För dig som blivit förälder genom donation

Barn som blivit till genom donation i Sverige har rätt att få veta att de blivit till på det sättet. Som förälder ansvarar du för att berätta för ditt barn så snart det är lämpligt. När barnet har uppnått tillräcklig mognad har det också rätt att få information om donatorn.

På den här sidan får du stöd i hur du kan prata med ditt barn om donationen – från de första samtalen med små barn till samtal med tonåringar och unga vuxna.

Varför är det viktigt att berätta?

Som förälder har du enligt lag en skyldighet att berätta för ditt barn att det har blivit till med hjälp av donation. Informationen ska ges så snart det är lämpligt.

Forskning visar att barn och vuxna som vet att de blivit till genom donationsbehandling tycker att det är viktigt att känna till sitt ursprung och uppskattar att deras föräldrar har berättat.

Barn som får veta tidigt tar ofta informationen ganska okomplicerat och tycks även senare i livet känna sig bekväma med sitt ursprung. För den som får veta först senare kan informationen väcka fler frågor. En del beskriver att vissa pusselbitar faller på plats, till exempel sådant som rör utseende eller egenskaper som skiljer sig från andra i familjen.

När är det bra att börja prata?

Generellt rekommenderas att föräldrar börjar prata med sitt barn om dess ursprung redan i förskoleåldern. Om du som förälder tidigt börjar pratar med ditt barn minskar risken att barnet råkar få höra om sitt ursprung av någon annan eller på ett oplanerat sätt. Det är en situation som bör undvikas då det kan rubba barnets tillit till föräldrarna.

Ett barn som får veta om sitt ursprung först i tonåren eller som vuxen kan reagera starkt och känna sig sviken för att föräldrarna har undanhållit viktig information. Då blir det mer förtroendet mellan förälder och barn som är i fokus – inte donationen. Hur barnet reagerar beror bland annat på barnets mognad och på hur samtalet förs.

Om du är förälder till ett äldre barn och det av olika anledningar inte blivit av att prata om barnets ursprung är det inte för sent, men du kan behöva förbereda samtalet mer.

Barnet kan få veta på andra sätt

Även om man inte pratar med sitt barn om hans eller hennes ursprung finns risken att det ändå kommer fram. Andra som känner till donationen kan råka försäga sig, eller biologilektioner i skolan kan göra barnet uppmärksamt på hur vissa egenskaper, som exempelvis ögonfärg, ärvs vidare från förälder till barn. I situationer då det behövs en medicinsk utredning av barnet kan det bli nödvändigt att berätta om donationen.

Under senare år har det också blivit vanligare att använda sig av DNA-tester för att få reda på mer om sitt ursprung. Resultatet från sådana DNA-tester kan avslöja att det saknas genetisk koppling till föräldrar och andra familjemedlemmar och kan även visa genetiska kopplingar till personer utanför familjen. Att få reda på information om sitt genetiska ursprung på ett plötsligt, oplanerat sätt kan påverka barnets förtroende för föräldrarna.

Så kan du prata med ditt barn

Det kan kännas svårt att prata med sitt barn om hur familjen bildades. Var och en behöver hitta sitt eget sätt att prata med sitt barn om dess ursprung, det finns inget självklart rätt sätt. Här hittar du några tips för att komma igång.

Gör berättelsen till en del av familjens historia

Låt berättelsen om hur familjen blev till bli en naturlig del av barnets historia. Samtalet kan återkomma under uppväxten och byggas på med mer information i takt med att barnet blir äldre. Du kan till exempel ta upp ämnet när ni pratar om hur barn blir till eller om olika slags familjer. På så sätt får barnet informationen stegvis och minskar risken att få veta om sitt ursprung av någon annan, eller i ett sammanhang som du inte har planerat.

Berätta om hur ni blev en familj

Berätta gärna om ”hur vi blev en familj” snarare än att enbart fokusera på ”hur du blev till”. Berättelsen kan till exempel handla om att du eller ni längtade efter barn och behövde hjälp för att bli föräldrar.

En del familjer skriver ner sin berättelse eller gör en bok tillsammans. Barnet kan till exempel bidra med teckningar av familjen och hur den blev till.

Bygg på berättelsen steg för steg

Berättelsen kan byggas på stegvis:

Steg 1: Så här blir barn till.
Steg 2: Vi fick hjälp på sjukhuset.
Steg 3: Vi fick hjälp av en donator.
Steg 4: När du blir stor kan du få reda på vem donatorn är.

Barnets frågor och reaktioner påverkar hur och när ni går vidare med berättelsen.

Berättandeprocessens steg

Illustration Elin Brander, Artistica

Utgå från just din familj

Hur samtalet uppstår kan se olika ut beroende på hur din familj ser ut och vilken typ av donation som har använts. För vissa barn väcker familjekonstellationen tidigt frågor om hur de blev till, om det exempelvis inte finns en pappa i familjen. I andra familjer behöver föräldrarna själva ta initiativ till samtalet.

Om du är ensamstående kvinna eller lever i en samkönad relation kan du eller ni till exempel säga:

”Familjer ser ut på olika sätt och vår familj består av dig och mig. Du vet ju att det behövs ett ägg och en spermie för att det ska bli ett barn. Jag längtade så efter dig och därför åkte jag till sjukhuset. Där hade en man lämnat några spermier, så att personer som jag kunde få hjälp. Sen växte du i min mage och jag var så glad när du föddes.”

