Osteopetros

Synonymer Albers-Schönbergs sjukdom, Marble bone disease
ICD-10 Q78.2
Senast reviderad 2019-10-25

Sjukdom/tillstånd

Osteopetros är en ärftlig sjukdom som kännetecknas av att skelettet är tyngre, tätare och skörare än normalt. Det beror på att det finns en obalans mellan nybildningen och nedbrytningen av ben. Nytt ben bildas men bryts inte ner som det ska och det gör att skelettet blir hårt och skört.

Osteopetros förekommer i flera former med olika svårighetsgrad. Den här texten beskriver i första hand de svårare formerna som är malign osteopetros och en medelsvår (intermediär) form som förekommer hos personer med ursprung från Västerbotten.

Skelettförändringarna vid malign osteopetros finns hos nyfödda och leder till svåra funktionsnedsättningar om sjukdomen inte behandlas. Tryckskador på syn-, hörsel- och balansnerven uppkommer tidigt och leder alltid till blindhet, ofta också till dövhet och balansrubbningar. Även benmärgens funktion kan påverkas. Utan behandling leder det till livshotande blödningar och infektioner.

Den form av osteopetros som kan förekomma hos personer med ursprung från Västerbotten ger liknande symtom men symtomen utvecklas inte lika snabbt och svårighetsgraden varierar.

Osteopetros finns även i en godartad form (benign osteopetros) som ger lindriga symtom senare i livet.

Den enda behandling som kan bota de svåra formerna är hematopoetisk stamcellstransplantation. Transplantationen måste ske tidigt.

Ordet osteopetros kommer från grekiskans osteon, som betyder ben, och petra, som betyder sten eller klippa. Namnet kan därmed uttydas som ”ben som blir till sten”. En annan benämning på sjukdomen är Albers-Schönbergs sjukdom, efter den tyske röntgenläkaren Heinrich Albers-Schönberg som 1904 beskrev den lindriga vuxenformen.

Nyfödda kan ha en övergående kraftigt ökad bentäthet (övergående infantil osteoskleros). Tillståndet normaliseras spontant under de första levnadsmånaderna och behöver inte behandlas. Barnen har inte heller några av de symtom som förekommer vid osteopetros.

En mycket ovanlig form av osteopetros är osteopetros med tubulär acidos som ännu inte diagnostiserats i Sverige. Sjukdomsformen beror på en enzymdefekt och är lindrigare än de svåra formerna av osteopetros.

Förekomst

I Sverige föds uppskattningsvis cirka tre barn med malign osteopetros per miljon nyfödda, vilket innebär cirka ett barn vart tredje år. Lika många barn insjuknar i den intermediära form som förekommer hos personer med ursprung från Skellefteåtrakten i Västerbotten.

Osteopetros förekommer överallt, men en del former är vanligare i vissa delar av världen. Costa Rica har en mycket hög incidens av den maligna formen, 10–15 gånger högre än incidensen i Sverige. På Arabiska halvön är osteopetros med tubulär acidos vanlig.

Det finns inga säkra uppgifter om hur många som har benign osteopetros. Sjukdomen upptäcks vanligtvis av en tillfällighet vid röntgenundersökning av skelettet, till exempel vid ett benbrott. I Danmark uppskattas att cirka 50 personer per miljon invånare har benign osteopetros. Om förekomsten i Sverige skulle vara densamma skulle det betyda att det finns sammanlagt cirka 500 personer med benign osteopetros.

Orsak

Osteopetros orsakas av förändringar (mutationer) i en av flera gener. Den genetiska orsaken kan fastställas hos de flesta (75 procent) av dem som har den maligna formen av osteopetros.

Gen Protein Lokalisation Andra kännetecken
TCIRG1 TCIRG1 11q13.2 Hypogammaglobulinemi kan förekomma
CLCN7 CLCN7 16p13 Skada i centrala nervsystemet som leder till intellektuell funktionsnedsättning
OSTM1 OSTM1 6q21 Skada i centrala nervsystemet som leder till intellektuell funktionsnedsättning
TNFSF11 RANKL 13q14 Få fungerande osteoklaster eller inga alls
TNFRSF11A RANK 18q21.33 Få fungerande osteoklaster eller inga alls
SNX10 sorting nexin 10 7p15.2 Orsakar Västerbottenformen
PLEKHM1 PLEKHM1 17q21.31 --
IKBKG NEMO Xq28 Ektodermal dysplasi där vissa mutationer leder till osteopetros
CA2 karbanhydras 2 8q21.2 Njurskada med tubulär acidos, förkalkningar i hjärnan


Tabell med gener som när de är muterade leder till någon form av osteopetros. Mutationer i de tre generna nederst i tabellen leder till lindrigare former.

Alla former av osteopetros kännetecknas av att de celler som bryter ner och omformar ben (osteoklasterna) inte fungerar eller saknas. Osteoklasterna är en av många olika sorters vita blodkroppar. De har sitt ursprung i makrofagerna, som är en typ av vita blodkroppar med förmågan att äta (fagocytera) olika strukturer som bakterier och andra skadade celler. I benvävnaden har de utvecklat specialfunktionen att bryta ner ben. Liksom övriga blodceller bildas osteoklasterna i benmärgen. Detta är bakgrunden till att de flesta former av osteopetros kan botas med hematopoetisk stamcellstransplantation (se under rubriken Behandling/stöd).

Osteoklasterna bryter ner ben genom att fästa sig vid benet som en sugkopp. I det rum som bildas mellan osteoklasten och benet pumpar osteoklasten ut vätejoner via en protonpump och kloridjoner via en kloridjonkanal. Vätejoner och kloridjoner bildar tillsammans saltsyra som löser ut kalcium ur benet. Samtidigt producerar osteoklasterna olika enzymer och väteperoxid som bryter ner benvävnaden.

Osteoklast i benyta, samt förstoring av dess cellmembran med protonpump och kloridjonkanal.

En osteoklast har fäst till en benyta. Den infällda bilden visar förenklat en förstoring av osteoklastens cellmembran med en protonpump och en kloridkanal.

Vid den vanligaste formen av malign osteopetros är protonpumpens funktion nedsatt. Pumpen är uppbyggd av flera olika proteiner och ett av dem, TCIRG1, saknas hos cirka hälften av dem som har malign osteopetros. Orsaken är en mutation i genen TCIRG1 som är en mall för tillverkningen av (kodar för) det saknade proteinet.

Några (cirka 15 procent) av dem som har den maligna formen av osteopetros har en mutation i CLCN7. Genen kodar för kloridkanal 7-protein (CLCN7) och mutationen leder till att proteinet saknas i kloridjonkanalen som därmed inte fungerar.

Hos några få av dem med malign osteopetros är orsaken en mutation i OSTM1 som kodar för proteinet OSTM1 (osteopetrosassocierat transmembranprotein 1). Proteinet har betydelse för att få CLCN7 på rätt plats i cellmembranen.

Andra orsaker till osteopetros är mutationer i generna PLEKHM1 och SNX10 som leder till att proteinerna PLEKHM1 och SNX10 saknas eller har nedsatt funktion. Båda dessa proteiners funktion är att transportera andra proteiner till rätt plats i cellen.

Mutationer i SNX10 orsakar Västerbottenformen av osteopetros. De som har denna form har alla samma mutation i bägge SNX10-generna (c.212+1G>T).

Proteinet karbanhydras 2 producerar vätejoner till protonpumpen. Mutationer i genen CA2 som kodar för karbanhydras 2 gör att protonpumpen inte fungerar och osteopetros uppkommer.

Några få personer med en mutation i TNFSF11 har beskrivits. Genen kodar för proteinet RANKL som är en tillväxtfaktor för osteoklasterna. Proteinet produceras bland annat av benbildande celler. Personer med mutationen har  för få fungerande osteoklaster eftersom tillväxtfaktorn saknas. Hematopoetisk stamcellstransplantation kan då inte bota sjukdomen eftersom även de transplanterade blivande osteoklasterna är beroende av tillväxtfaktorn. I framtiden skulle en tänkbar behandling i stället kunna vara tillförsel av RANKL.

Hos en fjärdedel av dem som har den maligna formen av osteopetros går det inte att faställa orsaken till osteoklasternas nedsatta funktion.

Den benigna formen av osteopetros orsakas av en mutation i CLCN7 men mutationen leder inte alltid till symtom.

Nedsatt funktion hos något av proteinerna bakom osteopetros kan ibland ge andra symtom. Mutationer i CLCN7 och OSTM1 kan till exempel leda till skador i centrala nervsystemet med intellektuell funktionsnedsättning som följd. Orsaken är okänd. Dessa former av osteopetros är ännu inte beskrivna i Sverige. Personer med vissa mutationer i TCIRG1 har låga koncentrationer av immunglobuliner (hypogammaglobulinemi). Det antas bero på att genen styr utvecklingen av två olika proteiner, varav det ena är viktigt för osteoklasternas funktion, medan det andra har betydelse för immunsystemets produktion av immunglobuliner. Mutation i CA2 påverkar njurarnas förmåga att surgöra urinen vilket kan leda till njurskador och förkalkningar i hjärnan.

Ärftlighet

Malign osteopetros och den intermediära form som förekommer hos personer med ursprung från Västerbotten nedärvs autosomalt recessivt. Detta innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en muterad gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar är sannolikheten 25 procent att barnet får den muterade genen i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. Sannolikheten för att barnet får den muterade genen i enkel uppsättning är 50 procent. Då blir barnet, liksom föräldrarna, frisk bärare av den muterade genen. Sannolikheten att barnet varken får sjukdomen eller blir bärare av den muterade genen är 25 procent.

autosomal-recessiv-2.gif

Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom, som alltså har två muterade gener, får barn med en person som inte har den muterade genen ärver samtliga barn den muterade genen i enkel uppsättning. De får då inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom däremot får barn med en frisk bärare av den muterade genen i enkel uppsättning är sannolikheten 50 procent att barnet får sjukdomen. Sannolikheten för att barnet blir frisk bärare av den muterade genen är också 50 procent.

Benign osteopetros nedärvs autosomalt dominant. Detta innebär att om en av föräldrarna har sjukdomen, det vill säga har en normal gen och en muterad gen, är sannolikheten för såväl söner som döttrar att få sjukdomen 50 procent. De barn som inte fått den muterade genen får inte sjukdomen och för den inte heller vidare.

autosomal-dominant-1.gif

Symtom

Gemensamt för alla former av osteopetros är att skelettet är tyngre, hårdare och skörare än normalt. Vid de svårare formerna tillkommer symtom som beror på att nerver och blodkärl som passerar genom ben påverkas. Symtomen beror också på att benmärgsrummet förträngs.

Hos barn som har malign osteopetros är skelettet förändrat vid födseln. En röntgenundersökning visar att skelettet är tätare och innehåller mer kalcium än normalt. Inom några veckor eller någon månad tillkommer symtom från andra organ som påverkas av skelettförändringarna. Syn-, hörsel och balansnerven passerar i kanaler genom skelettet. Eftersom kanalerna blir trånga vid osteopetros uppstår tryckskador på nerverna, vilket leder till blindhet och ofta dövhet och balanssvårigheter om sjukdomen inte behandlas. Även benmärgen påverkas vilket försämrar blodbildningen.

Barn som har malign osteopetros lever sällan längre än till sex-åtta års ålder om sjukdomen inte behandlas med hematopoetisk stamcellstransplantation. Påverkas synnerven och/eller benmärgen före tre månaders ålder dör barnen oftast före ett års ålder om en stamcellstransplantation inte görs.

Symtom från skelettet

Många med malign osteopetros har gemensamma utseendemässiga drag som beror på att skelettet är påverkat. Pannan brukar vara stor och välvd. Ögonhålorna är grunda, vilket medför att ögonen blir utstående. Avståndet mellan dem är stort. Näsan är ofta platt och näshålan liten, vilket gör att nästäppa är vanligt. Hos några är huvudformen annorlunda vilket beror på att sömmarna mellan skallbenen förbenats tidigare än normalt. Hos några få kan det påverka hjärnans tillväxt. Operation kan då bli nödvändig.

Det tunga skelettet gör det svårt för barnen att balansera huvudet och kroppen. De flesta med sjukdomen har svårt att sitta och gå och en del lär sig aldrig att gå. Skelettet är samtidigt skört och det ökar risken för frakturer. Vid de svåraste formerna av sjukdomen kan det hända att barnet får frakturer i samband med förlossningen.

Eftersom tänder utvecklas från benvävnad påverkas också tandutvecklingen vid malign osteopetros. Både anlagen för mjölktänderna och de permanenta tänderna kan vara skadade, vilket leder till att många tänder inte utvecklas eller lätt angrips av karies.

Ibland kan koncentrationen av kalcium i blodet vara låg till följd av att kalcium inlagras i skelettet. Kalciumkoncentrationen är dock sällan så låg att den ger symtom som kramper.

Symtom från nervsystemet

Vid malign osteopetros påverkas synen av att synnerven kläms vid passagen genom skallbenet. Hos några barn leder det till blindhet före tre-fyra månaders ålder. På liknande sätt kläms hörsel- och balansnerven med nedsatt hörsel och balansrubbningar som följd. Även andra nerver som passerar genom skallens ben kan påverkas, till exempel nerver som styr ansiktsmusklerna och svalgets funktion. Det kan göra att mimiken blir försvagad och att det blir svårt att svälja.

Intellektuell funktionsnedsättning

Mutationer i TCIRG1 leder ibland till intellektuell funktionsnedsättning som då brukar vara lindrig eller medelsvår. Osteopetros orsakad av mutationer i CLCN7 och OSTM1 kan påverka hjärnan och leder då till intellektuell funktionsnedsättning som oftast är svår.

Personer som har en intellektuell funktionsnedsättning har en generellt nedsatt kognitiv förmåga. Det innebär svårigheter med abstrakt och teoretiskt tänkande och påverkar i hög grad förmågan att lära sig saker, planera och utföra uppgifter samt att lösa problem. I kombination med nedsatt förmåga att kommunicera innebär detta svårigheter att socialt och praktiskt klara av sin vardag. Svårigheterna varierar avsevärt både beroende på graden av intellektuell funktionsnedsättning (lindrig, medelsvår eller svår) och graden av påverkan på till exempel språk och tal, motorik, koncentrationsförmåga, uppmärksamhet, syn och hörsel samt förekomst av epilepsi.

