Alexanders sjukdom

Sjukdom/tillstånd

Alexanders sjukdom är en ärftlig, fortskridande sjukdom som brukar delas upp i två typer med olika symtom, svårighetsgrad och förlopp.

Typ I förekommer hos små barn, och innebär att de går tillbaka i utvecklingen, får ett ökat huvudomfång, ökad muskelspänning och epilepsi. Förloppet är snabbt fortskridande.

Typ II kan ge symtom i alla åldrar men är vanligast hos ungdomar och vuxna, och har ett mycket långsammare förlopp. De första symtomen är muskelsvaghet och ökad muskelspänning, påverkan på talet och svårigheter att svälja. Det är också vanligt med symtom från det autonoma nervsystemet som påverkar icke viljestyrda funktioner.

Alexanders sjukdom är en astrocytsjukdom. Den beror på en skada i astrocyterna som är en typ av celler i hjärnan. Den har tidigare räknats till sjukdomsgruppen leukodystrofier, som innebär att hjärnans vita substans är drabbad (leukos = vit). De första fallen av Alexanders sjukdom beskrevs hos små barn med förändringar i den vita substansen i storhjärnan, men när den genetiska orsaken blev känd upptäcktes sjukdomen även hos vuxna, som får förändringar framför allt i hjärnstam och ryggmärg.

Det finns ingen botande behandling. Behandlingen inriktas på att minska konsekvenserna av funktionsnedsättningarna för att underlätta vardagen. I den svåra formen med tidig debut och mycket snabbt fortskridande förlopp är palliativ (lindrande) vård viktig, liksom stöd till familjen.

Den första beskrivningen av Alexanders sjukdom gjordes 1949 av den nyzeeländska patologen William Stuart Alexander.

Hos spädbarn med Alexanders sjukdom påminner symtomen om Canavans sjukdom, som också innebär att barnen får ett förstorat huvudomfång. I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd finns ett separat informationsmaterial om Canavans sjukdom.

Förekomst

Några exakta uppgifter om förekomsten kan inte anges, men man känner till ett fåtal personer med Alexanders sjukdom i Sverige. I Japan har man uppskattat att 1 av 2,7 miljoner årligen insjuknar i sjukdomen, med ungefär lika fördelning mellan barn och vuxna. Sannolikt finns vuxna med lindrigare symtom som inte fått diagnosen.

Orsak

Alexanders sjukdom orsakas av en mutation (sjukdomsorsakande variant) i en gen på den långa armen av kromosom 17 (17q21.31). Genen har beteckningen GFAP och är en mall för tillverkningen av (kodar för) proteinet GFAP (gliafibrillärt surt protein). GFAP tillhör en grupp proteiner som kallas intermediära filamentproteiner typ III (nanofilament), och som utgör en del av astrocyternas cytoskelett.

Astrocyter är stjärnformade celler som formar ett stödjande nätverk för nervcellerna, men som även har många andra funktioner. De förmedlar kontakt mellan nervceller och blodkärl och medverkar då i regleringen av blodflödet och i blod-hjärn-barriären som ser till att inga skadliga ämnen når nervcellerna. Astrocyterna tar upp bland annat näringsämnen och signalsubstanser som de återför till nervcellerna. De lagrar energirika substanser (glukogen) och frisätter vid behov glukos och mjölksyra som nervcellerna kan använda för att omvandla energi. Vidare svarar de för reparation och ärrbildning vid skador, och kan även aktivera neuronala stamceller. Astrocyterna har också betydelse för regleringen av smärtsignaler i ryggmärgen vid långvariga smärttillstånd och för reglering av sömn och vakenhet.

Cytoskelettet kan förenklat ses som ett nätverk av proteiner inuti en cell, vilket ger möjlighet för cellen att behålla en viss form, att förändra formen eller att förflytta sig, men också att förflytta olika strukturer inuti cellen.

Genvarianten vid Alexanders sjukdom gör att proteinet GFAP inte bara får en onormal struktur utan även tillverkas i större mängd i astrocyterna. Ansamlingen av GFAP och andra proteiner i cytoskelettet kallas Rosenthalfibrer och medför att astrocyternas normala funktion påverkas.

Vissa sjukdomsorsakande genvarianter har kopplats till en tidigare debut och ett svårare sjukdomsförlopp vid Alexanders sjukdom.

