Senaste version av HSLF-FS 2021:8 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om läkarnas specialiseringstjänstgöring;

Detta är den senaste internetversionen av författningen. Här presenteras föreskrifter och allmänna råd i konsoliderad form, det vill säga med alla gällande bestämmelser och rekommendationer från grundförfattningen och ändringsförfattningar.

Observera att det är den tryckta versionen av författningen som gäller. Kontrollera därför alltid texten mot den tryckta versionen. För uppgift om använda bemyndiganden och ikraftträdandebestämmelser, se respektive författning.

Ändrad: SOSFS 2022:54

Senaste lydelse: Gäller från och med 2022-12-01

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § I denna författning ges föreskrifter och allmänna råd som kompletterar patientsäkerhetslagens (2010:659) och patientsäkerhetsförordningens (2010:1369) bestämmelser om specialistkompetens för läkare.

Författningens innehåll

2 § Författningen innehåller bestämmelser och rekommendationer
om
– organisation och ansvar (2 kap.),
– tjänstgöring och utbildning (3 kap.),
– handledning (4 kap.),
– kompetensbedömning (5 kap.),
– bas-, gren- och tilläggsspecialiteter (6 kap.),
– tillgodoräknande och erkännande av meriter och yrkeskvalifikationer (7 kap.),– intyg om godkänd bastjänstgöring och bevis om specialistkompetens (8 kap.), och
– övriga bestämmelser (9 kap.)

Ordförklaringar

3 § I föreskrifterna och de allmänna råden används benämningen specialiseringstjänstgöring för sådan tjänstgöring och kompletterande utbildning som en läkare genomgår för att uppnå specialistkompetens. Bastjänstgöring används som benämning på den del av specialiseringstjänstgöringen som utgår från målbeskrivningen för bastjänstgöringen.
En läkare som fullgör bastjänstgöring benämns BT-läkare.
En läkare som fullgör övriga delar av specialiseringstjänstgöringen benämns ST-läkare.

4 § I föreskrifterna och de allmänna råden används beteckningen EES-land för en stat inom det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Vad som anges om EES-land gäller även för Schweiz. Beteckningen tredjeland används för ett land som inte omfattas av första stycket.

Rättsmedicinalverkets roll vad avser vissa specialiteter

5 § Vad som i föreskrifterna och de allmänna råden anges om vårdgivare ska i tillämpliga delar i stället gälla för Rättsmedicinalverket avseende specialiteterna rättsmedicin och rättspsykiatri.

2 kap. Organisation och ansvar

Vårdgivare

1 § Den vårdgivare som tar emot läkare för specialiseringstjänstgöring ska ansvara för att det finns förutsättningar för att genomföra sådan tjänstgöring av hög och jämn kvalitet.

I ansvaret ska ingå att det finns tillgång till

  1. en studierektor,
  2. handledare i en sådan omfattning som motsvarar behovet av handledning, och
  3. medarbetare som kan ge nödvändiga instruktioner om verksamhetsspecifika tekniker och tillvägagångssätt.

Allmänna råd

Vårdgivaren bör kontrollera att studierektorn har relevant specialistkompetens.

2 § Vårdgivaren ska vidare ansvara för att kvaliteten i specialiseringstjänstgöringen säkerställs genom systematisk granskning och utvärdering av om verksamheten uppfyller de krav som ställs i 2–5 kap.

Som en del av ansvaret enligt första stycket ska vårdgivaren låta en extern aktör som inte får ha organisatoriska kopplingar till vårdgivaren utvärdera verksamheten.

Om granskningen eller utvärderingen visar att det finns brister, ska vårdgivaren åtgärda dessa.

Allmänna råd

Vårdgivaren bör se till att den externa granskningen och utvärderingen genomförs vart femte år.

Huvudansvarig verksamhetschef eller motsvarande

3 § En verksamhetschef vid något av de tjänstgöringsställen där en BT-läkare genomför sin tjänstgöring eller någon annan person med en organisatorisk ställning som är lämplig för ändamålet ska ha det övergripande ansvaret för BT-läkarens bastjänstgöring.

Verksamhetschefen vid det tjänstgöringsställe där en ST-läkare genomför sin huvudsakliga tjänstgöring ska ha det övergripande ansvaret för ST-läkarens specialiseringstjänstgöring.

4 § Den huvudansvariga verksamhetschefen eller motsvarande ska ansvara för att det för varje BT-läkare och ST-läkare

  1. tas fram ett utbildningsprogram, och
  2. utses en huvudansvarig handledare.

Studierektor

5 § Den studierektor som det ska finnas tillgång till enligt 1 § andra stycket 1 ska ha

  1. specialistkompetens, och
  2. genomgått handledarutbildning.

Allmänna råd

Handledarutbildningen bör omfatta

– regelverket för specialiseringstjänstgöringen,
– hur läkares specialiseringstjänstgöring kan planeras och följas upp,
– hur läkares lärande kan stödjas under specialiseringstjänstgöringen,
– metoder för kompetensbedömning, samt
– etik och kommunikation

6 § Studierektorn ska samordna de interna och externa utbildningsaktiviteterna för BT-läkarna och ST-läkarna.

Allmänna råd

Studierektorn bör utgöra en organisatorisk stödfunktion till verksamhetschef, handledare, BT-läkare och ST-läkare.

I studierektorns arbetsuppgifter bör ingå att

– utarbeta introduktionsprogram för BT-läkarna och ST-läkarna, och
– ta del av de bedömningar som anges i 5 kap.

3 kap. Tjänstgöring och utbildning

1 § Av 4 kap. 1 § första och andra styckena patientsäkerhetsförordningen (2010:1369) framgår det att specialiseringstjänstgöringen ska fullgöras genom tjänstgöring som läkare under handledning och genom deltagande i kompletterande utbildning under minst fem år och sex månader. Det framgår även att specialiseringstjänstgöringen ska inledas med bastjänstgöring under minst sex månader.

Tjänstgöringstid

Turordning i specialiseringstjänstgöringen enligt 4 kap. 1 § andra stycket patientsäkerhetsförordningen

Allmänna råd

En läkare kan påbörja de övriga delarna av specialiseringstjänstgöringen samtidigt som han eller hon fullgör sin bastjänstgöring.

Tjänstgöringen bör då planeras så att ansökan om intyg om godkänd bastjänstgöring kan göras inom de första två tjänstgöringsåren vid heltidstjänstgöring.

2 § Om specialiseringstjänstgöringen genomförs på deltid, ska tjänstgöringstiden förlängas så att den sammanlagt motsvarar heltid.

Semester och jourkompensationer får tillgodoräknas i specialiseringstjänstgöringen.

Tjänstgöringsställen under bastjänstgöringen

3 § Under bastjänstgöringen ska BT-läkaren tjänstgöra vid tjänstgöringsställen där han eller hon får möjlighet att utveckla de kunskaper, färdigheter och förhållningssätt som anges i målbeskrivningen för bastjänstgöringen.

Bastjänstgöringen ska innefatta minst tre månaders tjänstgöring i både primärvård och akut sjukvård.

Tjänstgöringen i akut sjukvård ska ge BT-läkaren möjlighet att handlägga akuta sjukdomstillstånd inom ett flertal diagnosområden.

Allmänna råd

Bastjänstgöringen bör planeras efter vad varje BT-läkare kan antas behöva för att uppfylla kompetenskraven i målbeskrivningen för bastjänstgöringen.

Bastjänstgöringen bör inte innefatta fler än fyra tjänstgöringsställen.

Längre sammanhängande tjänstgöringsperioder bör eftersträvas.

Utbildningsaktiviteter

4 § I målbeskrivningarna för de olika specialiteterna anges utbildningsaktiviteter som en ST-läkare ska genomföra.