Symtom från blodet

Blodets celler bildas i benmärgen som finns i hålrum inuti benen. Benmärgsrummet minskar successivt hos personer med malign osteopetros, vilket försämrar blodbildningen. Blodvärdet (hemoglobulin, Hb) sjunker då och blodbrist uppstår (anemi). Antalet blodplättar (trombocyter) kan minska (trombocytopeni) så mycket att blödningar uppstår spontant eller efter småskador. Om även mängden vita blodkroppar minskar ökar mottagligheten för infektioner, framför allt sådana som orsakas av bakterier. Det är stor risk för allvarliga infektioner som blodförgiftning (sepsis) och infektion i benvävnaden (osteomyelit). Osteomyelit i underkäksbenet är vanligt och beror förmodligen på att tandanlagen är skadade vilket gör det möjligt för bakterier från munhålan att komma in i käkbenet.

Kroppen kan delvis kompensera för att benmärgsrummet förträngs och förstörs. Blodbildningen sker då i stället i mjälten och levern som kan bli kraftigt förstorade, vilket märks genom att buken blir stor och utspänd.

Osteopetros orsakad av mutationer i TCIRG1 leder ibland till låg koncentration av immunglobuliner (hypogammaglobulinemi). Det är ännu inte känt om detta är en förklaring till att barnen får svåra infektioner som osteomyelit.

Västerbottenformen

Personer med den form av osteopetros som förekommer hos personer med ursprung från Västerbotten får symtom som liknar dem vid malign osteopetros men symtomen kommer inte lika snabbt.

Symtomens svårighetsgrad varierar. Hos några barn leder sjukdomen till blindhet eller svår synnedsättning redan under det första levnadsåret. Hos andra blir synnedsättningen inte lika svår. Med tiden får personer med Västerbottenformen samma svåra symtom som vid malign osteopetros.

Huvudformen kan vara annorlunda men förändringen brukar inte vara lika tydlig som vid malign osteopetros. Nästäppa som beror på att näshålan är trång uppträder också senare i livet.

Hos de flesta med Västerbottenformen påverkas så småningom blodbildningen på samma sätt som vid malign osteopetros. Mjälten kan bli mycket förstorad vilket påverkar mag- och tarmfunktionen och leder till att buken blir kraftigt förstorad.

Prognosen varierar vid Västerbottenformen. Få personer med sjukdomen lever till vuxen ålder.

Benign osteopetros

Benign osteopetros förekommer i varierande svårighetsgrad men symtomen brukar vara lindriga. Symtomen kommer oftast i tonåren eller i tidig vuxen ålder och märks ibland som smärta i benen eller frakturer, men en del får inga symtom alls. Vanligast är att skelettförändringarna syns vid en röntgenundersökning som görs av något annat skäl än misstanke om osteopetros. Det kalciumtäta skelettet syns särskilt tydligt vid röntgen av kotpelaren och skallbenen.

Prognosen vid benign osteopetros är god. Sjukdomen ger sällan symtom och påverkar inte livslängden.

Diagnostik

En röntgenundersökning visar att skelettet är tätare än normalt. Hos barn med malign osteopetros märks också många andra skelettförändringar, från nyföddhetsperioden och framåt. Det är till exempel förändringar i de långa rörbenens tillväxtzoner och i ansiktsskelettet. Röntgenbilder av ansiktet ger intryck av att barnet har en teatermask framför ögonen, vilket brukar benämnas batman sign eller signe de masque.

En undersökning av benmärgen visar om det finns avvikelser i mängden osteoklaster. Vid de flesta varianter av malign osteopetros är antalet osteoklaster normalt eller ökat, men vid mutation i genen TNFSF11 med nedsatt funktion av proteinet RANKL är antalet osteoklaster minskat och ibland kan de inte påvisas alls.

DNA-baserad diagnostik kan bekräfta diagnosen hos de flesta (över 75 procent) av dem som har den maligna formen.

Den form som förekommer hos personer med ursprung från Västerbotten kan alltid fastställas genom DNA-baserad diagnostik men ibland dröjer det innan symtomen kopplas till sjukdomen. Det beror delvis på att de gemensamma utseendemässiga drag som många med ostepetros har inte är lika tydliga hos barn med Västerbottenformen. Föräldrar har ofta noterat avvikelser och utredningen har inriktats på en neurologisk förklaring, som ökat vätsketryck i hjärnan (hydrocefalus). Datortomografi (CT) eller magnetkameraundersökning (MR) visar inte de skelettförändringar som är typiska för osteopetros. Diagnosen kan också fördröjas av att synnedsättning inte sätts i samband med barnens annorlunda skallform.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att familjen erbjuds genetisk vägledning, vilket innebär information om sjukdomen och hur den ärvs. Bedömning av sannolikheten att få fler barn med samma sjukdom ingår också, liksom information om vilka möjligheter till diagnostik som då finns. Om mutationen i familjen är känd finns det för många ärftliga sjukdomar möjlighet till anlagsbärar- och fosterdiagnostik, liksom preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD) i samband med provrörsbefruktning (IVF).

Behandling/stöd

Den enda behandling som kan bota malign osteopetros och Västerbottenformen av osteopetros är hematopoetisk stamcellstransplantation. Transplantationen måste ske mycket tidigt, innan det uppstår allvarliga skador på nervsystemet.

Den sällsynta formen av malign osteopetros som orsakas av en mutation i TNFSF11 kan inte botas med stamcellstransplantation och mutationen måste därför alltid uteslutas innan man tar beslut om behandling. Stamcellstransplantation brukar inte heller rekommenderas för barn med mycket svår intellektuell funktionsnedsättning.

Behandling med gammainterferon kan prövas i väntan på en stamcellstransplantation, eller om en transplantation av något skäl inte går att genomföra. Interferon är en kroppsegen substans som produceras av immunsystemets celler (vita blodkroppar). En av substansens egenskaper är att öka produktionen av väteperoxid hos vissa vita blodkroppar, bland annat osteoklasterna. Eftersom väteperoxid till viss del kan bryta ner ben kan behandling med interferon eventuellt fördröja sjukdomens utveckling. Behandlingen är dock osäker och kontroversiell.

Det är viktigt att alla infektioner tas på allvar och behandlas tidigt. Antibiotika ges vid alla bakteriella infektioner. Risken för osteomyelit måste särskilt uppmärksammas.

Anemi behandlas med tillskott av järn. I mycket sällsynta fall behandlas svår trombocytopeni med blödningstendens med trombocyter. Eftersom en transfusion med trombocyter har kortvarig effekt görs detta endast vid svåra blödningar eller före kirurgiska ingrepp.

Mjältförstoring hos personer med Västerbottenformen kan behandlas genom att den förstorade mjälten tas bort. En risk med behandlingen är att levern i stället blir kraftigt förstorad. Om mjälten tas bort ökar också risken för bakteriella infektioner. Före operationen är det viktigt att ta reda på om barnet fått alla vaccinationer som ingår i det allmänna vaccinationsprogrammet för barn. Vaccination mot pneumokocker är särskilt viktig eftersom pneumokocker orsakar infektioner som kan vara livshotande för personer utan mjälte.

Fysioterapi är viktig för att stödja barnets motoriska utveckling.

Barn, föräldrar och syskon kan behöva psykologiskt stöd när diagnosen ställs och även senare. Kontakt med andra familjer i liknande situation kan ha stor betydelse.

Hematopoetisk stamcellstransplantation

Den enda behandlingsmetod som kan bota ett barn med osteopetros är en hematopoetisk stamcellstransplantation. Undantaget är malign osteopetros orsakad av en mutation i TNFSF11.  

Hematopoetisk stamcellstransplantation innebär att en persons blodstamceller ersätts med blodstamceller från en person utan sjukdomen. Blodstamcellerna finns i benmärgen i kroppens ben. Därifrån utvecklas stamcellerna till röda blodkroppar (erytrocyter), vita blodkroppar (leukocyter) och blodplättar (trombocyter).

Den som ska ta emot blodstamceller måste vara så fri från infektioner som möjligt, och vara i så god kondition som möjligt. Det är därför viktigt att transplantationen genomförs snart efter att diagnosen ställts. Själva ingreppet är ganska okomplicerat, men förberedelserna, eftervården och de stora risker som behandlingen innebär gör den till en mycket krävande procedur.

Hitta rätt givare

För att en stamcellstransplantation ska kunna genomföras måste det också finnas en givare (donator) vars vävnadstyp (HLA) passar väl ihop med mottagarens. Helst ska vävnadstyperna vara helt identiska. Det bästa är att transplantera stamceller från ett friskt syskon med samma vävnadstyp. Generna som styr tillverkningen av de proteiner som bildar vävnad ärvs från föräldrarna, och varje syskon har 25 procents chans att ha samma vävnadstyp som sitt sjuka syskon. Om det inte är möjligt att transplantera mellan syskon kan man söka efter en donator i nationella och internationella register över frivilliga stamcellsdonatorer. Det finns också stamcellsregister över infrusna enheter med navelsträngsblod. Tobiasregistret i Sverige har fler än 130 000 registrerade givare, och totalt i de olika registren i världen finns fler än 33 miljoner givare förtecknade.

