WFS1-relaterad sjukdom

Sjukdom/tillstånd

WFS1-relaterad sjukdom är en ärftlig, fortskridande neurologisk sjukdom. WFS1-relaterad sjukdom delas in i undergrupperna Wolframs syndrom typ 1 och Wolfram-relaterad sjukdom.

Wolframs syndrom typ 1 är vanligast och leder till diabetes mellitus och en tilltagande synnedsättning. Symtomen uppträder före 16 års ålder och oftast redan före 10 års ålder. Hos de flesta tillkommer andra symtom senare, framför allt fortskridande hörselnedsättning, störd vätskebalans, påverkan på urinvägarna och neurologiska symtom som koordinationsstörningar (ataxi) och störd andningsreglering. En del personer med sjukdomen får med tiden även nedsatt kognitiv förmåga och/eller psykiska symtom.

Sjukdomens svårighetsgrad och hur mycket vardagslivet påverkas varierar mellan olika personer. En del får lindrigare funktionsnedsättning, några blir med tiden dövblinda.

Det finns ingen behandling som botar Wolframs syndrom typ 1. Behandlingen inriktas på att lindra symtomen, förebygga komplikationer till följd av diabetes mellitus och kompensera för de funktionsnedsättningar som sjukdomen leder till. Personer med sjukdomen behöver behandling med olika läkemedel samt rehabiliterings- eller habiliteringsinsatser. Beroende på funktionsnedsättningarnas omfattning kan anpassningar och hjälpmedel underlätta vardagen.

Wolframs syndrom typ 1 benämns även DIDMOAD efter initialerna för symtomen Diabetes Insipidus, Diabetes Mellitus, OptikusAtrofi och Dövhet.

Wolfram-relaterad sjukdom är en mer sällsynt, ofta lindrigare form av WFS1-relaterad sjukdom. Wolfram-relaterad sjukdom medför huvudsakligen en medfödd fortskridande sensorineural hörselnedsättning vid låga frekvenser (low frequency sensorineural hearing loss, LFSNHL), ibland i kombination med synnedsättning och/eller andra symtom.

WFS1-relaterad sjukdom beskrevs första gången år 1938 av de amerikanska läkarna DJ Wolfram, specialist i internmedicin, och HP Wagener, ögonläkare (oftalmolog).

Förekomst

Det är inte känt hur många personer i Sverige som har WFS1-relaterad sjukdom. Enligt internationell medicinsk litteratur har 1–2 personer per 1 miljon invånare Wolframs syndrom typ 1, vilket skulle motsvara 10–20 personer i Sverige. Förekomsten varierar mellan olika befolkningsgrupper. Wolfram-relaterad sjukdom är ytterst sällsynt.

Orsak

WFS1-relaterad sjukdom uppkommer till följd av sjukdomsorsakande varianter (mutationer) i genen WFS1 på kromosom 4 (4p16.1). Genen är en mall för tillverkningen av (kodar för) proteinet wolframin. Vid Wolframs syndrom typ 1 är båda kopiorna av genen WFS1 förändrade. Vid Wolfram-relaterad sjukdom finns en sjukdomsorsakande variant i den ena genkopian.

Proteinet wolframin finns i det endoplasmatiska retiklet, som är ett sammanhängande nätverk inne i cellerna. Nätverket består av tunna membran. Kopplat till membranen finns strukturer där flera viktiga proteiner och fetter bildas. Här sker även nedbrytning av gifter och omvandling av långa sockerkedjor (glykogen) till druvsocker (glukos), som sedan kan omvandlas till former av energi som cellerna kan använda. Wolframin bidrar till att reglera kalciumnivåerna i det endoplasmatiska retiklet, vilket är viktigt för dess funktion.

Sjukdomsorsakande varianter i genen WFS1 leder till brist på wolframin, eller ett wolframin med förändrad funktion. Exakt hur detta orsakar de typiska symtomen vid WFS1-relaterad sjukdom är inte känt.

Ärftlighet

De två formerna av WFS1-relaterad sjukdom har olika nedärvningsmönster.

Autosomal recessiv nedärvning

Wolframs syndrom typ 1 nedärvs autosomalt recessivt, vilket innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en sjukdomsorsakande variant av en gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar är sannolikheten 25 procent att barnet får genvarianterna i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. Sannolikheten att barnet får en sjukdomsorsakande genvariant i enkel uppsättning är 50 procent. Då blir barnet, liksom föräldrarna, frisk bärare av en genvariant. Sannolikheten att barnet varken får sjukdomen eller blir bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är 25 procent.

Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom, som har två sjukdomsorsakande genvarianter, får barn med en person som inte har genvarianten ärver samtliga barn den sjukdomsorsakande genvarianten i enkel uppsättning. De får då inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom får barn med en frisk bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är sannolikheten 50 procent att barnet får sjukdomen. Sannolikheten för att barnet blir frisk bärare av en sjukdomsorsakande genvariant är också 50 procent.

Autosomal recessiv nedärvning.

Autosomal dominant nedärvning

Den mer sällsynta formen Wolfram-relaterad sjukdom nedärvs autosomalt dominant. Detta innebär att om en av föräldrarna har sjukdomen, det vill säga har en normal gen och en sjukdomsorsakande variant av en gen, är sannolikheten att få sjukdomen 50 procent för såväl söner som döttrar. De barn som inte har fått den sjukdomsorsakande genvarianten får inte sjukdomen och för den inte heller vidare.

Autosomal dominant nedärvning.

Symtom

Personer med Wolframs syndrom typ 1 insjuknar vanligen före 10 års ålder och senast före 16 års ålder med diabetes mellitus och synnedsättning. I övrigt varierar symtomen mellan olika individer, men de flesta får också hörselnedsättning, påverkan på urinvägarna, fortskridande neurologiska symtom, och symtom till följd av påverkan på hormonproducerande körtlar (endokrina symtom). En del får lindrigare funktionsnedsättning, några blir med tiden dövblinda.

Den mer sällsynta formen Wolfram-relaterad sjukdom medför huvudsakligen en medfödd fortskridande sensorineural hörselnedsättning vid låga frekvenser (low frequency sensorineural hearing loss, LFSNHL). Ibland får personer med Wolfram-relaterad sjukdom även synnedsättning och/eller andra symtom, som vanligen uppkommer senare.

Diabetes mellitus

Barn med Wolframs syndrom typ 1 får vanligen diabetes mellitus av insulinkrävande typ (diabetes typ 1) före 10 års ålder. Diabetes typ 1 är en endokrin sjukdom som ger förhöjt blodsocker (hyperglykemi) på grund av att bukspottkörteln inte producerar tillräckligt med insulin. Insulin är ett hormon som hjälper cellerna att ta upp socker från blodet och använda det som energi. Om det finns för lite insulin blir blodsockret för högt och cellerna får för lite energi. Hyperglykemi medför ökad törst, ökade urinmängder, trötthet och kan på sikt leda till påverkan på olika organ.

Diabetes typ 1 kan medföra komplikationer. Hos personer med Wolframs syndrom typ 1 tycks dock diabetessjukdomen ha ett något lindrigare förlopp än hos andra med diabetes.

Syn

Förtvining av synnerven (optikusatrofi) uppträder oftast före 10 års ålder. Hos de flesta leder det till uttalad synnedsättning eller blindhet inom cirka 10 år.

Hörsel

Ungefär två tredjedelar av alla med Wolframs syndrom typ 1 får hörselnedsättning. Den uppträder vanligen senare än synnedsättningen. Hörselnedsättningen är sensorineural, vilket innebär skada i innerörat eller på hörselnerven. Den är fortskridande och kan leda till dövhet. Vid Wolframs syndrom typ 1 är det framför allt förmågan att uppfatta ljud vid höga frekvenser som försämras. Wolfram-relaterad sjukdom leder i stället till fortskridande hörselnedsättning som främst påverkar förmågan att uppfatta ljud vid låga frekvenser.

Hos personer med Wolframs syndrom typ 1 minskar talförståelsen med åren, ofta i högre grad än vad hörselnedsättningen kan förväntas orsaka. Det tyder på att även de delar av hjärnan som är viktiga för talförståelsen påverkas vid sjukdomen.

Urinvägar

Många har vidgade urinvägar till följd av påverkan på nerverna som styr urinblåsans funktion (neurogen rubbning). Det innebär att urinblåsans förmåga att lagra urin påverkas, vilket leder till inkontinens (urinläckage) eller svårigheter att tömma blåsan. Det medför stor risk för urinvägsinfektioner och på sikt njurskada.

Andra endokrina symtom

Utöver diabetes typ 1 kan även andra symtom uppkomma till följd av att kroppens hormonproduktion är påverkad.

De flesta med Wolframs syndrom typ 1 utvecklar diabetes insipidus. Det innebär att njurarnas förmåga att koncentrera urinen är nedsatt, vilket leder till stora urinmängder och ett ökat behov av vätskeintag. Orsaken är en för låg frisättning från hypofysen av hormonet antidiuretiskt hormon (ADH) eller vasopressin.

Hos män med Wolframs syndrom typ 1 är nedsatt könskörtelfunktion (hypogonadism) vanligt. Det ger bristande insöndring av könshormoner och kan medföra försenad pubertet och nedsatt fertilitet. Kvinnor med sjukdomen får inte lika stor påverkan av hypogonadism och det förekommer att graviditeter förlöper normalt.

Nedsatt sköldkörtelfunktion (hypotyreos) förekommer, men är sällsynt. Sköldkörteln reglerar kroppens ämnesomsättning.

Neurologiska symtom

Personer med Wolframs syndrom typ 1 kan få följande neurologiska symtom:

• Störd andningsreglering (central sömnapné) orsakad av förändringar i andningscentrum i hjärnstammen. Sömnapné kan medföra allvarliga komplikationer.
• Koordinationsstörningar (ataxi) och ostadig gång. Symtomen ökar med stigande ålder.
• Nedsatt kognitiv förmåga, och med stigande ålder demens.
• Nedsatt funktion i perifera nerver (polyneuropati), vilket kan medföra muskelsvaghet och nedsatt känsel.
• Hos barn kan den motoriska och kognitiva utvecklingen i sällsynta fall påverkas. Intellektuell funktionsnedsättning och epilepsi förekommer, men är sällsynt.

Psykiska symtom

En del personer har psykiska symtom som ångest, tvångssyndrom, sömnstörningar och depression.

Övrigt

Många har mag-tarmsymtom som svår förstoppning eller kronisk diarré.

En del har medfödda hjärtfel, men det är inte känt hur vanligt det är.

Prognos

Wolframs syndrom typ 1 är en fortskridande sjukdom och livslängden kan vara förkortad.

Diagnostik

Wolframs syndrom typ 1 kan misstänkas vid en kombination av diabetes mellitus och synnedsättning till följd av optikusatrofi före 16 års ålder.

Utredningen omfattar synundersökning och hörselundersökning inklusive test av talförståelse, neurologisk bedömning, urologisk bedömning, undersökning av hjärnan med magnetkamera (MR) och bedömning av kognitiva funktioner. Njurarnas förmåga att koncentrera urin analyseras och prover tas för bedömning av hormonella och endokrina funktioner.

Wolfram-relaterad sjukdom kan misstänkas vid medfödd fortskridande sensorineural hörselnedsättning vid låga frekvenser i kombination med synnedsättning och/eller andra symtom.

Diagnosen bekräftas med DNA-analys.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att genetisk vägledning erbjuds. Det innebär information om sjukdomen och hur den ärvs, samt en bedömning av sannolikheten för olika familjemedlemmar att få barn med samma sjukdom.

Vid ärftliga sjukdomar där den genetiska avvikelsen är påvisad i familjen är det möjligt att utföra anlagsbärardiagnostik och fosterdiagnostik, samt i vissa fall preimplantatorisk genetisk testning (PGT).

Differentialdiagnoser

Wolframs syndrom typ 2 är en sjukdom som liknar WFS1-relaterad sjukdom. Wolframs syndrom typ 2 har en annan underliggande genetisk orsak och uppkommer till följd av sjukdomsorsakande varianter i genen CISD2 på kromosom 4 (4q24). Genen kodar för proteinet CISD2. Även Wolframs syndrom typ 2 kan medföra diabetes mellitus, synnedsättning, hörselnedsättning och flera av de typiska symtomen vid WFS1-relaterad sjukdom. Diabetes insipidus förekommer dock inte vid Wolframs syndrom typ 2. Personer med Wolframs syndrom typ 2 har också en ökad risk för magsår och blödningar i mag-tarmkanalen.

Behandling/stöd

Det finns ingen behandling som botar WFS1-relaterad sjukdom. Behandlingen inriktas på att lindra symtomen, förebygga medicinska komplikationer och kompensera för de funktionsnedsättningar som sjukdomen leder till.

Wolframs syndrom typ 1 ger symtom från flera organ och system i kroppen, och olika specialister deltar i behandlingen. Det är lämpligt att en barnläkare, barnneurolog eller barnendokrinolog är samordnare för det team av specialister som behövs.

Diabetes mellitus behandlas med insulin på samma sätt som hos andra med diabetes typ 1.