Individuellt utbildningsprogram

5 § Varje BT-läkare och ST-läkare ska ha ett utbildningsprogram som utgår från målbeskrivningen för bastjänstgöringen respektive specialiteten. Programmet ska omfatta den tjänstgöring och kompletterande utbildning som BT-läkaren och ST-läkaren behöver för att uppfylla kompetenskraven i målbeskrivningen.

Allmänna råd

Utbildningsprogrammet kan omfatta hela specialiseringstjänstgöringen eller vara separat för bastjänstgöringen och specialiseringstjänstgöringen i övrigt.

Utbildningsprogrammet bör innehålla

– planerade interna och externa utbildningsaktiviteter,
– planerad tid för handledning och bedömningar, och
– planerad tid för självstudier.

6 § Utbildningsprogrammet ska följas upp regelbundet och revideras vid behov.

Allmänna råd

Varje BT-läkares och ST-läkares kompetensutveckling bör beaktas vid uppföljningarna.

7 § Om utbildningsprogrammet omfattar både bastjänstgöringen och övriga delar av specialiseringstjänstgöringen, ska det utformas så att den inledande delen av specialiseringstjänstgöringen utgår från målbeskrivningen för bastjänstgöringen.

4 kap. Handledning

1 § Vad som anges om handledare i detta kapitel avser både den huvudansvariga handledaren och övriga handledare, om inte annat anges.

Kontinuerligt stöd

2 § Varje BT-läkare och ST-läkare ska kontinuerligt ges handledning i form av stöd och vägledning med utgångspunkt i det individuella utbildningsprogrammet.

Allmänna råd

Handledningen bör planeras in i den ordinarie tjänstgöringen för handledare, BT-läkare och ST-läkare.

Utöver handledning bör BT-läkare och ST-läkare även fortlöpande få sådana instruktioner som anges i 2 kap. 1 § andra stycket 3 samt återkoppling från dem som har gett instruktionerna.

Handledare för BT-läkare

3 § Varje BT-läkare ska ha tillgång till en handledare för varje del av bastjänstgöringen och en huvudansvarig handledare som har ett övergripande ansvar för handledningen under hela bastjänstgöringen.

Allmänna råd

Den huvudansvariga handledaren bör tjänstgöra vid ett av de tjänstgöringsställen där BT-läkaren genomför sin bastjänstgöring.

Om så inte är fallet, bör vårdgivaren på något annat sätt säkerställa att han eller hon är tillgänglig för handledning och även i övrigt har förutsättningar att utföra sitt uppdrag.

4 § Den som ska vara handledare för en BT-läkare ska

  1. vara legitimerad läkare,
  2. ha ett bevis om specialistkompetens eller vara ST-läkare, och
  3. ha genomgått handledarutbildning.

Allmänna råd

När en huvudansvarig handledare för en BT-läkare ska utses bör i första hand läkare som har ett bevis om specialistkompetens komma i fråga.

Handledarutbildningen bör omfatta

– regelverket för specialiseringstjänstgöringen,
– hur läkares specialiseringstjänstgöring kan planeras och följas upp,
– hur läkares lärande kan stödjas under specialiseringstjänstgöringen,
– metoder för kompetensbedömning, samt
– etik och kommunikation.

Handledare för ST-läkare

5 § Varje ST-läkare ska ha tillgång till en handledare för varje del av tjänstgöringen och en huvudansvarig handledare som har ett övergripande ansvar för handledningen under hela tjänstgöringen.

Allmänna råd

Den huvudansvariga handledaren bör tjänstgöra vid det tjänstgöringsställe där ST-läkaren genomför sin huvudsakliga specialiseringstjänstgöring.

Om så inte är fallet, bör vårdgivaren på något annat sätt säkerställa att han eller hon är tillgänglig för handledning och även i övrigt har förutsättningar att utföra sitt uppdrag.

6 § Den som ska vara handledare för en ST-läkare ska

  1. vara legitimerad läkare,
  2. ha relevant specialistkompetens, och
  3. ha genomgått handledarutbildning.

Den som är ST-läkarens huvudansvariga handledare ska ha ett bevis om specialistkompetens i den specialitet som ST-läkaren avser att uppnå.

Allmänna råd

Handledarutbildningen bör omfatta
– regelverket för specialiseringstjänstgöringen,
– hur läkares specialiseringstjänstgöring kan planeras och följas upp,
– hur läkares lärande kan stödjas under specialiseringstjänstgöringen,
– metoder för kompetensbedömning, samt
– etik och kommunikation.

5 kap. Kompetensbedömning

Metoder

1 § Den vårdgivare som tar emot läkare för specialiseringstjänstgöring ska ansvara för att ändamålsenliga metoder används för de bedömningar av BT-läkares och ST-läkares kompetens som ska göras enligt detta kapitel samt fastställa rutiner för detta.

BT-läkarens kompetens

Kompetensutveckling

2 § Den huvudansvariga handledaren ska

  1. följa BT-läkarens kompetensutveckling under hela bastjänstgöringen,
  2. samråda med de övriga handledarna, och
  3. få tillgång till de övriga handledarnas bedömningar som nämns i 3 och 4 §§.

Kontinuerliga bedömningar

3 § BT-läkarens handledare ska bedöma hans eller hennes kompetensutveckling kontinuerligt med utgångspunkt i målbeskrivningen för bastjänstgöringen och det individuella utbildningsprogrammet.

Bedömningarna ska dokumenteras.

Allmänna råd

Om det vid en kompetensbedömning eller på något annat sätt visar sig att det finns risk att en BT-läkare inte kommer att uppfylla kompetenskraven, bör det leda till en åtgärdsplan som omfattar

– justeringar i det individuella utbildningsprogrammet,
– förändringar i vårdgivarens utbildningsinsatser, eller
– tydligare krav på BT-läkarens insatser.

Sammantagen bedömning per tjänstgöringsperiod

4 § För varje tjänstgöringsperiod ska handledaren göra en sammantagen bedömning av BT-läkarens kompetens. Bedömningen ska göras med utgångspunkt i målbeskrivningen för bastjänstgöringen och det individuella utbildningsprogrammet.

Bedömningen ska dokumenteras.

Sammantagen bedömning inför ansökan om intyg om godkänd bastjänstgöring

5 § Den huvudansvariga handledaren och en av vårdgivaren utsedd extern bedömare ska göra en sammantagen bedömning av om BT-läkaren uppfyller kompetenskraven i målbeskrivningen för bastjänstgöringen innan ett intyg om uppnådd baskompetens utfärdas. Bedömningarna i 3 och 4 §§ ska ingå i bedömningen enligt första stycket.

6 § Den externa bedömaren som nämns i 5 § första stycket ska

  1. vara legitimerad läkare,
  2. ha ett bevis om specialistkompetens, och
  3. ha kunskaper och färdigheter inom området kompetensbedömning.

Den externa bedömaren får inte ha tjänstgjort samtidigt som BT-läkaren vid samma vårdenhet och inte heller på något annat sätt ha haft del i BT-läkarens bastjänstgöring.

ST-läkarens kompetens

Kontinuerliga bedömningar

7 § Den huvudansvariga handledaren ska bedöma ST-läkarens kompetensutveckling kontinuerligt med utgångspunkt i målbeskrivningen för specialiteten och det individuella utbildningsprogrammet.

Bedömningarna ska dokumenteras.

Allmänna råd

Om det vid en kompetensbedömning eller på något annat sätt visar sig att det finns risk att en ST-läkare inte kommer att uppfylla kompetenskraven, bör det leda till en åtgärdsplan som omfattar

– justeringar i det individuella utbildningsprogrammet,
– förändringar i vårdgivarens utbildningsinsatser, eller
– tydligare krav på ST-läkarens insatser.

Sammantagen bedömning inför ansökan om bevis om specialistkompetens

8 § Den huvudansvariga handledaren och en av vårdgivaren utsedd läkare ska göra en sammantagen bedömning av om ST-läkaren uppfyller kompetenskraven i målbeskrivningen för specialiteten innan ett intyg om uppnådd specialistkompetens eller ett intyg om uppfyllda kompetenskrav för specialistläkare från tredjeland utfärdas.