Förberedelser

En stamcellstransplantation måste förberedas, dels för att de nya stamcellerna ska kunna få fäste, dels för att de inte ska starta en avstötningsreaktion. Förberedelserna innebär att den som ska ta emot de transplanterade cellerna behandlas med cytostatika för att de egna, sjuka cellerna inte ska stöta bort de nya stamcellerna. Det kan vara en mycket krävande behandling, eftersom cytostatika även skadar slemhinnornas funktion vilket ökar risken för allvarliga infektioner. Den som ska genomgå en transplantation måste därför hållas isolerad under många veckor, upp till månader, både före och efter transplantationen.

Så går transplantationen till

Vid en blodstamcellstransplantation sugs benmärg upp från höftbenet på donatorn. Därefter kontrolleras benmärgen innan den förs över till mottagaren som en intravenös infusion (dropp i ett blodkärl).

Ett alternativ till att ta benmärg från höften är att låta donatorns blod passera en särskild centrifug som vaskar ut stamcellerna, medan övriga delar av blodet går tillbaka till donatorn. De framvaskade stamcellerna genomgår liknande kontroll som benmärgen och förs över till mottagaren på motsvarande sätt. Metoden förutsätter att donatorn innan transplantationen behandlats med en specifik tillväxtfaktor (G-CSF) som ökar antalet stamceller i blodet.

Ytterligare ett alternativ är att använda blod som finns kvar i navelsträngen och i moderkakan hos nyfödda barn. Blodet hos nyfödda är ovanligt rikt på blodstamceller. Den lilla rest av blod som finns kvar i navelsträngen och i moderkakan efter att ett nyfött barn har avnavlats kan därför frysas in och sparas för att senare användas i transplantationer.

Efter transplantationen

När blodstamceller har transplanterats till mottagarens blod söker de själva upp benmärgen i kroppens olika ben. Där växer de till och bildar successivt ett nytt immunsystem.

Inledningsvis är infektionsrisken stor för den som genomgått behandlingen. Den första tiden efter transplantationen innebär därför isolering, först på sjukhuset och sedan i hemmet. Efter hand kan isoleringen minskas. Det tar ungefär ett halvår innan barn som behandlats kan gå i skolan igen, och lika lång tid innan vuxna kan återgå till sitt arbete. Först efter två år brukar immunsystemet fungera normalt hos den som genomgått behandlingen, förutsatt att inga komplikationer tillstött.   

Komplikationer som kan inträffa efter en transplantation är framför allt infektioner och att de nya cellerna orsakar en avstötningsreaktion (kallad graft-versus-host eller förkortat GvH). Avstötning innebär att cellerna uppfattar sin nya omgivning som främmande och angriper den. För att förhindra komplikationer ges antibiotika och immunhämmande läkemedel under många månader efter transplantationen.

Även om transplantationen botar sjukdomen finns de skador kvar som uppkommit på grund av sjukdomen. Många med osteopetros har till exempel svår synnedsättning och behöver synhabilitering.

Även de permanenta tänderna kan ha skador. Ofta behövs omfattande tandbehandling som avslutas först när barnet vuxit färdigt.

Benign osteopetros

Bening osteopetros behandlas oftast inte. Personer som fått diagnosen behöver tydlig information om den ökade risken för frakturer som kan ha betydelse vid val av utbildning, arbete och fritidsaktiviteter. Frakturer som uppkommer behandlas på vanligt kirurgiskt sätt.

Forskning

Professor Anna Villa, San Raffaele Hospital i Milano, leder en grupp forskare som kartlagt olika arvsanlag för malign osteopetros. Gruppen fortsätter sin forskning kring ärftliga mekanismer bakom osteopetros samt utvecklar genterapi för malign osteopetros med mutation i TCIRG1.

Docent Johan Richter, Lunds universitet, leder en grupp som experimentellt studerar genterapi för malign osteopetros med mutation i TCIRG1. Ett amerikanskt läkemedelsföretag förbereder kliniska försök med genterapi på människa i samarbete med läkare och forskare i Sverige, Tyskland, England, USA och Costa Rica.

Docent Eva-Lena Stattin, Uppsala universitet, leder en grupp som forskar kring Västerbottenformen.

Den europeiska databasen Orphanet samlar information om forskning som rör ovanliga diagnoser, www.orpha.net, sökord: osteopetrosis.

Den amerikanska databasen ClinicalTrials.gov samlar information om kliniska studier, https://clinicaltrials.gov, sökord: osteopetrosis.

Resurser

Sektionen för pediatrisk immunologi, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg, tel 031-342 10 00.

Patientflöde barnhematologi, immunologi och HCT, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge, tel 08-585 800 00.

Barn- och ungdomsmedicin, Skånes Universitetssjukhus i Lund, tel 046-17 10 00.