Ärftlighet

I de allra flesta fall uppkommer Alexanders sjukdom som en ny genförändring som har uppstått i en av föräldrarnas könsceller (ägg eller spermier). Sannolikheten att samma föräldrar på nytt får ett barn med sjukdomen uppskattas då till mindre än 1 procent. Den nya genvarianten hos barnet blir dock ärftlig och kan därmed föras vidare till nästa generation.

Sjukdomen nedärvs autosomalt dominant. Detta innebär att om en av föräldrarna har sjukdomen, det vill säga har en normal gen och en sjukdomsorsakande variant, är sannolikheten för såväl söner som döttrar att få sjukdomen 50 procent. De barn som inte har fått den sjukdomsorsakande varianten får inte sjukdomen och för den inte heller vidare.

I de fall där friska föräldrar fått mer än ett barn med sjukdomen kan det bero på att en av föräldrarna bär på den sjukdomsorsakande varianten i en del av könscellerna (germinal mosaicism). Föräldern är då inte sjuk själv, men förekomsten av genvarianten i könscellerna ökar sannolikheten att på nytt få ett barn med sjukdomen.

Autosomal dominant nedärvning.

Symtom

Alexanders sjukdom är en fortskridande sjukdom med varierande symtom och förlopp beroende på ålder vid insjuknandet. Hos de allra yngsta barnen är symtomen som regel svårare och förloppet snabbare.

Olika indelningar av sjukdomen har använts, framför allt beroende på när i livet sjukdomen debuterar. Den mest använda indelningen är i två typer: typ I ger tidiga symtom, medan typ II kan uppträda i alla åldrar. Indelningen är inte tydligt avgränsad, utan överlappning mellan de två typerna förekommer.

Typ I

Vid Alexanders sjukdom typ I insjuknar barnen före fyra års ålder, de flesta någon gång mellan sex månaders och två års ålder. Efter att barnet har utvecklats normalt de första månaderna kommer en ganska snabb tillbakagång i utvecklingen. Muskelsvaghet tillkommer, samtidigt som huvudomfånget ökar mer än normalt. Karaktäristiskt för sjukdomen är att hjärnan förstoras (megalencefali), vilket är orsaken till att barnets huvud växer snabbt. Dessutom tillkommer symtom i form av förhöjd muskelspänning (spasticitet), och de flesta får epilepsi.

Sjukdomen är fortskridande och ger tilltagande balans- och koordinationsstörning (ataxi) samt spasticitet och muskelsvaghet. En del får kräkningar, svälj- och andningssvårigheter. Barnet förlorar tidigare färdigheter och får en svår intellektuell funktionsnedsättning. Försämringarna går ofta i skov. De flesta barn med Alexanders sjukdom typ I uppnår inte vuxen ålder.

En del barn med typ I har symtom redan som nyfödda med nedsatt muskelspänning (hypotonus), muskelryckningar (myoklonier) och uppfödningssvårigheter. De utvecklas inte som förväntat, men huvudet växer snabbt, och de flesta får epilepsi. Prognosen är ännu sämre vid ett så tidigt insjuknande, och de flesta barn överlever bara ett par år.

Typ II

Symtomen vid Alexanders sjukdom typ II kan förekomma i alla åldrar, men är vanligare hos ungdomar och vuxna.

Äldre barn och ungdomar insjuknar ofta med muskelsvaghet och spasticitet som ökar och medför motoriska svårigheter, men de första symtomen kan också vara försenad talutveckling och nasalt tal. Andra symtom är heshet (dysfoni), svårigheter att svälja (dysfagi) och talsvårigheter (dysartri). Dessa så kallade bulbära symtom beror på att hjärnstammen är påverkad.

Sömnstörningar såsom andningsuppehåll (apné) och snarkning förekommer, liksom symtom från det autonoma nervsystemet som kontrollerar icke viljestyrda funktioner. Det kan innebära svettningar och svårighet att hålla kroppstemperaturen.

Kognitiva funktioner påverkas vanligtvis inte.

En del får sned rygg (skolios).

Hos vuxna dominerar autonoma och bulbära symtom. Hos många påverkas ögonens rörelser, och gommens muskulatur kan få snabba sammandragningar. Gångsvårigheter på grund av spasticitet och ataxi kan förekomma.

Vanliga autonoma symtom är förstoppning, urininkontinens och påverkan på ändtarmens slutarmuskulatur. Urinblåsans tömning kan påverkas och impotens är vanligt.

