/
/

Glykogenoser med leverpåverkan

  • Diagnos: Glykogenoser med leverpåverkan
  • Synonymer: Glykogeninlagringssjukdomar med leverpåverkan, Glycogen storage disease (GSD) - för övriga synonymer se nedan

Innehåll


Publiceringsdatum: 2014-05-14
Version: 1.3

Glykogenos typ 0
Synonymer: GSD 0, glykogensyntetasbrist

Glykogenos typ Ia
Synonymer: von Gierkes sjukdom, glukos-6-fosfatasbrist, GSD Ia

Glykogenos typ Ib
Synonymer: glukos-6-fosfat transporterbrist, GSD Ib

Glykogenos typ III
Synonymer: Cori-Forbes sjukdom, debrancher/förgreningsenzym amylo-1,6 glukosidas-brist, GSD III

Glykogenos typ IV
Synonymer: Andersens sjukdom, alfa-1,4-glukan-6-alfa-glukosyltransferasbrist, GSD IV

Glykogenos typ VI
Synonymer: Hers sjukdom, glykogenfosforylasbrist, GSD VI

Glykogenos typ IX
Synonymer: fosforylaskinasbrist, GSD IX

ICD-10

E74.0

Sjukdom/tillstånd

Den här informationstexten ger en översikt över de glykogenoser som främst ger symtom från levern (här kallade leverglykogenoser): typ 0, I, III, IV, VI och IX. Glykogenoser är ärftliga rubbningar i kroppens omsättning av glykogen (glykogenmetabolismen). Glykogen är en sammansatt sockerart (polysackarid) som består av ett stort antal druvsockermolekyler (glukos). När kroppen behöver energi kan den spjälka glykogen så att det bildas glukos. Glukos bryts sedan ned i flera olika steg varvid energi omvandlas till en form som kroppens celler kan utnyttja. Glykogenoser orsakas av brist på något av de enzym som behövs för att bygga upp eller bryta ner glykogen.

Det finns idag minst femton kända glykogenoser. Sjukdomarna har genom historien getts olika namn. Först uppkallades de efter beskrivande läkare, för att sedan numreras. Därefter gavs de namn efter det enzym som ger upphov till varje typ. Typ I beskrevs 1929 av den tyske läkaren Edgar von Gierke, men de flesta andra glykogenoserna beskrevs för första gången under 1950-talet. Många av de äldre namnen lever kvar idag och används parallellt med de nya beteckningarna.

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om ovanliga diagnoser finns även information om de så kallade muskelglykogenoserna, det vill säga Pompes sjukdom (glykogenos typ II), McArdles sjukdom (glykogenos typ V) och Taruis sjukdom (glykogenos typ VII). Dessa glykogenoser påverkar främst muskulaturen.

Förekomst

Nyinsjuknade i leverglykogenoser uppskattas till 2-3 personer per 100 000 nyfödda, vilket innebär att det föds 2-3 barn om året med någon av dessa sjukdomar i Sverige. Typ I, III, och VI utgör tillsammans 80 procent av alla fall. Uppskattningarna är dock endast ungefärliga och förmodligen finns det ett antal personer med någon form av glykogenos som inte fått rätt diagnos. Sjukdomarna förekommer i hela världen men det finns geografiska variationer. Till exempel är några typer vanligare i Mellanöstern och typ III är vanligast på Färöarna.

Orsak

Bakgrund: normal omsättning av glukos och energiomvandling

Kroppens energi kommer från kolhydrater, fett och protein. För att cellerna ska fungera krävs att energin omvandlas till glukos, som sen tillförs kontinuerligt via blodet. Blodsockernivåerna måste regleras noggrant då både för låg och för hög glukoskoncentration i blodet ger allvarliga symtom. Glukos lagras som en lättillgänglig energireserv i form av glykogen, främst i muskler och lever, men små mängder finns också i andra organ, till exempel i hjärnan. Vid stora överskott av glukos omvandlas det inte bara till glykogen (glykogenes) utan också till fett och aminosyror. Vid sjunkande glukosnivåer ökar glykogennedbrytningen (glykogenolys). Glukos kan även bildas via nedbrytning av aminosyror och fett (glukoneogenes).