Centrum för sällsynta diagnoser (CSD) finns vid alla universitetssjukhus. CSD tar emot frågor och kan ge vägledning och information om sällsynta diagnoser. Läs mer om respektive CSD på deras egna webbsidor:

Europeiska referensnätverk (ERN) samlar läkare och forskare som är experter på sällsynta sjukdomar och tillstånd. I de virtuella nätverken diskuteras diagnos och behandling för patienter från hela Europa. För mer information se Europeiska kommissionen och Orphanet.

Osteopetros ingår i ERN BOND för skelettsjukdomar.

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om osteopetros.

Överläkare Nicholas Brodszki, barn- och ungdomsmedicin, Skånes Universitetssjukhus, Lund, tel 046-17 10 00, e-post nicholas.brodszki@skane.se

Specialistläkare Petra Byström, Patientflöde Barnhematologi, immunologi och HCT, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge, tel 08-585 800 00, e-post petra.bystrom@sll.se.

Professor Anders Fasth, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Östra, Göteborg, tel 031-342 10 00, e-post anders.fasth@gu.se.

Docent, överläkare Mikael Sundin, Patientflöde Barnhematologi, immunologi och HCT, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge, tel 08-585 800 00, e-post mikael.c.sundin@sll.se.

Intresseorganisationer

Många intresseorganisationer kan hjälpa till att förmedla kontakt med andra som har samma diagnos och deras närstående. Ibland kan de även ge annan information, som praktiska tips för vardagen, samt förmedla personliga erfarenheter om hur det kan vara att leva med en ovanlig sjukdom. Intresseorganisationerna arbetar också ofta med frågor som kan förbättra villkoren för medlemmarna, bland annat genom att påverka beslutsfattare inom olika samhällsområden.

PIO, Primär immunbristorganisationen, tel 019-673 21 24, e-post info@pio.nu, www.pio.nu.

SRF, Synskadades Riksförbund, tel 08-39 90 00, e-post info@srf.nu, www.srf.nu.

För många ovanliga diagnoser finns det grupper i sociala medier där man kan kommunicera med andra som har samma diagnos och med föräldrar och andra närstående till personer med sjukdomen eller syndromet.

Databasen Orphanet samlar information om intresseorganisationer, framför allt i Europa, www.orpha.net, sökord: osteopetrosis.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Nationella funktionen sällsynta diagnoser (NFSD) har ett kalendarium på sin webbplats, med aktuella kurser, seminarier och konferenser inom området sällsynta diagnoser, www.nfsd.se.

För läkare och forskare som är intresserade av osteopetros finns en europeisk förening, European Society for Immunodeficiency (ESID), www.esid.org. ESID ger ut nyhetsblad och anordnar konferenser vartannat år. Kontaktperson är professor Anders Fasth (se under rubriken Resurspersoner).

Ytterligare information

Till varje diagnostext i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser finns en kort sammanfattning som kan laddas ner och skrivas ut. Sammanfattningen finns överst på denna sida. 

Personliga berättelser om hur det är att leva med en ovanlig sjukdom och mycket annan information finns ofta på intresseorganisationernas webbplatser (se under rubriken Intresseorganisationer). Även Nationella funktionen sällsynta diagnoser och Ågrenska har personliga berättelser och filmer på sina webbplatser, tillsammans med annan värdefull information, se www.nfsd.se och www.agrenska.se.

Databaser

OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man) 
www.omim.org
Sökord: osteopetrosis

GeneReviews (University of Washington) 
www.ncbi.nlm.nih.gov/books/NBK1116 
Sökord: CLCN7-related osteopetrosis

Orphanet, europeisk databas 
www.orpha.net 
Sökord: osteopetrosis

Litteratur

Albers-Schönberg HE. Röntgenbilder einer seltenen Knochenerkrankung. Münchener medizinische Wochenschrift 1904; 51: 365.

Askmyr MK, Fasth A, Richter J. Towards a better understanding and new therapeutics of osteopetrosis. Br J Haematol 2008; 140: 597-609.

Bollerslev J, Andersen PE. Radiological, biochemical and hereditary evidence of two types of autosomal dominant osteopetrosis. Bone 1988; 9: 7-13.

Driessen GJA, Gerritsen EJA, Fischer A, Fasth A, Hop WJC, Veys P et al. Long-term outcome of haematopoietic stem cell transplantation in autosomal recessive osteopetrosis: an EBMT report. Bone Marrow Transplant 2003; 32: 657-663.

Enell H, Pehrson M. Studies on osteopetrosis. I. Clinical report of three cases with genetic considerations. Acta Paediatr Scand 1958; 47: 279-287.

Fasth A. Osteopetrosis - more than only a disease of the bone. Commentary. Am J Hematol 2009; 84: 469-470.

Frattini A, Orchard PJ, Sobacchi C, Giliani S, Abinun M, Mattson JP et al. Defects in TCIRG1 subunit of the vacuolar proton pump are responsible for a subset of human autosomal recessive osteopetrosis. Nat Genet 2000; 25: 343-346.

