Ny kartläggning: Tusentals barn med allvarlig beteendeproblematik får aldrig rätt diagnos

– Vi ser tydliga tecken på att det finns en underdiagnostisering. Många barn med omfattande beteendeproblematik hamnar i stället under andra diagnoser, främst adhd eller autism. Det innebär en risk att barnen inte får rätt stöd i tid, säger Anne-Katrin Kantzer, medicinskt sakkunnig på Socialstyrelsen.

Socialstyrelsens nya kartläggning visar att endast omkring 0,2–0,4 procent av barn har fått diagnoserna trotssyndrom eller uppförandestörning, trots att forskning pekar på att omkring 2–4 procent kan uppfylla kriterierna.

Kartläggningen visar också att 4 000 barn hade diagnoserna registrerade 2024, men drygt 8 000 barn fick läkemedel där ordinationstexterna angav beteendesymtom som behandlingsorsak.

– Det talar starkt för att många barn behandlas med läkemedel för symtomen, ofta antipsykotika, utan den diagnos som de borde ha fått. Behandlingen bör dessutom inte vara läkemedel i första hand utan psykosociala stödprogram, säger Anne-Katrin Kantzer.

Risk för sena insatser och social utsatthet

Trotssyndrom och uppförandestörning handlar om mer än det vanliga trotsbeteende som barn kan visa under sin utveckling. Tillstånden kännetecknas av varaktiga svårigheter med känsloreglering, ilska, aggressivitet, och vid uppförandestörning även normbrytande beteenden.

Utan behandling kan problemen förvärras över tid. Forskning visar att barn med dessa diagnoser löper kraftigt ökad risk för psykisk ohälsa, skolmisslyckanden, placering utanför hemmet och senare även kriminalitet.

– Obehandlade beteendesyndrom kan leda till ett stort lidande för både barnet och familjen. Det finns också en risk för en negativ spiral där barnet successivt hamnar längre från skola, sociala sammanhang och stödinsatser. När barn och unga väl uppmärksammas kan problemen ofta ha blivit mycket allvarliga, säger Anne-Katrin Kantzer.

Stigmatiserade diagnoser

I intervjuer med vård, socialtjänst och andra aktörer framkommer att diagnoserna trotssyndrom och uppförandestörning ofta upplevs som negativt laddade och stigmatiserande. Det finns också oro för att ”medikalisera sociala problem”.

– Men att inte sätta diagnosen riskerar samtidigt att cementera stigmat och osynliggöra problemen. De blir då något som tillskrivs barnets personlighet eller dåligt beteende, i stället för en funktionsnedsättning som går att behandla och ge stöd kring, säger Anne-Katrin Kantzer.

Kartläggningen visar på stora regionala skillnader, där tillgången till evidensbaserade insatser generellt är bättre i större kommuner. Många vårdnadshavare beskriver också att stödet från samhället varit otillräckligt.

– Om vi inte uppmärksammar de här barnen tidigt riskerar vi att missa möjligheten att förebygga både psykisk ohälsa och framtida problem som missbruk och kriminalitet, säger Anne-Katrin Kantzer.

Ökad kunskap behövs

Enligt Socialstyrelsen finns ett tydligt behov av ökad kunskap i vården och tydligare stöd för samverkan mellan vården och socialtjänsten. Ett av förslagen i rapporten är att trotssyndrom och uppförandestörning ska ingå i kommande riktlinjer som kan ge beslutsfattare stöd för vad som bör prioriteras, ett arbete som redan har påbörjats. Ett annat förslag är riktade informationsinsatser om diagnoserna.

– Vår slutsats är att kunskapen måste öka inom hälso- och sjukvård och socialtjänst så att barn identifieras tidigare och får rätt stöd. Särskilt viktigt är det med en höjd kunskap hos de vårdinstanser som möter barn och unga, som BVC, BUP, elevhälsan och primärvården, säger Björn Eriksson, generaldirektör på Socialstyrelsen.