Multipel epifyseal dysplasi
Sjukdom/tillstånd
Multipel epifyseal dysplasi (MED) är en ärftlig, medfödd skelettsjukdom som kännetecknas av tillväxtstörning i rörbenens tillväxtzoner (epifyser), kortväxthet och fortskridande (progressiv) nedbrytning av leder och tillhörande skelettdelar (osteoartros). Den ingår i sjukdomsgruppen osteokondrodysplasier (osteo = skelettben, kondro = brosk, dysplasi = störning av utvecklingen). En relativt lindrig form av sjukdomen beskrevs första gången 1937 av den svenske röntgenläkaren Seved Ribbing, medan en svårare form beskrevs 1959 av en annan svensk röntgenläkare, Per Ödman.
Vid skelettdysplasier utvecklas felställningar i skelettet som ökar när man växer och blir tyngre. En del påverkar hela skelettet, medan andra huvudsakligen omfattar vissa delar, som ändarna av rörbenen eller tillväxtzonerna (metafyserna). Den sjukliga förändringen kan omfatta ben, brosk eller stödjevävnad. Det är vanligt att personer med skelettdysplasier är kortväxta.
Fler än 200 olika ärftligt betingade skelettdysplasier är kända. I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om ovanliga diagnoser finns även informationsmaterial om andra skelettdysplasier, som akondroplasi, diastrofisk dysplasi, medfödd spondyloepifyseal dysplasi, multipel epifyseal dysplasi, pseudoakondroplasi samt spondyloepifyseal dysplasi med sen debut. Skelettdysplasier utgör en komplicerad grupp av tillstånd både diagnostiskt och behandlingsmässigt. För personer med skelettdysplasi är det viktigt att få korrekt diagnos med tanke på prognos, behandling och ärftlighetsinformation.
Förekomst
Multipel epifyseal dysplasi förekommer hos cirka 5 på 100 000. I Sverige känner man till ungefär 150 personer med sjukdomen, men det finns sannolikt fler som inte diagnostiserats.
Orsak
Sjukdomen beror på en förändring (mutation) i något av de arvsanlag (gener) som är viktiga för att den substans som finns mellan broskcellerna (broskvävnadens intercellularsubstans) ska bildas och fungera normalt. Mutationen gör att utvecklingen av ledbrosk och underliggande ben blir bristfällig, vilket i sin tur leder till att ledbrosket bryts ned och intilliggande ben förtjockas (artros).
De dominant nedärvda formerna (se under rubriken Ärftlighet) orsakas av mutationer i fem olika gener. Den vanligaste (cirka 80 procent) är COMP, som styr bildningen av (kodar för) proteinet cartilage oligomeric matrix och är belägen på kromosom 19 (19p13.1). De övriga är COL9A1, COL9A2, COL9A3 som styr bildningen av proteinet kollagen 9, belägna på kromosom 6 (6q13), 1 (1p32.2-33) och 20 (20q13.3), samt MATN3 som kodar för proteinet matrilin-3 och är belägen på kromosom 2 (2p23-24). Den mer sällsynta recessiva formen av sjukdomen orsakas av mutationer i genen SLC26A2 (DTDST), belägen på kromosom 5 (5q32-33.1).
Ärftlighet
Multipel epifyseal dysplasi ärvs vanligtvis autosomalt dominant. Detta innebär att om den ena föräldern har sjukdomen, det vill säga har en normal gen (arvsanlag) och en muterad gen (förändrat arvsanlag), blir risken för såväl söner som döttrar att ärva sjukdomen 50 procent. De barn som inte fått den muterade genen får inte sjukdomen och för den inte heller vidare.
Autosomal dominant nedärvning.
Det finns också en mer sällsynt form av sjukdomen där ärftlighetsgången är autosomal recessiv. Detta innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en muterad gen (förändrat arvsanlag). Vid varje graviditet med samma föräldrar finns 25 procents risk att barnet får den muterade genen i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. I 50 procent av fallen får barnet den muterade genen i enkel uppsättning (från en av föräldrarna) och blir liksom föräldrarna frisk bärare av den muterade genen. I 25 procent av fallen får barnet inte sjukdomen och blir inte heller bärare av den muterade genen.
Autosomal recessiv nedärvning.
Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom, som alltså har två muterade gener, får barn med en person som inte är bärare av den muterade genen ärver samtliga barn den muterade genen men får inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom får barn med en frisk bärare av den muterade genen i enkel uppsättning är det 50 procents risk att barnet får sjukdomen, och i 50 procent av fallen blir barnet frisk bärare av den muterade genen.
Symtom
Det är vanligt att personer med sjukdomen får ledbesvär redan under småbarnsåren, vilket kan visa sig i form av smärta i höfter och knän, speciellt efter fysiska aktiviteter. Det kan också vara svårt att resa sig från sittande, böja i knälederna samt att gå längre sträckor. Besvären brukar förvärras med åren. Det är också vanligt att personer med sjukdomen är något kortväxta och har små händer och fötter.
Vid den recessiva formen av sjukdomen kan barnen, förutom ledsmärtor, ha felställningar av fötterna (klumpfot) och av händerna.
Sjukdomens förlopp och svårighetsgrad varierar mycket mellan olika familjer men även mellan personer inom samma familj. I 30-årsåldern kan det finnas tydliga artrosförändringar i lederna som ger stelhet, smärta och minskad ledrörlighet. Framför allt drabbas knälederna, som kan låsa sig och ge smärta. Med åren påverkas allt fler leder, framför allt höftlederna, fotlederna, axlarna samt hand- och fingerlederna. Ofta ger förslitningarna i sin tur nedsatt muskelfunktion, muskelförtvining (atrofi), benskörhet (osteoporos) och muskeltrötthet. Ryggraden påverkas oftast inte förrän i medelåldern, då den ofta blir sned (skolios).
I familjer med sjukdomen är det vanligt att kvinnorna har en svårare form än männen. De flesta kvinnor med sjukdomen som är 35 år eller äldre har haft symtom som föranlett artroskopi eller ledoperationer (artroplastik). Artroskopi är en ortopedisk titthålskirurgi som används för att se in i och undersöka leder eller för att kirurgiskt behandla skador i leden.
Diagnostik
Diagnosen ställs genom sjukdoms- och familjehistora samt röntgenundersökning av skelettet. Hos drygt hälften av barnen med den recessiva formen av sjukdomen visar röntgenundersökningen dubbla knäskålar, vilket är karaktäristiskt för denna sjukdomsform.
Med magnetkameraundersökning (MR) är det möjligt att hitta och mäta ledskadan vid artros innan den syns med vanlig röntgenundersökning. DNA-baserad diagnostik kan bekräfta diagnosen i över 80 procent av familjerna. Om mutationen är känd blir fosterdiagnostik och oftast även embryodiagnostik möjlig.
När diagnosen ställts bör familjen erbjudas genetisk information.
Behandling/stöd
Det finns ännu ingen behandling som botar sjukdomen, men mycket kan göras för att lindra symtom, motverka felställningar och andra komplikationer samt kompensera för funktionsnedsättningar. Värken kan dämpas med smärtlindrande läkemedel.
Familjer som har barn med multipel epifyseal dysplasi behöver tidigt få kontakt med en barnortoped samt med ett habiliteringsteam. I teamet ingår yrkeskategorier med särskild kunskap om funktionsnedsättningar och deras effekter på vardagsliv, hälsa och utveckling. Insatserna sker inom det medicinska, pedagogiska, psykologiska, sociala och tekniska området. De består bland annat av utredning, behandling, utprovning av hjälpmedel, information om funktionsnedsättningen och samtalsstöd. Information om samhällets stöd samt råd inför anpassning av bostaden och andra miljöer som barnet vistas i ges också.
Det är viktigt att undvika övervikt, eftersom den leder till skadlig belastning av lederna. Simning och vattengymnastik är bra och skonsamma sätt att motionera.
De olika behandlingsinsatserna behöver samordnas för att bästa möjliga resultat ska kunna uppnås. Olika ortopediska operationer kan behöva göras för att begränsa nedbrytningen av lederna och bevara rörligheten. Ibland är det nödvändigt att ersätta en skadad led, som höftleden, med en protes.
Vuxna med sjukdomen behöver fortsatt kontakt med ortoped, arbetsterapeut och sjukgymnast samt ibland också med vuxenhabiliteringen. Det kan vara svårt att förflytta sig, och en del kan behöva rullstol. För att skona händerna, som annars utsätts för överansträngning och förslitning, kan man till exempel behöva en elektrisk rullstol. Ortopediska specialskor kan också vara till god hjälp.
