"Barnen ska vara delaktiga"

– Efter att ha hjälpt dotterns vän förstod jag att det var många som behövde hjälp. Så varför inte ta emot fler barn tänkte jag, säger Susanna som är ensamstående och nu har en kille i övre tonåren boende hos sig.

Hon började liksom lite baklänges, med att först ta emot ett barn som hade det svårt hemma. Sedan fick hon kontakt med socialtjänsten som gjorde en utredning. Därefter har hon tagit emot fler barn i sitt hem.

Utbildning genom socialtjänsten

I samband med att Susanna skulle ta emot ett andra barn, gick hon en utbildning genom socialtjänsten.

– Det var det bästa jag har gjort. Jag lärde mig så mycket som jag inte hade med mig när jag tog hand om mina egna barn, säger hon.

Ett av de mest givande momenten på kursen var enligt Susanna att lyssna på andra som tidigare haft uppdrag. Även placerade barn berättade om sina upplevelser och förklarade hur det hade varit för dem, deras känslor kring att få flytta från sina föräldrar och hem till någon annan.

– Pratstunden när man diskuterar tillsammans ger otroligt mycket.

Hon har fortfarande kontakt med två familjer som gick kursen samtidigt. De ringer varandra och hjälps åt att lösa problem som de står inför. Även om hon alltid kan kontakta socialtjänsten för att få hjälp vill hon inte belasta dem i onödan.

– Jag kan lika gärna prata med någon annan som jag vet är i samma situation. Vi hittar lösningar tillsammans De kan säga: ”Jag hade samma problem och gjorde si och så. Prova det.”

Första tiden är svårast

Det svåraste, tycker Susanna, är när barnen precis har flyttat in, innan hon förstår vem den här personen är som nu bor hemma hos henne. Då gäller det att försöka förstå vad de behöver.

– Det kan vara som att prata med en vägg. Men du måste fortsätta knacka på dörren tills de öppnar.

Susanna försöker med allt, tittar i deras skolböcker, frågar om de behöver hjälp, pratar om roliga grejer, frågar vad de ska göra i helgen, om de ska gå på bio. Hon försäkrar dem om att de ska bo hos henne nu och att hon finns där.

– Jag vill att de ska lyckas. Det spelar ingen roll vad jag behöver göra. Jag kan inte ge upp.

När Susanna sedan ser att barnen sakta men säkert förändras och hon får dem att skratta och berätta saker för henne, när det går bra i skolan, då känner hon att hon har gjort något bra.

– Det känns som att jag har gett en annan människa en anledning att fortsätta leva, säger Susanna.

Rutiner och regler

När första tiden är över gäller det att hitta rutiner i vardagen och komma överens om vilka regler som ska gälla. Susanna vill att barnen ska vara delaktiga. De följer med och handlar och kommer med förslag på vad de ska äta.

– Barnen måste vara med i de beslut som fattas här hemma. Det gör att de känner sig accepterade.

Susanna har tydliga regler om till exempel när barnen ska vara hemma på kvällen och vilka kompisar som får sova över. Hon vill lära känna barnens kompisar och deras föräldrar.

Ibland blir det konflikter mellan henne och barnen. Då försöker hon titta tillbaka på vad som har hänt. Hon ger barnen tid, så att de också kan fundera ut en lösning.

– Efter två dagar, när vi lugnat ner oss, pratar vi och kommer överens om vad som ska gälla.

– Jag hanterar det på samma sätt som jag gjorde när mina egna barn var jobbiga, säger Susanna.