Vården för personer med hjärtsvikt behöver bli bättre
Hjärtsvikt är en sjukdom med nedsatt hjärtmuskelfunktion som ofta är orsakad av andra bakomliggande sjukdomar såsom kranskärlssjukdom och högt blodtryck. Sjukdomen har en hög dödlighet. Cirka 200 000 personer i Sverige har hjärtsvikt. Det går att behandla men behandlas inte tillräckligt. För många ger sjukdomen sänkt livskvalitet och behov av återkommande sjukhusvård.
Tillgången till ekokardiografi behöver öka
Alla med misstänkt hjärtsvikt behöver undersökas med ekokardiografi för att få rätt diagnos. Det är förutsättningen för att få rätt behandling. Tillgången till ekokardiografi varierar stort över landet. Remittering till ekokardiografi behöver öka, särskilt inom primärvården.
Behandling med sviktspacemaker och defibrillator varierar också mycket över landet, vilket visar på att behandlingarna inte används tillräckligt i många regioner. En orsak kan vara bristande tillgång till ekokardiografi.
Behandlingen ska påbörjas med fyra rekommenderade läkemedel
Behandling av hjärtsvikt ska påbörjas med fyra rekommenderade läkemedel. Det står också i rekommendationerna i europeiska riktlinjer. Användningen ligger fortfarande på en mycket lägre nivå än vad som är lämpligt och behöver öka.
Läkemedelsbehandling behöver följas upp
Fler patienter med ny hjärtsviktdiagnos behöver följas upp efter nyinsatt läkemedelsbehandling. I de fall en läkemedelsbehandling inte har tillräcklig effekt behöver patienten följas upp med ekokardiografi. Det behöver göras för att utvärdera om patienten behöver hjärtpacemaker eller hjärttransplantation.
Patientgruppen med hjärtsvikt är ofta lågprioriterad och vägledning behövs
Utvärderingen visar också att behovet av uppdaterade nationella riktlinjer inom området hjärtsvikt fortfarande är stort och att befintliga kliniska kunskapsstöd ännu inte tycks ha bidragit till förbättring.
Hjärtsvikt får mindre resurser inom hjärtsjukvården än andra hjärtdiagnoser. Det saknas också tydlighet och vägledning för hur den här patientgruppen på bästa sätt kan hanteras inom primärvården. En eventuell förflyttning av denna ofta svårt sjuka patientgrupp till en mer nära vård kommer att ställa höga krav på resursfördelning, kompetensutveckling, tydliga definitioner och tydlig vägledning till beslutsfattare.