Andra symtom som beror på att kroppens hormonproduktion inte fungerar som den ska behandlas med läkemedel. Diabetes insipidus behandlas med en syntetisk form av antidiuretiskt hormon. Försenad pubertet utreds av en endokrinolog och behandlas vid behov med könshormoner. Hypotyreos behandlas med syntetiskt sköldkörtelhormon.

Synnedsättningen följs av ögonläkare i samarbete med ett habiliteringsteam vid Syncentralen.

Hörselnedsättningen behandlas i samarbete med hörselhabiliteringen. En del behöver hörselhjälpmedel eller cochleaimplantat. Cochleaimplantat består av ett implantat som opereras in under huden bakom örat och en utvändig talprocessor som sätts på örat. Implantatet omvandlar ljud till kodade elektriska impulser. Signalerna överförs via elektriska impulser till hörselnerven, med hjälp av en elektrod som sätts in i snäckan, varvid hjärnan tolkar dem som ljud.

En urolog följer upp och behandlar symtom från urinvägarna, som urinvägsinfektioner. En del behöver behandling med läkemedel eller ren intermittent kateterisering (RIK). RIK innebär att urinblåsan töms med en tunn kateter flera gånger per dag för att minska risken för urinvägsinfektioner.

Neurologiska symtom följs upp och behandlas av neurolog.

Psykiska symtom behandlas med antidepressiva läkemedel och/eller psykoterapi. Sömnstörningar behandlas med läkemedel.

Habilitering

Barn och vuxna med svår synnedsättning och blindhet behöver synhabilitering. Insatserna görs med stöd av ett tvärprofessionellt team med särskild kunskap om olika synnedsättningar och deras konsekvenser på vardagsliv, hälsa och utveckling. Synhabilitering ger träning i att använda sin synförmåga och/eller lära sig tekniker som kompenserar för synnedsättningen. Förstorande synhjälpmedel kan provas ut, som förstoringsglas, glasögon för närarbete, kikare och förstoringsprogram, samtidigt som man får tillfälle att träna att använda dem. Filterglasögon kan förbättra kontrastseendet och minska ljuskänsligheten. Belysningen behöver också anpassas. Hjälpmedel som omvandlar text till tal kan användas för att läsa upp text. Det finns även hjälpmedel för att skriva och läsa punktskrift. Tv-apparater, smarttelefoner och datorer kan ha funktioner för uppläsning av text på skärmen, röststyrning och syntolkning.

Ofta behöver även omgivningen anpassas för att kompensera för synnedsättningen. Det gäller den fysiska miljön, men lika viktig är den sociala miljön, det vill säga att personer i närmiljön har kunskap om hur de ska bemöta barnen och ungdomarna på ett bra sätt.

Barn med synnedsättning behöver tillgång till anpassad pedagogik och lämpliga läromedel. Skolans personal behöver kunskap och vägledning av en synpedagog. Inom Specialpedagogiska skolmyndigheten finns sådana resurser.

Vid hörselnedsättning ges hörselpedagogiskt stöd, utöver utprovning av hörhjälpmedel. Det innefattar undervisning om hur familjen i vardagen kan ge barnet stimulans för att i någon mån kompensera för hörselnedsättningen. Det är viktigt att familjen, oavsett barnets hörhjälpmedel och utifrån sina behov och önskemål, erbjuds möjligheten att lära sig teckenspråk.

Vid dövblindhet är det särskilt viktigt att personer i barnets närmiljö förstår hur sinnena fungerar och samspelar, så att de kan bemöta barnen och ungdomarna på ett stödjande sätt. Där det finns regionala dövblindteam kan dessa team sköta habiliteringsinsatserna för syn och hörsel, som samordnas med övrig barnhabilitering.

Barn som har en påverkad kognitiv utveckling eller intellektuell funktionsnedsättning kan få stöd inom barn- och ungdomshabiliteringen. Insatserna planeras utifrån barnets behov och förutsättningar, varierar över tid och sker i nära samverkan med närstående och andra i barnets nätverk.

I insatserna ingår också att förmedla kunskap till föräldrar och andra i barnets nätverk så att de kan ge stöd utifrån barnets funktionsförmåga. De informeras också om olika typer av stöd och insatser från samhället.

Habiliteringen omfattar också fortlöpande psykologiskt stöd till barn och unga med funktionsnedsättningar, utifrån ålder och mognad. Stöd ges även till deras föräldrar, syskon och andra närstående. Behovet av stöd kan uppstå i samband med att diagnosen ställs och även senare. Kontakt med andra familjer i en liknande situation är ofta värdefullt.

Vuxna

Vuxna med Wolframs syndrom typ 1 behöver fortsatt behandling och uppföljning av specialister inom vuxensjukvården. De behöver också fortsatta insatser och stöd i samarbete med Syncentral och hörselhabilitering. Stödet kan till exempel omfatta ledsagarstöd, boendestöd, stöd och omvårdnad i en bostad med särskild service samt daglig verksamhet.

Gravida kvinnor med Wolframs syndrom typ 1 följs inom specialistmödravården i samarbete med endokrinolog.

Vid demens bör behovet av vård och omsorg regelbundet utvärderas vid en medicinsk och social uppföljning.

Samhällsstöd

Kommunen kan erbjuda stöd i olika former för att underlätta vardagslivet för personer med funktionsnedsättningar och deras närstående. Exempel på insatser är avlösarservice i hemmet, korttidsboende, kontaktfamilj, hemtjänst, färdtjänst och i vissa fall personlig assistans.

Personlig assistans kan ibland beviljas till den som på grund av omfattande och varaktiga funktionsnedsättningar behöver hjälp med grundläggande behov, men också för att öka möjligheten att delta i aktiviteter även när funktionsnedsättningen är omfattande.

Arbetsförmedlingen har regionala enheter för arbetsinriktat stöd för personer med synnedsättning, hörselnedsättning, dövhet och dövblindhet. Enheternas kontaktuppgifter finns samlade på webbplatsen för Nationellt kunskapscenter för dövblindfrågor (Nkcdb).

Arbetsförmedlingens kontaktpersoner i dövblindfrågor

Forskning

Internationellt pågår läkemedelsprövningar och studier bland annat om sjukdomsmekanismer och bakomliggande orsaker vid WFS1-relaterad sjukdom. Exempelvis har behandling med läkemedel inom gruppen GLP‑1-receptoragonister prövats i djurmodeller och hos ett litet antal patienter med effekt i form av bland annat förbättrad glukoskontroll.

Resurser

Kunskap om WFS1-relaterad sjukdom finns på avdelningarna för klinisk genetik vid universitetssjukhusen, se Kunskapscentrum inom sällsynta hälsotillstånd.

Utredning av diagnosen görs vid barnneurologisk och barnendokrinologisk klinik vid universitetssjukhusen.

WFS1-relaterad sjukdom ingår i följande nätverk:

• Endo-ERN för sällsynta endokrina tillstånd, endo-ern.eu.
• ERN-EYE för sällsynta ögonsjukdomar, ern-eye.eu.

Pedagogiska resurser

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om WFS1-relaterad sjukdom. De ersätter dock inte ordinarie vårdgivare.

Intresseorganisationer

Wolfram Syndrome UK Support Group är en engelsk intresseorganisation, wolframsyndrome.co.uk.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Utbildning

Ytterligare information

Kvalitetsregister

Övrigt

Wolfram Syndrome International Registry & Clinical Study är ett patientregister och forskningsprojekt om Wolframs syndrom som Washington University School of Medicine in St. Louis, Missouri, USA, ansvarar för, wolframsyndrome.wustl.edu.

Litteratur

Boutzios G1, Livadas S, Marinakis E, Opie N, Economou F, Diamanti-Kandarakis E. Endocrine and metabolic aspects of the Wolfram syndrome. Endocrine 2011; 40: 10–13. https://doi.org/10.1007/s12020-011-9505-y

de Muijnck C, Ten Brink JB, Bergen AA, Boon CJF, van Genderen MM. Delineating Wolfram-like syndrome: A systematic review and discussion of the WFS1-associated disease spectrum. Surv Ophthalmol 2023; 68: 641–654. https://doi.org/10.1016/j.survophthal.2023.01.012

Domenech E, Gomez-Zaera M, Nunes V. Wolfram/DIDMOAD syndrome, a heterogenic and molecularly neurodegenerative disease. Pediatr Endocrinol Rev 2006; 3: 249–257.

Genís D, Dávalos A, Molins A, Ferrer I. Wolfram syndrome: a neuropathological study. Acta Neuropathol 1997; 93: 426–429. https://doi.org/10.1007/s004010050635

Grzybowska-Adamowicz J, Gadzalska K, Jakiel P, Juścińska E, Gorządek M, Skoczylas S et al. Patients with a wide range of disorders related to WFS1 gene variants: Novel mutations and genotype-phenotype correlations. Genes (Basel) 2024; 15: 1592. https://doi.org/10.3390/genes15121592

Haghighi A, Haghighi A, Setoodeh A, Saleh-Gohari N, Astuti D, Barrett TG. Identification of homozygous WFS1 mutations (p.asp211asn, p.gln486*) causing severe Wolfram syndrome and first report of male fertility. Eur J Hum Genet 2013; 21: 347–351. https://doi.org/10.1038/ejhg.2012.154

Hofmann S, Philbrook C, Gerbitz KD, Bauer MF. Wolfram syndrome: structural and functional analyses of mutant and wild-type wolframin, the WFS1 gene product. Hum Mol Genet 2003; 12: 2003–2012. https://doi.org/10.1093/hmg/ddg214

Lee EM, Verma M, Palaniappan N, Pope EM, Lee S, Blacher L et al. Genotype and clinical characteristics of patients with Wolfram syndrome and WFS1-related disorders. Front Genet 2023; 14: 1198171. https://doi.org/10.3389/fgene.2023.1198171

Liu Z, Sakakibara R, Uchiyam T, Yamamoto T, Ito T, Ito S, et al. Bowel dysfunction in Wolfram syndrome. Diabetes Care 2006; 29: 472–473. https://doi.org/10.2337/diacare.29.02.06.dc05-2049

Mishra R, Chen BS, Richa P, Yu-Wai-Man P. Wolfram syndrome: new pathophysiological insights and therapeutic strategies. Ther Adv Rare Dis 2021: 2: 26330040211039518. https://doi.org/10.1177/26330040211039518

Panfili E, Frontino G, Pallotta MT. GLP-1 receptor agonists as promising disease-modifying agents in WFS1 spectrum disorder. Front Clin Diabetes Healthc 2023: 4: 1171091. https://doi.org/10.3389/fcdhc.2023.1171091

Plantinga RF, Pennings RJ, Huygen PL, Bruno R, Eller P, Barrett TG et al. Hearing impairment in genotyped Wolfram syndrome patients. Ann Otol Rhinol Laryngol 2008; 117: 494–500. https://doi.org/10.1177/000348940811700704

Reiersen AM, Noel JS, Doty T, Sinkre RA, Narayanan A, Hershey T. Psychiatric diagnoses and medications in Wolfram syndrome. Scand J Child Adolesc Psychiatr Psychol 2022; 10: 163–174. https://doi.org/10.2478/sjcapp-2022-0017

Rigoli L, Di Bella C. Wolfram syndrome 1 and Wolfram syndrome 2. Curr Opin Pediatr 2012; 24: 512–517. https://doi.org/10.1097/mop.0b013e328354ccdf

Rigoli L, Caruso V, Salzano G, Lombardo F. Wolfram syndrome 1: From genetics to therapy. Int J Environ Res Public Health 2022; 19: 3225. https://doi.org/10.3390/ijerph19063225  

Rugolo S, Mirabella D, Palumbo MA, Chiantello R, Fiore G. Complete Wolfram’s syndrome and successful pregnancy. Eur J Obstet Gynecol Reprod Biol 2002; 105: 192–193. https://doi.org/10.1016/s0301-2115(02)00150-1

Urano F. Wolfram syndrome: Diagnosis, management, and treatment. Curr Diab Rep 2016; 16: 6. https://doi.org/10.1007/s11892-015-0702-6

Zatyka M, Ricketts C, Xavier GS, Minton J, Fenton S, Hofman-Thiel S et al. Sodium-potassium ATPase β1 subunit is a molecular partner of Wolframin, an endoplasmic reticulum protein involved in ER stress. Hum Mol Genet 2008;17: 190–200. https://doi.org/10.1093/hmg/ddm296

Wolfram DJ, Wagener HP. Diabetes mellitus and simple optic atrophy among siblings: report of four cases. Mayo Clin Proc 1938; 13: 715–718.

Wragg R, Dias RP, Barrett T, McCarthy L. Bladder dysfunction in Wolfram syndrome is highly prevalent and progresses to megacystis. J Pediatr Surg 2018; 53: 321–325. https://doi.org/10.1016/j.jpedsurg.2017.11.025  

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som har skrivit textunderlaget är docent Göran Solders, Karolinska universitetssjukhuset, Stockholm.

Revideringen har gjorts av med dr Annie Pedersén, Sahlgrenska universitetssjukhuset, Göteborg.