Prata med barn i olika åldrar

Prata med små barn 0-7 år

Barnets förståelse utvecklas mycket under de första åren. Anpassa därför informationen efter barnets ålder och mognad och berätta lite i taget.

Barn kan börja fråga om hur de blev till redan vid 2–3 års ålder. När du svarar kan du lägga till information om att ni fick hjälp. Du kan till exempel säga:

”Ja, du låg i mammas mage, och jag/vi fick hjälp från sjukhuset för att få dig.”

Runt 4-årsåldern kan barn börja förstå att det behövs en spermie och ett ägg för att ett barn ska bli till. Då kan du förklara att det finns snälla personer ger bort några av sina spermier eller ägg, så att andra kan få hjälp att bli föräldrar.

När barnet närmar sig skolåldern kan det börja ställa frågor om donatorn. Du kan till exempel säga:

”Jag/vi vet ingenting om honom/henne, men när du blir stor kan du ta reda på det om du vill.”

Lägg till mer information i takt med att barnet mognar och förstår mer.

Prata med barn i låg- och mellanstadiet

Om du började prata om donationen när barnet var yngre kan du fortsätta att bygga vidare på det ni redan har pratat om. Ta gärna upp ämnet i naturliga sammanhang, till exempel:

”Vad roligt att grannarna har fått en liten bebis. Kommer du ihåg att jag berättade att jag/vi fick hjälp från sjukhuset för att få dig?”

I den här åldern utvecklas barnets förståelse. Det kan vara först nu som barnet fullt ut börjar förstå vad det innebär att ha blivit till med ett donerat ägg eller donerade spermier. Var därför beredd på nya frågor och funderingar.

Om du börjar prata med barnet i den här åldern

Om barnet går i låg- eller mellanstadiet när du berättar för första gången behöver du förklara enkelt och tydligt varför du eller ni använde donationsbehandling och hur det gick till.

  • Välj ett lugnt tillfälle med gott om tid för frågor.
  • Om ni är två föräldrar är det bra om båda är med.
  • Tänk igenom i förväg vad du eller ni vill säga och håll den första förklaringen relativt kort.

Du eller ni kan till exempel säga:

”Vi har något viktigt att berätta om hur vi blev en familj. Vi ville väldigt gärna bli föräldrar, men vi kunde inte få barn utan hjälp. Du vet ju att det behövs ett ägg och en spermie för att ett barn ska bli till. Tyvärr visade det sig att mina ägg inte fungerade så bra. Därför fick vi hjälp på sjukhuset med ägg som en kvinna hade donerat. Sen växte du i min mage tills du föddes. Vi är väldigt glada att vi kunde få hjälp att få dig och vi älskar dig.”

Du kan också förklara donation genom att jämföra med andra sätt att hjälpa människor, till exempel att donera blod.

Barnet kan ha frågor direkt eller återkomma med dem senare. Om du berättar först när barnet är äldre kan det också fråga varför du eller ni har väntat. Föräldrar som har väntat med att berätta beskriver ofta en lättnad efter samtalet och en känsla av att familjen har kommit närmare varandra.

Prata med tonåringar och vuxna

När föräldrar börjar prata med sina barn om donationen först i tonåren eller senare beror det ofta på att det av olika skäl inte blivit av tidigare. Men bättre sent än aldrig. Barnet har rätt att veta och att berätta är alltid ett bättre alternativ än att barnet inte får veta.

Om du berättar för första gången

Här är några råd som kan hjälpa dig att hitta ett sätt att prata som passar ditt barn och din familj.

  • Försök att välja ett tillfälle då det inte händer andra svåra eller utmanande saker i ditt barns liv.
  • Förbered dig på att enkelt och tydligt förklara varför du eller ni valde donationsbehandling för att bilda familj. Berätta att barnet var efterlängtat och att du eller ni är glada över att få bli föräldrar till barnet.
  • Var beredd att berätta om hur donationsbehandlingen gick till.
  • Om ni är två föräldrar är det bra om båda är med.
  • Se till att ni har gott om tid för barnets frågor. 
  • Utgå från vad barnet behöver och försök att inte belasta barnet med dina egna känslor.

Reaktioner kan se olika ut

Var beredd att förklara varför du eller ni har väntat med att berätta om donationsbehandlingen. För en del tonåringar och unga vuxna kan det vara svårt att få veta att föräldrarna har känt till deras genetiska ursprung utan att tidigare ha berättat det. Barnet kan till exempel undra vilka andra som känner till donationsbehandlingen, vad eventuella syskon vet och vem donatorn är. 

Tonåringar och unga vuxna kan reagera på olika sätt när de får veta att de blev till genom donationsbehandling. För en del är informationen inte särskilt omvälvande och de kan redan ha anat något. Andra kan bli mycket ledsna, arga eller upprörda. En del har många frågor på en gång, medan andra kan behöva tid att fundera på egen hand.

Mer om barnets möjligheter att få veta mer om sin donator och om sitt ursprung

Fortsätt finnas tillgänglig

Visa att du finns tillgänglig för att prata, både nu och senare. Du kan berätta att barnet kan få samtalsstöd på egen hand, till exempel på en ungdomsmottagning. Hela familjen kan också söka stöd hos kommunens familjerådgivning eller enhet för råd och stöd.