Bedömningarna i 7 § ska ingå i bedömningen enligt första stycket.

9 § Den av vårdgivaren utsedda läkaren som nämns i 8 § första stycket ska

  1. vara legitimerad läkare,
  2. ha ett bevis om specialistkompetens i den specialitet som ST-läkaren avser att uppnå, och
  3. ha genomgått handledarutbildning.

Allmänna råd

Handledarutbildningen bör omfatta

– regelverket för specialiseringstjänstgöringen,
– hur läkares specialiseringstjänstgöring kan planeras och följas upp,
– hur läkares lärande kan stödjas under specialiseringstjänstgöringen,
– metoder för kompetensbedömning, samt
– etik och kommunikation

 

Basspecialiteter

Grenspecialiteter

 
Barn- och ungdomsmedicinska
specialiteter
   
Barn- och ungdomsmedicin Barn- och ungdomsallergologi  
  Barn- och ungdomshematologi och
onkologi
 
  Barn- och ungdomskardiologi  
  Barn- och ungdomsneurologi
med habilitering
 
  Neonatologi  
Bild- och funktionsmedicinska
specialiteter
   
Klinisk fysiologi    
Radiologi Neuroradiologi  
     
Enskilda basspecialiteter    
Akutsjukvård    
Allmänmedicin    
Arbets- och miljömedicin    
Hud- och könssjukdomar    
Infektionssjukdomar    
Klinisk farmakologi    
Klinisk genetik    
Onkologi    
Reumatologi    
Rättsmedicin    
Socialmedicin och folkhälsa    
Invärtesmedicinska specialiteter    
Endokrinologi och diabetologi     
Geriatrik    
Hematologi    
Internmedicin    
Kardiologi    
Lungsjukdomar    
Medicinsk gastroenterologi och     
hepatologi    
Njurmedicin    
Kirurgiska specialiteter     
Anestesi och intensivvård     
Barn- och ungdomskirurgi     
Handkirurgi    
Kirurgi    
Kärlkirurgi    
Obstetrik och gynekologi     
Ortopedi    
Plastikkirurgi    
Thoraxkirurgi    
Urologi    
Ögonsjukdomar    
Öron-, näs- och halssjukdomar Hörsel- och balansrubbningar  
  Röst- och talrubbningar  
     
Laboratoriemedicinska
specialiteter
   
Klinisk immunologi och
transfusionsmedicin
   
Klinisk kemi     
Klinisk mikrobiologi    
Klinisk patologi     
Neurologiska specialiteter     
Klinisk neurofysiologi     
Neurokirurgi    
Neurologi    
Rehabiliteringsmedicin    
     
Psykiatriska specialiteter     
Barn- och ungdomspsykiatri
Psykiatri 
   

Tilläggsspecialiteter

   
Allergologi    
Arbetsmedicin    
Beroendemedicin    
Gynekologisk onkologi     
Nuklearmedicin    
Palliativ medicin     
Skolhälsovård (medicinska insatser
i elevhälsan)
   
Smärtlindring    
Vårdhygien    
Äldrepsykiatri    

(HSLF-FS 2022:54)

Specialistkompetens i bas- och grenspecialiteter

2 § För att få ett bevis om specialistkompetens i en grenspecialitet ska läkaren ha ett bevis om specialistkompetens i en basspecialitet enligt indelningen i 1 § eller i en motsvarande specialitet enligt äldre bestämmelser.

Allmänna råd

Specialiseringstjänstgöring i en grenspecialitet kan påbörjas inom ramen för specialiseringstjänstgöringen i basspecialiteten.

Specialistkompetens i tilläggsspecialiteter

3 § För att få ett bevis om specialistkompetens i en tilläggsspecialitet ska läkaren ha ett bevis om specialistkompetens enligt vad som anges i 4–13 §§ eller i en motsvarande specialitet enligt äldre bestämmelser.