Energin lagras i ATP, det vill säga i kemisk form. I cellerna sönderdelas glukos i flera steg för att bilda ATP som ger energi åt olika processer i cellen, till exempel muskelkontraktioner. ATP-molekyler återbildas genom omvandling av glukos i en serie kemiska reaktioner (glykolys), där även biprodukterna pyruvat och NADH (nikotinamidadenindinukleotid) bildas. Om det finns tillräckligt med syre, till exempel vid lågintensivt muskelarbete eller i vila, kan pyruvat och NADH vidareprocessas i flera olika steg varvid energi omvandlas och ATP återbildas. Vid överskott på energi lagras i stället energi i form av fett. Från fett kan sedan glukos återbildas vid behov (glukoneogenes).

Vid intensivt muskelarbete med låg tillförsel av syre (anaerob situation) kommer pyruvat istället att bilda mjölksyra (laktat). Laktat förs sedan via blodet till levern för att där återbilda glukos (se figurer 1 och 2).

 

Figur 1. Under anaeroba förhållanden upprätthålls balansen i glukosnivåerna (glukoshomeostasen) genom samverkan mellan framför allt levern och muskulaturen. Laktat från musklerna omvandlas då till glukos i levercellerna för att sedan kunna transporteras tillbaka till musklerna igen. 

Figur 1. Under anaeroba förhållanden upprätthålls balansen i glukosnivåerna (glukoshomeostasen) genom samverkan mellan framför allt levern och muskulaturen. Laktat från musklerna omvandlas då till glukos i levercellerna för att sedan kunna transporteras tillbaka till musklerna igen.

När cellerna har tillräcklig tillgång till ATP hämmas de olika processerna och glukos och/eller glykogen återförs till levern. Det är denna balans (glukoshomeostasen) som är störd vid glykogeninlagringssjukdomar.

Ett stort antal hormoner ser till att kroppen hela tiden har tillgång till en jämn mängd glukos. De viktigaste hormonerna som sänker glukosnivån är insulin, somatostatin (ett hormon som produceras i hypotalamus och bukspottkörteln) och IGF-1 (en tillväxtfaktor). De viktigaste hormonerna som höjer glukosnivån är glukagon, adrenalin, kortisol, ACTH (adrenokortikotropt hormon), tillväxthormon och tyroxin (sköldkörtelhormon).

Det är av avgörande betydelse att glukoshomeostasen upprätthålls, både i blodet och i kroppens vävnader. För höga glukosnivåer orsakar övervikt, insulinresistens och olika former av diabetes. För låga glukosnivåer påverkar framför allt hjärnan, och sjunkande sockernivåer leder till medvetanderubbning som om den är allvarlig och/eller långvarig ofta ger bestående hjärnskada som följd. Utan snabb tillförsel av glukos kan generella kramper uppstå, och i sällsynta fall kan tillståndet bli livshotande. Om mellanprodukter i ämnesomsättningen, framför allt laktat, ansamlas i vävnaderna kan det också få allvarliga konsekvenser. Leverförstoring orsakas av att överskott av glykogen inlagras i levern.

Orsaker till sjukdomar i glukosomsättningen

Glykogenoserna orsakas av förändringar (mutationer) i något av de arvsanlag (gener) som styr bildningen av (kodar för) olika enzymer som reglerar reaktionerna i glykogenomsättningen. Mutationerna kan göra att a) enzymet blir defekt, b) att det produceras i otillräckliga mängder, c) att det helt saknas eller d) att det inte kan transporteras till den plats i cellen där reaktionen skall ske. En förändrad eller utebliven enzymaktivitet leder till störningar i glykogenets nedbrytning eller uppbyggnad, det vill säga i glykogenolysen, glykolysen, glykoneogenesen eller i glykogenesen.

