Nu behövs samlade insatser för personer i hemlöshet

Coronapandemin kan försvåra redan tidigare känd social utsatthet. För personer som lever i hemlöshet kan därför utsattheten förstärkas. Samlade insatser från hela välfärdssystemet kan bidra till att minska smittspridning och säkerställa att det sociala arbetet för personer i hemlöshet är en viktig del i arbetet med pandemin, skriver Socialstyrelsens Olivia Wigzell och Jenny Rehnman.

Den senaste nationella kartläggningen av hemlöshet som Socialstyrelsen genomförde 2017 visade att det fanns cirka 6 000 personer som levde i akut hemlöshet samt ett okänt antal EU/EES-medborgare och papperslösa. Kartläggningen visade också att hemlöshet inte enbart är ett storstadsproblem.

Personer som lever i hemlöshet har inget hem att isolera sig i, kan tvingas dela rum med andra på ett natthärbärge och dagtid vara hänvisade till offentliga miljöer eller i bästa fall en dagöppen verksamhet. Det är svårt att upprätthålla en social distans och att sköta sin hygien. De har oftare kroniska sjukdomar, psykisk ohälsa och missbruk vilket ytterligare kan försvåra möjligheten att skydda sig själv och andra. Förutsättningarna för att ta till sig information och rekommendationer kan också vara en utmaning, till exempel på grund av språksvårigheter.

Insatser från hela välfärdssystemet kan bidra till att minska smittspridning och säkerställa att det sociala arbetet är en viktig del i arbetet med pandemin. På nationell nivå handlar det om att information och rekommendationer ska kunna nås och förstås av alla. Socialstyrelsen tar fortlöpande fram utbildnings-, stöd- och informationsmaterial om covid-19 som riktar sig till olika yrkesgrupper. På Socialstyrelsens webbplats finns bland annat information om rätten till socialtjänstens insatser och till hälso- och sjukvård med anledning av pandemin. På Folkhälsomyndighetens webbplats och på krisberedskap.se finns information om hur man kan skydda sig från smitta på cirka 25 språk, på lätt svenska samt som syn- och teckenspråkstolkad information.

Även civilsamhällets insatser är centrala i arbetet med utsatta grupper. Exempelvis kan civilsamhället involveras i krisplanering och riskanalyser i syfte att skydda personal, volontärer och personer i hemlöshet från smitta.

Redan i dag finns goda exempel på arbetssätt i kommuner att ta fasta på. Det kan handla om att se till att det finns offentliga toaletter och andra sanitetsutrymmen så att personer i hemlöshet får bättre möjlighet att ta hand om hygien. Det kan även handla om att säkerställa att det viktiga uppsökande och motiverande arbetet kan fortgå genom att i möjligaste mån träffa personer utomhus, att ha telefonkontakt med de personer som man känner sedan tidigare och att ge anpassad information om hur man kan skydda sig från smitta.

Likaså kan beslut om akutboende beviljas för längre perioder än tidigare i syfte att personer inte ska behöva ”flytta runt”. Härbärgen och akutboenden kan försöka ställa om sin verksamhet så att man endast använder flerbäddsrum till par eller personer som i vanliga fall lever nära varandra och i möjligaste mån försöka isolera personer som uppvisar symtom på smitta från andra i boendet. För att motverka smitta, och att personer som insjuknar ska få hjälp, är samarbetet med hälso- och sjukvården och smittskyddet viktigt.

En pandemi tar inte hänsyn till utsatthet eller brister som uppmärksammats innan den bröt ut – men vi kan genomföra insatser som bidrar till att risken för utsatthet, sjukdom och förtidig död minskar.

Olivia Wigzell, generaldirektör, Socialstyrelsen
Jenny Rehnman, avdelningschef, Socialstyrelsen