Allmänna råd

Specialiseringstjänstgöring i en tilläggsspecialitet kan påbörjas inom ramen för specialiseringstjänstgöringen i basspecialiteten.

Allergologi

4 § För att få ett bevis om specialistkompetens i allergologi ska läkaren ha ett bevis om specialistkompetens i någon av specialiteterna

  1. allmänmedicin,
  2. arbets- och miljömedicin,
  3. barn- och ungdomsallergologi,
  4. endokrinologi och diabetologi,
  5. geriatrik,
  6. hematologi,
  7. hud- och könssjukdomar,
  8. internmedicin,
  9. kardiologi,
  10. klinisk immunologi och transfusionsmedicin,
  11. lungsjukdomar,
  12. medicinsk gastroenterologi och hepatologi,
  13. njurmedicin, eller
  14. öron-, näs- och halssjukdomar

Arbetsmedicin

5 § För att få ett bevis om specialistkompetens i arbetsmedicin ska läkaren ha ett bevis om specialistkompetens i en specialitet som tillhör någon av

  1. de barn- och ungdomsmedicinska specialiteterna,
  2. de enskilda basspecialiteterna med undantag för klinisk farmakologi, klinisk genetik, rättsmedicin samt socialmedicin och folkhälsa,
  3. de invärtesmedicinska specialiteterna,
  4. de kirurgiska specialiteterna,
  5. de neurologiska specialiteterna med undantag för klinisk neurofysiologi, eller
  6. de psykiatriska specialiteterna.

(HSLF-FS 2022:54)

Beroendemedicin

6 § För att få ett bevis om specialistkompetens i beroendemedicinska läkaren ha ett bevis om specialistkompetens i någon av specialiteterna

  1. barn- och ungdomspsykiatri, eller
  2. psykiatri.

Gynekologisk onkologi

7 § För att få ett bevis om specialistkompetens i gynekologisk onkologi ska läkaren ha ett bevis om specialistkompetens i någon av specialiteterna

  1. obstetrik och gynekologi, eller
  2. onkologi.

Nuklearmedicin

8 § För att få ett bevis om specialistkompetens i nuklearmedicin ska läkaren ha ett bevis om specialistkompetens i någon av specialiteterna

  1. klinisk fysiologi,
  2. onkologi, eller
  3. radiologi.

Palliativ medicin

9 § För att få ett bevis om specialistkompetens i palliativ medicin ska läkaren ha ett bevis om specialistkompetens i en specialitet som tillhör någon av

  1. de barn- och ungdomsmedicinska specialiteterna,
  2. de enskilda basspecialiteterna med undantag för arbets- och miljömedicin, klinisk farmakologi, klinisk genetik, rättsmedicin samt socialmedicin och folkhälsa,
  3. de invärtesmedicinska specialiteterna,
  4. de kirurgiska specialiteterna,
  5. de neurologiska specialiteterna med undantag för klinisk neurofysiologi, eller
  6. de psykiatriska specialiteterna.

(HSLF-FS 2022:54)

Skolhälsovård

10 § För att få ett bevis om specialistkompetens i skolhälsovård ska läkaren ha ett bevis om specialistkompetens i någon av specialiteterna

  1. allmänmedicin,
  2. barn- och ungdomsmedicin, eller
  3. barn- och ungdomspsykiatri.

Smärtlindring

11 § För att få ett bevis om specialistkompetens i smärtlindring ska läkaren ha ett bevis om specialistkompetens i en specialitet som tillhör någon av

  1. de barn- och ungdomsmedicinska specialiteterna,
  2. de enskilda basspecialiteterna med undantag för klinisk farmakologi, klinisk genetik, rättsmedicin samt socialmedicin och folkhälsa
  3. de invärtesmedicinska specialiteterna,
  4. de kirurgiska specialiteterna,
  5. de neurologiska specialiteterna med undantag för klinisk neurofysiologi, eller
  6. de psykiatriska specialiteterna.

