Sjukvården gör alltid allt de kan för att rädda patientens liv. Om det visar sig att det inte är möjligt att rädda patientens liv, fattas ett så kallat brytpunktsbeslut. Det innebär att man beslutar att sluta med den livsuppehållande behandlingen. Brytpunktsbeslutet fattas i samråd mellan två legitimerade läkare och skrivs in i patientjournalen. De närstående informeras om beslutet i ett så kallat brytpunktssamtal.
När beslutet är fattat om att avsluta behandlingen kan särskild sjukvårdspersonal utreda patientens inställning till organ- och vävnadsdonation genom att söka i donationsregistret och prata med de närstående. Dessa rutiner ändras inte i det nya lagförslaget.
Det nya förslaget innebär tydligare regler kring hur den fortsatta intensivvården efter brytpunktsbeslutet får gå till. Patienten kan fortsätta att vårdas i respirator och intensivvårdspersonal får göra mindre åtgärder, till exempel ta blodprov, medan donationsviljan utreds.
Den fortsatta intensivvården kallas för organbevarande behandling, vilket ges parallellt med vård i livets slutskede som pågår för patientens egen skull. Utan fortsatt intensivvård i detta skede skulle patienten avlida utan att sjukvårdspersonalen hunnit utreda möjligheten till donation.
Om det kommer fram vid utredningen av donationsviljan att patienten inte vill donera organ avslutas alla insatser omedelbart. Om patienten vill donera organ får intensivvårdinsatserna pågå i högst 72 timmar. Det är endast insatser som inte kan vänta till efter döden som får ges och insatserna får inte orsaka mer än ringa smärta eller skada. Behandlingen får inte hindra insatser för patientens egen skull, som sätts in i livets slutskede.
En eventuell organ- eller vävnadsdonation görs alltid efter att döden har fastställts. Enligt svensk lag är en person död när hjärnans alla funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort i en så kallad total hjärninfarkt. Döden måste konstateras enligt särskilda kriterier som också regleras i lag och föreskrifter. Dessa förhållanden ändras inte med det nya lagförslaget.
Döden får endast konstateras av legitimerade läkare, vilket är reglerat i lag. Om man avlider på en intensivvårdsavdelning i en total hjärninfarkt medan organen fortfarande är syresatta av en respirator, måste dödsfallet konstateras med hjälp av särskilda undersökningar för total hjärninfarkt. Dessa förhållanden ändras inte med det nya lagförslaget.
I Sverige har alla rätt att själva bestämma om de vill donera sina organ och vävnader efter döden. Det är den egna viljan som ska respekteras. Man kan visa sin vilja genom att anmäla sig i donationsregistret och genom att berätta om sin inställning för sina närstående.
För att göra det tydligt att frågan om donation utgår från den enskildes egen vilja, vill regeringen ta bort det så kallade närståendevetot. Detta menar regeringen innebär en starkare presumtion för donation. Det betyder att de närstående inte ges beslutanderätt i frågan om donation, när patientens vilja är okänd. De anhöriga kommer dock liksom förut att vara en viktig källa till information för att utreda patientens donationsvilja.
Alla människor som omfattas av hälso- och sjukvården i Sverige, oavsett ursprung, trosbekännelse eller levnadsmönster och så vidare, har rätt till en jämlik och god vård. Fördelningen av organ och vävnader och vem som ska bli transplanterad avgörs av läkare, grundat på en väntelista men också en medicinsk bedömning om vem som har störst behov och är bäst lämpad att genomgå transplantationen. Detta ändras inte i och med det nya lagförslaget.