Undervisning om hur man gör för att avlasta sina leder och förebygga förslitningar (ledskyddsundervisning) kan fås av arbetsterapeut och sjukgymnast. Vid graviditet kan kvinnor med sjukdomen behöva kontakt med specialistmödravården.
Yrkesvägledning kan ibland behövas, liksom anpassningar av arbetsmiljön. Information och stöd kan fås från arbetsförmedlingen och försäkringskassan.
Forskning
Vid avdelningen för klinisk genetik, Akademiska barnsjukhuset i Uppsala, bedrivs DNA-baserad forskning om multipel epifyseal dysplasi.
Resurser
Diagnostik sker vid regionsjukhusens barn- och ungdomskliniker.
Centrum för sällsynta diagnoser Uppsala-Örebro, Akademiska sjukhuset, Uppsala, tel 018-611 11 34, e-post sallsyntadiagnoser@akademiska.se, csduppsalarebro.se.
Skelettdysplasiteamet vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus har stor erfarenhet av den medicinska uppföljningen av barn och unga vuxna med skelettdysplasier. Teamet består av representanter från specialiteterna andningsfysiologi, neurokirurgi, neuroradiologi, skelettradiologi, barnortopedi, neuropediatrik, barnendokrinologi, sjukgymnastik, uroterapi och klinisk genetik. Kontaktpersoner är forskningssköterska Lo Neumeyer, telefon 08-517 775 81 och överläkare Lars Hagenäs, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, telefon 08-123 700 00.
Centrum för sällsynta diagnoser (CSD) finns vid alla universitetssjukhus. CSD kan ta emot frågor samt ge vägledning och information om sällsynta hälsotillstånd. Kontaktuppgifter till CSD i respektive region finns på den gemensamma webbplatsen CSD i samverkan, se csdsamverkan.se. På webbplatsen finns också uppgifter om expertteam för olika diagnoser och diagnosgrupper samt länkar till andra informationskällor.
Europeiska referensnätverk (ERN) samlar läkare och forskare som är experter på sällsynta sjukdomar och tillstånd. I de virtuella nätverken diskuteras diagnos och behandling för patienter från hela Europa. För mer information, se Europeiska kommissionen och Orphanet.
Resurspersoner
Resurspersonerna kan svara på frågor om multipel epifyseal dysplasi.
Professor Nils Dalén, ortopediska kliniken, Danderyds sjukhus, Stockholm, tel 08-655 50 00.
Intresseorganisationer
Många intresseorganisationer kan hjälpa till att förmedla kontakt med andra som har samma diagnos och deras närstående. Ibland kan de även ge annan information, som praktiska tips för vardagen, samt förmedla personliga erfarenheter om hur det kan vara att leva med ett sällsynt hälsotillstånd. Intresseorganisationerna arbetar också ofta med frågor som kan förbättra villkoren för medlemmarna, bland annat genom att påverka beslutsfattare inom olika samhällsområden.
RBU, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, telefon 08‑677 73 00, e‑post info@rbu.se, rbu.se.
Riksförbundet Sällsynta diagnoser verkar för människor som lever med sällsynta diagnoser och olika funktionsnedsättningar, telefon 072‑722 18 34, e‑post info@sallsyntadiagnoser.se, sallsyntadiagnoser.se.
För många sällsynta hälsotillstånd finns det grupper i sociala medier där man kan kommunicera med andra som har samma diagnos och med föräldrar och andra närstående till personer med sjukdomen eller syndromet.
Databasen Orphanet samlar information om intresseorganisationer, framför allt i Europa, www.orpha.net.
Kurser, erfarenhetsutbyte
Centrum för sällsynta diagnoser i samverkan (CSD i samverkan) har ett kalendarium på sin webbplats, med aktuella kurser, seminarier och konferenser inom området sällsynta hälsotillstånd, se csdsamverkan.se.
Ytterligare information
Till flera av diagnostexterna i Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd finns en kort sammanfattning i pdf-format som kan laddas ner, skrivas ut och användas i olika sammanhang. Sammanfattningen återfinns högst upp på respektive sida.
Barn, ungdomar och vuxna med funktionsnedsättningar kan få olika typer av stöd och insatser från samhället. För mer information, se Samhällets stödinsatser.
Personliga berättelser om hur det är att leva med ett sällsynt hälsotillstånd och mycket annan information finns ofta på intresseorganisationernas webbplatser (se under rubriken Intresseorganisationer). Ågrenskas webbplats har också personliga berättelser och filmer samt annan värdefull information, se agrenska.se.
