Vi använder kakor för att förbättra webbplatsen

Den här webbplatsen använder kakor (cookies) för att underlätta ditt besök och för att göra webbplatsen bättre. Läs mer om kakor.



/
/

Utveckling av vården för personer med kroniska sjukdomar – Lägesrapport 2015

Rapporten beskriver hur vården av personer med kroniska sjukdomar har vuxit fram och utformats i relation till hälso- och sjukvården över tid. Den beskriver även hur hälso- och sjukvårdspolitiska beslut har kommit att forma vården för personer med kroniska sjukdomar i vår egen tid.

Sammanfattning

Hälso- och sjukvårdssystemet är komplext och under ständig förändring. Förändringarna beror i hög grad på teknisk och medicinsk utveckling men också på exempelvis vårdideologiska ställningstaganden, vårdstrukturens utformning och de hälso- och sjukvårdspolitiska beslut som gestaltat den. Vissa förändringar är grundläggande systemförändringar medan andra är mer tillfälliga.

I denna första lägesrapport beskrivs vården för personer med kroniska sjukdomar, framför allt ur ett historiskt perspektiv. Syftet är att visa hur denna vård har vuxit fram och utformats i relation till hälso- och sjukvården över tid, men även hur hälso- och sjukvårdspolitiska beslut har kommit att forma vården för personer med kroniska sjukdomar i vår egen tid. Rapporten innehåller en särskild fördjupning av i vilken utsträckning och på vilka sätt som kroniska sjukdomar har uppmärksammats inom statens offentliga utredningar under de senaste två decennierna, och det ger dessutom en samlad bild av hur vården för denna patientgrupp har beskrivits och problematiserats.

Historiskt har vården av personer med kroniska sjukdomar varit lägre prioriterad än andra sjukvårdsområden. Mer specifikt har den påverkats av vårdpolitiska frågor som ligger utanför dess eget område, exempelvis frågan om fattigvården och äldrevårdens genombrott, eller frågor som var aktuella under 1990-talets ekonomiska kris. Sammantaget går det att identifiera ett antal vårdstrukturella faktorer som har sitt ursprung långt tillbaka i tiden och som har bidragit till att Sverige i dag har relativt sett få allmänläkare och en svag primärvård:

  • Betoningen har legat på sluten vård.
  • Vårdresurser har centraliserats till sjukhusväsendet.
  • Tonvikten har legat på specialisering.

Dessa faktorer har även bidragit till ytterligare en strukturell omständighet som gör det svårt att utveckla en patientcentrerad vård, nämligen att svensk hälso- och sjukvård till stora delar är uppbyggd för att möta, diagnostisera och behandla patienter med akuta sjukdomstillstånd. Personer med kroniska sjukdomar behöver dock en hälso- och sjukvård som är anpassad till långa sjukdomsförlopp med ett stort behov av en kontinuerlig vård som gör patienten delaktig i vård och behandling. Här uppstår en konflikt mellan hälso- och sjukvårdssystemets produktionslogik och patienternas långsiktiga vårdbehov.

Problemen är alltså strukturella, och det blir särskilt tydligt när man beaktar att de beslut om en stärkt primärvård och ett ökat antal allmänläkare som regering och riksdag har fattat under de senaste 30 åren inte har lett till avsedda resultat.

En slutsats är därmed att det behövs mer kunskap om primärvårdens nära förhållande till utvecklingen av vården för personer med kroniska sjukdomar. Mycket tyder också på att det behövs en stark primärvård för att utveckla en långsiktigt hållbar och patientcentrerad vård för personer med kroniska sjukdomar.

 

Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 2015
Artikelnummer: 2015-12-7
Format: PDF
Antal sidor: 72
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 0 kr

Kontakt

Martin Jansson
075-247 30 00