Frågor och svar

Socialtjänsten finns i varje kommun och de jobbar för att alla som bor i kommunen ska ha det bra. Om man inte har det bra kan man behöva stöd och hjälp från socialtjänsten. De har ett särskilt ansvar för att barn och ungdomar ska ha det bra när de växer upp.

På socialtjänsten jobbar socialsekreterare. Deras jobb är att prata med familjer där det finns problem och föreslå olika sorters hjälp. Om en vuxen eller barn i en familj behöver hjälp av socialtjänsten är det ganska vanligt att de andra i familjen också behöver det.

Socialsekreterarna måste alltid lyssna på barnen för att det ska bli så bra som möjligt för dem.

LVU är en förkortning på en svensk lag som heter lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Lagen ger det svenska samhället genom socialtjänsten möjlighet att skydda barn och unga som är under 21 år. Men den mesta hjälpen som socialtjänsten erbjuder barn och föräldrar är frivillig och då behöver socialtjänsten inte använda sig av beslut enligt LVU.

Den lag som gäller idag kom år 1990 men Sverige har haft lagar som har reglerat omhändertaganden av barn även tidigare.

I första hand kan du ta kontakt med handläggaren av ärendet. Du kan även kontakta handläggarens chef. Om du tycker att det finns brister inom socialtjänsten kan du vända dig till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) som är tillsynsmyndighet för socialtjänsten.

Du som förälder har huvudansvaret för att just ditt barn mår bra och växer upp tryggt. Du har också ett ansvar för att uppfostra och sätta gränser på ett sätt som passar barnet.

Det vanligaste är att familjen får prata med någon på socialtjänsten. Socialsekreteraren lyssnar och ger råd om vad som behöver förändras för att familjen ska må bra och det ska fungera bättre hemma.

Ibland kan föräldrar behöva hjälp för att alla i familjen ska må bättre. De kan till exempel behöva hjälp med att sluta dricka alkohol eller att få pengarna att räcka. Om det är mycket bråk hemma kan de behöva hjälp med det.

Många kommuner erbjuder föräldragrupper och föräldrautbildningar. Kontakta socialtjänsten i din kommun för att få reda på vad som finns där du bor.

Du kan kontakta socialtjänsten i din kommun. Om du vill vara anonym kan du välja att dölja ditt telefonnummer när du ringer. Eller skicka mejl från en mejladress som inte innehåller ditt namn.

Barn kan behöva både frihet och gränser för att få sina behov och rättigheter tillgodosedda. Det kan vara lika viktigt att kunna säga nej som att säga ja till sina barn. Vilka gränser som barnet behöver går inte att svara på generellt. Gränserna behöver anpassas till det enskilda barnet, och beror bland annat på barnets ålder och mognad.

Föräldrar får inte kränka sina barn eller utsätta dem för våld eller förtryck. Det betyder att man inte får slå sina barn, hota dem eller tala nedsättande om dem. Barn ska alltid kunna känna sig trygga att berätta sin sanning och dela med sig av sina perspektiv till sina föräldrar.

Om du tycker att något är svårt i ditt föräldraskap finns socialtjänsten till för att stötta dig.

Om någon är orolig för att ett barn inte har det bra så kan den personen anmäla det till socialtjänsten. Man kan till exempel skriva eller ringa och berätta vilket barn det handlar om och varför man är orolig. Det här kallas att personen gör en orosanmälan.

Ofta brukar anmälningar handla om att föräldrarna kanske inte kan ta hand om barnet, eller att barnet gör farliga saker.

Alla kan göra en sådan här anmälan, det kan till exempel vara en kompis förälder eller en granne där man bor som är orolig. Men det vanligaste är att en anmälan kommer från någon som jobbar i skolan, hos polisen, i sjukvården. Eller någon annanstans där man möter barn ofta. De perso-nerna har extra mycket ansvar för att säga till socialtjänsten om barn inte har det bra. Det står i lagen att de genast måste göra en anmälan om de är oroliga för ett barn.

En orosanmälan kan komma in till socialtjänsten utifrån en rad olika orsaker. Det som är viktigt för socialtjänsten är att ta reda på om barnet som anmälan gäller far illa eller inte. När en orosanmälan kommer in tar socialtjänsten ställning till om uppgifterna i anmälan är sådana att en utredning behöver inledas eller inte. Om socialnämnden bedömer att anmälan innehåller information som tyder på att barnet kan behöva hjälp, stöd eller skydd från socialtjänsten inleds en utredning.

En utredning betyder att en socialsekreterare samlar in information om hur barnet har det för att kunna avgöra om barnet eller familjen behöver stöd. I utredningen pratar socialtjänsten oftast med föräldrarna och barnet och andra personer som har information och kunskap om barnets situation.

När någon gör en orosanmälan tar socialtjänsten emot den och läser eller lyssnar på vad anmälaren är orolig för. Det vanligaste är att socialtjänsten även kontaktar barnet och föräldrarna för att prata om det som står i anmälan. Kommer socialtjänsten fram till att det som står i anmälan inte stämmer avslutas ärendet.

Socialtjänsten tar emot anmälan och läser eller lyssnar på vad anmälaren är orolig för. Nästa steg är att bestämma om oron är så allvarlig att socialtjänsten måste skydda barnet akut. Så kan det vara till exempel om barnet snabbt behöver komma bort från en farlig situation. Men, för de allra flesta barn som kommer i kontakt med socialtjänsten handlar det inte om en akut eller farlig situation. Då är det vanliga att socialtjänsten istället kontaktar barnet och föräldrarna för att prata om det som står i anmälan. De brukar också prata mer med den som gjorde anmälan.

För många barn och familjer slutar kontakten med socialtjänsten efter de här samtalen. Eller så startar socialtjänsten något som kallas för en utredning. Då utreds barnets situation lite närmare för att se om barnet eller familjen har behov av stöd och hjälp från socialtjänsten. Socialtjänsten arbetar alltid med utgångspunkten att insatser som behövs ska ges frivilligt i samarbete med familjen.

Socialtjänsten måste spara anmälan en viss tid. Men det är bara anmälningar som leder till en utredning som blir ett ärende hos socialtjänsten. Orosanmälningar omfattas av sekretess. Det betyder att huvudregeln är att socialtjänsten måste hålla dem hemliga.

År 2022 fattades beslut om tvångsvård enligt LVU för omkring 3 600 barn i hela landet. Då ingår både omedelbara omhändertaganden och andra beslut om vård enligt LVU.

Nej, religion är inte en grund för ett omhändertagande av ett barn. Ett omhändertagande enligt LVU måste alltid utgå ifrån att det finns påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas. Det kan antingen handla om missförhållanden i hemmiljön eller att barnets eget beteende innebär risker.

Ett beslut om omhändertagande enligt LVU måste baseras på att det finns en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas. Det kan handla om missförhållanden i hemmiljön eller barnets eget beteende. Våld eller kränkande behandling från familjen är ett exempel, ett annat är att barnet själv utsätter sig för fara, använder droger eller begår brott. Ett krav är också att det kan antas, eller att socialtjänsten vet, att föräldrarna och barnet inte samtycker till vården.

Det börjar med att socialtjänsten på något sätt får information om att ett barn far illa eller riskerar att fara illa. Socialtjänsten har då i uppdrag att utreda barnets behov av stöd och skydd. Det arbetet ska utgå ifrån vad som är bäst för barnet.

Om barnet behöver skyddas och placeras akut och vårdnadshavarna inte lämnar sitt samtycke kan socialtjänsten besluta om ett omedelbart omhändertagande. Det innebär att barnet tas om hand och placeras på en gång mot vårdnadshavarnas vilja. Domstolen ska sedan avgöra om socialnämndens beslut ska gälla. Socialnämnden har möjlighet att ta hjälp av polisen vid själva omhändertagandet, men bara om det är nödvändigt.

Om situationen inte är akut men socialtjänsten ändå bedömer att barnet behöver tvångsvård lämnar socialtjänsten in en ansökan till domstolen. Domstolen avgör då om det finns skäl för vård med stöd av LVU.

Socialtjänsten gör alltid en bedömning i det enskilda fallet, alltså för varje barn. Om det finns en påtaglig risk för att ett barns hälsa eller utveckling skadas och det inte finns samtycke till frivillig vård ska socialtjänsten besluta om vård enligt LVU. Socialtjänsten ska inte vänta med att ingripa till dess att ett barn har skadats.

Ja, socialtjänsten ska precis som andra svenska myndigheter använda tolk om man har kontakt med någon som inte kan prata svenska. Man ska också översätta dokument som har skrivits om det behövs.

Ja, föräldrar kan överklaga beslut om tvångsvård av deras barn. Det är alltid en domstol som ska avgöra om ett barn ska omhändertas. Det beslut domstolen fattar kan föräldrarna överklaga.

Både barnet och vårdnadshavarna har rätt till ett offentligt biträde, vilket innebär juridisk hjälp som betalas av staten. Så fort tvångsvård inte längre behövs så ska den upphöra. Beslutet om tvångsvård ska övervägas eller omprövas av socialnämnden minst var sjätte månad.

Socialtjänsten ska försöka placera barnet nära hemmet för att inte bryta kontakten med hemmiljön. Helst bör placeringen göras i samma kommun. Men det finns situationer när det inte är bäst för barnet att placeras nära föräldrarna, till exempel om barnet är omhändertaget på grund av övergrepp från familjen.

Det är viktigt att barnet får behålla kontakten med sitt ursprung, sitt språk och sin kultur. Socialtjänsten ska i första hand undersöka om det går att placera barnet i ett hem i barnets nätverk. Vad som är bäst för barnet ska alltid beaktas. Socialtjänsten har ett ansvar för att utforma vården på ett sätt som främjar barnets samhörighet med familj och personer som är betydelsefulla för barnet, samt kontakt med hemmiljön.

Socialtjänsten har alltid ansvar för att placerade barn får god vård. Familjer som vill bli familjehem utreds av socialtjänsten. Ett familjehem är en familj som tar emot barn som av olika anledningar inte kan bo med sina föräldrar. Ett barn kan också få bo på ett hem för vård eller boende (HVB). Ett HVB måste ha tillstånd från Inspektionen för vård och omsorg (IVO) som är tillsynsmyndighet för socialtjänsten.

Socialtjänsten ska också noga följa vården av placerade barn. I det ingår att prata med barnet, besöka barnet där han eller hon bor och att prata med familjehemmet eller personalen och barnets vårdnadshavare. Ett minimum är att beslutet om tvångsvård ska övervägas eller omprövas av socialnämnden var sjätte månad. Så fort tvångsvård inte behövs ska den upphöra.

I svensk lag står det att alla som får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa bör anmäla det till socialnämnden. Det gäller också placerade barn. Personal i verksamheter som vänder sig till barn och unga måste genast anmäla. Personal på HVB som uppmärksammar missförhållanden och risker i vården om barn och unga är skyldiga att genast rapportera detta till ansvarig för verksamheten.

Ett familjehem ska ha förutsättningar för att erbjuda barnet vård som är trygg, säker, ändamålsenlig och präglad av kontinuitet. Familjehemmet ska också ha förutsättningar att tillgodose barnets specifika behov. Det är socialtjänsten som utreder att möjliga familjehem lever upp till kraven och de ska också följa vården noga.

Det bestäms med hänsyn till varje barns behov av insatser och därmed vilken arbetsinsats som kommer att krävas av just det familjehemmet. Det finns nationella rekommendationer för ersättning som Sveriges kommuner och regioner (SKR) publicerar, de är en organisation för kommuner.

Svenska myndigheter säljer inte barn. Risken för att placerade barn utnyttjas av någon är precis som för andra barn väldigt liten. Alla barn som placeras ska få en egen socialsekreterare på socialtjänsten som har i uppgift att följa upp hur barnet har det. Socialtjänsten har ett långtgående ansvar för att barn som är placerade inte utnyttjas.

Så fort vård enligt LVU inte behövs ska den upphöra. Om barnet fortfarande är i behov av vård kan placeringen fortsätta frivilligt med stöd av socialtjänstlagen (2001:453), SoL. Utgångspunkten är att barnet ska återförenas med sina föräldrar så fort målet med vården är uppnått. Placeringen ska inte pågå längre än nödvändigt.

Om det finns en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas om han eller hon flyttar från ett familjehem kan socialtjänsten besluta att barnet inte får flytta. Ett sådant beslut tas alltid med hänsyn till barnets bästa. Barnet har alltid rätt att få relevant information och ska ges möjlighet att framföra sina åsikter.

Socialtjänsten har ett ansvar för att barnets behov av umgänge med föräldrar och vårdnadshavare tillgodoses så långt som det är möjligt. Men om det är nödvändigt utifrån situationen får socialtjänsten besluta att umgänget ska begränsas. I vissa undantagsfall kan socialtjänsten även behöva hålla barnets vistelseort hemlig för föräldrar eller vårdnadshavare.

Socialtjänsten ska ge vårdnadshavarna och föräldrarna till placerade barn råd stöd och annan hjälp som de behöver. Det kan till exempel vara erbjudande om föräldrautbildning, samtalsstöd, stöd i föräldrarollen och stöd i kontakten med dem som vårdar barnet.