Att vara familjehem är mer än ett uppdrag

Johan och hans fru Cecilia har varit familjehem för 25 placerade barn, de flesta tonåringar, och tycker att familjehemmet har en otroligt viktig roll, men som inte alltid är helt okomplicerad.

– Det är en helt fantastisk känsla varje gång ett barn kommer till oss. Men med det sagt är det inte enkelt. Att flytta till ett familjehem kan bli som en skilsmässa för barnen. För även om vissa barn kommer från röriga förhållanden, så är det fortfarande deras familj och det måste man ha förståelse för, berättar Johan.

Viktigt tillåta alla känslor

Under åren har de tagit emot barn som varit både kort- och långtidsplacerade. Något som sätter sina spår.

– Ett tag var vi en fyrabarnsfamilj, men så flyttade två syskon hem till sin biologiska familj igen och vi blev en tvåbarnsfamilj. Du träffar dem aldrig igen och du vet inte hur de har det. De känslorna är skitjobbiga. Men alternativet hade varit att inte känna något – att se det som att man bara tar hand om ungar som ska matas, och det skulle vara förödande, berättar Johan.

För Johans del har det varit viktigt att tillåta alla känslorna, även de jobbiga. Han menar att det inte går att stänga av känslor bara för att det gynnar en själv.

– Att vara familjehem handlar inte om dig. Det handlar om barnen som behöver hjälp och att det i vår familj finns en trygghet i alla lägen. För när det händer något i deras liv, så måste vi finnas där för dem.

Från tonåringar till spädbarn

Från att ha tagit hand om tonåringar under flera år fick de en dag förfrågan om att ta emot ett spädbarn som behövde ett nytt hem.

– Plötsligt gick vi från att jaga tonåringar som rymmer hemifrån till att bli småbarnsföräldrar. Och så står man där och undrar ”Vad händer om vi inte får ha kvar barnet?”. Jag vet inte om det går att förbereda en familj på känslorna som kommer vid ett uppbrott, säger Johan.

När barnet var närmare ett halvår gammalt påbörjades en process som resulterade i en adoption. Ett självklart beslut, men som kom med stort ansvar.

– Utifrån barnets situation så visste vi att hen skulle få det mycket bättre om hen blev adopterad. Något vi däremot kämpar med är att hen ofta funderar på sin tillhörighet till familjen, speciellt nu när vi har tre biologiska barn också. Men för oss är tillhörigheten en självklarhet. Även om hen inte har vuxit i min frus mage, så har hen vuxit i våra hjärtan sen dagen vi träffades.

Hur förhåller man sig till den biologiska familjen?

– Å ena sidan har barn förväntningar och ser fram emot att träffa sina biologiska föräldrar, å andra sidan kan det sedan bli ett elände att hantera hur barnet mår efteråt. Barnen oroar sig för sina föräldrar och deras situation. Men att inte träffa dem kan också kännas jobbigt, då oroar barnen sig av andra anledningar. Vi påminner oss ofta om att den biologiska familjen också behöver hjälp. Det är otroligt viktigt att vara medveten om att det finns förklaringar till alla situationer, och att vara ödmjuk inför det, säger Johan.

Släppa hur en familj ska vara

I stället för att hålla fast vid vad en familj ska vara, kan det vara bättre att fokusera på det som fungerar.

– Det kanske inte går att vara en fungerande familj med barnet, men absolut en fungerande umgängespappa. Där är det viktigt att barnen får hjälp att förstå det och acceptera det.

Men i vissa fall går det inte att involvera den biologiska familjen alls.

– Vi tycker det är jätteviktigt att förmedla att vårt adopterade barns föräldrar älskar hen otroligt mycket, men att de inte har möjlighet att ta hand om hen på bästa sätt. Men vi ser en längtan hos barnet efter sitt ursprung.