Implementera riktlinjerna

Analysera din verksamhet kritiskt, och gör gärna gemensamma analyser med andra verksamheter. Utgå från de nationella riktlinjerna:

• Vad gör vi i dag? Vilka insatser erbjuder vi, och vilka saknas? Får någon patientgrupp vissa insatser oftare än andra? Är det i så fall motiverat?
• Vad vet vi om effekten av de insatser vi erbjuder i dag? Finns det insatser som behöver ersättas av andra, med bättre effekt, färre biverkningar eller lägre kostnader?
• Vilka patientgrupper ligger längst från det önskade läget?
• Vilka insatser är viktigast att införa snabbt?
• Vad vill vi förebygga? Exempel: Att nyförlösta undviker att söka vård för att de inte vet vart de ska vända sig.
• Vad lägger personalen mest tid på?
• Vad kan underlätta arbetet med att implementera riktlinjerna? Vad kan hindra det?

Sätt upp tydliga mål för implementeringen av riktlinjerna. Målen ska leda till att patienterna med störst behov får företräde till hälso- och sjukvården, och till att vården blir så effektiv som möjligt. Arbetet kan till exempel leda till att ni i verksamheten verkar för politiska beslut i frågor där det behövs för att åstadkomma en förändring.

En viktig framgångsfaktor för implementering är att personalen förstår nyttan. Ni behöver därför bli eniga om målen och arbetssätten i verksamheten. Du kan till exempel behöva ge stöd och återkoppling, och vara en förebild i förändringsarbetet. Det är också viktigt att förankra behovet av förändring i andra delar av organisationen än den direkt berörda, och ibland hos andra organisationer

Se till att du har de resurser som krävs för förändringen. Personal kan till exempel behöva rekryteras eller utbildas, och det kan behövas nya lokaler, nytt material och tid för nya aktiviteter.

Man kan säga att ett nytt arbetssätt är implementerat när mer än hälften av personalen använder det. För att nå detta behöver du hela tiden följa upp arbetet, och hitta ett strukturerat sätt att hantera de problem som uppstår.

Socialstyrelsens nationella riktlinjer publiceras vid olika tidpunkter, och kan vara svåra att värdera mot varandra. Det är därför riskabelt att tänka: ”Vi implementerar alla insatser med prioritet 1–3 från alla riktlinjer.” I stället behöver du analysera vilka patientgrupper som ligger längst från det önskade läget i din verksamhet eller inom ditt ansvarsområde, och fördela mer resurser till dem.

Vissa grupper i samhället söker och erbjuds vård i mindre utsträckning än andra. Hälso- och sjukvården kan till exempel ha svårt att nå minoritetsgrupper med egen kultur och andra språk än svenska, och behöva arbeta kompenserande med det. Studier visar att kvinnor födda utanför Europa får både sämre vård under graviditet och förlossning och sämre resultat av vården.

Personer med obesitas är en annan grupp som söker och erbjuds vård i mindre utsträckning. Detta gäller troligen även gravida med obesitas. De kan känna sig stigmatiserade och diskriminerade i hälso- och sjukvården och bli dåligt bemötta av personalen. Stigmatiseringen beror ofta på okunskap, och därför ingår en rekommendation om kompetensutveckling i dessa riktlinjer (se sidan Graviditet under Rekommendationer till dig som är beslutsfattare eller chef).

Du som ska implementera dessa riktlinjer bör tänka på att förutsättningarna för en god hälsa för den gravida och barnet ser olika ut för olika grupper.

Som beslutsfattare behöver du vara medveten om de inbyggda obalanserna eller ojämlikheterna i hälso- och sjukvårdens system – och kompensera för dem när nya behandlingar, organisationssätt och metoder ska implementeras.

Forskning har till exempel synliggjort statusordningar för sjukdomar och medicinska specialiteter. Statusordningarna påverkar det informella prioriteringssystemet i hälso- och sjukvården. Neurokirurgi och hjärtmedicin har till exempel hög status, medan äldrevård och psykiatri har låg. Statusen blir högre när en sjukdom är akut, har högteknologisk behandling och främst drabbar män eller främst behandlas av män.

Vården under graviditet, förlossning och tiden efter har därmed låg status generellt, eftersom den framför allt ges till kvinnor.

Du som ska implementera dessa nationella riktlinjer bör dessutom tänka på att gravida och nyförlösta med psykiska sjukdomar, obesitas eller beroendesjukdomar har typiska lågstatussjukdomar. Det beror bland annat på fördomar, stigmatisering och diskriminering i både hälso- och sjukvården och samhället i övrigt.

Det finns en tendens att verksamheter implementerar nya metoder som bygger på teknik i högre utsträckning än metoder som är komplexa och snarare bygger på mänsklig kompetens. På samma sätt kan tekniska metoder fortsätta att användas även sedan nya, bättre metoder har kommit. Det kan bero på att tekniken oftare har starka förespråkare.

Till exempel kan barnmorskornas kompetens i att stödja de födande förbises i relation till de tekniska innovationer som gjort det möjligt att övervaka och ingripa i förlossningen på olika sätt. Som beslutsfattare behöver du kompensera även för den här typen av obalanser.

Rekommendationer om förebyggande insatser och till exempel levnadsvanor får ofta stå tillbaka för rekommendationer som gäller redan etablerade problem. Samtidigt finns det mycket att vinna på både förebyggande och tidiga insatser, så det är inte resurseffektivt att vänta tills människor blir allvarligt sjuka och då prioritera dem högt.

Mödrahälsovården har till exempel ett hälsofrämjande och förebyggande uppdrag att minimera risker och sjuklighet för kvinnor och barn under graviditet, förlossning och tiden efter.

I det förebyggande arbetet ingår bland annat insatser för goda levnadsvanor, som en del av det nationella basprogrammet för graviditetsövervakning. Att arbeta enligt basprogrammet har högsta prioritet i dessa riktlinjer (se sidan Graviditet under Rekommendationer till dig som är beslutsfattare eller chef).