA-analys av generna GLDC, AMT och GCSH. Även mätning av GCS-funktionen i leverceller är möjlig men används sällan.

En undersökning med magnetkamera (MR), kan visa om det finns missbildningar i hjärnan. För barn med hjärnmissbildningar är prognosen sämre. Undersökningen kompletteras med fördel med magnetisk resonansspektroskopi (MRS) som kan påvisa hög glycinkoncentration i hjärnan.

Elektroencefalogram (EEG) görs för att mäta hjärnans elektriska aktivitet. Hos barn som insjuknar i nyföddhetsperioden ses ofta ett kraftigt avvikande EEG-mönster som kallas burst-suppression-mönster. EEG kan också visa på olika typer av epileptisk aktivitet. Hos många barn övergår burst-suppression-mönstret vid några månaders ålder i ett annat mönster, hypsarytmi. Hypsarytmi är ofta förenat med epilepsisymtom som infantila spasmer.

Förhöjda glycinvärden kan förekomma även vid andra sjukdomstillstånd som organisk aciduri, framför allt propionsyrauri och metylmalonsyrauri. En analys av organiska syror i urinen bör göras för att utesluta dem. Även brist på pyridoxaminfosfatoxidas (PNPO) kan ge höga glycinvärden och en liknande sjukdomsbild i nyföddhetsperioden. Brist på pyridoxaminfosfatoxidas behandlas med vitamin B6 i höga doser. En nyligen beskriven sjukdom, GLYT1 encefalopati, orsakas av mutation i genen SLC6A9. Genen kodar för proteinet glycintransportör 1 i hjärnan som transporterar bort glycin. Sjukdomsbilden liknar glycinencefalopati. Glycinvärdet är lätt förhöjt i ryggvätska och oftast normalt i blod. Förhöjda glycinvärden kan också förekomma hos personer som behandlas med epilepsiläkemedlet valproat.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att familjen erbjuds genetisk vägledning, vilket innebär information om sjukdomen och hur den ärvs. Bedömning av sannolikheten att få fler barn med samma sjukdom ingår också, liksom information om vilka möjligheter till diagnostik som då finns. Om mutationen i familjen är känd finns det för många ärftliga sjukdomar möjlighet till anlagsbärar- och fosterdiagnostik, liksom preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD) i samband med provrörsbefruktning.

Behandling/stöd

Det finns ingen behandling som botar glycinencefalopati utan insatserna inriktas på att lindra symtomen och kompensera för funktionsnedsättningarna som sjukdomen leder till. Vid den neonatala formen blir barnet ofta livshotande sjukt under den första levnadsveckan, med sviktande andning och medvetslöshet. Intensivvård och respiratorbehandling brukar göra att barnet kan andas själv inom några veckor.

När diagnosen glycinencefalopati ställts behövs en medicinsk och etisk diskussion om vilka fortsatta behandlingsinsatser som är lämpliga och meningsfulla. Bedömningen grundas på barnets sjukdomsbild och prognos utifrån symtom och undersökningsresultat, där även magnetkameraundersökning av hjärnan ingår.

Behandlingen går i första hand ut på att minska koncentrationen av glycin för att motverka glycinets effekter och därmed symtomen. En diet med lågt proteininnehåll är ett sätt att minska glycinkoncentrationen. Det är viktigt att samtidigt försäkra sig om att kosten innehåller tillräckligt med vitaminer och spårämnen, samt aminosyror och fettsyror som kroppen inte själv kan producera (essentiella aminosyror och fettsyror). Maten måste också ge tillräckligt med energi. Det finns många livsmedel med lågt proteininnehåll som gör det enklare att äta mindre protein, men förändringen av kosten måste genomföras med stöd av en dietist med särskild kunskap om ämnesomsättningssjukdomar.

Ett annat sätt att minska glycinkoncentrationen är att ge natriumbensoat. Det binder glycin som sedan utsöndras via urinen. Detta leder till minskade och ofta normala glycinvärden i blodet. Behandling med höga doser (250-750 mg/kg) natriumbensoat under de första två levnadsåren kan lindra en del av symtomen, och möjligen också ge en något bättre intellektuell och motorisk utveckling, framför allt hos barn som har kvar viss enzymfunktion i kroppens nedbrytningssystem för glycin. Bensoatbehandling ger ofta biverkningar som mag-tarmbesvär. En annan biverkning är brist på karnitin. Karnitin är en viktig substans i omsättningen av fettsyror och behöver därför kontrolleras och vid behov tillföras.

Vid behandling med natriumbensoat bestäms dosen utifrån glycinvärdet i blodet. Om koncentrationen av glycin minskar för mycket kan det göra att natriumbensoat i stället ansamlas till för höga och giftiga (toxiska) koncentrationer. Det kan i sin tur orsaka medvetslöshet och epileptiska anfall. Hur mycket natriumbensoat som ska användas vid behandling varierar mellan olika personer. Dosen behöver därför provas ut stegvis baserat på återkommande analyser av glycin i blod och utifrån hur personen som behandlas mår.

NMDA-receptorantagonister, till exempel dextrometorfan och ketamin, används för att minska glycinets effekter. De binder till NMDA-receptorn och förhindrar därmed glycinets skadliga överstimulering av receptorn.

Epilepsi

Epilepsin behandlas i första hand med läkemedel, men kan vara svårbehandlad. Målet med läkemedelsbehandlingen är att antalet anfall ska minska och bli så lindriga som möjligt, med så få biverkningar som möjligt. Olika läkemedel prövas beroende på anfallstyp, men effekten är ofta begränsad. Valproat bör undvikas, eftersom det hämmar kroppens nedbrytningssystem för glycin. Felbamat har i vissa fall haft god effekt men kan ha allvarliga biverkningar på lever och benmärg.

Ett alternativ eller komplement till läkemedelsbehandling är ketogen kost. Det är en fettrik och kolhydratfattig kost som förändrar ämnesomsättningen. Hos en del barn leder det till att de epileptiska anfallen minskar. Kosten minskar också koncentrationen av glycin i plasma, vilket i sin tur medför att natriumbensoatdoserna kan minskas.

En inopererad vagusnervstimulator (VNS) har hos vissa barn haft god effekt mot epilepsin. Vagusnerven är en av de tolv nerver som utgår direkt från hjärnan (kranialnerver). Stimulatorn opereras in nedanför vänster nyckelben och sänder elektriska impulser till hjärnan med hjälp av en elektrod som placeras runt vagusnerven på halsen. Impulserna kan minska hjärnans epileptiska aktivitet och därmed de epileptiska anfallen.

Hydrocefalus

Hydrocefalus behandlas ofta med en shunt. Det är en tunn plastkateter som opereras in för att minska trycket i hjärnan genom att leda överskottsvätska från hjärnans hålrum, under huden till bukhålan. Enheter för barnneurologi eller neurokirurgi kontrollerar regelbundet att shunten fungerar. Det är viktigt att informera föräldrarna om symtom som kan tyda på att shunten inte fungerar. Det kan vara huvudvärk, kräkningar och försämrat allmäntillstånd. Föräldrarna behöver också informeras om vart de kan vända sig om barnet får symtom. Ibland krävs akuta operationer då shunten eller delar av shuntsystemet byts ut.

Ätsvårigheter

Barn med glycinencefalopati har ofta svårt att svälja och få i sig tillräckligt med näring. Ätsvårigheter utreds och behandlas med stöd av ett nutritionsteam, där olika specialister kan ingå. Teamet ger råd om kost, träning och hjälpmedel som kan underlätta och stimulera ätandet. Teamet bedömer också vilka andra insatser som behövs. Barn och vuxna som inte kan få i sig tillräckligt med näring genom munnen kan få näring genom en sond via näsan. En del behöver näringstillförsel under en längre tid. Då kan matersättningen i stället ges via en sond som läggs genom bukväggen in till magsäcken (gastrostomi). Sonden kan ersättas med en knapp (gastrostomiport).

Reflux

Barn som har reflux undersöks av en mag-tarmspecialist. Läkemedel mot magsår och magkatarr (av typen histamin-2-receptorantagonister eller protonpumpshämmare) kan lindra symtomen. I sällsynta fall behöver barn med reflux opereras.

Luftvägsinfektioner

Personer med glycinencefalopati är särskilt mottagliga för infektioner i luftvägarna. Infektionerna kan förebyggas genom andningsgymnastik och luftrörsvidgande och slemlösande läkemedel. Behandlingen gör det lättare att hosta upp slem och minskar risken för djupa och långvariga infektioner som skadar vävnaden.

Muskelspänningar och felställda leder

Behandling med olika läkemedel, till exempel baklofen och botulinumtoxin, kan minska muskelspänningar. Kombinerat med rörelseträning, töjning och behandling med skenor (ortoser) kan det motverka felställningar i lederna. Ibland behöver felställda leder opereras.