Förloppet är långsamt fortskridande, och sjukdomen medför tilltagande muskelsvaghet och tilltagande sväljsvårigheter. Livslängden påverkas även hos personer med Alexanders sjukdom typ II, men de flesta lever många år efter insjuknandet.

Sannolikt förekommer det även lindrigare former hos personer som inte fått diagnosen fastställd.

Diagnostik

De tidiga symtomen vid typ I är inte typiska endast för Alexanders sjukdom, utan förekommer vid flera andra fortskridande sjukdomar hos små barn, men förstorat huvud på grund av förstorad hjärna (megalencefali) kan inge misstanke om Alexanders sjukdom.

Symtomen som dominerar hos äldre barn och vuxna kan förekomma även vid andra tillstånd än Alexanders sjukdom, varför det kan vara svårt att ställa diagnosen. Kunskapen om genen GFAP har förbättrat diagnostiken, och lett till att fler vuxna har kunnat få diagnos.

Vid magnetkameraundersökning (MR) syns ofta förändringar i den vita substansen (leukodystrofi) i hjärnans pannlober (frontallober) samt utmed hålrummen (ventriklarna), framför allt hos de små barnen. Hos äldre barn och vuxna ses förändringar i den vita substansen samt förtvining (atrofi) i hjärnstam, lillhjärna och ryggmärg. Förändringar i de basala ganglierna (centralt i hjärnan liggande anhopning av nervceller) är också vanliga.

Mängden av proteinet GFAP i ryggvätskan är kraftigt ökad vid Alexanders sjukdom.

Diagnosen bekräftas med DNA‑analys.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att familjen erbjuds genetisk vägledning, vilket innebär information om sjukdomen och hur den ärvs. Bedömning av sannolikheten för att andra i familjen ska insjukna ingår också, liksom information om möjligheter till diagnostik. Om mutationen i familjen är känd finns det för många ärftliga sjukdomar möjlighet till anlagsbärar- och fosterdiagnostik, liksom preimplantatorisk genetisk diagnostik/testning (PGD/PGT) i samband med provrörsbefruktning (IVF).

Behandling/stöd

Det finns inte någon behandling som kan bota sjukdomen eller hindra att den fortskrider, utan insatserna inriktas på att behandla de olika symtomen och ge god omvårdnad.

Typ I

Behandlingen inriktas på god omvårdnad och sker vanligen bäst av ett team bestående av barnneurolog, sjuksköterska, psykolog och kurator på hemortens barnklinik eller inom habiliteringen. Eftersom sjukdomen innebär successiva försämringar är det viktigt att fortlöpande erbjuda psykologiskt stöd till familjen och till barnet utifrån ålder och mognad.

Om barnet har svårt att äta behövs utredning av läkare och behandling av ett team inom barn- och ungdomsmedicin eller barn- och ungdomshabilitering. I behandlingsteamet ingår ofta sjuksköterska, dietist och logoped. Logopeden utreder och behandlar sug-, tugg- och sväljsvårigheter. Teamet ger råd om kost, träning och hjälpmedel som kan underlätta och stimulera ätandet, och bedömer också vilka andra insatser som behövs.

Barn och vuxna som inte kan få i sig tillräckligt med näring genom munnen kan få mat genom en sond via näsan. En del behöver sond under en längre tid. Då kan sonden i stället läggas genom bukväggen in till magsäcken (gastrostomi). Sonden ersätts ofta med en så kallad knapp (gastrostomiport).

Det är också viktigt att personer som har svårigheter att svälja får kontakt med tandvården för förstärkt förebyggande vård och information om munhälsa.

Spasticitet kan behandlas med olika läkemedel.

Epilepsi behandlas med läkemedel, men anfallen är oftast svåra att behandla.

För en del barn med Alexanders sjukdom typ I är förloppet inte så snabbt fortskridande, och de kan då behöva habiliteringsinsatser under längre tid, se nedan.

Familjer som har barn med snabbt fortskridande sjukdomar har behov av hjälp med samordning av olika insatser. Eftersom barnen ofta är svårt sjuka och har ett omfattande vårdbehov, innebär vården ett nära samarbete mellan föräldrar, andra närstående och personal med olika kompetens. Allteftersom sjukdomen fortskrider ges palliativ (lindrande) vård i livets slutskede med målet att barnets sista tid blir så trygg och smärtfri som möjligt. Många föräldrar vill så långt möjligt vårda det sjuka barnet hemma med hjälp av sjukvårdspersonal. Ibland vårdas barnet växelvis i hemmet och på sjukhuset. Det är viktigt att föräldrar och syskon får det psykologiska och sociala stöd som behövs i detta skede.