(HSLF-FS 2022:54)

Vårdhygien

12 § För att få ett bevis om specialistkompetens i vårdhygien ska läkaren ha ett bevis om specialistkompetens i någon av specialiteterna

  1. infektionssjukdomar, eller
  2. klinisk mikrobiologi.

Äldrepsykiatri

13 § För att få ett bevis om specialistkompetens i äldrepsykiatri ska läkaren ha ett bevis om specialistkompetens i någon av specialiteterna

  1. geriatrik, eller
  2. psykiatri

7 kap. Tillgodoräknande och erkännande av meriter och yrkeskvalifikationer

Tjänstgöring före legitimation

1 § Den som efter läkarexamen har tjänstgjort som läkare under handledning innan han eller hon fått legitimation som läkare i Sverige eller motsvarande bevis om behörighet i något annat land får tillgodoräkna sig upp till sex månader av den tjänstgöringen i sin specialiseringstjänstgöring.

2 § Om sådan tjänstgöring som avses i 1 § innefattar tjänstgöring i primärvård eller akut sjukvård, får den även tillgodoräknas mot kraven enligt 3 kap. 3 § andra stycket.

Tidigare specialiseringstjänstgöring

3 § Om en läkare som har ett bevis om specialistkompetens vill uppnå specialistkompetens i ytterligare en specialitet, får han eller hon tillgodoräkna sig upp till två år och nio månader av tjänstgöringstiden i den tidigare specialiseringstjänstgöringen.

Utbildningsaktiviteter i tidigare specialiseringstjänstgöring får tillgodoräknas om de motsvarar kraven i den ytterligare specialiteten.

Meriter från forskarutbildning

4 § Den läkare som har en svensk doktorsexamen får tillgodoräkna sig sex månaders tjänstgöringstid i sin specialiseringstjänstgöring, men inte i sin bastjänstgöring.

Detta ska även gälla för en utländsk doktorsexamen som av ett svenskt universitet, en svensk högskola eller Universitets- och högskolerådet har bedömts motsvara en svensk doktorsexamen.

Specialistläkare från annat EES-land

5 § För specialistläkare som har förvärvat sina yrkeskvalifikationer i ett annat EES-land än Sverige eller fått dem erkända i ett sådant land finns bestämmelser i

  1. lagen (2016:145) om erkännande av yrkeskvalifikationer,
  2. förordningen (2016:157) om erkännande av yrkeskvalifikationer,
  3. patientsäkerhetsförordningen (2010:1369), samt
  4. Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (HSLF-FS 2016:64) om erkännande av yrkeskvalifikationer inom hälso- och sjukvården.

Även för legitimerade läkare som har fullgjort föreskriven praktisk utbildning i ett annat EES-land än Sverige eller fått dessa yrkeskvalifikationer erkända i ett sådant land finns bestämmelser i de författningar som anges i första stycket.

Specialistläkare från tredjeland

6 § Den läkare som har ett bevis om specialistkompetens från tredjeland ska få ett bevis om specialistkompetens i motsvarande specialitet i Sverige om han eller hon

  1. har fullgjort minst tre års specialiseringstjänstgöring och därefter tjänstgjort som specialist i en sådan omfattning att den sammanlagda tjänstgöringstiden inom specialiteten eller tiden för specialiseringstjänstgöring utgör minst fem år,
  2. har genomfört minst ett års specialiseringstjänstgöring i Sverige efter att ha fått svensk legitimation, och
  3. uppfyller samtliga kompetenskrav i målbeskrivningarna för bastjänstgöringen och specialiteten.

En läkare som har ett bevis om specialistkompetens från tredjeland enligt de förutsättningar som anges i första stycket får ges ett bevis om specialistkompetens i motsvarande specialitet utan hinder av vad som anges i 6 kap. 2 och 3 §§.

