Beckwith-Wiedemanns syndrom

Sjukdom/tillstånd

Beckwith-Wiedemanns syndrom kännetecknas av ökad tillväxt under fostertiden och tidigt under barndomen. Vid födseln är barn med syndromet oftast stora till växten, har en förstorad tunga och många har navelsträngsbråck eller navelbråck. Andra vanliga tecken på Beckwith-Wiedemanns syndrom är låga blodsockernivåer, veck på örsnibbarna och förändringar i njurarna. Hos personer med syndromet är den ena kroppshalvan ofta större än den andra (hemihypertrofi). Syndromet medför ökad risk för tumörer under de första levnadsåren.

Under uppväxtåren behöver personer med syndromet samordnade insatser inom flera olika specialistområden. Eftersom syndromet innebär en ökad risk för tumörer behövs regelbundna kontroller under barndomen för att tidigt upptäcka och behandla eventuella tumörer.

Beckwith-Wiedemanns syndrom beskrevs i början av 1960-talet av den amerikanske barnpatologen John Bruce Beckwith och den tyske barnläkaren Hans-Rudolf Wiedemann. Oberoende av varandra beskrev de barn som under fostertiden hade en ökad organtillväxt kopplad till en ökad risk för tidig tumörutveckling i de förstorade organen.

Förekomst

Förekomsten uppskattas till 10 personer per 100 000 invånare. Det innebär att i Sverige föds cirka 10 barn varje år med Beckwith-Wiedemanns syndrom. Det finns troligtvis personer med syndromet som ännu inte fått diagnosen eftersom symtomen och svårighetsgraden varierar.

Orsak

Flera olika genetiska mekanismer kan orsaka syndromet. Den gemensamma nämnaren för dessa mekanismer är en obalans i regleringen av vissa gener som på olika sätt är inblandade i tillväxten.

Nästan alla gener finns i två kopior, där den ena nedärvts från mamman och den andra från pappan. Vanligen används (uttrycks) båda generna ungefär lika mycket. För ett fåtal gener (cirka 100 hos människan) är det normalt bara en genkopia som är aktiv. Dessa gener uttrycks selektivt och konsekvent från endast den ena genkopian, antingen den som är nedärvd från mamman eller den som är nedärvd från pappan. Genkopian från den andra föräldern är avstängd genom en kemisk förändring av DNA som kallas metylering. Funktionen att selektivt kunna uttrycka eller stänga av gener beroende på vilken förälder den nedärvts från kallas genomisk prägling (imprinting).

På den korta armen av kromosom 11 (11p15.5) finns två områden med gener vars funktion styrs av så kallade imprinting centers (IC), IC1 och IC2.

Hos ungefär hälften orsakas Beckwith-Wiedemanns syndrom av en störning i metyleringen i IC2 med minskad metylering av mammans kromosom 11 vilket påverkar uttrycket av generna CDKN1C, KCNQ1 och KCNQ1OT1. CDKN1C kodar för ett protein som hämmar tillväxt och KCNQ1OT1 antas hämma CDKN1C. För KCNQ1OT1 är det normalt genkopian från pappan som är aktiv. En störning i IC2 på mammans kromosom kan göra att båda kopiorna av KCNQ1OT1 är aktiva, vilket leder till ökad tillväxt genom onormal hämning av CDKN1C.

Den näst vanligaste orsaken (hos cirka 20 procent) är att barnet fått en dubbel uppsättning av kromosom 11 (hela eller en del) från pappan. Detta kallas för UPD11 (uniparental disomi för kromosom 11) och medför bland annat ett överuttryck av genen IGF2 som stimulerar tillväxt.

Hos cirka 5 procent orsakas syndromet av en störning i metyleringen i IC1 med ökad metylering av mammans kromosom 11, vilket påverkar uttrycket av generna IGF2 och H19. IGF2 är en mall för tillverkningen av (kodar för) tillväxtfaktorn IGFII (insulinlik tillväxtfaktor). H19 fungerar normalt som en hämmare av celltillväxt, och normalt är det genkopian från mamman som är aktiv. Vid en störning i IC1 som gör att metyleringen av kromosom 11 från mamman är ökad blir båda kopiorna av H19 inaktiva (metylerade), medan IGF2-kopiorna från både mamman och pappan är aktiva, vilket leder till ökad tillväxt.

Hos 5 procent av de som har Beckwith-Wiedemanns syndrom utan att syndromet tidigare förekommit i släkten har det gått att påvisa förändringar av enstaka baspar i DNA (punktmutationer) i CDKN1C. Cirka 40 procent av dem med en ärftlig form av syndromet har punktmutationer i CDKN1C.

Hos några orsakas syndromet av CNV (copy number variation, duplikation eller deletion) eller kromosomavvikelser som omfattar 11p15.5. Ovanliga kromosomavvikelser, till exempel ett utbyte av material mellan kromosom 11 och någon annan kromosom (translokation), kan också resultera i obalans i regleringen av generna i regionen 11p15.5 (hos färre än 1 procent).

Beckwith-Wiedemanns syndrom kan förekomma i mosaikform. Förändringen finns då bara i en del av kroppens celler. Det är framför allt UPD11 som förekommer som mosaicism. Hos personer med Beckwith-Wiedemanns syndrom i mosaikform finns det en stor variation i symtomen och svårighetsgrad.

Genom olika genetiska undersökningar är det idag möjligt att fastställa orsaken hos de flesta (ungefär 80 procent) med syndromet.

En internationell konsensusgrupp (2018) har introducerat begreppet Beckwith-Wiedemann-spektrumtillstånd (BWSp). I BWSp ingår klinisk diagnos av Beckwith-Wiedemanns syndrom (BWS) med eller utan förändring av kromosom 11p15, atypisk BWS med förändring av kromosom 11p15 samt hemihypertrofi utan övriga typiska symtom om det finns en förändring av kromosom 11p15.

Ärftlighet

Hos omkring 85 procent har Beckwith-Wiedemanns syndrom uppkommit sporadiskt. Det betyder att syndromet inte är nedärvt utan uppkommer första gången hos barnet. Sannolikheten för föräldrarna att på nytt få ett barn med syndromet är då mycket liten.

Personer med en punktmutation i CDKN1C eller nedärvd CNV har en ärftlig form av Beckwith-Wiedemanns syndrom. Syndromet nedärvs då autosomalt dominant. Autosomalt dominant nedärvning innebär att om en av föräldrarna har mutationen, det vill säga har en normal gen och en muterad gen, är sannolikheten för såväl söner som döttrar att få mutationen 50 procent. De barn som inte har fått den muterade genen får inte syndromet och för inte heller mutationen vidare.

Vid Beckwith-Wiedemanns syndrom har det betydelse om mutationen nedärvts från mamman eller pappan. När mutationen nedärvts från mamman är sannolikheten 50 procent för både hennes söner och döttrar att få syndromet. Om mutationen däremot nedärvs från pappan får hälften av barnen mutationen, men ingen av dem får symtom, eftersom det endast är genkopian från mamman som är aktiv. Om de döttrar som har mutationen sedan får barn är sannolikheten 50 procent att barnen får syndromet.

Både kvinnor och män kan föra mutationen vidare men det är endast nedärvning via mamman som ger symtom.

Symtom

Beckwith-Wiedemanns syndrom kännetecknas av ökad tillväxt under fostertiden och tidigt under barndomen. Symtomen och deras svårighetsgrad varierar mycket mellan personer med syndromet. Hos nyfödda brukar syndromet misstänkas om barnet är storväxt och har förstorad tunga. Symtomen är mest framträdande i nyföddhetsperioden. Många föds med navelsträngsbråck (omfalocele eller exomfalus). Även mindre navelbråck förekommer. Syndromet medför ökad risk för tumörer under de första levnadsåren.

Fostertiden och födseln

Under en graviditet med ett foster som har Beckwith-Wiedemanns syndrom är det vanligt att mängden fostervätska är ökad, vilket kan orsaka en för tidig förlossning. Även risken för havandeskapsförgiftning (preeklampsi) hos mamman är ökad. Det navelsträngsbråck som finns hos 75 procent av alla med syndromet upptäcks ofta vid den ultraljudsundersökning som görs i 17-19:e graviditetsveckan. Då görs vanligen ett fostervattenprov för att se om det finns en kromosomavvikelse hos fostret. De genetiska förändringar som orsakar Beckwith-Wiedemanns syndrom upptäcks sällan vid fostervattenprovet om inte riktade genetiska analyser görs. Den tidiga upptäckten av navelsträngsbråcket vid ultraljudsundersökningen förbättrar möjligheterna till ett gott omhändertagande i samband med födseln.