Typ II

Barn och ungdomar med Alexanders sjukdom typ II följs av barnneurolog som samordnar de medicinska utredningarna. Vuxna som insjuknar utreds av neurolog och erbjuds rehabilitering vid behov.

Precis som vid typ I kan de som har sväljsvårigheter behöva utredning och behandling, av ett team bestående av läkare, dietist, logoped och sjuksköterska. De kan också behöva näring eller närings­tillskott med sondmatning eller via en så kallad knapp (gastrostomiport). Tidig kontakt med tandvården är viktig.

Vid talsvårigheter (dysartri) görs utredningen av logoped.

Vid sömnapné görs utredning av lungläkare för att bedöma behovet av hjälpmedel.

Ryggen undersöks under uppväxten för att upptäcka skolios. Vid behov remitteras till ryggortoped som tar ställning till behandling.

Spasticiteten kan behandlas med olika läkemedel.

Symtomen från det autonoma nervsystemet, som påverkan på tarmens motorik, bristande funktion i ändtarmens slutarmuskulatur, svårigheter att tömma blåsan och urininkontinens, behandlas var för sig. Ibland kan urinkateterisering behövas.

Efter hand som sjukdomen fortskrider och muskelsvagheten och balanssvårigheterna tilltar behöver många med sjukdomen gånghjälpmedel och så småningom rullstol.

Även om förloppet vid typ II är långsammare än vid typ I så sker successiva försämringar. Liksom vid typ I är det viktigt att fortlöpande erbjuda psykologiskt stöd.

För barn och ungdomar med Alexanders sjukdom typ II kan det också bli aktuellt med palliativ vård i livets slutskede (se ovan).

Habilitering

Barn och ungdomar med Alexanders sjukdom typ II behöver habiliteringsinsatser. I ett habiliterings­team ingår yrkeskategorier med särskild kunskap om funktionsnedsättningar och deras effekter på vardagsliv, hälsa och utveckling. Insatserna sker inom det medicinska, pedagogiska, psykologiska, sociala och tekniska området. De består bland annat av utredning, behandling, utprovning av hjälpmedel och information om funktionsnedsättningen. Psykologiskt stöd erbjuds barnen med funktionsnedsättning, deras föräldrar och syskon. Kontakt med andra familjer i liknande situation kan ha stor betydelse.

Insatserna planeras utifrån de behov som finns, varierar över tid beroende på sjukdomsförloppet och sker i nära samverkan med personer i barnets nätverk. En viktig del av habiliteringen är att förmedla kunskap till föräldrar och andra i nätverket för att de ska kunna ge stöd till barnet utifrån barnets funktionsförmåga.

Om barnet har svårigheter att tala (dysartri) kan det bli aktuellt med alternativ och kompletterande kommunikation (AKK). Förutom föräldrarna behöver andra personer runt barnet stöd i att använda sig av olika alternativa kommunikationsvägar.

De flesta med typ II får inte kognitiva svårigheter eller intellektuell funktionsnedsättning, men neuropsykolog gör vid behov utredning av kognitiva funktioner.

Information om samhällets stöd samt råd inför anpassning av bostaden och andra miljöer som barnet vistas i ges också.

Äldre tonåringar och vuxna med sjukdomen behöver fortsatt regelbunden medicinsk uppföljning, psykologiskt stöd och fortsatta habiliteringsinsatser samt stöd i det dagliga livet. Det kan till exempel vara stöd och omvårdnad i en bostad med särskild service samt daglig verksamhet.

Olika anpassningar av bostaden och arbetsmiljön kan göras och för en del kan det bli aktuellt med ett specialanpassat fordon.

Arbetsförmedlingen ger vägledning vid funktionsnedsättning som påverkar arbetsförmågan. Försäkringskassan samordnar de insatser som behövs för att söka eller återgå i arbete när en funktionsnedsättning påverkar arbetsförmågan.

Forskning

I Albee Messings forskarlag vid University of Wisconsin‑Madison, Madison, Wisconsin, USA arbetar man med att förstå mekanismerna bakom uppkomsten av Alexanders sjukdom och att finna behandlingar, se alexander-disease.waisman.wisc.edu.