Databaser
OMIM (Online Mendelian Inheritance inMan)
www.omim.org
Sökord: epiphyseal dysplasia
GeneReviews (University of Washington)
www.ncbi.nlm.nih.gov/books/NBK1116
Sökord: multiple epiphyseal dysplasia, dominant och multiple epiphyseal dysplasia, recessive
Litteratur
Ballhausen D, Bonafe L, Terhal P, Unger SL, Bellus G, Classen M et al. Recessive multiple epiphyseal dysplasia (rMED): phenotype delineation in eighteen homozygotes for DTDST mutation R279W. J Med Genet 2003; 40: 65-71.
Briggs MD, Chapman KL. Pseudoachondroplasia and multiple epiphyseal dysplasia. Mutation review, molecular interactions and genotype to phenotype correlations. Hum Mutat 2002; 19: 465-478.
Dahlqvist J, Örlén H, Matsson H, Dahl N, Lönnerholm T, Gustavson K-H. Multiple epiphyseal dysplasia. Acta Orthop 2009; 80: 711-715.
Fairbank T. Dysplasia epiphysialis multiplex. Br J of Surg 1947; 34: 225-232.
Itoh T, Shirahama S, Nakashima E, Maeda K, Haga N, Kitoh H et al. Comprehensive screening of multiple epiphyseal dysplasia mutations in Japanese population. Am J Med Genet A 2006; 140: 1280-1284.
Jakkula E, Makitie O, Czarny-Ratacjzak M, Jackson GC, Damignani R, Susic M et al. Mutations in the known genes are not the major cause of MED. J Med Genet 2003; 40: 65-71.
Jakkula E, Makitie O, Czarny-Ratacjak M, Jackson GC, Damignani R, Susic M et al. Mutations in the known genes are not the major cause of MED; distinctive phenotypic entities among patients with no identified mutations. Europ J Hum Genet 2005; 13: 292-301.
Lachman RS, Krakow D, Cohn D, Rimoin DL. MED, COMP, multilayered and NEIN: an overview of multiple epiphyseal dysplasia. Pediatr Radiol 2005; 35:116-123.
Lohmander S. Många vägar leder till artros. Kunskapen om riskfaktorer och sjukdomsmekanismer ökar snabbt. Läkartidningen 2002; 99: 4480-4483.
Lohmander S. Forskning, framsteg och kontroverser kring artros. Läkartidningen 2002; 99: 4720-4722.
Loughlin J. Genetic epidemiology of primary osteoarthritis. Curr Opin Rheumatol 2001; 13: 111-116.
Petersson I. Läkemedel komplement till annan smärtlindring vid artros. Läkartidningen 2002; 99: 4647-4650.
Ribbing S. Stüdien über hereditäre, multiple Epiphysenstörungen. Acta Radiol 1937; Suppl. 34: 7-107.
Ryd L. Utmärkta resultat efter artroskirurgi. Artroplastik och osteotomi ger både smärtfrihet och god ledfunktion. Läkartidningen 2002; 99: 4651-4653.
Unger S, Hecht JT. Pseudoachondroplasia and multiple epiphyseal dysplasia: new etiologic development. Am J Med Genet 2001; 106: 244-250.
Zankl A, Jackson GC, Crettol LM, Taylor J, Elles R, Mortier GR et al. Preselection of cases through expert clinical and radiological review significantly increases mutation detection rate in multiple epiphyseal dysplasia. Eur J Hum Genet 2007; 15: 150-154.
Ödman P. Hereditary enchondral dysostosis: twelve cases in three generations mainly with peripheral location. Acta Radiol 1959; 52: 97-113.
Medicinsk expert/granskare/redaktion
Det medicinska underlaget har skrivits av professor Karl-Henrik Gustavson, Akademiska sjukhuset, Uppsala.
Berörda intresseorganisationer har getts tillfälle att lämna synpunkter på innehållet.
En särskild expertgrupp har granskat och godkänt materialet före publicering.
Informationscentrum för sällsynta hälsotillstånd vid Ågrenska i Göteborg ansvarar för redigering, produktion och publicering av materialet, se agrenska.se.
Frågor?
Kontakta Informationscentrum för sällsynta hälsotillstånd vid Ågrenska, telefon 031-750 92 00, e-post sallsyntahalsotillstand@agrenska.se.
Denna kunskapsdatabas ger information om sällsynta hälsotillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.