Målgrupp
Ungdomar under 18 år som använder, missbrukar eller är beroende av alkohol eller narkotika.
Typ av metod
Insats
Ungdomar under 18 år som använder, missbrukar eller är beroende av alkohol eller narkotika.
Syftet med MDFT är att minska ungdomarnas alkohol- och drogbruk.
MDFT är en manualbaserad intervention. Utgångspunkten är att ungdomars alkohol- eller drogbruk är ett multidimensionellt fenomen. Metoden fokuserar på risk- och skyddsfaktorer i fyra dimensioner/behandlingsdomäner utifrån den risk- och skyddsprofil som tagits fram för familjen. I ungdomsdomänen fokuserar behandlaren på att motivera ungdomen till behandling, förmågan att kommunicera effektivt, på problemlösning, etcetera. Föräldradomänen handlar om att engagera föräldrarna i behandlingen, hur de sätter gränser, övervakar, etcetera. I den interaktionella domänen är målet att minska familjekonflikter, öka den emotionella sammanhållningen i familjen samt att öka förmågan att lösa familjerelaterade problem. I den extrafamiljära domänen sätts fokus på att öka familjens komptens i alla sociala system där ungdomen finns, exempelvis socialtjänsten.
I MDFT arbetar man från delar (subsystem, till exempel individer) till större helheter (system, till exempel familjen/familjerelationer) liksom från de större enheterna och tillbaka till de mindre delarna. Tänkandet i helhet och delar tillhör kärnan i MDFT.
MDFT är indelat i tre faser där den första är att skapa terapeutiska allianser med ungdomen, familjemedlemmar och ungdomens nätverk. Individuella sessioner med alla deltagare varvas med familjesessioner. Den andra fasen är inriktad på beteende och ungdomens förmåga att skapa positiva nätverk och påverka attityder och beteende gentemot alkohol- och droger. Denna fas karaktäriseras av problemlösning, beslutsfattande och att modifiera föräldrars agerande. I fas tre arbetar terapeuten med ungdomen och familjen för att generalisera nya färdigheter och kunskaper till framtida situationer och bibehålla en positiv förändring.
Behandlingen kan levereras i olika former, till exempel i hemmet, på institution, på kontoret, som intensivbehandling samt i öppenvårdsformat och som dagbehandling.
Behandlingen ges en till tre gånger i veckan under en tidsrymd av fyra till sex månader. Varje session varar i 60 till 90 minuter. Telefonkontakt med inblandade individer är en viktig del i MDFT. Det ses som minisessioner eller fokuserade samtal som syftar till att motivera eller ge förslag på nya sätt att hantera olika situationer. MDFT innehåller ingen eftervård.
Certifiering krävs. De flesta terapeuter som behandlar klienter med MDFT i USA har en masterutbildning i rådgivning och ungefär två-tre års arbetserfarenhet. Erfarenhet av familjeterapi och systemteori rekommenderas, liksom erfarenhet av arbete med drogbrukande ungdomar.
MDFT ingår i Socialstyrelsens kunskapsstöd Insatser för att motverka fortsatt normbrytande beteende och återfall i brott. Kunskapsstöd med rekommendationer för socialtjänstens arbete med barn 6–17 år som ett exempel på strukturerad familjebehandling i öppenvård som bör användas. Rekommendationen gäller för barn 12–17 år med hög risk för fortsatt normbrytande beteende.
MDFT för behandling av ungdomar under 18 år för missbruk och beroende av alkohol och narkotika i Socialstyrelsens riktlinjer för missbruks- och beroendevård.
MDFT ingår i SBU:s översikt Insatser i öppenvård för att förebygga ungdomars återfall i brott (12–17 år). Syftet med översikten var att undersöka det vetenskapliga underlaget för olika insatser för målgruppen.
Resultatet av översikten visar att det inte går att avgöra vilka specifika psykosociala öppenvårdsinsatser som är mer effektiva än de som de har jämförts med när det gäller återfall i brott de följande åren (i genomsnitt två år). SBU:s praxisundersökning visar att svensk socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatri använder ett stort antal öppenvårdsinsatser för unga som har begått brott. Många av insatserna saknar manual och har inte utvärderats i fråga om att förhindra nya brott. Även om det saknas vetenskaplig kunskap om vilka effekter som olika specifika psykosociala öppenvårdsinsatser kan ha på ungdomars återfall i brott innebär det inte att socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin per automatik ska sluta att använda dem. Det kan även anses som etiskt problematiskt att avstå från insatser som teoretiskt skulle kunna förebygga brott, och som upplevs fungera väl av verksamheter och klienter. Det finns ingenting i studierna som tyder på att de utvärderade insatserna skulle vara skadliga, till exempel öka brottsligheten.