Sjukvården gör alltid allt de kan för att rädda patientens liv. Om det visar sig att det inte är möjligt att rädda patientens liv, fattas ett så kallat brytpunktsbeslut. Det innebär att man beslutar att inte fortsätta med den livsuppehållande behandlingen. Brytpunktsbeslutet fattas i samråd mellan två legitimerade läkare och skrivs in i patientjournalen. De närstående informeras om beslutet i ett så kallat brytpunktssamtal.
När beslutet är fattat om att avsluta behandlingen kan särskild sjukvårdspersonal utreda patientens inställning till organ- och vävnadsdonation genom att söka i donationsregistret och prata med de närstående. Dessa rutiner ändras inte i det nya lagförslaget.
Det nya förslaget innebär tydligare regler kring hur den fortsatta intensivvården efter brytpunktsbeslutet får gå till. Patienten kan fortsätta att vårdas i respirator och intensivvårdspersonal får göra mindre åtgärder, till exempel ta blodprov, medan donationsviljan utreds.
Den fortsatta intensivvården kallas för organbevarande behandling och syftar till att bevara organens funktion och kvalitet inför en eventuell donation. Detta ges parallellt med vård i livets slutskede som pågår för patientens egen skull. Utan fortsatt intensivvård i detta skede skulle patienten kunna avlida utan att sjukvårdspersonalen hunnit utreda möjligheten till donation. Intensivvården enligt ovan är en förutsättning för att en donation ska kunna ske.
Om det kommer fram vid utredningen av donationsviljan att patienten inte vill donera organ avslutas intensivvårdsinsatserna. Om patienten vill donera organ får den organbevarande behandlingen pågå i högst 72 timmar. Det är endast insatser som inte kan vänta till efter döden som får ges och insatserna får inte orsaka mer än ringa smärta, exempelvis ett nålstick, eller skada.
Behandlingen får inte hindra insatser för patientens egen skull, som sätts in i livets slutskede. Parallellt med den organbevarande behandlingen utreds även om patienten är medicinskt lämplig för en donation.
En eventuell organ- eller vävnadsdonation görs alltid efter att döden har fastställts. Enligt svensk lag är en person död när hjärnans alla funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort i en så kallad total hjärninfarkt. Döden måste konstateras enligt särskilda kriterier som också regleras i lag och föreskrifter. Dessa förhållanden ändras inte med det nya lagförslaget.
Det finns två donationsprocesser men bara en död. Så kallad DBD (Donation after Brain Death) kan ske efter att en primär hjärnskada inträffat, exempelvis på grund av en stor hjärnblödning eller skallskada som leder till en total hjärninfarkt.
Så kallad DCD (Donation after Circulatory Death) inträffar genom att patienten får ett cirkulationsstopp som leder till en total hjärninfarkt.
Gemensamt för båda donationsprocesserna DBD och DCD är att en döende patient vårdas på en intensivvårdsavdelning och att frågan om donation kan bli aktuell efter att det har fattats beslut om att livsuppehållande behandling inte längre är meningsfull för patienten. Döden får endast konstateras av legitimerade läkare, vilket är reglerat i lag. Detta ändras inte med det nya lagförslaget.
Alla människor som omfattas av hälso- och sjukvården i Sverige, oavsett ursprung, trosbekännelse eller levnadsmönster och så vidare, har rätt till en jämlik och god vård. Fördelningen av organ och vävnader och vem som ska bli transplanterad avgörs av läkare, grundat på en väntelista men också en medicinsk bedömning om vem som har störst behov och är bäst lämpad att genomgå transplantationen. Detta ändras inte i och med det nya lagförslaget.
I Sverige har alla rätt att själva bestämma om de vill donera sina organ och vävnader efter döden. Det är den egna viljan som ska respekteras. Man kan visa sin vilja genom att anmäla sig i donationsregistret och genom att berätta om sin inställning för sina närstående.
För att göra det tydligt att frågan om donation utgår från den enskildes egen vilja, vill regeringen ta bort det så kallade närståendevetot. Detta menar regeringen innebär en starkare presumtion för donation. Det betyder att de närstående inte ges beslutanderätt i frågan om donation, när patientens vilja är okänd. Vården tar alltid kontakt med de närstående som fortsatt kommer att vara en viktig källa till information för att utreda patientens donationsvilja.
Ingrepp får inte genomföras om en person hade en funktionsnedsättning av sådan art och grad att han eller hon som vuxen uppenbarligen aldrig haft förmågan att förstå innebörden av att ta ställning till donation.
Det innebär att vuxna personer som är långvarigt beslutsoförmögna med intellektuella funktionsnedsättningar, exempelvis utvecklingsstörning och andra funktionsnedsättningar som grav autism, ska undantas när det gäller donation från avlidna.
Denna begränsning omfattar inte en vuxen person som är tillfälligt beslutsoförmögen, eller som senare i livet drabbas exempelvis av en demenssjukdom som medför att personen inte längre har möjlighet att förstå innebörden av donation.
Barn upp till 18 år, med en omfattande funktionsnedsättning, omfattas inte heller av denna begränsning eftersom de företräds av sina vårdnadshavare.