Skolios

Ryggen bör undersökas av en barnortoped och vid behov ryggortoped. Barn som utvecklar skolios kan ibland behandlas med korsett, men det är viktigt att vara observant på hur korsetten påverkar andningen. Om skoliosen tilltar kan det bli aktuellt med operation för att räta ut och stabilisera ryggen.

Habilitering

De flesta barn med glycinencefalopati behöver habiliteringsinsatser. Habilitering innebär stöd och behandling till personer med en medfödd eller tidigt förvärvad funktionsnedsättning för bästa utveckling utifrån individuella förutsättningar. Habiliteringsteamet har särskild kunskap om funktionsnedsättningar och hur svårigheterna de medför i det dagliga livet kan förebyggas och minskas.

Insatserna består bland annat av utredning, behandling och utprovning av hjälpmedel. Föräldrarna får information och råd om möjligheterna att anpassa bostaden och andra miljöer som barnet vistas i, liksom information om det samhällsstöd som finns att få. Olika former av stöd till föräldrar och syskon ingår också. Kontakt med andra familjer som är i en liknande situation kan ha stor betydelse.

De habiliterande insatserna planeras utifrån barnets behov och förutsättningar, varierar över tid och sker i nära samverkan med närstående och andra i barnets nätverk. I insatserna ingår också att förmedla kunskap till föräldrar och andra i nätverket för att de ska kunna ge stöd utifrån barnets funktionsförmåga.

Tal-, språk- och kommunikationsförmågan påverkas hos barn med glycinencefalopati och det är viktigt att arbeta med språklig stimulans samt alternativ och kompletterande kommunikation (AKK). Som för alla barn utvecklas kommunikationen i det tidiga samspelet mellan föräldrar och barn. Föräldrar och andra personer runt barnet behöver få kunskap och vägledning i att använda alternativa kommunikationsvägar för att ge barnet förutsättningar att förstå och uttrycka sig efter sin förmåga.

Barn som har intellektuell funktionsnedsättning behöver specialpedagogiska insatser i förskolan och skolan. Många behöver den särskilda pedagogik som finns i särskolan.

Kommunen kan erbjuda stöd i olika former för att underlätta familjens vardagsliv. En kontaktfamilj eller ett korttidsboende är exempel på insatser. Personlig assistans kan ges till den som på grund av omfattande och varaktiga funktionsnedsättningar behöver hjälp med grundläggande behov, men också för att öka möjligheten till ett aktivt liv trots en omfattande funktionsnedsättning.

I vuxen ålder fortsätter de habiliterande insatserna. I kombination med andra funktionsnedsättningar påverkar den intellektuella funktionsnedsättningen vilket stöd som behövs för att klara det dagliga livet som vuxen. Om den intellektuella funktionsnedsättningen är svår behövs omfattande stöd och omvårdnad, till exempel i en bostad med särskild service samt daglig verksamhet. Fortsatt uppföljning av olika specialister inom vuxensjukvården behövs också.

Palliativ vård

Barn som föds med glycinencefalopati är ofta svårt sjuka och många dör tidigt. Många föräldrar vill så långt det är möjligt vårda det sjuka barnet hemma med hjälp av sjukvårdspersonal. Ofta vårdas barnet växelvis i hemmet och på sjukhuset.

Det kan bli aktuellt med palliativ vård i livets slutskede. Palliativ betyder lindrande, och målet med den palliativa vården är att se till att barnets sista tid blir så trygg och smärtfri som möjligt. Det innebär ett nära och intensivt samarbete mellan föräldrar, andra närstående och personal med olika kompetens. Det är mycket viktigt att familjens behov av psykologiskt stöd tillgodoses, även efter att barnet avlidit.

Forskning

Den europeiska databasen Orphanet samlar information om forskning som rör ovanliga diagnoser, orpha.net, sökord: glycine encephalopathy.

Den amerikanska databasen ClinicalTrials.gov samlar information om kliniska studier, clinicaltrials.gov, sökord: glycine encephalopathy.

Resurser

Vid flera universitetssjukhus finns särskilda team som är specialiserade på medfödda ämnesomsättningssjukdomar och har erfarenhet av att diagnostisera och behandla glycinencefalopati:

• Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, tel 08- 123 700 00.
• Barn- och ungdomssjukhuset, Skånes universitetssjukhus, Lund, tel 046-17 10 00.
• Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Östra, Göteborg, tel 031-342 10 00.

Diagnosen fastställs med analyser på något av laboratorierna för metabola sjukdomar:

• Centrum för medfödda metabola sjukdomar (CMMS), Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, tel 08-123 714 40.
• Klinisk kemi, Labmedicin Skåne, Malmö, tel 040-33 14 20.
• Klinisk kemi, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg, tel 031-342 10 00.

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om glycinencefalopati.

Intresseorganisationer

Databasen Orphanet samlar information om intresseorganisationer, framför allt i Europa, orpha.net, sökord: glycine encephalopathy.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Ytterligare information

Databaser

OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man) 
www.omim.org 
Sökord: glycine encephalopathy

GeneReviews (University of Washington) 
www.ncbi.nlm.nih.gov/books/NBK1116 
Sökord: glycine encephalopathy

Orphanet, europeisk databas 
www.orpha.net
Sökord: glycine encephalopathy

Litteratur

Aliefendioğlu D, Tana Aslan Ay, Coşkun T, Dursun A, Cakmak FN, Kesimer M. Transient nonketotic hyperglycinemia: two case reports and literature review. Pediatr Neurol 2003; 28:151-155.

Applegarth DA, Toone JR. Glycine encephalopathy (nonketotic hyperglycinaemia): review and update. J Inherit Metab Dis 2004; 27: 417-422.

Baker PR 2nd, Friederich MW, Swanson MA, Shaikh T, Bhattacharya K, Scharer GH et al. Variant nonketotic hyperglycinemia is caused by mutations in LIAS, BOLA3 and the novel gene GLRX5. Brain 2014; 137: 366-379.

Brunel-Guitton C, Casey B, Coulter-Mackie M, Vallance H, Hewes D, Stockler-Ipsiroglu S et al. Late-onset nonketotic hyperglycinemia caused by a novel homozygous missense mutation in the GLDC gene. Mol Genet Metab 2011; 103: 193-196.

Coughlin CR 2nd, Swanson MA, Kronquist K, Acquaviva C, Hutchin T, Rodríguez-Pombo P et al. The genetic basis of classic nonketotic hyperglycinemia due to mutations in GLDC and AMT. Genet Med 2017; 19: 104-111.

Cusmai R, Martinelli D, Moavero R, Dionisi Vici C, Vigevano F, Castana C et al. Ketogenic diet in early myoclonic encephalopathy due to non ketotic hyperglycinemia. Eur J Paediatr Neurol 2012; 16: 509-513.

Dinopoulos A, Matsubara Y, Kure S. Atypical variants of nonketotic hyperglycinemia. Mol Genet Metab, 2005; 86: 61-69.

Gerritsen T, Kaveggia E, Waisman HA. A new type of idiopathic hyperglycinemia with hypo-oxaluria. Pediatrics 1965; 36: 882-891.

Hennermann JB, Berger JM, Grieben U, Scharer G, Van Hove JL. Prediction of long-term outcome in glycine encephalopathy: a clinical survey. J Inherit Metab Dis 2012; 35: 253-261.

Hoover-Fong JE, Shah S, Van Hove JL, Applegarth D, Toone J, Hamosh A. Natural history of nonketotic hyperglycinemia in 65 patients. Neurology 2004; 63: 1847-1853.

Kure S, Kato K, Dinopoulos A, Gail C, DeGrauw TJ, Christodoulou J et al. Comprehensive mutation analysis of GLDC, AMT, and GCSH in nonketotic hyperglycinemia. Hum Mutat 2006; 27: 343-352.

Kurolap A, Armbruster A, Hershkovitz T, Hauf K, Mory A, Paperna T et al. Loss of glycine transporter 1 causes a subtype of glycine encephalopathy with arthrogryposis and mildly elevated cerebrospinal fluid glycine. Am J Hum Genet 2016; 99: 1172-1180.

Mabry CC, Karam FA. Idiopathic hyperglycinemia and hyperglycinuria. Sth Med J 1963; 56: 1444.

Swanson MA, Coughlin CR Jr, Scharer GH, Szerlong HJ, Bjoraker KJ, Spector EB et al. Biochemical and molecular predictors for prognosis in nonketotic hyperglycinemia. Ann Neurol. 2015; 78: 606-618.

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som skrivit och reviderat underlaget är biträdande överläkare Tommy Stödberg, Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Stockholm.