När vänskap förvandlas till familjeband
– Vi fann vänskap och trygghet, och genom det kunde jag ge den här pojken något värdefullt. Jag tror inte alltid att det måste vara en biologisk förälder som vägleder ett barn i rätt riktning, säger Kristina som i sitt arbete mötte en ung pojke i behov av omsorg och kärlek.
När Hannes var ett år gammal råkade hans pappa ut för en olycka som resulterade i en allvarlig hjärnskada. Det ledde till att pappan varken kunde gå, prata eller ta hand om sig själv – än mindre sina barn. Med hjälp av assistenter fick pappan vardagen att gå ihop. En av de assistenterna var Kristina.
– Som del i mitt uppdrag som assistent ingick det att fråga barnen om de hade läxor efter skolan. Hannes sa alltid nej. Andra assistenter kontrollerade hans ryggsäck, men det vägrade jag göra. Och det visade sig vara ett vinnande koncept, för sen kom han ut från sitt rum och berättade att det ju fanns en del läxor att ta tag i. Tack vare det vann jag hans respekt. Där och då fann vi vår vänskap, berättar Kristina.
Började som kontaktfamilj
Hannes mamma bodde på annan ort och kunde på grund av sjukdom inte heller ta sitt fulla föräldraansvar. Med anledning av föräldrarnas situation placerades Hannes tidigt i ett nätverkshem hos en släkting. Men i takt med att han blev äldre kände de att de inte hade tillräckligt att ge för att stötta honom i hans utmaningar.
– Nätverksfamiljen, som sett min och Hannes relation växa, frågade om jag skulle kunna bli en kontaktfamilj för honom, säger Kristina.
Kristinas familj blev snabbt en permanent fristad för Hannes.
– Han kom till oss när han var i nedre tonåren. Då hade mina två äldsta barn flyttat hemifrån, medan den yngsta som var ungefär i samma ålder fortfarande bodde hemma. Det började med att Hannes sommarjobbade hos oss på vår gård. Sen umgicks vi tillsammans på helgerna och helgerna blev till veckor, veckorna blev till månader och till slut familjehemsplacerades han hos oss, berättar Kristina.
Viktigt att hela familjen var överens
Kristina har stor erfarenhet av att ta hand om barn som behöver ett andrum i livet. Därför fanns det ingen tvekan när hon fick frågan att ta emot Hannes.
– För min del var det ett solklart beslut. Men jag ville verkligen att både min man och min son skulle fundera på hur de kände inför den här förändringen. Vi har alltid haft tonåringar som bott hos oss till och från – barn som haft ett behov av en familj – oftast från barnens umgängeskrets. Men nu skulle vi på riktigt få en ny familjemedlem.
Tät dialog med socialtjänsten
I och med att Hannes familjehemsplacerades hos Kristina och hennes familj följde en tät dialog med socialtjänsten.
– Det kändes tryggt att ha någon att prata med. Jag vet ju till exempel hur jag ska hantera mina egna barn, men det kändes svårt att veta var man sätter gränser för någon annans, säger Kristina.
Även Hannes fick en egen kontakt.
– Jag kan prata familjehemsproblematik och Hannes kan prata om sina egna problem. Det har varit jättebra tycker jag, säger Kristina.
”Man får så mycket tillbaka”
Kristina tycker att fler borde våga räcka ut en hand för barn i utsatta situationer.
– Om alla gjorde någonting, så skulle världen vara ganska bra. Man behöver inte vara ett familjehem, man kan vara avlastningsfamilj en sommar. Det här är inget man ska vara rädd för. Och det behövs inte så mycket, bara man behandlar barnen som sitt eget så kommer det gå jättebra. Man får så mycket tillbaka. Det är en belöning att se hur en person växer och kan ta sig ut i livet och fatta sina egna beslut – speciellt när det är en person som varit ute på hal is ett par gånger.
Kort om familjen
Just nu ser familjen ut så här: Kristina och hennes man, äldsta sonen och Hannes som båda är unga vuxna idag samt deras husdjur
Bor: På en gård på landet
Ålder: Kristina och hennes man är i 50-årsåldern