Glykogenos Enzym Gen Lokus
Typ 0 glykogensyntetas GYS2 12p12.2
Typ Ia, von Gierkes sjukdom glukos-6-fosfatas G6PC 17q21
Typ Ib glukos-6-fosfatas transport SLC37A4 11q23
Typ III, Cori-Forbes sjukdom amylo-1,6-glukosidas AGL 1p21
Typ IV, Andersens sjukdom alfa-1,4-glukan-6-alfa-glukosyltransferas GBE1 3p12
Typ VI, Hers sjukdom glykogenfosforylas PYGL 14q21- q22
Typ IX, X-kromosombunden fosforylaskinas PHKA2 Xp22.2- p22.1
Typ IX, autosomal recessiv glukos-6-fosfatas PHKB 16q12-13
Typ IX, autosomal recessiv glukos-6-fosfatas transport PHKG2 16p12.-11.2

Tabell över glykogenoserna.

 

Figur 2. De olika enzymernas roll i  processerna för glukosomsättning. De romerska sifferbeteckningarna representerar de olika glykogenoserna. 

Figur 2. De olika enzymernas roll i processerna för glukosomsättning. De romerska sifferbeteckningarna representerar de olika glykogenoserna.

Ärftlighet

Glykogenos typ 0, I, III, IV och VI och några varianter av glykogenos IX nedärvs autosomalt recessivt. Detta innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en muterad gen (förändrat arvsanlag). Vid varje graviditet med samma föräldrar finns 25 procents risk att barnet får den muterade genen i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. I 50 procent av fallen får barnet den muterade genen i enkel uppsättning (från en av föräldrarna) och blir liksom föräldrarna frisk bärare av den muterade genen. I 25 procent av fallen får barnet inte sjukdomen och blir inte heller bärare av den muterade genen.

Figur: Autosomal recessiv nedärvning

Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom, som alltså har två muterade gener, får barn med en person som inte är bärare av den muterade genen ärver samtliga barn den muterade genen men får inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom får barn med en frisk bärare av den muterade genen i enkel uppsättning är det 50 procents risk att barnet får sjukdomen, och i 50 procent av fallen blir barnet frisk bärare av den muterade genen.

En variant av glykogenos IX (den vanligaste), har X-kromosombunden recessiv nedärvning. Den orsakas av en muterad gen belägen på X-kromosomen, som är en av de könsbestämmande kromosomerna. Män har en X-kromosom och en Y-kromosom, medan kvinnor har två X-kromosomer. X-kromosombundet recessivt ärftliga sjukdomar förekommer som regel endast hos män och nedärvs via vanligen friska kvinnliga bärare av en normal och en muterad gen. Söner till kvinnliga bärare av en muterad gen löper 50 procents risk att ärva sjukdomen, och döttrar löper samma risk att bli friska bärare av en muterad gen. En man med en X-kromosombundet recessivt ärftlig sjukdom kan inte överföra den till sina söner, men alla döttrar blir bärare av den muterade genen.

Figur: X-kromosombunden recessiv nedärvning från frisk, anlagsbärande kvinna

 

Figur: X-kromosombunden recessiv nedärvning från sjuk, anlagsbärande man

Symtom

Symtomen beror på vilken typ av störning i glykogenmetabolismen som sjukdomen orsakar. Det finns ett visst samband mellan typen av mutation och kvarvarande aktivitet av enzymet och därmed också sjukdomarnas svårighetsgrad.

Glykogenosernas huvudsakliga symtom är:

  • Leverförstoring, vilket oftast men inte alltid syns genom att buken blir förstorad. Ibland tar det tid innan tillståndet uppmärksammas.
  • Symtom på blodsockerfall (hypoglykemi) börjar med humörsvängningar, ökad aptit, och kallsvett (mest i nacken). Vid fortsatt sjunkande blodsocker tillkommer sänkt medvetandegrad och medvetslöshet (koma), med eller utan kramper. Blodsockerfall vid glykogenos följer dock inte alltid samma mönster som vid till exempel diabetes, eftersom förhöjda laktatnivåer kan skydda hjärnan från de mest dramatiska följderna. Ibland förblir barnen helt symtomfria, trots mycket låga blodsockernivåer. Symtomfrihet skyddar dock inte från övriga metabola följdsymtom.
  • Metabola följdsymtom (se typ I nedan) uppstår framför allt på grund av den ökade produktionen av laktat (mjölksyra) och därmed tilltagande allmän surhetsgrad (laktacidos). Laktacidos kan ge magont eller muskelsmärtor, svaghet och orkeslöshet, och man kan förlora medvetandet. Men det är också möjligt att laktacidosen inte ger några symtom. Förhöjda nivåer av kolesterol och urinsyra förekommer.
  • Muskelsymtom förekommer, inklusive hjärtkomplikationer (se typ III).