I Sverige finns flera forskargrupper som studerar astrocyternas funktion. Vid Lunds universitet bedrivs dessa studier inom forskningsområdet StemTherapy vid Lund Stem Cell Center. Vid Göteborgs universitet finns en forskargrupp inom astrocytbiologi och CNS‑regeneration vid sektionen för klinisk neurovetenskap, Institutionen för neurovetenskap och fysiologi vid Sahlgrenska akademin.

Den europeiska databasen Orphanet samlar information om forskning som rör sällsynta hälsotillstånd, se orpha.net, sökord: alexander disease.

Den amerikanska databasen ClinicalTrials.gov samlar information om kliniska studier, se clinicaltrials.gov, sökord: alexander disease.

Resurser

Särskilt kunnande om fortskridande hjärnsjukdomar finns hos barnneurologer och neurologer vid landets universitetssjukhus.

Alexanders sjukdom ingår i ERN‑RND för sällsynta neurologiska sjukdomar.

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om Alexanders sjukdom:

Intresseorganisationer

Det finns ingen specifik intresseorganisation för personer med Alexanders sjukdom i Sverige, men generell kunskap om liknande tillstånd och sällsynta sjukdomar finns hos följande organisationer:

I USA finns United Leukodystrophy Foundation (ULF) som är en ideell organisation som arbetar för att sprida information till patienter och deras närstående om sjukdomsgruppen leukodystrofier, öka kunskapen bland vårdpersonal samt stötta forskning, e‑post office@ulf.org, ulf.org.

Databasen Orphanet samlar information om intresseorganisationer, framför allt i Europa, se orpha.net, sökord: alexander disease.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Ytterligare information

Information på engelska finns på United Leukodystrophy Foundation’s webbplats, se ulf.org.

Ölund, Ann‑Kristin. Medicinsk omvårdnad vid svåra flerfunktionshinder. Gothia Fortbildning, Stockholm 2018. Andra upplagan, ISBN 978‑91‑7741‑106‑2.

• OMIM, Online Mendelian Inheritance in Man, omim.org, sökord: alexander disease
• GeneReviews (University of Washington), genereviews.org, sökord: alexander disease
• Orphanet, europeisk databas, orpha.net, sökord: alexander disease.

Litteratur

Alexander WS. Progressive fibrinoid degeneration of the fibrillary astocytes associated with mental retardation in a hydrocephalic infant. Brain 1949; 72: 373–381. https://doi.org/10.1093/brain/72.3.373

Battaglia RA, Beltran AS, Delic S, Dumitru R, Robinson JA, Kabiraj P et al. Site‑specific phosphorylation and caspase cleavage of GFAP are new markers of Alexander disease severity. Elife. 2019; 8: e47789. https://doi.org/10.7554/elife.47789

Brenner M, Johnson AB, Boespflug‑Tanguy O, Ridriguez D, Goldman JE, Messing A. Mutations in GFAP, encoding glial fibrillary acidic protein, are associated with Alexander disease. Nat Genet 2001; 27: 117–120. https://doi.org/10.1038/83679

Brenner M, Messing A. A new mutation in GFAP widens the spectrum of Alexander disease. Eur J Hum Genet 2015; 23: 1–2. https://doi.org/10.1038/ejhg.2014.99

Cho W, Brenner M, Peters N, Messing A. Drug screening to identify suppressors of GFAP expression. Hum Mol Genet 2010; 19: 3169–3178. https://doi.org/10.1093/hmg/ddq227

Hagemann TL, Powers B, Mazur C, Kim A, Wheeler S, Hung G et al. Antisense suppression of glial fibrillary acidic protein as a treatment for Alexander disease. Ann Neurol. 2018; 83: 27–39. https://doi.org/10.1002/ana.25118

Herndon RM, Rubinstein LJ, Freeman JM, Mathieson G. Light and electron microscopic observations on Rosenthal fibers in Alexander’s disease and in multiple sclerosis. J Neuropath Exp Neurol 1970; 29: 524–551. https://doi.org/10.1097/00005072-197010000-00002

Hol EM, Pekny M. Glial fibrillary acidic protein (GFAP) and the astrocyte intermediate filament system in diseases of the central nervous system. Curr Opin Cell Biol 2015; 32: 121–130. https://doi.org/10.1016/j.ceb.2015.02.004

van der Knaap MS, Naidu S, Breiter SN, Blaser S, Stroink H, Springer S et al. Alexander disease: diagnosis with MR imaging. Am J Neuroradiol 2001; 22: 541–542.