Frattini A, Pangrazio A, Susani L, Sobacchi C, Mirolo M, Abinun M et al. Chloride channel CLCN7 mutations are responsible for severe recessive, dominant, and intermediate osteopetrosis. J Bone Miner Res 2003; 18: 1740-1747.

Johansson MK, de Vries TJ, Schoenmaker T, Ehinger M, Brun AC, Fasth A et al. Hematopoietic stem cell-targeted neonatal gene therapy reverses lethally progressive osteopetrosis in oc/oc mice. Blood 2007; 109: 5178-5185.

Kornak U, Schulz A, Friedrich W, Uhlhaas S, Kremens B, Voit T et al. Mutations in the a3 subunit of the vacuolar H(+)-ATPase cause infantile malignant osteopetrosis. Hum Mol Genet 2000; 9: 2059-2063.

Loría Cortés R, Quesada-Calvo E, Cordero Chaverri C. Osteopetrosis in children. A report of 26 cases. J Pediatr 1977; 91: 43-47.

Löfvall H, Rothe M, Schambach A, Henriksen K, Richter J, Moscatelli I. Hematopoietic stem cell-targeted neonatal gene therapy with a clinically applicable lentiviral vector corrects osteopetrosis in oc/oc mice. Hum Gene Ther 2019; doi: 10.1089/hum.2019.047. [Epub ahead of print]

Monaghan BA, Kaplan FS, August CS, Fallon MD, Flannery DB. Transient infantile osteopetrosis. J Pediatr 1991; 118: 252-256.

Moscatelli I, Thudium CS, Flores C, Schulz A, Askmyr M, Gudmann NS et al. Lentiviral gene transfer of TCIRG1 into peripheral blood CD34 (+) cells restores osteoclast function in infantile malignant osteopetrosis. Bone 2013; 57: 1-9.

Natsheh J, Drozdinsky G, Simanovsky N, Lamdan R, Erlich O, Gorelik N et al. Improved outcomes of hematopoietic stem cell transplantation in patients with infantile malignant osteopetrosis using fludarabine-based conditioning. Pediatr Blood Cancer 2016; 63: 535-540.

Neri T, Muggeo S, Paulis M, Caldana ME, Crisafulli L, Strina D et al. Targeted gene correction in osteopetrotic-induced pluripotent stem cells for the generation of functional osteoclasts. Stem Cell Reports 2015; 5: 558-568.

Neven B, Diana JS, Castelle M, Magnani A, Rosain J, Touzot F et al. Haploidentical hematopoietic stem cell transplantation with post-transplant cyclophosphamide for primary immunodeficiencies and inherited disorders in children. Biol Blood Marrow Transplant 2019; 25: 1363-1373.

Orchard PJ, Fasth AL, Le-Rademacher J, He W, Boelens JJ, Horwitz EM et al. Hematopoietic stem cell transplantation for infantile osteopetrosis. Blood 2015; 126: 270-276.

Pangrazio A, Fasth A, Sbardellati A, Orchard PJ, Kasow KA, Raza J et al. SNX10 mutations define a subgroup of human autosomal recessive osteopetrosis with variable clinical severity. J Bone Miner Res 2013; 28: 1041-1049.

Penna S, Capo V, Palagano E, Sobacchi C, Villa A. One disease, many genes: implications for the treatment of osteopetroses. Front Endocrinol 2019; 10: 85.

Sobacchi C, Frattini A, Guerrini MM, Abinun M, Pangrazio A, Susani L et al. Osteoclast-poor human osteopetrosis due to mutations in the gene encoding RANKL. Nat Genet 2007; 39: 960-962.

Stattin EL, Henning P, Klar J, McDermott E, Stecksen-Blicks C, Sandström PE et al. SNX10 gene mutation leading to osteopetrosis with dysfunctional osteoclasts. Sci Rep 2017; 7: 3012.

Steward CG, Pellier I, Mahajan A, Ashworth MT, Stuart AG, Fasth A. Severe pulmonary hypertension: a frequent complication of stem cell transplantation for malignant infantile osteopetrosis. Br J Haematol 2004; 124: 63-71.

Waguespack SG, Koller DL, White KE, Fishburn T, Carn G, Buckwalter KA et al. Chloride channel 7 (CLCN7) gene mutations and autosomal dominant osteopetrosis, type II. J Bone Miner Res 2003; 18: 1513-1518.

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som skrivit och reviderat textunderlaget är professor Anders Fasth, Drottnings Silvias barn- och ungdomssjukhus, Göteborg.

En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.

Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, har ansvarat för redigering, produktion och publicering av materialet.

Berörda intresseorganisationer har getts tillfälle att lämna synpunkter på innehållet.

För frågor om texterna i kunskapsdatabasen kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, e-post ovanligadiagnoser@gu.se.

 

Denna kunskapsdatabas ger information om ovanliga sjukdomar och tillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.