Beskrivningar av de olika glykogenostyperna

Typ I och typ III beskrivs först eftersom de är de vanligaste formerna. Därefter följer de övriga i nummerordning. De flesta av leverglykogenoserna har likartade metabola konsekvenser, dock i varierande grad. Dessa beskrivs mer detaljerat nedan, under typ 1a.

Typ Ia är den vanligaste formen av glykogenos. Sjukdomen uppstår genom att levern inte kan frigöra glukos från glykogen vid blodsockerfall. Symtom på hypoglykemi kan förekomma redan under spädbarnsåret, dock oftast först när måltiderna börjar glesas ut. Leverförstoring finns från början, men upptäcks ofta ganska sent.

De långvariga hypoglykemiperioderna aktiverar mekanismer som leder till en lång rad metabola konsekvenser:

  • Produktionen av laktat ökar kraftigt och surhetsgraden ökar i blodet, det vill säga blodets pH sjunker (laktacidos).
  • Det sker en kraftig stegring av blodfettnivån (kolesterol/triglycerider), framför allt av den skadliga LDL-typen.
  • Blodplättarnas (trombocyternas) funktion är nedsatt, vilket ger en blödningsbenägenhet som inte syns i koagulationsprover.
  • Förhöjd urinsyrenivå leder till att kristaller av urinsyra bildas i leder, vilket i sin tur leder till smärtsamma giktepisoder.
  • Njurarnas funktion påverkas.
  • Som en följd uppstår kraftig tillväxthämning och utebliven pubertet.

Muskelfunktionen är opåverkad. Ibland ger varken hypoglykemin eller laktacidosen några symtom under lång tid vilket kan leda till felbedömningar, till exempel av oväntade blödningar, och/eller försenad diagnos.

På grund av höga laktatnivåer är hjärnskador ytterst ovanliga trots ständiga hypoglykemier, eftersom hjärnan kan omvandla energi från laktat. I tonåren avtar hypoglykemitendensen, men de övriga följderna kvarstår och kan leda till långtidskomplikationer som hjärt-kärlsjukdomar, gikt och njursvikt. Prognosen är god med välinställd behandling. Utan adekvat behandling förkortas livslängden.

Typ Ib. Symtomen liknar dem vid typ Ia, men är oftast lindrigare. Däremot har personer med typ Ib en brist på neutrofila granulocyter (neutropeni). Neutrofila granulocyter är en typ av vita blodkroppar som tillhör det medfödda immunförsvaret och som normalt finns i mycket stor mängd i blodcirkulationen. De tillhör gruppen ätarceller (fagocyter; fago = äta, cyt = cell), som snabbt och effektivt kan ta sig från blodbanan till smitthärdar för att uppsluka främmande partiklar, till exempel bakterier. Personer med svår neutropeni får ofta allvarliga bakteriella infektioner. De som har typ Ib får lätt rosfeber (erysipelas) och andra hudinfektioner och har tandköttsproblem med tandlossning. Många av dem kan även få ospecifik kolit (kronisk tarminflammation).

Typ III. Under småbarnsåldern leder bristen på normalt enzym till liknande tecken och symtom som vid typ I: leverförstoring, blodsockerfall, blodfettstörningar och tillväxtrubbning. Hypoglykemirisken är dock något mindre. Trots detta är blodsockerfallens följder mer oförutsägbara, eftersom blodlaktatnivån följer blodsockret: den sjunker vid hypoglykemi och stiger vid blodsockerstegring.

Specifikt för typ III är att hypoglykemi ger stegring av ketonkroppar (aceton, acetoacetat och beta-hydroxysmörsyra). De övriga metabola effekterna varierar, men är oftast lindrigare än vid typ I. Cirka 15 procent har muskelpåverkan (typ IIIa). Muskelsymtomen kan tillta under vuxenlivet. En del av dem som har glykogenos IIIa har även påverkan på hjärtmuskulaturen (myokardiet), vilket ibland kan leda till svår hjärtsjukdom. Den långsiktiga påverkan på musklerna varierar.

De som har typ IIIb har inte muskelsymtom eller hjärtproblem. Påverkan på leverfunktionen är mindre än vid typ I och leverpåverkan avtar med åren.

Typ 0 är mycket ovanlig. Enzymbristen hämmar bildningen av glykogen (glykogenes), vilket gör att glykogenet inte kan lagras och inte heller mobiliseras vid behov. Hypoglykemi i alla former kan uppträda tidigt. Prognosen är god, utom hos barn som haft upprepade tidiga hypoglykemiepisoder som kan utveckla bestående hjärnskada.

Typ IV är den allvarligaste formen av glykogenos, eftersom felbildat glykogen inlagras i ett flertal organ. Detta leder till snabbt tilltagande symtom från lever, njurar och muskler, inklusive hjärtmuskulatur som i sin tur kan leda till allvarligt sviktande organfunktion. Sjukdomen förvärras så snabbt att hypoglykemin oftast upptäcks i samband med organsvikten.

Typ VI är en relativt mild form som kännetecknas av leverförstoring, dålig tillväxt och lindriga blodsockerfall under barndomen. Barnen blir ofta helt bra efter puberteten.

Typ IX diagnostiseras i allmänhet under det första levnadsåret, då symtom som förstorad lever och dålig tillväxt upptäcks. Blodsockerfallen är oftast lindriga och en del personer har inga märkbara besvär. Prognosen är oftast god, även om det förekommer svårare fall med tilltagande leversjukdom och även organsvikt. Den dåliga tillväxten kompenseras så småningom av en tillväxtfas och de flesta vuxna med sjukdomen blir normallånga. De metabola komplikationerna avtar eller försvinner helt efter puberteten hos de flesta.

Diagnostik

Kombinationen leverpåverkan och blodsockerfall skall ge misstanke om glykogenos. Diagnostiken baseras huvudsakligen på DNA-analys. På grund av det varierande sambandet mellan orsak och symtom måste DNA-analysen föregås av en omfattande klinisk kartläggning. Ibland behövs ytterligare metabola utredningar. Biopsi av levern har numera ingen plats i en sådan utredning eftersom ingreppet medför en hög risk för allvarlig blödning.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att familjen erbjuds genetisk vägledning. Anlagsbärar- och fosterdiagnostik, liksom preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD) i samband med provrörsbefruktning, är möjlig om mutationen i familjen är känd.

Behandling/stöd

Med undantag för typ IV kan samtliga leverformer av glykogenos behandlas med diet. Behandlingens mål är att normalisera blodglukosnivån under hela dygnet. Råd och stöd av en dietist med särskild kunskap om sjukdomen behövs.

Dietbehandlingen innebär att man med relativt täta mellanrum tillför stärkelse eller andra sockerarter (glukospolymerer) som bryts ned och tas upp långsamt ur magtarmkanalen. Behandlingen varierar beroende på typen. Vid typ III är hög proteintillförsel av stor betydelse. Konsekvent diet kan oftast normalisera samtliga metabola följdeffekter. Om dietbehandlingen inte lyckas fullt ut måste gikt, höga blodfetter, nedsatt surhetsgrad i blodet och andra eventuella symtom behandlas separat. Eventuell muskelpåverkan (till exempel vid IIIa) förbättras inte av diet.

Neutropeni vid typ Ib behandlas med tillväxtfaktorn G-CSF. Det är ett protein som normalt produceras i kroppen och medverkar till att neutrofila granulocyter delar sig, mognar, lever längre och får bättre funktion. G-CSF är genteknologiskt (rekombinant) framställt och ges normalt som en injektion under huden (subkutant) en gång per dag. Tillförseln av extra G-CSF gör att antalet neutrofila granulocyter ökar och blir normalt. Dosen av G-CSF anpassas för varje individ. Målsättningen med behandlingen är att antalet neutrofiler ska överstiga 1.0x109/L, och att de bakteriella infektionerna är under kontroll. Behandling med G-CSF gör också att den inflammatoriska tarmsjukdomen läker eller förbättras.

