Bekymringssamtal – orossamtal

Bekymringssamtal eller orossamtal är en norsk samtalsmetod som utvecklades av Björn Övrum vid norska polisen på mitten av 1990-talet i syfte att förebygga brott. Metoden används också i Danmark och i Sverige har metoden använts på olika sätt i flera kommuner.

Målgrupp

Familjer med ungdomar där det finns en oro för kriminalitet eller där den unge är misstänkt för brott.

Typ av metod

Insats.

Målgrupp

Familjer med ungdomar där det finns en oro för kriminalitet eller där den unge är misstänkt för brott.

Syfte

Samtalen syftar till att förebygga kriminalitet och/eller annat allvarligt normbrytande beteende bland ungdomar. I vissa fall har metoden också använts för att bryta negativa mönster som till exempel skolk.

Innehåll och genomförande

I sitt ursprung från Norge beskrivs bekymringssamtal i första hand som ett strukturerat verktyg för polisen att samtala med ungdomar och deras föräldrar i de fall där ungdomen är i straffbar ålder (över 15 år) och misstänks för brott, men samtalen har även använts för ungdomar utan känd brottslighet. Metoden bygger på idén att ge en tydlig reaktion på handlingen/oron och upplysa om konsekvenser av att begå brott samt att barn och ungdomar med risk för negativ utveckling behöver fångas upp tidigt. Tillsammans med familjen och den unge kartläggs dennes situation för att undersöka om det finns behov av insatser för att komma tillrätta med eventuella problem. En central utgångspunkt för metoden är att samtalen med den unge bör fokusera på positiva egenskaper och möjligheter, medan en mer problemorienterad diskussion och information om konsekvenser primärt hålls med föräldrar [1].

I Norge är det polisen som kallar till samtal och dessa utgår från tre komponenter:

  • en kartläggning av den unges sociala situation med familj, skola, fritid samt 
  • information om konsekvenser för ungdomen vid kriminalitet
  • eventuella förslag till insatser i relation till exempelvis skola eller familj för att främja en positiv utveckling

Enligt den norska vägledningen om bekymringssamtal kan vissa samtal även hållas med ungdomen individuellt och/eller med föräldrarna utan ungdomen deltar. Ibland kan även socialtjänsten (Barnevernet) delta i ett eller flera samtal [1]. Avslutningsvis hålls ett återkopplande samtal med alla parter där resultatet av samtalen sammanfattas och polisen informerar om det finns behov att kontakta andra aktörer som exempelvis socialtjänst eller skola.

Samtalsmetoden har även använts i Danmark och Sverige. I Danmark har den använts på liknande sätt som i Norge. Målgruppen är unga under 18 år som är förstagångskriminella eller barn och ungdomar som löper risk att begå brott genom att vistas i olämpliga miljöer. Samtalen hålls ofta av polisen, men i vissa fall har de sociala myndigheterna haft ansvaret [2, 3].

I Sverige har insatsen gått under benämningarna bekymringssamtal, orossamtal, förstagångssamtal eller kontaktsamtal och användes i början av 2000-talet av ett tiotal kommuner [4-7]. Det är okänt om och hur samtalsmetoden används i dag.

Också i Sverige har insatsen använts för lite olika målgrupper, dels unga som misstänks för brott, ibland specifikt vid förstagångsbrott, dels unga som befinner sig i riskmiljö och/eller där det finns oro för att den unge ska utveckla ett kriminellt och normbrytande beteende. I de fall det handlar om unga misstänkta för brott är målsättningen ofta att samtalet bör äga rum inom 24 eller 48 timmar efter att anmälan delgivits. Samtalen sker oftast i samverkan mellan socialtjänst och polis, där polisen kan ha haft en längre eller en kortare del av information och sedan lämnat mötet. I några kommuner har också andra aktörer deltagit som till exempel skolan eller fritidsverksamheter.

Omfattning och intensitet

Antal samtal och längd på samtalen varierar. I Sverige varierar omfattningen mellan ett samtal som pågår under ungefär en timme till åtta till nio samtal, ibland med ett strukturerat samtalsstöd i form av förutbestämda teman som pengar, fritid, spänning, skola, familj och vänner och självkänsla och självförtroende [5, 6]. I Norge genomförs som regel sju samtal, också med teman som ett strukturerat stöd för samtalsserien [1].

Utbildning och licens

Det finns inga uppgifter om krav på utbildning eller licens.

Kunskap om insatsens effekter

SBU:s upplysningstjänst har efter litteratursökning varken identifierat någon relevant systematisk översikt eller någon relevant primärstudie som behandlar bekymringssamtal som metod för att bryta en negativ utveckling hos unga som misstänks för eller har begått sitt första brott.

SBU:s upplysningstjänst om bekymringssamtal

Referenser

  1. Politidirektoratet. Veileder for politiets bekymringssamtale. Dialog for ansvar og positiv endring; 2011.
  2. FORSKNINGSKONTOR, J. Kortlægning og evaluering af politiets brug af bekymringssamtaler og-breve: Justitsministeriets Forskningskontor; 2013. Report No.: 8792760562.
  3. Vidensportalen, Pdso. 2020. Hämtad från: https://vidensportal.dk
  4. Brottsförebyggande rådet. Slutrapport. Återrapportering av ekonomiska stöd till lokalt brottsförebyggande projekt. Trelleborgs kommun; 2010.
  5. Brottsförebyggnade rådet. Slutrapport. Återrapportering av ekonomiska stöd till lokalt brottsförebyggande projekt. Linköpings kommun. Aslan 48 –mot ung brottslighet. 2010.
  6. Doyle, M. Förebyggande kriskommunikation i det svenska samhällets arbete med sociala risker: En kartläggning och analys av dialogexempel. Örebro universitet: Insitutionen för humaniora, utbildnings- och samhällsvetenskap.; 2013.
  7. Stockholm stad, SU. Förstagångssamtal - samverkan mellan polisen och socialtjänsten i Skärholmens stadsdelsområde.; 2010.
Publicerad: