"Alla barn räknas lika mycket"

Sedan den första gången har många barn haft sin plats i familjen. Lena berättar om ett tillfälle när hela familjen satt tillsammans i soffan och det precis kommit ett nytt barn till familjen som frågade henne: ”Har du fött något av de här barnen som är här nu?”

– Jag kände mig väldigt stolt över att hon inte märkte någon skillnad.

Inför varje ny placering vill Lena och Johan att hela familjen ska vara delaktiga i beslutet.

– Vi har tackat nej till flera barn som har haft behov av akut placering de senaste åren för att det inte fungerar med våra barn som redan bor här.

Just nu har de tre barn hemma.

”Vi har jättemycket tid att ge”

Efter alla år har Lena fortfarande ett enormt intresse för människor. Både hon och Johan är engagerade i ortens hockeyförening och fotbollsklubb. De är alltid med i föräldragrupper i skolan. Många undrar ”Hur orkar du?” Och många känner sig lite provocerade av hennes svar.

– Vi har jättemycket tid och jag har aldrig haft ett behov av att göra saker själv. Vi ger barnen tid och kärlek. Och för det får vi så otroligt mycket tillbaka känslomässigt. Livserfarenheten du får är enorm.

Såklart behöver hon och maken pausa ibland och återhämta sig.

– Då eldar vi i bastun nere vid sjön och sitter där för oss själva en stund.

Barnen har fortsatt vara del av familjen

När familjehemsbarnen blir vuxna upphör uppdraget från socialtjänsten.

– Men man är ju fortfarande en familj och barnen fortsätter att fylla år, säger Lena som tycker att det är viktigt att fortsätta uppmärksamma barnens födelsedagar.

– Det behöver inte vara något märkvärdigt men man får inte glömma bort dem, säger hon.

En vanlig fredag eller lördag kan de vara uppemot 15 personer på middag hemma hos Lena och Johan när de utflugna barnen gärna kommer på besök.

– Det droppar in en efter en. Ibland har någon med sig lite sallad, eller en paprika, det ordnar sig alltid, säger Lena.

Engagemanget lever vidare

Lena växte upp hos sin mormor, som var 85 år sista gången hon hade tre barnbarnsbarn som sov över hos henne, berättar Lena. Även Johans föräldrar har funnits där och varit som farmor och farfar till alla barnen.

– Farfar var väldigt noga med att det skulle stå ”och barnbarn” i hans dödsannons för att inte göra skillnad på barnen. Det gick inte att namnge alla 22. Så barnbarn fick det stå, säger Lena.

Engagemanget för barn som behöver stöd och hjälp lever vidare även hos de egna barnen. En av de vuxna döttrarna tog emot en ensamkommande pojke i våras och två andra barn har varit jourhem.