van der Knaap MS, Ramesh V, Schiffmann R, Blaser S, Kyllerman M, Gholkar A et al. Alexander disease: ventricular garlands and abnormalities of the medulla and spinal cord. Neurology 2006; 66: 494–498. https://doi.org/10.1212/01.wnl.0000198770.80743.37

Kyllerman M, Rosengren L, Wiklund LM, Holmberg E. Increased levels of GFAP in the cerebrospinal fluid in three subtypes of genetically confirmed Alexander disease. Neuropediatrics 2005; 36: 319–323. https://doi.org/10.1055/s-2005-872876

Li R, Johnson AB, Salomons G, Goldman JE, Naidu S, Quinlan R et al. Glial fibrillary acidic in infantile, juvenile, and adult forms of Alexander disease. Ann Neurol 2005; 57: 310–326. https://doi.org/10.1002/ana.20406

Messing A, Goldman JE, Johnson AB, Brenner M. Alexander disease: new insights from genetics. J Neuropathol Exp Neurol 2001; 60: 563–573. https://doi.org/10.1093/jnen/60.6.563

Messing A, Brenner M, Feany MB, Nedergaard M, Goldman JE. Alexander disease. J Neurosci 2012; 32: 5017–5023. https://doi.org/10.1523/jneurosci.5384-11.2012

Messing A. Refining the concept of GFAP toxicity in Alexander disease. J Neurodev Disord. 2019; 11: 27. https://doi.org/10.1186/s11689-019-9290-0

Messing A, Brenner M. GFAP at 50. ASN Neuro. 2020; 12: 1759091420949680. https://doi.org/10.1177/1759091420949680

Pekny T, Faiz M, Wilhelmsson U, Curtis MA, Matej R, Skalli O et al. Synemin is expressed in reactive astrocytes and Rosenthal fibers in Alexander disease. APMIS 2014; 122: 76–80. https://doi.org/10.1111/apm.12088

Pekny M, Pekna M. Astrocyte reactivity and reactive astrogliosis: costs and benefits. Physiol Rev 2014; 94: 1077–1098. https://doi.org/10.1152/physrev.00041.2013

Pekny M, Pekna M, Messing A, Steinhäuser C, Lee JM, Parpura V et al. Astrocytes: a central element in neurological diseases. Acta Neuropathol. 2016; 131: 323–345. https://doi.org/10.1007/s00401-015-1513-1

Prust M, Wang J, Morizono H, Messing A, Brenner M, Gordon E et al. GFAP mutations, age at onset, and clinical subtypes in Alexander disease. Neurology; 2011; 77: 1287–1294. https://doi.org/10.1212/wnl.0b013e3182309f72.

Rodriguez D, Gauthier F, Bertini E, Bugiani M, Brenner M, N’guyen S et al. Infantile Alexander disease: spectrum of GFAP mutations and genotype‑phenotype correlation. Am J Hum Genet 2001; 69: 1134–1140. https://doi.org/10.1086/323799.

Sosunov A, Olabarria M, Goldman JE. Alexander disease: an astrocytopathy that produces a leukodystrophy. Brain Pathol 2018; 28: 388–398. https://doi.org/10.1111/bpa.12601

Sawaishi Y, Yano T, Takaku I, Takada G. Juvenile Alexander disease with a novel mutation in glial fibrillary acidic protein gene. Neurology 2002; 58: 1541–1543. https://doi.org/10.1212/wnl.58.10.1541.

Yoshida T, Sasaki M, Yoshida M, Namekawa M, Okamoto Y, Tsujino S et al. Nationwide survey of Alexander disease in Japan and proposed new guidelines for diagnosis. J Neurol 2011; 258: 1998–2008. https://doi.org/10.1007/s00415-011-6056-3.

Yoshida T, Nakagawa M. Clinical aspects and pathology of Alexander disease, and morphological and functional alteration of astrocytes induced by GFAP mutation. Neuropathology 2012; 32: 440–446. https://doi.org/10.1111/j.1440-1789.2011.01268.x.

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som skrivit det ursprungliga underlaget är professor Bengt Hagberg, Drottning Silvias barnsjukhus, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg.

Den förra revideringen av materialet har gjorts av docent Mårten Kyllerman och docent Ingrid Olsson, Drottning Silvias barnsjukhus, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg.

Vid den senaste revideringen har docent Ingrid Olsson samarbetat med docent Pontus Wasling, överläkare på Neurologkliniken vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset.