Målgrupp
Föräldrar, lärare och vårdare som vill förbättra samspelet med de personer som de ansvarar för.
Typ av metod
Insats
Marte meo utvecklades i Nederländerna av Maria Aarts under den senare delen av 1970-talet och fick sin slutliga form under 80-talet.
Metoden utvecklades från början för föräldrar till barn med neurologiska, kognitiva eller psykologiska svårigheter samt för yrkesgrupper som hade hand om dessa barn. Metoden används idag i skola, vård och omsorg, även för andra målgrupper och åldrar.
Att hjälpa föräldrar, lärare och vårdare att stimulera och stödja en positiv utveckling hos barn, elever och patienter genom att ge dem verktyg för ett stödjande samspel i den dagliga samvaron.
Det finns ingen tydlig beskrivning av metodens teoretiska grund i manualen. Verksamma inom området hänvisar dock främst till anknytningsteori. Metoden har även beskrivits som en praktisk tillämpning av modern utvecklingspsykologi, där Daniel Sterns begrepp affektintoning och intersubjektivitet har en tydlig plats.
Marte meo bygger på antagandet att det finns ett naturligt och optimalt sätt att kommunicera med och stödja barn och vuxna i olika utvecklingsfaser. Insatsen handlar därför om att hjälpa föräldrar, lärare eller vårdare att utveckla samspelet med det barn (eller elev, patient) de har hand om. Man utgår ifrån förälderns eller vårdarens beskrivning av problemet.
I processen använder man videokameran som ett verktyg. Först gör man en 3–7 minuters videoinspelning av barnet och den aktuella vårdaren i olika situationer. Behandlaren väljer sedan ut sekvenser från inspelningen och analyserar dem med avseende på hur samspelet kan förbättras, det vill säga vad barnet med sitt beteende förmedlar att det behöver hjälp med. Efter analysen tittar behandlaren och föräldern eller vårdaren på videoinspelningen tillsammans och diskuterar de utvalda sekvenserna.
Man fokuserar på det positiva i samspelet och på de situationer där barnet känner sig förstått och uppmuntras på ett sätt som når fram. Om sådana ögonblick saknas i filmen, väljer behandlaren istället att fokusera på sekvenser där barnets behov av stöd framgår på ett tydligt sätt. På det sättet vill man ge föräldern eller vårdaren möjlighet att förstå och påverka samspelet på ett sätt som stödjer barnets utveckling.
Insatsen varierar i intensitet och omfattning beroende på uppdrag och verksamhet samt på om Marte meo ges fristående eller som en del av en mer omfattande insats. En ungefärlig uppskattning är att insatsen består av 3–6 filmningar med återkoppling samt ett erbjudande om uppföljning efter ungefär sex månader.
Utbildning i metoden ges av Marte meo-handledare. Det finns olika nivåer beroende på vilken yrkesbakgrund man har. På den mest grundläggande nivån lär man sig att använda metoden i sitt eget arbete i exempelvis skola, vård eller omsorg. Rekommenderad tid för att erhålla kursbevis på den nivån är 100 lektionstimmar (75 klocktimmar). Övriga nivåer är påbyggnadsutbildningar som riktar sig till familjebehandlare och till pedagoger som vill använda metoden konsultativt.
På svenska Marte meo-föreningens webbplats finns information om utbildningarna och kontaktuppgifter till handledare. Föreningen medverkar till samordning för handledare och terapeuter men håller inte i utbildningen.
Marte meo är en av 30 psykosociala, pedagogiska och psykoterapeutiska insatser som undersöks i SBU:s systematiska översikt om metoder som används vid ADHD hos barn och vuxna. För Marte meo eller någon av de övriga metoderna kunde ingen studie, som uppfyllde översiktens inklusions- och kvalitetskriterier, identifieras. Bland annat ställdes krav på att studierna skulle innefatta en jämförelsegrupp som inte fick insatsen, och på att studiedeltagarna skulle ha en ADHD-diagnos. SBU konstaterar därför att det inte går att bedöma effekterna av vare sig Marte meo eller någon av de övriga 30 metoderna som insats för personer med ADHD, på grund av det bristande vetenskapliga underlaget.
Det finns två svenska studier av Marte meo som publicerats i vetenskapliga tidskrifter. Där har man undersökt Marte meo i skolan (Axberg m.fl., 2006) och i öppenvårdspsykiatri (Neander & Engström, 2009), när insatsen har getts i kombination med samordningsmöten. Den första studien innefattar en jämförelsegrupp (dock ej randomiserad) och den andra saknar helt jämförelsegrupp. Den skolbaserade insatsen undersöks för närvarande även i en randomiserad studie som genomförs av Lunds och Göteborgs universitet. Resultaten beräknas komma under 2014.
Läs mer om hur man värderar studiers kvalitet på Kunskapsguiden.se