Nationella riktlinjer ska förbättra vården för kvinnor med vulvasmärta

– Problemet för patienter i dag är att det kan ta lång tid och krävas många vårdbesök innan de får rätt diagnos och behandling. Patienter upplever också ibland att deras problem inte alltid tas på allvar, säger Jenny Halldén, utredare på Socialstyrelsen och projektledare för riktlinjerna.

– Men det är viktigt att söka hjälp om man går med smärta i underlivet, annars finns det risk att tillståndet blir ännu värre. Med de nationella riktlinjerna hoppas vi nu få en bättre och mer tillgänglig vård.

Smärttillståndet provocerad vulvodyni, tidigare kallat vestibulit, drabbar främst unga kvinnor. Många får en intensiv, brännande smärta när slemhinnan runt slidöppningen berörs, exempelvis vid sex eller tamponganvändning.

– Det kan i sin tur göra att aktiviteter i vardagen, relationer och livskvalitet påverkas, säger Jenny Halldén.

Mörkertal kan finnas

Det är osäkert hur många som har provocerad vulvodyni. Studierna är relativt få, och mörkertalet är troligen stort. Tillståndet tycks dock vara vanligt, särskilt bland yngre.

Tidigare rapporter från Socialstyrelsen visar att det finns en okunskap om provocerad vulvodyni i vården. Det är ofta otydligt var patienter ska vända sig för att få vård, det kan vara långa väntetider och personal känner inte alltid till vart patienter ska remitteras vidare. Det har lett till att kvinnor ofta får vänta länge på en diagnos och rätt vård.

– Socialstyrelsens tidigare kartläggning från 2018 visar också på stora skillnader i vården vid provocerad vulvodyni, framför allt mellan storstad och landsbygd. Bara hälften av Sveriges regioner erbjöd till exempel vård vid en vulvamottagning, säger Jenny Halldén

Nationella riktlinjer publiceras

Nu publicerar Socialstyrelsen nationella riktlinjer för detta smärttillstånd, med rekommendationer till beslutsfattare liksom ett stöd till hälso- och sjukvårdspersonal. I de nationella riktlinjerna finns 18 rekommendationer exempelvis om diagnostik, behandling med olika typer av läkemedel, fysioterapi och stödjande samtal.

Rekommendationerna är uppdelade i basbehandling, fortsättningsbehandling och specialiserad behandling – med stöd för vilka åtgärder som kan erbjudas inom de olika stadierna i vårdkedjan. Riktlinjerna innehåller även en checklista, som kan fungera som ett hjälpmedel för vården att ställa rätt diagnos.

– En av de viktigaste delarna handlar om att patienten ska få vård tidigt, för det ökar chansen att bli frisk snabbare. Fler verksamheter i öppenvården behöver både kunna diagnostisera och behandla patienter med provocerad vulvodyni, men också veta hur man kan remittera patienter vidare, säger Nina Bohm-Starke, gynekolog och överläkare vid Danderyds sjukhus och medverkande expert i arbetet.

I riktlinjerna betonas också vikten av att patienterna får tillgång till specialiserad vård, i form av multiprofessionella team som är specialiserade på provocerad vulvodyni, med tillgång till specialistläkare, barnmorska, kurator med sexologisk kompetens och fysioterapeut med bäckenbottenutbildning.

– Tillgången till specialiserad vård behöver öka och finnas i alla regioner. I dag kan belastningen på vulvamottagningarna vara hög, och väntetiderna långa. Förhoppningen är även att förstärkt kompetens, kapacitet och tillgänglighet på ungdomsmottagningar och på kvinnokliniker kan göra att fler får vård snabbt och att vårdkedjan på så sätt stärks, säger Jenny Halldén