Trots att behandlingens grundprincip är enkel är dess praktiska medicinska och psykosociala detaljer komplicerade. Det är av stor vikt att behandlingen styrs av högspecialiserade centra. För att kunna garantera optimal blodsockerkoncentration rekommenderas att familjer vars barn har typ I får en blodglukosmätare, medan familjer med ett barn med typ III får blodketonmätare.

Levertransplantation kan övervägas i de sällsynta fall när leversvikten fortskrider trots dietbehandling. Personer med glykogenos löper extra stor risk för att utveckla njurskada förorsakad av de läkemedel som man måste ta för att undvika avstötning av levern och denna njurskada kan till och med leda till behov av njurtransplantation. Dessa läkemedel måste därför hanteras mycket varsamt. För personer med typ IV är tidig levertransplantation det enda behandlingsalternativet. Muskelfunktionen förbättras inte, men förvärras oftast inte ytterligare efter operationen.

Risk för tumörbildning: Samtliga typer av leverglykogenos innebär risk för fokala förändringar (begränsade till ett ställe) i levern. Dessa är oftast godartade, men elakartade tumörer kan uppstå redan när man är relativt ung. Samtliga individer med någon form av leverglykogenos måste därför följas med regelbundna ultraljudsundersökningar. Förekomst av fokala förändringar kräver ingående diskussion med experter eftersom leverbiopsi innebär stor blödningsrisk.

Uppföljning: Det är viktigt att personer med leverglykogenos kontrolleras regelbundet under hela livet, där omfattande funktionsanalys måste göras på de organ som kan drabbas av sjukdomen. Efter puberteten kan dessa kontroller glesas ut.

Resurser på riks- och regionnivå

Endokrinmottagningen för barn och ungdom, Akademiska Barnsjukhuset, 751 85 Uppsala, tel 018-611 00 00.

Barngastroenterologi, Hepatologi och Nutrition, i samarbete med Centrum för Medfödda Metabola Sjukdomar (CMMS), Karolinska Universitetssjukhuset, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, 141 86 Stockholm, tel 08-517 700 00.

Endokrinmottagning barn, Drottning Silvias Barnsjukhus, 416 85 Göteborg, tel 031- 343 40 00.

Barnendokrinologi, Skånes Universitetssjukhus, 221 85 Lund, tel 046-17 10 00.

Centrum för sällsynta diagnoser (CSD) finns vid alla universitetssjukhus. Vid centrumen finns expertteam för olika diagnoser och diagnosgrupper. Kontakta i första hand CSD i din region för att få vägledning, hänvisning och information. Länkar till respektive CSD finns under Kompetenscentrum ovanliga diagnoser.

Resurspersoner

Professor Antal Németh, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Huddinge, 141 86 Stockholm, tel 08-585 814 68, antal.nemeth@ki.se.

Specialistläkare Eva Beijer, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, 171 76 Stockholm, tel 08-517 700 00, eva.beijer@karolinska.se.

Docent Björn Fischler, Karolinska universitetssjukhuset, Huddinge, 141 86 Stockholm, tel 08-585 800 00, bjorn.fischler@karolinska.se.

Specialistläkare Domniki Papadopoulou, Barn- och ungdomssjukhuset i Lund, Skånes Universitetssjukhus, 205 02 Malmö, tel 046-17 10 00, domniki.papadopoulou@skane.se.

Överläkare Maria Halldin Stenlid, Akademiska barnsjukhuset, 751 85 Uppsala, tel 018-611 5883, maria.Halldin@kbh.uu.se.

Specialistläkare Thomas Lundqvist, Akademiska barnsjukhuset, 751 85 Uppsala, tel 018-611 5883, thomas.lundqvist@kbh.uu.se.

Specialistläkare Annika Reims, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, 416 85 Göteborg, tel 031-343 40 00, annika.reims@vgregion.se.

Specialistläkare Katrin Adrian, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, 416 85 Göteborg, tel 031-343 40 00, katrin.adrian@vgregion.se.

Dietister:

Dietister Johanna Ekengren och Karina Eftring, Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus, 416 85 Göteborg, tel 031-343 40 00, johanna.ekengren@vgregion.se, karina.eftring@vgregion.se.

Dietist Carina Heidenborg, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Huddinge, 141 86 Stockholm, tel 08-585 800 00, carina.heidenborg@karolinska.se.

Dietist Agnes Pal, Akademiska barnsjukhuset, 751 85 Uppsala, tel 018-611 00 00, agnes.pal@akademiska.se.

Dietist Elisabeth Sjöqvist, Barn- och ungdomssjukhuset i Lund, Skånes Universitetssjukhus, 205 02 Malmö, tel 046-17 10 00, elisabeth.sjoqvist@skane.se.

Intresseorganisationer

Scandinavian Association for Glycogen Storage Disease, SAGSD, är en skandinavisk förening för personer med glykogenomsättningssjukdomar och deras anhöriga, startad i Sverige. Kontaktperson är Marcus Landgren, e-post postmaster@sagsd.org, www.sagsd.org.

RFL, Riksförbundet för Leversjuka, Box 2918, 187 29 Täby, e-post kansli@rfl-lever.se, http://rfl-lever.blogspot.se.

I USA finns The Association for Glycogen Storage Diseases, P.O. Box 896, Durant, IA 52747, USA, e-post maryc@agsdus.org, www.agsdus.org.

I England finns The Association for Glykogen Storage Disease, Old Hambledon Racecourse, Sheardley Lane, Droxford, SO32 3QY, England, www.agsd.org.uk.

I Tyskland finns Selbsthilfegruppe Glykogenose Deutschland.
Gerda Kalle-Menne, Birkenbusch 11, 45770 Marl, Tyskland, www.glykogenose.de.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Scandinavian Association for Glycogen Storage Disease, SAGSD, anordnar vartannat år en konferens om glykogenomsättningssjukdomar för läkare och dietister, se adress under ”Intresseorganisationer”.

Forskning

För närvarande finns inget centrum i Sverige som bedriver forskning om glykogenoserna. Internationellt bedrivs forskning för att kartlägga de molekylärgenetiska förändringarna vid de olika GSD-sjukdomarna.

Ytterligare information

Till varje diagnostext i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser finns en kort sammanfattning i folderform. Foldrarna kan beställas eller skrivas ut (se under "Mer hos oss" i högerspalten).

Josiah Ridley & Laurie Fiske: GSD, the way to be. Skriven av personer med glykogenos. Kan laddas ned från http://gsd.peds.ufl.edu/gsdbook.pdf.

Omfattande information på engelska om de olika glykogenoserna finns på hemsidan till den amerikanska föreningen Association for Glykogen Storage Diseases, www.agsdus.org, eller den engelska föreningen Association for Glykogen Storage Disease, www.agsd.org.uk.

Litteratur

Bhattacharya K, Orton RC, Qi X, Mundy H, Morley DW, Champion MP, Eaton S, Tester RF, Lee PJ. A novel starch for the treatment of glycogen storage diseases. J Inherit Metab Dis. 2007; 30: 350-7.

Boers SJ, Visser G, Smit PG, Fuchs SA. Liver transplantation in glycogen storage disease type I. Orphanet J Rare Dis, 2014 Apr 9. Epub ahead of print.

Cabrera-Abreu J, Crabtree NJ, Elias E, Fraser W, Cramb R, Alger S. Bone mineral density and markers of bone turnover in patients with glycogen storage disease types I,III and IX. J Inherit Metab Dis. 2004; 27: 1-9.

Calderwood S, Kilpatrick L, Douglas SD, Freedman M, Smith-Whitley K, Rolland M, et al. Recombinant human granulocyte colony-stimulating factor therapy for patients with neutropenia and/or neutrophil dysfunction secondary to glycogen storage disease type 1b. Blood 2001; 97: 376-82.

Chen YT. Glycogen storage diseases. In Scriver CR, Beaudet AL, Sly WS, Valle D, Vogelstein B, eds. The Metabolic and molecular bases of inherited disease. New York, NY: McGraw-Hill, 2001: 1521-51.

Davis MK, Weinstein DA. Liver transplantation in children with glycogen storage disease. Controversies and evaluation of the risk/benefit of this procedure. Pediatric Transplantation 2008; 12: 137-45.

Franco LM, Krishnamurthy V, Bali D, Weinstein DA, Arn P, Clary B et al. Hepatocellular carcinoma in glycogen storage disease type Ia: a case series. J Inherit Metab Dis. 2005; 28: 153-62.

von Gierke, E. Hepato-nephromegalia glycogenica. In: Beitr Path Anat. Jena, 1929; 82: 497-513.

Kishnani PS, Austin SL, Arn P, Bali DS, Boney A, Case LE et al. Glycogen storage disease type III. Diagnosis and management guidelines. Genet Med 2010; 12: 446-63.

Lee PJ, Leonard JV. The hepatic glycogen storage diseases – problems beyond childhood. J Inher Metab Dis 1995; 18: 462-72.

Lipper J, Weinstein DA, Taub PJ. Perioperative management of patients with glycogen storage disease type Ia. Plast Reconstr Surg 2008; 122: 42e-43e.

Martens DH, Rake JP, Schwarz M, Ullrich K, Weinstein DA, Merkel M, et al. Pregnancies in glycogen storage disease type Ia. Am J Obstetr Gynecol. 2008; 198: 646.e1–646.e7.

Rake JP et al. Glycogen storage disease type I: diagnosis, management, clinical course and outcome. Results oft he European Study on Glycogen Storage Disease Type I (ESGSD I). Eur J Pediatr 2002a; 161 Suppl 1:S20-34.

Veiga-da-Cunha M, Gerin I, Van Schaftingen E. How many forms of glycogen storage disease type I? Eur J Pediatr 2000; 159: 314-8.

Visser G, Rake JP, Fernandes J, Labrune P, Leonard JV, Moses S, et al. Neutropenia, neutrophil dysfunction, and inflammatory bowel disease in glycogen storage disease type Ib: results of the European Study on Glycogen Storage disease type I. J Pediatr 2000; 137: 187-91.

Visser G, Rake JP, Labrune P, Leonard JV, Moses S, Ullrich K, et al. Consensus guidelines for management of glycogen storage disease type 1b - European Study on Glycogen Storage Disease Type 1. Eur J Pediatr. 2002a; 161 Suppl 1: S120-3.

Wang DQ, Fiske LM, Carreras CT, Weinstein DA. Natural history of hepatocellular adenoma formation in glycogen storage disease type I. J Pediatr 2011; 159: 442-46.

Weinstein DA, Wolfsdorf JI. Effect of continuous glucose therapy with uncooked cornstarch on the long-term clinical course of type 1a glycogen storage disease. Eur J Pediatr 2002; 161 Suppl 1:S35-9.

Wolfsdorf JI, Weinstein DA. Glycogen storage diseases. Rev Endocr Metab Disord 2003; 4: 95-102.

Databaser

OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man)
www.ncbi.nlm.nih.gov/omim 
sökord: glycogen storage disease

GeneReviews (University of Washington)
www.genetests.org (klicka på GeneReviews, sedan Titles)
sökord: glycogen storage disease

Författare/granskare/redaktion

Informationscentrum för ovanliga diagnoser har ansvarat för produktion och bearbetning av informationsmaterialet.

Medicinsk expert som skrivit underlaget är professor Antal Németh, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Huddinge.

Berörda intresseorganisationer har getts tillfälle att lämna synpunkter på innehållet i texten.

En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.

Publiceringsdatum: 2014-05-14
Version: 1.3

För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 422, 405 30 Göteborg, tel 031-786 55 90, e-post ovanligadiagnoser@gu.se.

 

Kontakt

Informationscentrum för ovanliga diagnoser

ovanligadiagnoser@gu.se
031-786 55 90

Följ oss på Twitter och Linkedin – information om nya och reviderade diagnoser med mera.

Om databasen

Denna kunskapsdatabas ger information om ovanliga sjukdomar och tillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.