Många barn med syndromet föds 4-6 veckor för tidigt. Om barnet föds senare kan storväxtheten leda till svårigheter vid förlossningen. Tillväxten under fostertiden är ofta ökad, framförallt under den senare delen av fostertiden. Vid födseln är många barn med syndromet storväxta (ungefär 50 procent). Det är vanligt att muskulaturen är förstorad. Ett typiskt tecken är att tungans muskulatur är förstorad och är ofta det som leder fram till diagnosen. Med åldern brukar tungans storlek bli mindre framträdande. Även de inre organen kan vara förstorade i olika grad. Framförallt är det olika bukorgan, som njurarna, levern, bukspottkörteln och binjurarna som kan vara förstorade.

Barn med syndromet fortsätter att växa snabbt under tidig barndom sedan avtar tillväxttakten successivt. Den ökade tillväxten kan också göra att kroppen växer asymmetriskt så att den ena kroppshalvan blir större än den andra.

Navelsträngsbråck är en allvarlig missbildning som måste opereras direkt efter födseln. Navelsträngsbråck innebär att en del av tarmen ligger utanför buken, omsluten endast av bukhinnan. En del nyfödda med Beckwith-Wiedemanns syndrom har en medfödd klyvning i medellinjen av bukväggen, där tarmen delvis ligger utanför (gastroschis), vilket också behöver opereras. Mindre navelbråck som inte behöver opereras är också vanligt.

Navelsträngsbråck är vanligare om syndromet orsakas av en mutation i CDKN1C eller metyleringsdefekt i IC1.

Nyföddhetsperioden

Eftersom många barn med Beckwith-Wiedemanns syndrom föds för tidigt vårdas de ofta på en nyföddhetsavdelning (neonatalavdelning). Under nyföddhetsperioden är det vanligt med episoder av lågt blodsocker (hypoglykemi) på grund av att bukspottskörteln producerar för mycket insulin (hyperinsulinemi). Allvarlig hypoglykemi som inte behandlas kan ge bestående hjärnskador. En annan ovanlig orsak till hjärnskada kan vara att barnet haft akuta andningssvårigheter vid födseln på grund av den förstorade tungan.

Vanliga och typiska avvikelser är veck och gropar på ytteröronen samt godartade kärlmissbildningar (så kallade storkbett) i pannan, över näsroten, över ögonlocken och i nacken. Mindre vanligt är missbildningar av urinvägarna, som vidgade urinledare. Hos flickor med syndromet kan livmodern vara tvådelad och klitoris förstorad. Hos en del pojkar med syndromet har testiklarna inte vandrat ned i pungen.

Några med syndromet föds med hjärtfel. Gomspalt och ljumskbråck förekommer men är ovanligt.

Barndomen

Hos de flesta med syndromet påverkas inte hjärnans tillväxt eller den kognitiva och motoriska utvecklingen. Några har en intellektuell funktionsnedsättning som oftast beror på komplikationer vid födseln, men kan också bero på att den genetiska orsaken är en kromosomavvikelse som också omfattar fler gener än de som är kopplade till Beckwith-Wiedemanns syndrom. Personer som har en intellektuell funktionsnedsättning har en generellt nedsatt kognitiv förmåga. Det innebär svårigheter med abstrakt och teoretiskt tänkande och påverkar i hög grad förmågan att lära sig saker, planera och utföra uppgifter samt att lösa problem.

Den förstorade tungan kan göra det svårt för barnet att suga, äta och dricka under de första levnadsåren. Bettavvikelser kan uppkomma om tungan trycker mot underkäkens tandbåge och tänder. Det kan leda till underbett och ett öppet bett i framtandsregionen. Om tungan är så stor att den främre delen har svårt att få plats i munhålan kan även talet påverkas.

Många barn med syndromet fortsätter att växa snabbt och följer inte förväntad tillväxtkanal i längdkurvan utan ligger något över i längdtillväxt. Tillväxttakten avtar under senare delen av barndomen. Slutlängden hos personer med syndromet är över förväntad slutlängd.

Hos 5-10 procent utvecklas tumörer under den tidiga barndomen, och risken tycks vara större hos personer med asymmetri mellan kroppshalvorna. Om njurarna är förstorade är risken särskilt stor att utveckla Wilms tumör. Det är en elakartad njurtumör som främst uppkommer under småbarnsåren. Wilms tumör står för mer än 50 procent av det totala antalet tumörer som förekommer vid syndromet. De genetiska orsaksmekanismer som innebär störst risk för Wilms tumör är UPD av 11p15.5 eller ökad metylering av IC1. Förlust av metylering av IC2 ger en lägre tumörrisk och mycket låg risk för Wilms tumör.

En del får tumörer i andra organ som levern (hepatoblastom), muskulaturen (rhabdomyosarkom), binjurebarken (binjurebarkscancer) och bukspottkörteln (pankreoblastom). Några får tumörer som utgår från det autonoma nervsystemet (neuroblastom), oftast i buken. Personer med en mutation i CDKN1C har en något ökad risk att utveckla neuroblastom.

Andra mer sällsynta tumörformer hos barn med Beckwith-Wiedemanns syndrom är hjärntumörer, bindvävstumörer, leukemi, lymfom (lymfkörtelcancer) och tumörer i könskörtlarna (äggstockar och testiklar).

Vuxna

Asymmetrin mellan kroppshalvorna kan påverka hela eller delar av kroppen men blir ofta mindre framträdande i vuxen ålder. Benlängdsskillnaden är ibland stor och en del har olika stora fötter.

Nedsatt fertilitet har beskrivits hos män med syndromet men det finns inga uppgifter om hur vanligt det är.

Beckwith-Wiedemanns syndrom är känt sedan drygt 50 år. I vuxen ålder brukar symtomen vara mindre framträdande än under barndomen. För de flesta vuxna med Beckwith-Wiedemanns syndrom innebär syndromet inga begränsningar i dagligt liv, studier och yrkesval.

Diagnostik

En sannolik diagnos kan ställas utifrån förekomsten av de mest karaktäristiska symtom som barn med syndromet har. Flera symtom och tecken finns redan vid födseln, som navelsträngsbråck, förstorad tunga, asymmetri mellan kroppshalvorna och lågt blodsocker. Diagnosen Beckwith-Wiedemanns syndrom kan ställas om ett nyfött barn har två av dessa. Förekomst av Wilms tumör eller neuroblastom är andra tecken som senare i barndomen kan leda till misstanke om diagnosen.

Till stöd för diagnosen finns internationellt överenskomna diagnoskriterier (2018).

Diagnosen kan i de flesta fall bekräftas med molekylär analys. I första hand görs en metyleringskänslig MLPA-analys, som visar metyleringsmönstret för IC1 och IC2, deletioner och duplikationer samt eventuell förekomst av UPD11. Analys av CDKN1C görs med DNA-sekvensering. Dessa analyser kan kompletteras med en kromosomanalys för att utesluta en bakomliggande kromosomavvikelse.

Diagnostiken försvåras av syndromets varierande symtom och att syndromet förekommer i mosaikform. Diagnostiken försvåras också av att det finns andra liknande syndrom med ökad tillväxt och tumörutveckling under barndomen (hemihypertrofi, Sotos syndrom, Perlmans syndrom, Simpson-Golabi-Behmels syndrom och Costellos syndrom). 

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att familjen erbjuds genetisk vägledning, vilket innebär information om sjukdomen och hur den ärvs. Bedömning av sannolikheten att få fler barn med samma sjukdom ingår också, liksom information om vilka möjligheter till diagnostik som då finns. Om mutationen i familjen är känd finns det för många ärftliga sjukdomar möjlighet till anlagsbärar- och fosterdiagnostik, liksom preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD) i samband med provrörsbefruktning (IVF).

Behandling/stöd

Under uppväxtåren behövs regelbundna och täta kontroller hos barnläkare. Andra specialister som kan vara aktuella är barnonkolog, barnendokrinolog, barnkirurg, öron-näs-halsläkare, barnortoped, logoped, specialisttandläkare och plastikkirurg. Behovet av behandling varierar mellan olika personer med syndromet.

Blodsockernivån kontrolleras de första levnadsdygnen och barnet behöver därför oftast vårdas på sjukhus. Det är viktigt att låga blodsockernivåer behandlas. Vanligen normaliseras blodsockret inom några veckor till månader, men hos en del kan risken för lågt blodsocker finnas kvar längre.

Större navelsträngsbråck behöver opereras tidigt. Längre fram kan en navel återskapas genom plastikkirurgi.

Eftersom de flesta tumörformer som förknippas med syndromet är elakartade är det av värde med regelbundna kontroller. Vanligtvis rekommenderas ultraljudsundersökning av bukorganen var tredje månad upp till cirka sju års ålder. För barn med Beckwith-Wiedemanns syndrom är Wilms tumör den vanligaste tumörformen. Prognosen tycks inte förbättras genom screening, men via screening hittar man mindre allvarliga former av tumören. Tumören kan då behandlas med en mindre aggressiv behandling, det är till exempel färre barn som behöver tilläggsbehandling med strålterapi. De barn som enbart har hypometylering i IC2 som genetisk bakgrund har en lägre tumörrisk och mycket låg risk för Wilms tumör. Dessa barn behöver inte screenas. Efter sju års ålder anses inte risken för tumörer vara förhöjd och därför brukar kontrollerna inte längre föreslås. De flesta barn som får en tumör blir botade från tumörsjukdomen.

Hjärtat undersöks av en barnhjärtläkare (barnkardiolog), som sedan avgör den fortsatta behandlingen och behovet av uppföljning. Uppföljningen fortsätter vid behov i vuxen ålder.

Testiklar som inte vandrat ned i pungen placeras i pungen genom en operation. Operationen bör göras under det första levnadsåret.

Gomspalt, vidgade urinvägar och ljumskbråck behöver ibland opereras under späd- eller småbarnsåren.

Många barn har svårt att borsta tänderna på grund av kväljningar och för att det är trångt i munnen. Därför behövs ofta förstärkt förebyggande tandvård med täta tandläkarbesök. När barnet är cirka ett år bör en barntandvårdsspecialist kontaktas för planering av behandlingen tillsammans med en tandregleringsspecialist (ortodontist). Käkarnas tillväxt och tändernas läge bör tidigt följas upp av ortodontist.

En del barn med syndromet behöver insatser och stöd av logoped eftersom tungan är förstorad. Många barn med tungförstoring kan äta och kommunicera med tal, men ljuden kan ibland formas på ett annorlunda sätt. Om den förstorade tungan gör det svårt för barnet att suga och äta kan det bli aktuellt med en operation efter 12 månaders ålder. Om barnets andning påverkas av att tungan är förstorad kan operationen ske tidigare.

En påtaglig asymmetri mellan kroppshalvorna påverkar förmågan att samordna (koordinera) rörelser. Det kan till exempel påverka förmågan att cykla, springa och spela bollspel. En fysioterapeut kan ge råd om aktiviteter och övningar för att träna koordinationsförmågan.

Om benlängdsskillnaden är stor görs en operation i benets tillväxtzon, några år innan barnet uppnått slutlängd. På det sättet bromsas tillväxten på det ben som är längst.

Barn som har en intellektuell funktionsnedsättning behöver habilitering. Habiliterings-teamet har särskild kunskap om hur de svårigheter som funktionsnedsättningen medför i det dagliga livet kan förebyggas och minskas. Stöd och träning anpassas utifrån barnets förmåga i olika miljöer. Föräldrarna får information om det samhällsstöd som finns att få.

Det är viktigt att förskolan och skolan får information om syndromet. Det förekommer att omgivningen missbedömer barnets ålder och mognad på grund av att de är större till växten än jämnåriga.

Det är viktigt att tillgodose barnets och familjens behov av psykologiskt och socialt stöd. Barn och ungdomar med sjukdomen erbjuds fortlöpande psykologiskt stöd utifrån ålder och mognad.

Forskning

Internationell forskning om Beckwith-Wiedemanns syndrom pågår vid flera universitet, bland annat vid Köpenhamns Universitet och Rigshospitalet i Danmark. Kontaktperson är Dr. Karen Grønskov, e-post karen.groenskov@regionh.dk och professor Zeynep Tümer, e-post zeynep.tumer@regionh.dk.

Den europeiska databasen Orphanet samlar information om forskning som rör ovanliga diagnoser, orpha.net, sökord Beckwith-Wiedemann syndrome.

Den amerikanska databasen ClinicalTrials.gov samlar information om kliniska studier, clinicaltrials.gov, sökord Beckwith-Wiedemann syndrome.

Resurser

Vid universitetssjukhusen finns enheter för barnendokrinologi som behandlar barn med Beckwith-Wiedemanns syndrom som har återkommande episoder av hypoglykemi och barn med påverkad tillväxt. Vid universitetssjukhusen finns även enheter för barnonkologi som behandlar tumörer hos barn med syndromet.

Beckwith-Wiedemanns syndrom ingår i Endo-ERN för endokrina diagnoser.

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om Beckwith-Wiedemanns syndrom.

Intresseorganisationer

I USA finns organisationen Beckwith-Wiedemann Children’s Foundation International, beckwithwiedemann.org.

Databasen Orphanet samlar information om intresseorganisationer, framför allt i Europa, orpha.net, sökord: Beckwith-Wiedemann syndrome.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Ytterligare information

• OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man), se omim.org, sökord: beckwith-wiedemann syndrome
• GeneReviews (University of Washington), se ncbi.nlm.nih.gov/books/NBK1116, sökord: beckwith-wiedemann syndrome
• Orphanet, europeisk databas, se orpha.net, sökord: beckwith-wiedemann syndrome.

Litteratur

Barisic I, Boban L, Akhmedzhanova D, Bergman JEH, Cavero-Carbonell C, Grinfelde I et al. Beckwith Wiedemann syndrome: A population-based study on prevalence, prenatal diagnosis, associated anomalies and survival in Europe. Eur J Med Gen 2018; 61: 499-507.

Beckwith JB. Macroglossia, omphalocele, adrenal cytomegaly, gigantism and hyperplastic visceromegaly. Birth Defects 1969; 5: 188-196.

Brioude F, Lacoste A, Netchine I, Vazquez MP, Auber F, Audry G et al. Beckwith-Wiedemann syndrome: growth pattern and tumor risk according to molecular mechanism, and guidelines for tumor surveillance. Horm Res Paediatr 2013; 80: 457-465.

Brioude F, Kalish JM, Mussa A, Foster AC, Bliek J, Ferrero GB et al. Clinical and molecular diagnosis, screening and management of Beckwith-Wiedemann syndrome: An international consensus statement. Nat Rev Endocrinol 2018; 14: 229-249.

Choufani S, Shuman C, Weksberg R. Molecular findings in Beckwith-Wiedemann syndrome. Am J Med Genet C Semin Med Genet 2013; 163C: 131-140.

Choufani S, Shuman, Weksberg R. Beckwith-Wiedemann syndrome. Am J Med Genet 2010; 154C: 343-354.

Cielo C, Duffy KA, Vyas A, Taylor JA, Kalish JM. Obstructive sleep apnoea and the role of tongue reduction surgery in children with Beckwith-Wiedemann syndrome. Paediatr Resp Rev 2018; 25: 58-63.

Hedborg F, Holmgren L, Sandstedt B, Ohlsson R. The cell type-specific IGF2 expression during early human development correlates to the pattern of overgrowth and neoplasia in the Beckwith-Wiedemann syndrome. Am J Pathol 1994; 145: 802-817.

Kalish JM, Biesecker LG, Brioude F, Deardorff MA, Di Cesare-Merlone A, Druley T et al. Nomenclature and definition in asymmetric regional body overgrowth. Am J Med Genet 2017; 173: 1735-1738.

MacFarland SP, Duffy KA, Bhatti TR, Bagatell R, Balamuth NJ, Brodeur GM et al. Diagnosis of Beckwith-Wiedemann syndrome in children presenting with Wilms tumor. Pediatr Blood Cancer 2018; 65: e27296.

Style CC, Cruz SM, Lau PE, Lee TC, Wesson DE, Olutoye OO. Surgical outcomes of Patients with Beckwith-Wiedemann syndrome. J Pediatr Surg 2018; 53: 1042-1045.

Weksberg R, Smith AC, Squire J, Sadowski P. Beckwith-Wiedemann syndrome demonstrates a role for epigenetic control of normal development. Hum Mol Genet 2003; 12 Spec No 1: R61-68.

Wiedemann HR. Complex malformatif familial avec hernie ombilical et macroglossie. Un syndrome noveau? J Genet Hum 1964; 13: 223-232.

Wiedemann HR. Tumors and hemihypertrophy associated with Wiedemann-Beckwith syndrome. Eur J Pediatr 1983; 141: 129.

Zammit M, Caruana E, Cassar D, Calleja-Agius J. Beckwith-Wiedemann syndrome review: A guide for the neonatal nurse. Neonatal Netw 2017; 36: 129-133.

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som skrivit det ursprungliga textunderlaget är med dr Fredrik Hedborg, Akademiska sjukhuset i Uppsala. Vid tidigare revideringar har docent Britt-Marie Anderlid, Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm medverkat.

Revidering av materialet har gjorts av den medicinske redaktören, överläkare Martin Jägervall, Centrallasarettet i Växjö.