Anmälan till socialtjänsten vid kännedom eller misstanke om att ett barn far illa

Fler myndigheter, och ordningsvakter, har blivit skyldiga att anmäla oro för barn. Sedan den 15 januari 2026 omfattas även bland annat Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kronofogdemyndigheten, Kustbevakningen, Länsstyrelsen, Skatteverket och Tullverket av anmälningsskyldigheten. I 19 kap. 1 § socialtjänstlagen finns en uppräkning över alla som är anmälningsskyldiga.

Ett barn kan fara illa i många olika situationer och av en eller flera olika orsaker. Det kan exempelvis handla om

• fysiskt eller psykiskt våld
• sexuella övergrepp
• fysisk eller psykisk försummelse
• barn som bevittnar våld i hemmet eller har ett eget missbruk, kriminalitet, annat självdestruktivt beteende eller är utsatt för hot, våld eller andra övergrepp av jämnåriga.

Ett barn kan även fara illa om hen vistas i miljöer som är olämpliga eller skadliga, som till exempel missbruksmiljöer. Barn kan också utsättas för förhållanden som kan skada hälsan eller utvecklingen under en utlandsvistelse om ett barn förs utomlands.

Oavsett vad barnet befinner sig i för situation är det misstanken eller kännedomen om att barnet far illa som är utgångspunkten för om en anmälan ska göras. Det är din oro du anmäler. Det är sedan socialtjänstens ansvar att ta ställning till om en utredning ska inledas.

Ibland kan det kännas svårt som anmälare att veta om situationen är sådan att en anmälan ska göras eller inte. Känner du dig osäker på om förhållandena kring barnet är sådana att en anmälan ska göras, kan du diskutera den aktuella situationen med socialtjänsten utan att barnets identitet avslöjas. Du kan då diskutera den aktuella situationen med socialtjänsten och få vägledning och stöd för att kunna gå vidare.

I många kommuner finns en mottagningsfunktion för barn och unga dit man exempelvis kan vända sig för konsultation:

Länkar till alla kommuner hittar du hos Sveriges Kommuner och Regioner (SKR)

Det underlättar för socialtjänstens bedömning om anmälan innehåller uppgifter om vilket barn det gäller och konkreta uppgifter om varför du gör anmälan. Det är dina egna iakttagelser och oro för barnet som ska beskrivas i anmälan. Information som så konkret och detaljerat som möjligt beskriver orsaken till oron är ofta att föredra för att socialtjänsten ska kunna få en så bra bild som möjligt av situationen. Det är alltid oron för det enskilda barnet som ska beskrivas i anmälan. Att endast rutinmässigt hänvisa till exempelvis en viss procents skolfrånvaro är sällan tillräcklig information. Känner du dig osäker på vad du ska skriva i anmälan kan du alltid rådgöra med socialtjänsten. Se fråga 3 om att diskutera med socialtjänsten.

Ja, den som får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa har ett personligt ansvar för att anmälan görs. Skyldigheten att anmäla gäller för varje myndighet för sig. Kännedom om att någon annan har anmält eller avser att anmäla ett misstänkt missförhållande påverkar inte skyldigheten att anmäla. Varje enskild anmälan kan bidra med viktig information till socialtjänsten.

Den som har gjort en anmälan till socialtjänsten har en fortsatt skyldighet att anmäla om oro för barnet kvarstår eller om den som har anmält får nya uppgifter som föranleder oro för barnet.

Ja, det kan man behöva göra. Vissa anmälningsskyldiga myndigheter träffar sällan eller aldrig barn men kan få kännedom om ett barns situation vid sina kontakter med exempelvis föräldrar eller andra närstående till barnet. Får man kännedom eller misstanke om att barnet far illa ska man genast anmäla det till socialtjänsten. Det kan exempelvis handla om patienter i vuxenpsykiatrin som berättar om förhållanden hemma som gör att personalen misstänker att ett barn far illa. Det skulle även kunna handla om en skolelev som berättar om hemförhållanden som gör att skolpersonalen misstänker att elevens syskon far illa.

Nej, det finns inget krav på att en orosanmälan behöver ”godkännas” av en chef innan den skickas in. Anmälningsskyldigheten är personlig, vilket innebär att det är den som får kännedom om, eller misstänker, att ett barn far illa som har ett personligt ansvar för att anmäla.

Vissa arbetsplatser kan ha rutiner för hur en anmälan ska göras. Det är upp till varje verksamhet att utforma dessa rutiner. En del verksamheter har exempelvis valt att ha en ordning där det är en chef eller en rektor som undertecknar själva anmälan. Att tänka på vid sådana förfaranden är att detta inte får fördröja processen, eftersom en anmälan enligt 19 kap. 1 § socialtjänstlagen ska göras genast. Det är viktigt att informationen i anmälan faktiskt når socialtjänsten och inte fastnar i interna beslutsprocesser på en arbetsplats.

Huvudregeln är att den kommun där barnet är bosatt har ansvaret för att utreda barnets behov av stöd och hjälp. En anmälan ska därför i de allra flesta fall göras till socialtjänsten i den kommun eller stadsdel där barnet bor.

Vet man inte var barnet bor kan man göra anmälan till socialtjänsten i den kommun där barnet vistas eller påträffades. Det är sedan upp till socialtjänsten att ta reda på vilken kommun som ansvarar för barnet och vidarebefordra anmälan rätt om det visar sig att det är en annan kommun som har ansvaret.

Hur socialtjänstens arbete med orosanmälningar går till beror till stor del på innehållet i anmälan. I Socialstyrelsens handbok, Anmäla oro för barn, finns ett kapitel som beskriver vad socialtjänsten gör efter att en anmälan har kommit in. Kapitlet heter ”Vad gör socialtjänsten?” (sid. 49).

Anmäla oro för barn – Stöd för anmälningsskyldiga och andra anmälare

Den som är anmälningsskyldig kan begära att få återkoppling från socialtjänsten, om hen vill veta hur socialtjänsten har gått vidare med anmälan. Den anmälningsskyldiga har då rätt att få information om en utredning har inletts, inte har inletts eller redan pågår. Informationen ska lämnas senast en vecka efter det att socialtjänsten har fattat beslut om att inleda eller inte inleda en utredning. Om begäran kommer in efter denna tidpunkt eller om en utredning redan pågår ska informationen lämnas genast. Återkoppling behöver dock inte ges om det bedöms olämpligt med hänsyn till omständigheterna.

Om socialtjänstens får samtycke från barnet och/eller vårdnadshavarna (beroende på barnets ålder och mognad), så är det möjligt att lämna mer information till den anmälningsskyldiga.

Det finns många anmälare som saknar behov av återkoppling, som till exempel anmälare som inte kommer att träffa barnet vid fler tillfällen. Så fundera gärna över om du har behov av återkoppling från socialtjänsten innan du begär det.