Delar av tjänstgöringen från annat EES-land eller tredjeland

7 § En läkare får tillgodoräkna sig upp till fyra år och sex månaders tjänstgöring i ett annat EES-land än Sverige eller i tredjeland som tjänstgöringstid i sin specialiseringstjänstgöring, om han eller hon

  1. har genomfört tjänstgöringen under handledning,
  2. från en verksamhetschef eller motsvarande i tjänstgöringslandet har fått ett intyg som innefattar en beskrivning av tjänstgöringens innehåll och omfattning, och
  3. har genomfört tjänstgöringen efter att ha fått behörighet att utöva läkaryrket i tjänstgöringslandet.

8 § Om sådan tjänstgöring som avses i 7 § innefattar tjänstgöring i primärvård eller akut sjukvård, får den även tillgodoräknas mot kraven enligt 3 kap. 3 § andra stycket.

Minsta tjänstgöringstid efter tillgodoräknanden

9 § Tjänstgöringstiden i en läkares specialiseringstjänstgöring efter tillgodoräknanden enligt 1, 3, 4 och 7 §§ får inte vara kortare än ett år

8 kap. Intyg om godkänd bastjänstgöring och bevis om specialistkompetens

1 § För att få ett intyg om godkänd bastjänstgöring ska en läkare uppfylla kraven på

  1. tjänstgöringstid,
  2. tjänstgöringsställen, och
  3. kompetens i målbeskrivningen för bastjänstgöringen.

2 § För att få ett bevis om specialistkompetens ska en läkare

  1. ha ett intyg om godkänd bastjänstgöring,
  2. uppfylla kraven på tjänstgöringstid och utbildningsaktiviteter, och
  3. uppfylla kompetenskraven i målbeskrivningen för specialiteten.

För specialistläkare från tredjeland finns särskilda bestämmelser i 7 kap. 6 §.

3 § Ansökan om intyg om godkänd bastjänstgöring ska göras hos Socialstyrelsen på ett särskilt formulär (bilaga 1).
Kraven som anges i 1 § ska intygas på särskilda formulär med intyg om

  1. delmål i bastjänstgöringen (bilaga 2),
  2. fullgjord bastjänstgöring (bilaga 3), och
  3. uppnådd baskompetens (bilaga 4).

4 § Ansökan om bevis om specialistkompetens ska göras hos Socialstyrelsen på ett särskilt formulär (bilaga 5).

Kraven som anges i 2 § första stycket 2 och 3 ska intygas på särskilda formulär med intyg om

  1. fullgjord specialiseringstjänstgöring (bilaga 6),
  2. uppnådd specialistkompetens (bilaga 7),
  3. auskultationer (bilaga 8),
  4. kliniska tjänstgöringar under handledning (bilaga 9),
  5. kurser (bilaga 10),
  6. deltagande i utvecklingsarbeten (bilaga 11), och
  7. delmål STa3. Medicinsk vetenskap (bilaga 12).

5 § När en specialistläkare från tredjeland ansöker om bevis om specialistkompetens enligt de förutsättningar som anges i 7 kap. 6 § ska kraven i den bestämmelsen intygas på särskilda formulär med intyg om

  1. fullgjord specialiseringstjänstgöring (bilaga 6),
  2. uppnådd specialistkompetens (bilaga 7), och
  3. delmål för specialistläkare från tredjeland (bilaga 13).

Även det individuella utbildningsprogrammet ska bifogas en sådan ansökan.

6 § Meriter som en läkare vill tillgodoräkna sig enligt 7 kap. 1, 4 och

7 §§ ska intygas skriftligt.

9 kap. Övriga bestämmelser

1 § Av 4 kap. 3 § patientsäkerhetsförordningen (2010:1369) framgår det att om det finns särskilda skäl, får Socialstyrelsen meddela bevis om specialistkompetens trots att en läkares utbildning inte uppfyller kraven i 4 kap. 1 § samma förordning eller i föreskrifter meddelade med stöd av 4 kap. 5 § förordningen.

2 § Socialstyrelsen kan medge undantag från bestämmelserna i dessa föreskrifter, om det finns särskilda skäl.

Publicerad: